Den gäckande nejlikan/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

En återblick
Ex-ambassadör Chauvelin  →


[ 5 ]

I.
EN ÅTERBLICK.

Det var ett kvavt och mörkt rum, fullt av rök från den söndriga eldstaden.

En liten boudoar, en gång den mäktiga Marie Antoinettes eleganta helgedom. En svag, mystisk doft — liksom en atmosfär av gengångare från en försvunnen tid — tycktes ännu vidlåda de fläckade väggarna och de söndertrasade gobelängerna.

Överallt såg man spår av en tung, fördärvbringande hand — den stora, ärofulla revolutionens.

I rummets smutsstänkta hörn lågo några sönderslagna stolar med ituriven brokadklädsel. En liten pall, en gång med förgyllda fötter och klädd med siden, hade sparkats åt sidan och företedde en nästan rörande anblick, där den nu låg upp- och nedvänd och som ett litet skadat djur sträckte sina sargade lemmar i höjden.

Från ett fint arbetat pärlemorbord hade silverbeläggningen hänsynslöst brutits ut ur snäckans bädd.

Tvärs över det av Boucher målade dörrstycket, som föreställde den kyska Diana, omgiven av en skara nymfer, hade en brutal hand med kol klottrat revolutionens valspråk: Liberté, Egalité, Fraternité ou la Mort. Och för att sätta kronan [ 6 ]på förstörelseverket hade någon försett Marie Antoinettes porträtt med den röda mössan och dragit ett rött, olycksbådande streck över hennes hals.

Vid bordet sutto tvenne män inbegripna i ett förtroligt och ivrigt samtal.

Mellan dem stod ett ensamt, oputsat och trolskt fladdrande talgljus och kastade fantastiska skuggor på väggarna, med sitt osäkra sken belysande de båda männens ansikten.

Hur olika voro de ej varandra.

Den ene med utstående kindknotor, tjocka, sensuella läppar och omsorgsfullt pudrat hår. Den andre med bleka, tunna läppar, ögon, skarpa som en vesslas, och en hög, intelligent panna, från vilken det tunna, bruna håret låg slätt undanstruket.

Den förstnämnde av dessa män var Robespierre, den obarmhärtige och obesticklige folkledaren, den andre var medborgare Chauvelin, revolutionsregeringens f. d. ambassadör vid det engelska hovet.

Det var sent på kvällen, och bullret från den stora, sjudande staden nådde detta avlägsna rum i det numera övergivna Tuilerie-palatset blott som ett svagt, bortdöende eko.

Det var två dagar efter Fructidor-upploppen. Paul Déroulède och kvinnan Juliette Marny, båda dömda till döden, hade bokstavligen borttrollats ur den fångkärra, som skulle föra dem från justitiepalatset till Luxembourgfängelset. Därjämte hade nyss ingått underrättelse från Allmänna välfärdsutskottet att abbé du Mesnil och f. d. chevalier d’Egremont med hustru och familj på ett mirakulöst och alldeles obegripligt sätt lyckats rymma ur norra fängelset i Lyon.

Men icke nog härmed. Då Arras föll i händerna på revolutionsarmén och en stark säkerhetskedja inneslutit staden, så att ej en enda rojalist-förrädare skulle kunna undkomma, hade ett sextiotal kvinnor och barn, tolv präster, de gamla aristokraterna Chermeuil, Delleville och Galipaux med flera andra lyckats fly utan att sedan ha blivit gripna.

[ 7 ]Husundersökningar företogos — huvudsakligen i Paris, där man misstänkte, att de förrymda fångarna kunde ha funnit en tillflykt, och där man hoppades finna, vad mera var, deras hjälpare och räddare.

Foucquier Tinville, allmänne åklagaren, organiserade och ledde dessa undersökningar med tillhjälp av den blodtörstige vampyren Merlin. De fingo därvid höra talas om ett hus vid Rue de l’Ancienne Comédie, varest det sades att en engelsman skulle ha bott under två dagar.

