Hoppa till innehållet

Den eldröda bokstaven/Kap 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Läkaren
Den eldröda bokstaven
av Nathaniel Hawthorne
Översättare: Tom Wilson

Läkaren och hans patient
Ett hjärtas innersta  →


[ 90 ]

X. Läkaren och hans patient

Gamle Roger Chillingworth hade i hela sitt liv varit av ett lugnt sinnelag, välvillig om också ej varmhjärtad, men alltid och i all sin beröring med världen en redbar och rättskaffens man. Han hade börjat en undersökning, såsom han inbillade sig, med den stränga och opartiska rättrådigheten hos en domare, som endast önskar utforska sanningen, liksom om frågan endast hade gällt linjerna och figurerna i ett geometriskt problem i stället för mänskliga bilder och oförrätter, som hade begåtts mot honom själv.

Men allt eftersom han fortskred, greps han av en hemsk förtrollning, ett slags grymt fastän ännu lugnt nödtvång, och det släppte honom inte förrän han hade uppfyllt allt vad det befallde honom. Han grävde nu i den stackars prästens hjärta som om han hade varit en gruvarbetare, sökande efter guld, eller snarare en dödgrävare, som snokar i en grav för att finna ett smycke som gömts i kistan hos den döde, men sannolikt endast finner stoft och förruttnelse. Ve hans egen själ, om detta var vad han sökte! Ibland glimmade det till i läkarens ögon med en blå och olycksbådande glans likt reflexen från en smältugn eller låt oss säga likt en av de glimtar av spöklik eld, som sprungo ut från Bunyans förskräckliga dörr på bergväggen och dallrade på pilgrimens ansikte. Marken där denne dystre man grävde hade kanske visat tecken, som uppmuntrade honom.

— Denne man, sade han i ett dylikt ögonblick till sig själv, ren som man tror honom vara — fullt och helt förandligad som han synes — har ärvt en starkt animalisk [ 91 ]natur av sin far eller sin mor. Låtom oss gräva litet djupare ner mot ådern!

Efter att därpå länge ha sökt och letat i prästens dunkla inre och träffat på en myckenhet dyrbart materiel, upphöjda strävanden för människornas väl, varm kärlek till själar, rena känslor, medfödd fromhet, stärkt genom tanke och studier och upplyst av uppenbarelser — vilket allt ovärderliga guld kanske endast var värdelöst skräp för den sökande vände han besviken om och började forska åt annat håll. Han trevade sig fram så smygande, med så försiktiga steg och så vaken uppmärksamhet som en inbrottstjuv i ett rum, där en mäniska ligger endast halvsovande — eller kanske fullt vaken — och där han vill stjäla en skatt, som denna människa vaktar, rädd om den som om sin ögonsten.

Oaktat all hans försiktighet kunde det ibland hända, att golvet knarrade, hans kläder frasade, skuggan av hans förbjudna närvaro föll över hans offer. Med andra ord, pastor Dimmesdale, vars nervösa känslighet ofta tycktes vara ett slags andlig intuition, fick en obestämd förnimmelse av att någonting som hotade hans frid hade trängt sig på honom. Men gamle Roger Chillingworth hade också förnimmelser, som nästan voro intuitiva. Då prästen kastade sina skrämda ögon på honom, såg han endast läkaren, sin välvillige, vaksamme, deltagande, men aldrig påträngande vän.

Emellertid skulle kanske Dimmesdale ha genomskådat denna persons karaktär fullkomligare, om icke en viss osund uppfattning, som sjuka hjärtan ofta äro underkastade, hade gjort honom misstänksam mot hela mänskligheten. Då han icke förlitade sig på någon människa som sin vän, kunde han icke urskilja sin fiende, när denne verkligen uppenbarade sig. Därför fortfor han att umgås förtroligt med honom och tog dagligen i sitt arbetsrum emot den gamle läkaren eller besökte honom i hans laboratorium och såg för nöjes skull på de processer, genom [ 92 ]vilka örter förvandlades till kraftigt verkande läkemedel. En dag satt Arthur Dimmesdale med pannan lutad mot handen vid det öppna fönstret, som vette mot kyrkogården, och samtalade med Roger Chillingworth, medan den gamle mannen undersökte en knippa växter av otäckt utseende.

