Den eldröda bokstaven/Kap 09

←  Den lilla älvan och prästen

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Läkaren

Läkaren och hans patient  →

IX. Läkaren

Under namnet Roger Chillingworth gömde sig, som läsaren torde erinra sig, ett annat namn, som dess forna innehavare hade beslutat aldrig mera skulle uttalas. Det har redan berättats hur bland hopen, som bevittnade Hester Prynnes offentliga skymf, stod en äldre, av sitt kringflackande liv illa medfaren man, som nyss kommit från den av faror uppfyllda vildmarken och fick se den kvinna, hos vilken han hade hoppats finna ett hems värme och glädje förkroppsligade, nu i stället stå som en syndens förebild inför allt folket och med sitt goda namn som hustru och maka trampat i smutsen. Hennes skam var det allmänna samtalsämnet på torget omkring henne. Om ryktet om det som hänt någonsin skulle nå hennes anhöriga, vänner och kamrater från tiden för hennes fläckfria liv, återstod för dem intet annat än vanärans smitta, som säkert skulle drabba dem i den mån de stått i förbindelse med henne.

Varför skulle då — eftersom det stod honom fritt att välja — den man, vars förbindelse med henne väl hade varit den innerligaste och heligaste av alla, träda fram och göra anspråk på en så föga önskvärd arvedel? Han beslöt att icke schavottera bredvid henne i skammen. Okänd av alla utom Hester Prynne och i besittning av nyckeln till hennes tystnad, bestämde han sig för att stryka sitt namn från mänsklighetens lista och att, vad gamla band och intressen beträffade, försvinna ur livet lika fullkomligt som om han verkligen låg på havets botten, dit ryktet för länge sedan hade förvisat honom. Då han väl hade förverkligat dessa planer, skulle genast uppstå nya intressen och ett nytt mål för honom, dystert visserligen, för att icke säga rent av brottsligt, men mäktigt nog att taga alla hans förmögenheter i anspråk.

Fullföljande detta sitt beslut slog han sig ned i den puritanska staden såsom Roger Chillingworth, utan några andra rekommendationer än den lärdom och den intelligens, varav han hade fått mera på sin lott än de flesta. Då hans forna studier hade gjort honom väl förtrogen med tidens medicinska vetenskap, var det som läkare han började göra sig känd, och i denna egenskap blev han hjärtligt välkomnad. Skickliga läkare och kirurger voro sällsynta i kolonien. De tycktes icke äga det religiösa nit, som drev andra emigranter över Atlanten. Dessa mäns högre och finare förmögenheter materialiserades kanske vid deras forskningar i den mänskliga organismen. De förlorade kanske den verkliga blicken för livet under sina studier och undersökningar av de invecklade förhållandena i den underbara mekanism, som syntes i sig själv innebära tillräcklig konst för att omfatta hela livet.

Huru därmed än må förhålla sig, så hade den goda staden Bostons hälsotillstånd dittills, så långt läkekonsten hade något att skaffa med det, varit anförtrott åt en åldrig diakon och apotekare, vilkens fromhet och gudaktiga leverne voro starkare intyg till hans förmån än vilket som helst diplom som han hade kunnat uppvisa. Den ende kirurgen var en man, som förenade en tillfällig utövning av denna ädla vetenskap med en daglig och regelbunden sysselsättning med rakkniven. För en sådan läkarkår blev Roger Chillingworth en lysande tillökning. Han visade sig snart vara väl förtrogen med den gamla läkekonstens tunga och imponerande maskineri, där varje botemedel innehöll en mångfald av långsökta och heterogena ingredienser, så omsorgsfullt hopblandade och sammansatta som om det avsedda resultatet hade varit själva livselixiret. Under sin fångenskap hos indianerna hade han dessutom inhämtat mycken kunskap om i landet växande örter och rötter och deras egenskaper. Och han dolde ej för sina patienter, att han för sin del hade fullkomligt lika stort förtroende för dessa enkla läkemedel, en naturens gåva åt den olärde vilden, som för den europeiska farmakopéen, vilken så många lärda doktorer hade använt århundraden till att utarbeta.

Denne lärde främling var exemplarisk åtminstone vad beträffar iakttagandet av de yttre formerna för ett religiöst liv, och ej långt efter sin ankomst hade han till sin andlige rådgivare valt pastor Dimmesdale. Den unge prästen, vars rykte för stor lärdom ännu kvarlevde i Oxford, betraktades av sina varmaste beundrare såsom föga mindre än en gudasänd apostel, som om han finge leva och verka under en vanlig människoålder var bestämd att för Nya Englands ännu svaga kyrka uträtta lika stora dåd som kyrkofäderna hade gjort i den kristna trons barndom. Men vid denna tid började pastor Dimmesdales hälsa synbart försvagas.

