Den eldröda bokstaven/Kap 11

←  Läkaren och hans patient

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Ett hjärtas innersta

Prästens vaka  →

XI. Ett hjärtas innersta

Efter den senast skildrade tilldragelsen blev umgänget mellan prästen och läkaren fastän i yttre måtto detsamma dock i grunden av en annan karaktär än förut. Roger Chillingworths skarpsinne hade nu raka vägen framför sig. Det var dock icke just den väg han hade föresatt sig att beträda.

Lugn, vänlig, lidelsefri som han föreföll, fanns det dock hos denne olycklige gamle man en djup ådra av ondska, hittills dold men nu i verksamhet, som drev honom till att tänka ut en mera raffinerad hämnd än någonsin en dödlig hade utkrävt på en fiende: att göra sig till den ende förtrogne vännen, åt vilken prästen skulle anförtro all sin fruktan, samvetskvalen, ångesten, den gagnlösa ångern, de nya stormande anloppen av syndfulla tankar, som förgäves drevos bort! All den brottsliga sorgen — dold för världen, vars hjärta skulle ha ömkat och förlåtit — den skulle uppenbaras inför honom, den skoningslöse, den oförsonlige! Hela denna dystra skatt skulle slösas på just den man, för vilken intet annat kunde utgöra full betalning för hämndens krav!

Prästens skygga och känsliga tillbakadragenhet hade gjort denna plan om intet. Dock var Roger Chillingworth böjd för att knappast känna sig mindre nöjd med det sakernas läge, som Försynen hade åvägabragt i stället för hans svarta stämplingar, när den begagnade hämnaren och hans offer för sina egna ändamål och kanske förlät där den syntes straffa som hårdast.

En uppenbarelse, kunde han nästan säga, hade förunnats honom. Det betydde föga för hans ändamål, om den hade himmelskt ursprung eller kom från annat håll. Genom dess hjälp tycktes i all kommande samvaro mellan honom och pastor Dimmesdale icke blott det yttre uppträdandet, utan själva den innersta själen hos denne läggas för hans ögon, så att han kunde se och förstå varje rörelse. Han blev efter detta icke blott en åskådare, utan den förnämste medspelaren i den stackars prästens inre värld. Han kunde få honom vart han behagade. Ville han väcka honom med ett styng av dödlig pina, så hade han ju offret ständigt på sträckbänken. Man behövde bara känna till stålfjädern som kontrollerade mekanismen — och läkaren kände väl till den! Ville han skrämma honom med plötslig fruktan — då steg, liksom för en trollkarls spö, ett hemskt spöke upp — stego tusen spöken upp — i många skepnader, av död, av ännu ohyggligare skam, och alla skockade de sig kring prästen och pekade på hans bröst!

Allt detta verkställdes så förslaget och fint, att ehuru prästen ständigt hade en dunkel förnimmelse av något elakt inflytande, som bevakade honom, kunde han aldrig komma underfund med dess verkliga natur. Visserligen såg han med tvivel och fruktan — ibland rent av med fasa och hat — på den gamle läkarens vanskapliga gestalt. Hans åtbörder, hans hållning, hans grånade skägg, hans minsta och mest betydelselösa handlingar, själva snittet på hans kläder blevo förhatliga i prästens ögon, ett osvikligt tecken på att i dennes bröst bodde en djupare motvilja än han ville tillstå för sig själv.

Ty då han omöjligt kunde finna någon anledning till en sådan misstro och avsky, tillskrev Dimmesdale, i medvetande om att en enda osund fläck förgiftade hans hjärta, denna och ingen annan orsak sina obehagliga känslor och aningar. Han förebrådde sig sin antipati mot Roger Chillingworth, lämnade obeaktad den varning, som denna antipati hade bort ge honom, och gjorde sitt bästa för att rycka upp den med roten. Ur stånd att göra detta, fortsatte han för principens skull sin samvaro med den gamle mannen och gav honom sålunda tillfällen att fullborda det uppsåt, åt vilket hämnaren — stackars övergivna varelse, eländigare än sitt offer — nu helt hängav sig.

Medan han på detta sätt led av kroppslig sjukdom, gnagdes och pinades av ett mörkt själskval och var prisgiven åt sin hätskaste fiendes stämplingar, vann han en glänsande popularitet inom sitt heliga ämbete. I själva verket vann han den till stor del genom sina egna sorger och bekymmer. Hans intellektuella gåvor, hans moraliska uppfattning, hans förmåga att känna och väcka rörelse höllos i ett tillstånd av övernaturlig verksamhet genom hans dagliga livs stingande oro och ångest. Hans rykte, fastän ännu i stigande, överskuggade redan hans ämbetsbröders mera måttliga berömdhet, hur framstående än några av dem voro.