— Var, frågade han och sneglade på växterna — ty det var en egendomlighet hos prästen, att han nu för tiden sällan såg direkt på någonting, vare sig människor eller döda föremål — var, min goda doktor, har du plockat de där växterna med så mörka och slokande blad?

— Här bredvid på kyrkogården, svarade läkaren utan att se upp från sin sysselsättning. De är nya för mig. Jag fann dem växande på en grav, som inte har någon gravvård eller något annat minnesmärke över den döde, endast detta fula ogräs, som åtagit sig att hålla hans minne vid liv. Det växte fram ur hans hjärta och symboliserar måhända någon ohygglig hemlighet, som begrovs med honom och som han hellre bort bekänna under sin livstid.

— Kanske han ivrigt önskade det men inte kunde, sade pastor Dimmesdale.

— Och varför? genmälde läkaren. Varför icke, då alla naturens krafter så allvarligt påkallar syndens bekännelse, att detta svarta ogräs har spirat upp ur ett nedmyllat hjärta för att uppenbara ett förtegat brott?

— Det där är ju bara en fantasi av dig, min käre vän, svarade prästen. Det kan, om jag tror rätt, inte finnas någon makt utom den gudomliga barmhärtigheten som kan uppenbara, vare sig med uttalade ord eller med bilder och symboler, de hemligheter, som kunnat begravas med ett människohjärta. Det hjärta, som hyser sådana brottsliga hemligheter, måste behålla dem till den dag då alla dolda ting skall varda uppenbarade. Icke heller har jag så läst och förstått den Heliga Skrift som skulle detta avslöjande på den yttersta dagen av mänskliga tan[ 93 ]kar och gärningar vara avsett som en del av vedergällningen. Det vore säkerligen en alltför grund uppfattning. Nej, om jag icke misstager mig alltför mycket, är dessa avslöjanden endast avsedda att befordra den intellektuella tillfredsställelsen hos alla tänkande varelser, som på den dagen skall vänta lösningen på vårt livs dunkla problem. Kunskap om människornas hjärtan skall bli nödvändig för att fullkomligt lösa det problemet. Och dessutom är jag viss på, att de hjärtan, som gömmer så dystra hemligheter som dem du talade om, skall yppa dem på denna den yttersta dagen, icke gensträvigt utan med outsäglig fröjd.

— Varför icke då uppenbara dem här på jorden? frågade Roger Chillingworth med en hastig sidoblick på prästen. Varför skulle icke de skyldiga redan här skaffa sig denna outsägliga tröst?

— De gör det för det mesta, sade prästen och tryckte handen hårt mot bröstet, liksom om han kände en häftig smärta. Mången, mången stackars själ har anförtrott mig sin hemlighet, icke endast på dödsbädden, utan mitt i livets fulla styrka och glädje. Och efter varje sådan utgjutelse — åh, vilken lättnad har jag icke bevittnat hos dessa mina syndfulla bröder! Det har varit som om de äntligen fått andas frisk luft efter att länge ha varit nära att kvävas av sin egen förgiftade andedräkt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Skulle en olycklig människa, skyldig till låt oss säga mord, föredra att bära den döda kroppen begraven i sitt eget hjärta framför att slunga bort den med ens och låta universum ta hand om den?

— Och likväl begraver somliga människor sina hemligheter så, anmärkte läkaren lugnt.

— Sant — det finns sådana människor, svarade Dimmesdale. Men för att inte anföra närmare till hands liggande skäl, det kan hända att själva deras andliga läggning tvingar dem till tystnad. Eller — kan vi inte anta det? — brottsliga som de är, men likväl ivrande för Guds [ 94 ]härlighet och människors välfärd, ryggar de tillbaka för att visa sig svarta och nedfläckade inför människornas åsyn, därför att i så fall hädanefter intet gott kan uträttas av dem, ingen av det förflutnas onda gärningar försonas genom bättre handlingssätt. Därför går de till sin egen outsägliga pina omkring bland sina medmänniskor, till utseendet rena som nyfallen snö, medan deras hjärtan är besudlade och fläckade av den orättfärdighet, som de ej kan befria sig ifrån.