Bland dem, som voro mest förtrogna med hans vanor, tillskrevs den unge prästens blekhet hans alltför trägna studier, hans iver i församlingsarbetet och framför allt den fasta och vaka han ofta underkastade sig för att hindra den jordiska tillvarons plumphet att nedtynga och fördunkla hans andes ljus. Somliga förklarade, att om pastor Dimmesdale verkligen skulle dö, så var det helt enkelt därför, att jorden ej längre var värdig att trampas av hans fötter. Han själv däremot sade med en betecknande ödmjukhet, att om Försynen skulle finna för gott att bortkalla honom, så var det på grund av hans egen oförmåga att fylla den ringaste mission här på jorden.

Men oaktat meningsskiljaktigheterna angående orsakerna till hans avtynande kunde det icke råda något tvivel om själva sakförhållandet. Hans kropp blev tunn och avtärd, hans röst, fastän ännu fyllig och böjlig, hade en viss vemodig dödsaning, och man märkte ofta, huru han vid någon lätt skrämsel eller annan plötslig anledning lade handen på hjärtat, varvid han först blev röd, därpå blek liksom av smärta.

Sådant var den unge prästens hälsotillstånd, så överhängande faran för att hans gryende ljus skulle bli i förtid släckt, då Roger Chillingworth kom till staden. Hans första uppträdande på skådeplatsen, dit han kom man visste ej varifrån, om han hade fallit ned från skyn eller stigit upp ur underjorden, hade någonting visst hemlighetsfullt, som snart förstorades till det rent underbara.

Han gjorde sig känd som en kunnig och skicklig man, man märkte att han samlade örter och vildblommor, grävde upp rötter och plockade kvistar av skogsträden, liksom om han kände till dolda krafter hos det, som för vanliga ögon var värdelöst. Man hörde honom tala om sir Kenelm Digby och andra berömda män, vilkas vetenskapliga insikter ansågos nästan för övernaturliga, och han sade sig ha personligen känt eller brevväxlat med dem. Varför hade en man av sådan rang i vetenskapens värld kommit hit? Vad kunde han söka i vildmarken, han, som hade sitt verksamhetsområde i de stora städerna?

Till svar på dessa frågor dök ett rykte upp och vann i all sin orimlighet tilltro av en mängd förnuftigt folk — nämligen att himmelen hade låtit ett verkligt under ske och förflyttat en framstående doktor i naturvetenskaperna från ett tyskt universitet med hull och hår genom luften och satt ned honom utanför pastor Dimmesdales dörr! Men även personer av mindre lättrogen läggning, som visste att Försynen genomförde sina planer utan att lägga an på den teatraliska effekt, som kallas “räddning som genom ett underverk”, voro böjda att i Roger Chillingworths ankomst vid en så lämplig tidpunkt se en gudomlig skickelse.

Denna föreställning bestyrktes av det stora intresse, som läkaren redan från första början hade lagt i dagen för den unge prästen. Han slöt sig till honom i kyrkligt avseende och sökte vinna vänskap och förtroende av den till sin natur tillbakadragne mannen. Han uttalade livlig oro för sin själasörjares hälsotillstånd och var ivrig att få honom under sin behandling, ty han sade sig icke misströsta om ett gott resultat om han blott fick försöka den utan uppskov. Församlingsföreståndarna, diakonerna, mödrarna och de unga och fagra kvinnorna i pastor Dimmesdales hjord, alla voro lika enträgna, att han skulle begagna sig av den erbjudna hjälpen. Pastor Dimmesdale avböjde milt deras ivriga uppmaningar.

— Jag behöver ingen medicin, sade han.

Men hur kunde den unge prästen säga det, när för varje söndag hans kind blev blekare och tunnare, hans röst mera darrande än förut — när det hade blivit en ständig vana i stället för som tidigare en tillfällig gest att pressa handen mot hjärtat? Var han trött på sina mödor? Onskade han dö?

Dessa frågor framställdes högtidligen till pastor Dimmesdale av de äldsta bland Bostons prästerskap och av diakonerna i hans kyrka, vilka, för att begagna deras fras, “allvarligt föreställde honom” den synd som låg i att försmå hjälpen, som Försynen så tydligt erbjöd. Han hörde på under tystnad och lovade slutligen att rådfråga läkaren.