Det fanns bland dem lärda män, som hade offrat flera år på att skaffa sig djupt vetande i ämnen som hörde till prästkallet än pastor Dimmesdale ännu hade upplevat, och som väl därför sutto inne med större kunskaper i dessa allvarliga och värdefulla ämnen än deras ungdomlige ämbetsbroder. Där funnos även män med kraftigare själsläggning än han och begåvade med en långt större portion av slugt, järnfast, stenhårt förstånd, som, när det vederbörligen blandas med en god del lärda ingredienser, bildar en högst aktningsvärd, kraftigt verksam men föga älskvärd varietet av det prästerliga släktet. Vidare förekommo verkligt heliga fäder, vilkas förmögenheter hade utbildats genom strävsamma studier och tålmodigt tänkande och därtill förandligats genom översinnlig förbindelse med den bättre värld, i vilken renlevnaden nästan hade infört dessa heliga personer, medan deras dödliga klädnad ännu vidlådde dem.

Allt vad de saknade var den gåva, som hade utgjutits över de utvalda lärjungarna vid Pingsten i form av eldstungor, och som tycktes symbolisera icke förmågan att tala främmande och okända tungomål, utan att kunna tilltala hela mänsklighetens brödraskap på hjärtats modersmål. Dessa fäder, för övrigt så apostoliska, saknade himmelens sista och sällsyntaste betyg på deras ämbete — eldstungan. De skulle förgäves ha sökt uttrycka de högsta sanningarna — om de någonsin drömt om att göra det genom förtrogna ords och bilders anspråkslösa medel. Deras röster trängde ned avlägsna och otydliga från de övre höjder, där de vanligen dvaldes.

Det är icke osannolikt, att det var denna senare klass som pastor Dimmesdale genom många av sina karaktärsdrag av naturen tillhörde. Till trons och helighetens höga bergstoppar skulle han ha klättrat, om han icke hade hindrats därifrån av den börda av brott eller sorg, under vilken det var hans lott att stappla. Den höll honom nere i jämnhöjd med de ringaste honom, mannen med de himmelska gåvorna, vilkens stämma änglarna eljest kunde ha lyssnat till och svarat på.

Men det var just denna börda, som gav honom en så innerlig medkänsla med mänsklighetens syndfulla brödraskap, att hans hjärta vibrerade i harmoni med deras, kände deras smärta i sitt eget djup, kände sin egen pina genom tusen andra hjärtan i strömmar av sorgbunden, bevekande vältalighet. Oftast bevekande, men stundom fruktansvärd! Människorna förstodo ej den kraft, som så uppskakade dem. De höllo den unge prästen för att vara ett under av helighet. De trodde, att himmeln hade gjort honom till sitt språkrör för att förkunna dess visdom, dess tuktan och kärlek. I deras ögon var själva den mark han trampade helgad.

De unga flickorna i hans kyrka bleknade omkring honom, de voro offer för en lidelse så genomträngd av religiös känsla, att de själva trodde den vara alltigenom religion och intet annat och nedlade den öppet inför sitt hjärtas altare såsom sitt bästa offer. De äldre medlemmarna av hans hjord, som sågo hur svag och bräcklig pastorns gestalt blev medan de ännu i sin ålderdom voro så kraftiga, trodde fullt och fast att han skulle gå till himmeln före dem och ålade sina barn, att deras gamla ben skulle läggas nära deras unge pastors heliga grav. Och samtidigt frågade sig kanske den stackars pastor Dimmesdale, när han tänkte på sin grav, om gräset någonsin skulle gro på denna grav, över vilken förbannelsen måste vila!

Dessa offentliga vördnadsbetygelser pinade honom obeskrivligt. Han tillbad av sitt innersta hjärta sanningen och ansåg som skugglika och berövade all vikt och värde alla de ting, som icke buro sanningens gudomliga väsen inom sig. Men vad var då han? — en verklighet? — eller den flyktigaste av alla skuggor? Han längtade att få tala ut med hög röst från sin egen predikstol och säga människorna, vem han var.

— Jag, som I sen i denna prästkallets svarta dräkt — jag, som stiger fram till det heliga bordet och vänder mitt bleka ansikte mot himmelen, då jag djärves att å edra vägnar tala med den Högste, den allvetande — jag, vilkens fotspår I tron skola glänsa efter mig på min jordiska vandring, så att de pilgrimer, som komma efter mig, därigenom skola vägledas till de saligas boningar — jag, som lagt dopets hand på edra barn, som viskat den sista bönen över edra döende anhöriga, vilka hörde mitt amen som ett sista genljud från den värld de lämnade — jag, eder själaherde, så vördad och betrodd av eder, jag är en besmittelse och en lögn!

Mer än en gång hade pastor Dimmesdale gått upp på predikstolen med föresatsen att ej lämna den utan att ha uttalat dylika ord. Mer än en gång hade han klarat strupen och dragit ett långt, djupt och skälvande andetag, som han skulle sända ut igen, tyngt med hans själs svarta hemlighet. Mer än en gång — nej, mer än hundra gånger — hade han också verkligen talat! Talat — men huru? Han hade sagt sina åhörare, att han var alltigenom usel, uslare än den uslaste, den värste bland syndare, en styggelse, full av ofattbar ondska, och att det endast var ett under, att de ej sågo honom förtorka inför sina ögon av den Allsmäktiges brännande vrede! Kunde han tala tydligare? Skulle icke folket resa sig från sina platser som en man och slita ned honom från den predikstol han skändade?