— Dessa människor bedrar sig själva, sade Roger Chillingworth med litet mera eftertryck än vanligt och med en liten åtbörd med pekfingret. De fruktar att bära den skam, som rätteligen tillkommer dem. Deras kärlek till nästan, deras iver att tjäna Gud — dessa heliga impulser må bo i deras hjärtan eller ej vid sidan av de onda gäster, för vilka deras skuld öppnat dörrarna och som måste fortplanta en djävulsk avkomma inom dem. Men om de söker lova och prisa Gud, må de då icke lyfta sina orena händer mot himmelen! Om de vill tjäna sina medmänniskor, må de göra det genom att manifestera makten och verkligheten hos samtalet som tvingar dem att ångerfulla och botfärdiga böja sig i stoftet! Vill du väl att jag skall tro, min vise och fromme vän, att ett falskt sken kan vara bättre — kan uträtta mera för Guds härlighet och människornas välfärd än Guds egen sanning? Tro mig, sådana människor bedrar sig själva!

— Kanhända, sade den unge prästen i likgiltig ton, liksom om han avstod från en diskussion, som han ansåg icke hörde till saken eller var oförnuftig. Han ägde verkligen stor förmåga att slå ifrån sig varje ämne, som upprörde hans alltför känsliga och nervösa temperament. Men nu skulle jag vilja fråga min skicklige läkare, om han uppriktigt anser mig ha dragit någon nytta av den vänliga omvårdnad han ägnat min bräckliga stofthydda?

Innan Roger Chillingworth hunnit svara, hörde de ett [ 95 ]barns klingande, uppsluppna skratt, som trängde upp till dem från den angränsande kyrkogården. När prästen ofrivilligt tittade ut genom det öppna fönstret — ty det var sommar — fick han se Hester Prynne komma gående med lilla Pearl på stigen, som ledde tvärs över inhägnaden.

Pearl var vacker, vacker som en dag men behärskades just nu av den nästan elaka munterhet, som alltid tycktes försätta henne utom kretsen för mänsklig sympati och mänsklig samvaro. Nu hoppade hon vanvördigt från den ena graven till den andra, och då hon slutligen kom till den breda och flata, heraldiskt utsirade gravstenen över någon bortgången märklig man — kanske själve Isaac Johnson — började hon dansa på den. Till svar på moderns tillsägelser och enträgna förmaningar, att hon skulle uppföra sig på ett mera passande sätt, hejdade sig Pearl och började plocka kardborrar från ett högt stånd, sprang fram till modern och fäste kardborrarna utefter den eldröda bokstavens linjer på hennes bröst. Hester plockade icke bort dem.

Roger Chillingworth hade nu kommit fram till fönstret och smålog bistert åt uppträdet därnere.

— Det finns ingen aktning för lag och myndighet, ingen hänsyn till mänskliga förordningar eller åsikter, till rätt eller orätt i det där barnets natur, anmärkte han lika mycket till sig själv som till sitt sällskap. Jag såg henne häromdagen stänka vatten på själve guvernören ur vattenhon på torget. Vem i herrans namn är hon egentligen? Finns det intet annat än ont i det lilla trollet? Har hon några känslor? Finns det någon livsprincip, som kan upptäckas hos henne?

— Nej ingenting annat än lagbrottets frihet, svarade pastor Dimmesdale lugnt, liksom om han hade övervägt frågan inom sig. Om hon är mäktig något gott, vet jag inte.

Barnet hörde förmodligen deras röster, ty hon såg upp [ 96 ]mot fönstret med ett strålande muntert och på samma gång knipslugt småleende och kastade en av de taggiga kardborrarna mot pastor Dimmesdale. Den känslige unge mannen vek med nervös ängslan undan för den lätta projektilen. Pearl märkte hans rörelse och klappade händerna i vild förtjusning. Hester Prynne hade också omedelbart tittat upp; dessa fyra personer, gamla och unga, stodo och betraktade varandra under tystnad, tills barnet började skratta högt och skrek: — Kom mor! Kom, annars tar den där Svarte Mannen dig! Han har redan fått tag i prästen. Kom, annars tar han dig, mor! Men lilla Pearl kan han inte ta!