— Vore det Guds vilja, sade pastor Dimmesdale när han i enlighet med sitt löfte sökte råd hos gamle Roger Chillingworth, skulle jag varit nöjd med att mitt arbete och mina bekymmer, mina synder och mina lidanden inom kort skulle tagit slut och det timliga däri gömts med mig i jorden, det andliga gått med mig till mitt evighetstillstånd, hellre än att ni skulle pröva er skicklighet för min skull.

— Ack, svarade Roger Chillingworth med det lugn, som, antingen det var spelat eller naturligt, utmärkte hela hans uppträdande, det är så en ung präst är benägen att säga. Unga män, som icke slagit så djup rot, släppa lätt sitt fäste i livet! Och helgonlika män, som vandra med Gud på jorden, vilja gärna gå bort för att få vandra med honom på det Nya Jerusalems gyllene gator.

— Nej, invände den unge prästen, i det han förde handen till hjärtat och en smärtsam rodnad drog över hans ansikte, vore jag värdigare att vandra där, kunde jag vara mera nöjd med att arbeta och sträva här nere.

— Goda människor tänka alltid för lågt om sig själva, sade läkaren.

På detta sätt blev den hemlighetsfulle gamle Roger Chillingworth pastor Dimmesdales läkare. Då det icke endast var sjukdomen som intresserade honom utan han även erfor ett starkt begär att blicka in i patientens karaktär och egenskaper, kommo dessa båda män, så skilda i ålder, så småningom att tillbringa mycken tid i varandras sällskap. För att Dimmesdale skulle få kroppsrörelse i det fria och läkaren kunna samla hälsobringande örter, företogo de långa promenader på havsstranden eller i skogen, varvid de blandade sitt samspråk med vågornas plaskande och viskningar och de högtidliga hymnerna i trädtopparna. Lika ofta var en av dem den andres gäst i hans studerkammare.

Det låg någonting fascinerande för prästen i samvaron med vetenskapsmannen, hos vilken han fann ett intellekt av ingalunda vanligt omfång och djup tillika med en tankarnas rikedom och frihet, som han förgäves skulle ha sökt bland sina egna ämbetsbröder. Han blev i själva verket förskräckt om icke sårad av att finna denna egenskap hos läkaren.

Pastor Dimmesdale var en sann präst, en sann religionslärare med den fromma vördnadskänslan starkt utvecklad och med en själsläggning, som kraftigt tvingade sig att följa en trosläras upptrampade spår och under sin framfärd nötte dem allt djupare med tiden. I intet samhällsskick skulle han ha varit vad man kallar en man med frisinnade åsikter. Det skulle alltid vara av vikt för hans sinnesfrid att känna tvånget av en tro omkring sig, som upprätthöll honom samtidigt som den höll honom järnhårt fängslad.

Men icke desto mindre kände han, om också med en räddhågad njutning, att det var honom en lättnad att ibland få betrakta världen genom förmedling av ett annat slags intelligens än hos dem med vilka han vanligen umgicks. Det var som om ett fönster hade slagits upp på vid gavel och släppt in en friskare luft i den instängda och kvava kammare, där hans liv nöttes bort i lampljuset eller svaga strålar av dagern och i den sinnliga eller moraliska mögellukt som böckerna utandas. Men den luften var för frisk och kylig att inandas länge utan obehag. Och så drog sig prästen, och med honom läkaren, åter tillbaka inom gränserna för vad deras kyrka kallade det ortodoxa.

Sålunda granskade Roger Chillingworth uppmärksamt sin patient, både som han såg honom i hans vanliga liv, då han färdades på välkända stigar bland tankar som voro honom förtrogna, och som han visade sig då han kastades i ett annat moraliskt sceneri, vars nyhet möjligen kunde framkalla någonting nytt på ytan av hans karaktär.

Det såg ut som om läkaren ansåg det av vikt att först lära känna hans innersta människa, innan han försökte göra honom gott. Där hjärta och intelligens finnas, måste det kroppsliga omhöljets sjukdomar få en anstrykning av egendomligheterna hos dem. Hos Arthur Dimmesdale voro tanke och inbillning så livliga och känsligheten så intensiv, att hans fysiska svaghetstillstånd måste ha sin grundval där. Och därför sökte Roger Chillingworth — den erfarne mannen, den välvillige läkaren — att tränga på djupet hos sin patient, gräva bland hans principer, snoka bland hans minnen och känna försiktigt på allting liksom en skattsökare i en mörk grotta.