Ingalunda skedde det så. De hörde det alltsammans och vördade honom endast så mycket mera därför. Föga anade de, hur mycket dödligt allvar som låg i dessa självfördömande ord. — Den fromme unge mannen! sade de till varandra. — Helgonet på jorden! Ack, om han upptäcker så mycken syndfullhet i sin egen vita själ, vilken hemsk syn skulle han icke skåda i din eller min!

Prästen förstod mycket väl — en slug och samvetslös hycklare som han var! — i vilket ljus man skulle se hans svävande och obestämda bekännelse. Han hade försökt bedraga sig själv genom att erkänna sig äga ett skuldbelastat samvete, men hade därmed endast vunnit ännu en synd och en av det egna medvetandet erkänd skam, utan att ett ögonblick ha lyckats i sitt självbedrägeri. Han hade talat rena sanningen, men förvandlat den till svartaste lögn. Och likväl älskade han i sitt innersta väsen sanningen och avskydde lögnen såsom få andra människor. Därför avskydde han också mera än allting annat sitt eget eländiga jag!

Hans inre oro drev honom till handlingar, som mera överensstämde med den gamla förfalskade katolska tron än med det klarare ljuset i den kyrka, i vilken han blivit född och uppfostrad. Inlåst i hemligt förvar i sin kammare hade pastor Dimmesdale ett blodigt gissel. Ofta hade denna protestantiske och puritanske präst använt det på sina egna axlar. Han skrattade bittert åt sig själv, medan han slog, och slog så mycket obarmhärtigare för detta bittra skratts skull.

Det var även hans vana, liksom många andra fromma puritaners, att fasta — dock icke i likhet med dem för att rena sin kropp och göra den till ett lämpligare medium för himmelsk upplysning, utan strängt, ända tills hans knän sviktade under honom, såsom en akt av botgöring. Han vakade likaledes natt efter natt, ibland i djupaste mörker, ibland med en glimmande lampa och ibland framför spegeln, betraktande sitt eget ansikte i den starkaste belysning han kunde åstadkomma. På så sätt symboliserade han den ständiga självmönstring, varmed han pinade men icke förmådde luttra sig själv.

Under dessa långa vakor omtöcknades ibland hans hjärna, och syner uppstego för honom; ibland otydliga och med ett eget svagt ljus, längst bort i rummets skumma vrår, ibland mera levande och tätt inpå honom i spegeln. Än var det en skara diaboliska gestalter, som hångrinade och gycklade med den bleke prästen och vinkade åt honom att följa dem; än en flock strålande änglar, som flögo uppåt tungt, liksom tyngda av sorg, men allt mera eteriska, ju högre de stego. Än kommo hans ungdoms döda vänner, än hans vitskäggige fader med ett helgons stränghet i sina drag, och hans mor, som vände bort ansiktet från honom. Du vålnad av en moder — den tunnaste fantasibild av en moder — vilken deltagande blick måste du icke ha kastat på din son! Och genom det rum, som dessa spöksyner hade gjort så hemskt, gled nu Hester Prynne, ledande lilla Pearl i sin eldröda dräkt, och hon pekade först på den eldröda bokstaven på sin egen barm och sedan på prästens bröst.

Ingen av dessa visioner kunde någonsin helt bedraga hans sinnen. I vilket ögonblick som helst kunde han med en viljeansträngning urskilja de verkliga föremålen i rummet tvärs igenom visionernas töckniga brist på verklighet och övertyga sig om att dessa icke voro solida liksom det snidade ekbordet därborta eller den väldiga teologiska folianten i läderband och med mässingsbeslag.

Men oaktat detta voro de i viss mening de sannaste och verkligaste ting den stackars prästen nu hade att göra med. Det är det outsägliga eländet i ett liv så falskt som hans, att det stjäl märg och kraft från alla de verkligheter, som omge oss och som himmelen avsett att vara anden till glädje och näring. Den enda sanning, som fortfor att ge Arthur Dimmesdale en verklig tillvaro på jorden, var ångesten i hans innersta hjärta och det tydliga uttryck den tog sig i hans yttre människa. Om han en enda gång hade funnit kraft att le och visa ett glatt ansikte, skulle hela hans personlighet ha varit utplånad!

Under en av dessa ohyggliga nätter, som vi givit en antydan om men avhållit oss från att utmåla, sprang prästen plötsligt upp från sin stol. En ny tanke hade fallit honom in. Den, kanske kunde skänka honom ett ögonblicks frid. Han klädde sig med lika mycken omsorg, och på alldeles samma sätt som om han skulle gå att hålla en offentlig gudstjänst, varpå han tyst smög sig utför trappan, öppnade porten och gick ut.