Så drog hon modern med sig, skuttade och dansade och hoppade ystert bland de dödas kullar, som om hon icke haft något att göra med en bortgången och nedmyllad generation eller erkände sig vara besläktad med den. Det var som om hon hade blivit skapad av nya element och måste få leva sitt eget liv och vara sin egen lag, utan att hennes snedsprång lades henne till last.

— Där går en kvinna, återtog Roger Chillingworth efter en kort tystnad, som vilka än hennes fel må vara dock icke äger något av den där hemlighetsfulla dolda synden, som du anser så tung att bära. Är Hester Prynne mindre olycklig, tror du, därför att hon bär den där bokstaven på sitt bröst?

— Det tror jag sannerligen, svarade prästen. Men jag kan inte svara för henne. Hon har ett uttryck av smärta i sitt ansikte, som jag gärna skulle vilja slippa se. Men ändå tror jag, att det måste vara bättre för en lidande att öppet få visa sin smärta, som denna stackars Hester får, än att nödgas dölja den i sitt hjärta.

Åter uppstod en kort tystnad, och läkaren började på nytt undersöka och ordna sina växter.

— Du frågade mig nyss, sade han slutligen, vad jag tänker om din hälsa.

— Ja, svarade prästen, jag skulle gärna vilja veta det. [ 97 ]Tala uppriktigt, det ber jag dig, antingen du har liv eller död att förkunna.

— Ärligt och uppriktigt vill jag då säga dig, sade läkaren, sysslande med sina växter men förstulet betraktande Dimmesdale, din åkomma är underlig, dock icke så mycket i och för sig eller till sina yttringar — så till vida åtminstone som jag kunnat iakttaga symptomen. Jag, som nu dagligen sett dig och studerat ditt utseende under månader, skulle vilja säga, att du är mycket sjuk. Dock icke så sjuk, att ej en kunnig och uppmärksam läkare skulle kunna bota dig. Men — jag vet ej hur jag skall uttrycka mig — sjukdomen är något, som jag tyckes veta men ändå icke vet.

— Du talar i gåtor, min lärde vän, sade den bleke unge mannen och kastade en sidoblick ut genom fönstret.

— För att tala tydligare, fortfor läkaren — och jag ber om ursäkt, om nu någon ursäkt behöves, för denna nödvändiga rättframhet i mina ord — så vill jag då fråga dig som din vän, som din läkare, vilken näst Försynen har ditt liv och din hälsa i sin vård — har allt, som rör denna rubbning hos dig, blivit klart och öppet framlagt för mig?

— Hur kan du fråga det? sade prästen. Det vore väl barnsligt att rådfråga en läkare och dölja det onda!

— Du säger då att jag vet allt! sade Roger Chillingworth lugnt och fäste sina skarpa, intelligenta ögon på prästens ansikte. Må så vara! Men ändå! Den för vilken endast det yttre och fysiska onda blottas, känner ofta bara hälften av den sjukdom man vill att han skall bota. En kroppslig sjukdom, som vi betraktar såsom något helt och självständigt, kanske när allt kommer omkring endast är symptomatisk för ett själsligt ont. Förlåt mig ännu en gång, käre vän, om mina ord på minsta sätt såra dig. Av alla människor jag känner är du den, hos vilken kroppen är närmast förbunden med, genomträngd av, så att säga identisk med anden, vars verktyg den är.

[ 98 ]— Då behöver jag icke fråga vidare, sade prästen och steg litet häftigt upp från stolen. Du sysslar ju icke med läkedom för själen.

— Därför, fortsatte Roger Chillingworth i oförändrad ton och aktade ej på inkastet, men reste sig upp och stod med sin korta, mörka och vanskapta gestalt framför den bleke och avtärde prästen, därför får en sjukdom, ett sjukt ställe, om vi så må kalla det, i din själ genast ett motsvarande uttryck i ditt kroppsliga omhölje. Du vill, att din läkare skall bota ditt kroppsliga onda? Hur är det möjligt, om du icke först uppenbarar för honom såret eller rubbningen i din själ?