Få hemligheter kunna undgå en forskare, som har tillfälle och tillstånd till en sådan undersökning och tillräcklig skicklighet att fullfölja den. En människa, som bär på en hemlighet, borde i synnerhet undvika att bli förtrolig med sin läkare. Om den senare äger medfödd skarpsinnighet och något visst — låtom oss kalla det intuition; om han icke visar någon påträngande egoism eller andra otrevligt framträdande karaktärsdrag i sin egen personlighet; om han har förmågan, som måste vara medfödd, att bringa sin egen själ i sådan frändskap med patientens, att denne omedvetet uttalar det han tror sig endast ha tänkt; om sådana självbekännelser mottagas utan någon visad förvåning och oftare besvaras med tystnad än med uttalat deltagande, med en oartikulerad andning, ett framkastat ord här och där för att visa hur väl allt blivit förstått; om till alla dessa egenskaper hos en förtrogen komma de fördelar läkarens ställning erbjuder — då måste en gång det oundvikliga ögonblicket inträffa, då den lidandes själ lägges bar och alla dess hemligheter i en mörk men genomskinlig flod välla fram i dagen.

Roger Chillingworth ägde alla eller de flesta av de här uppräknade förutsättningarna. Emellertid gingo dagarna. En viss förtrolighet växte upp mellan dessa två kultiverade själar, som hade ett så vidsträckt fält att mötas på som alla de mänskliga tankarnas och stridernas område. De diskuterade alla möjliga frågor i etik och religion, allmänna och enskilda angelägenheter. De talade båda mycket om saker, som tycktes personliga för dem själva, och likväl smög sig aldrig någon hemlighet, sådan som läkaren var övertygad om måste finnas där, ut ur prästens medvetande och in i hans umgängesväns öra.

Denne misstänkte rent av, att till och med beskaffenheten av pastor Dimmesdales kroppsliga lidande aldrig hade sanningsenligt uppenbarats för honom. Det var i sanning en underlig förbehållsamhet!

Efter någon tid ordnade på en vink av Roger Chillingworth Arthur Dimmesdales vänner det så, att de båda kommo att bo i samma hus, för att varje ebb och flod i prästens yttre och inre liv skulle ligga uppenbarad för hans bekymrade och varmt tillgivne läkare. Det rådde mycken glädje i hela staden över att denna högst önskvärda anordning hade vidtagits. Det ansågs vara den bästa möjliga åtgärd för den unge prästens väl om han nu icke, som så ofta hade föreslagits av dem som kände sig bemyndigade att göra det, ville välja en av de många blomstrande ungmörna, som andligen voro honom hängivna, att bli hans trogna maka.

Men för ögonblicket såg det icke ut som om man skulle kunna förmå Arthur Dimmesdale till detta senare steg. Han avböjde alla förslag i den vägen, liksom om det prästerliga celibatet hade varit en av hans kyrkotuktsartiklar. Då pastor Dimmesdale således av egen fri vilja tydligen var dömd att alltid äta sitt bröd vid en annans bord och värma sig vid en annans härd, syntes det verkligen som om denne skarpsynte, erfarne, välvillige gamle läkare med sin blandning av faderlig och vördnadsfull kärlek för den unge pastorn vore rätte mannen bland alla att ständigt vara inom hörhåll för hans röst.

De båda vännerna hyrde sin nya bostad hos en from änka i god samhällsställning. Hon bodde i ett hus, som i det närmaste upptog den plats, där sedan King's Chapels vördnadsbjudande byggnad har rests. Det gränsade på ena sidan till kyrkogården, ursprungligen Isaac Johnsons hustomt, och var sålunda väl lämpat att hos såväl prästen som läkaren väcka allvarliga tankar, väl passande för bådas kall.

Den goda änkans moderliga omtanke anvisade åt pastor Dimmesdale ett soligt rum på framsidan av huset med tjocka fönstergardiner, som kunde skänka skugga på dagen, om han så önskade. Väggarna voro behängda med vävda tapeter, som påstodos förskriva sig från Gobelinvävstolarna. De framställde de bibliska berättelserna om David och Batseba samt profeten Natan, i färger som ännu ej hade bleknat men gjorde den fagra unga kvinnan nästan lika bistert pittoresk som den olycksförkunnande siaren.

Här staplade den bleke unge prästen upp sitt bibliotek, rikt på i pergament bundna folianter av kyrkofäderna och rabbinernas vetande och munklärdomen, vilken det protestantiska prästerskapet, trots alla förkastelsedomar över denna klass av skriftställare, dock alltjämt ofta måste taga till hjälp. I ett rum på husets andra sida inrättade gamle Roger Chillingworth sitt arbetsrum och laboratorium. Detta senare var icke så beskaffat, att en nutida vetenskapsman skulle ha ansett det ens något så när fullständigt, det var endast försett med en destilleringsapparat och kärl i vilka han kunde blanda droger och kemikalier, som den praktiserande alkemisten väl förstod att draga nytta utav.

Sålunda arbetade dessa båda lärda män var och en på sitt håll, men gjorde förtroliga besök i varandras rum och företogo en besiktning av varandras arbete, som icke var fri från nyfikenhet.

Och Arthur Dimmesdales mest omdömesgilla vänner föreställde sig, såsom vi redan ha framhållit, helt förnuftigt, att Försynens hand hade länkat allt detta i det syftet att den unge prästen skulle bli återställd till hälsan. Ty härom hade de offentligen och hemligen uppsänt så många böner. Men det bör också framhållas, att det fanns en annan del av samhället, som på senaste tiden hade börjat skapa sig sin egen uppfattning av förhållandet mellan Dimmesdale och den hemlighetsfulle gamle läkaren. När den okunniga massan försöker se med sina ögon, har den ytterst lätt att bli bedragen. Men när den, som den vanligen gör, bildar sitt omdöme på grundvalen av sitt stora och varma hjärtas intuition, bli slutsatserna ofta så djupa och ofelbara, att de äga karaktären av på övernaturligt sätt uppenbarade sanningar.

I det ifrågavarande fallet kunde icke folket rättfärdiga sin fördom mot Roger Chillingworth genom någon omständighet eller något argument, som var värt att allvarligt bemötas. Det fanns visserligen en gammal hantverkare, som hade varit medborgare i London vid tiden för mordet på sir Thomas Overbury för ungefär trettio år sedan och som försäkrade sig ha sett doktorn under något annat namn — han hade glömt det — i sällskap med doktor Forman, den beryktade gamle trollkarlen, som var invecklad i den Oberburyska mordsaken. Några andra personer läto förstå, att denne Roger Chillingworth under sin fångenskap hos indianerna hade ökat sina insikter i läkekonsten genom att deltaga i de vilda medicinmännens besvärjelser. Dessa voro allmänt kända som väldiga trollkarlar och gjorde ofta rent underbara kurer genom sin skicklighet i svartkonsten.

Många — de flesta av dem personer kända för gott förstånd och sansat omdöme, så att deras åsikter i andra saker skulle ha varit av värde — försäkrade på det bestämdaste, att Roger Chillingworths utseende hade undergått en märkbar förvandling under den tid han bott i staden och särskilt sedan han flyttade tillsammans med pastor Dimmesdale. I början hade hans ansiktsuttryck varit lugnt, tankfullt och begrundande såsom hos en lärd man. Men nu hade det kommit någonting fult och elakt i detta ansikte, något som man icke förut hade sett och som blev mera i ögonen fallande, ju oftare man betraktade honom. Enligt den stora hopens föreställning hade han hämtat elden i sitt laboratorium från underjorden och underhöll den med helvetiskt bränsle; därför blev också, som man kunde vänta, hans ansikte nedsotat av röken.

För att sammanfatta saken i några få ord, hade det blivit en allmänt spridd åsikt, att pastor Arthur Dimmesdale, liksom så många andra personer av osedvanlig helighet under alla den kristna kyrkans tidsåldrar, förföljdes och ansattes antingen av Satan själv eller Satans utskickade i gamle Roger Chillingworths förklädnad. Detta djävulens redskap hade fått tillstånd av Gud att för en kort tid tränga sig in i prästens liv och lägga snaror för hans själ. Ingen förnuftig människa, så sade man sig, kunde sväva i tvivelsmål om vem som skulle segra. Folket väntade i en orubblig förhoppning att få se prästen framgå ur striden förklarad av den himmelska härlighet, som han utan tvivel skulle vinna. Under tiden var det emellertid sorgligt att tänka på den måhända dödliga ångest, genom vilken han måste kämpa sig fram till sin triumf.

Ja tyvärr! Att döma av dysterheten och skräcken i djupet av den stackars prästens ögon var kampen svår och segern ingalunda given.