— Nej, icke för dig! Icke för en jordisk läkare! utbrast pastor Dimmesdale lidelsefullt och vände sina ögon, stora och klara och med ett slags vild glans, mot gamle Roger Chillingworth. Icke för dig! Men är det ett själens ont, då anförtror jag mig åt den ende, som är själarnas läkare. Han kan bota, om så är hans vilja, eller han kan döda! Låt honom göra med mig så som han i sin visdom och rättvisa finner för gott. Men vem är du, att du skulle befatta dig med detta? Hur vågar du träda mellan en lidande människa och Gud?

Med en ursinnig åtbörd rusade han ut ur rummet.

— Det är så gott att ha tagit detta steg, sade Roger Chillingworth för sig själv och såg efter prästen med ett allvarligt småleende. Ingenting är förlorat. Vi skall snart bli vänner igen. Men se nu hur passionen griper denne man och gör honom utom sig. Det är med den ena passionen som med den andra! Han har förr än nu begått en tygellös handling i sitt hjärtas uppsvallande lidelse, den gode master Dimmesdale!

Det blev icke svårt att återställa förtroligheten mellan de båda kamraterna på samma ståndpunkt som förut. Efter några timmars ensamhet insåg den unge prästen, att hans upprörda nerver hade drivit honom till ett otillbörligt lynnesutbrott, som inte kunde ursäktas eller över[ 99 ]skylas av någonting i läkarens ord. Han förvånades över den häftighet varmed han hade stött bort den vänlige gamle mannen, då denne endast erbjöd de råd, som det var hans plikt att ge och som prästen själv hade utbett sig.

Full av självförebråelser dröjde han icke med att på det varmaste bedja om tillgift och i övrigt anhålla, att hans vän skulle fortsätta med sin behandling, som med all sannolikhet hade gjort att han ännu levde, om den också icke hade lyckats återställa honom till full hälsa. Roger Chillingworth samtyckte beredvilligt och fortfor att övervaka den unge prästens hälsa. Han gjorde sitt bästa för honom, men han lämnade alltid patientens rum efter en medicinsk rådplägning med ett hemlighetsfullt och brytt uttryck i sitt ansikte. Han visade icke detta uttryck i Arthur Dimmesdales närvaro, men det blev alltid tydligt framträdande så fort läkaren stigit över tröskeln.

— Ett sällsynt fall! mumlade han. Jag måste blicka djupare in i det. En underlig sympati mellan själ och kropp! Om det också bara vore för läkekonstens skull, måste jag utforska denna sak i grund!

Icke långt efter den nyss berättade iakttagelsen hände det en dag, att pastor Dimmesdale vid middagstiden och fullkomligt oförutsett föll i djup, mycket djup slummer, då han satt med en stor gammal boklunta uppslagen framför sig på bordet. Det måste ha varit ett verk av ofantlig förmåga inom den sömngivande litterära skolan.

Prästens djupa slummer nu var så mycket märkvärdigare som han hörde till de personer, vilkas sömn vanligtvis är så lätt, så nyckfull och lika lätt bortskrämd som en liten fågel som hoppar på en gren. Men nu var hans själ i så ovanlig grad fördjupad i sig själv, att han icke rörde på sig, då Roger Chillingworth utan att iaktta någon särskild försiktighet kom in i rummet. Läkaren gick rakt fram till sin patient, lade handen på hans bröst och vek undan hans kläder, som hittills alltid hade skyddat det även för läkarens öga.

[ 100 ]Då ryste pastor Dimmesdale och rörde sig litet i sömnen.

Efter att ha stått stilla några ögonblick gick läkaren ut ur rummet.

Men med vilken vild blick av förvåning, glädje och fasa! Med vilken hemsk förtjusning, liksom för mäktig att uttryckas endast i blicken och anletsdragen. Därför drog den fram hela hans gestalts fulhet och gav sig till känna till och med på ett larmande sätt genom de vilda gester, med vilka han sträckte upp armarna mot taket och stampade med fötterna i golvet. Om någon hade sett Roger Chillingworth i detta ögonblick av extas, skulle han icke ha behövt fråga, hur Satan beter sig, när en dyrbar människoskäl går förlorad för himmelen och vinnes åt hans rike.

Men vad som gjorde läkarens hänryckning olik Satans var det drag av förvåning, som ingick däri!