De begärde ofördröjligen tillträde till detta hus och fördes till de rum, vilka engelsmannen innehaft. Dessa voro tarvliga och smutsiga liksom hundratals andra rum i Paris’ fattigare kvarter.

Värdinnan, tandlös och anskrämlig att skåda, hade ännu ej städat den kammare, i vilken engelsmannen legat. Hon visste icke ens om, att han begivit sig av.

Han hade betalat för sitt rum en vecka i förskott och kom och gick efter behag, förklarade hon för medborgare Tinville. Hon hade ej tagit någon vidare notis om honom, eftersom han inte intog sina måltider där och endast varit där ett par dagar. Och hon hade ej vetat av, att han var engelsman förrän nu. Hon hade trott, att han var från södra Frankrike, på grund av hans brytning.

— Det var samma dag som upploppet, fortfor hon. Han skulle gå ut, och jag sade honom att gatorna nog inte voro säkra för en främling, sådan som han — för han hade alltid så fina kläder, och jag sade honom, att Paris’ svältande folkskaror säkert skulle slita dem från kroppen på honom. Men han bara skrattade. Och så gav han mig en papperslapp och sade, att om han inte kom tillbaka, så kunde jag ta för avgjort, att han hade blivit dödad. Och om Välfärdsutskottet skulle göra några förfrågningar om honom, så skulle jag bara visa den här papperslappen, så bleve det inga tråkigheter av.

Hon hade pratat utan avbrott, tydligen mycket skrämd av Merlins bistra uppsyn och av medborgare [ 8 ]Tinvilles sätt att fråga henne, ty denne var känd för sin stora stränghet, om man begick någon blunder.

Men medborgarinnan — hon hette Brogard, och hennes svåger hade ett värdshus i närheten av Calais — medborgarinnan hade rent samvete. Hon hade tillstånd från Välfärdsutskottet att hyra ut rum, och hon hade alltid ordentligt underrättat Utskottet, när dennes hyresgäster kommo och reste. Det enda var att om någon hyresgäst betalade henne ovanligt bra för tillmötesgåendet, kunde hon, om han så önskade, skicka in meddelandet litet sent och uttrycka sig litet obestämt beträffande sina mera frikostiga hyresgästers signalement, ställning och nationalitet.

Detta hade varit fallet med hennes engelske gäst.

Men hon förklarade det inte riktigt så för medborgare Foucquier Tinville och medborgare Merlin.

Hon var emellertid ganska rädd och tog fram papperslappen, som engelsmannen lämnat henne med en försäkran att om hon visade fram den, skulle det inte bli några ledsamheter.

Tinville tog utan omsvep papperslappen ifrån henne, dock utan att titta på den. Han kramade ihop den till en boll, men Merlin ryckte den till sig med ett rått skratt, slätade ut den mot sitt knä och betraktade den ett ögonblick.

Fyra rader, som sågo ut som en vers, stodo där, skrivna på ett språk, som Merlin icke förstod — antagligen engelska.

Men vad som däremot var fullt tydligt och lätt kunde uppfattas av envar var den lilla med rött bläck gjorda ritningen i ena hörnet, vilken föreställde en liten stjärnformad blomma.

Tinville och Merlin utforo vid åsynen härav i högljudda svordomar och förbannelser. Därpå ropade de på sina karlar, begåvo sig av ifrån huset vid Rue de l’Ancienne Comédie och lämnade den tandlösa värdinnan på tröskeln, där hon alltjämt högljutt bedyrade sin patriotism och sin önskan att tjäna republikens regering.

[ 9 ]Tinville och Merlin överlämnade emellertid papperslappen till medborgare Robespierre, vilken i sin tur med ett bistert leende kramade ihop det lilla förhatliga dokumentet i sin välskötta hand.

Men Robespierre svor icke. Han slösade aldrig vare sig med ord eller eder. Han lät papperslappen glida ned mellan de dubbla locken på sin silversnusdosa och sände därefter ett bud till medborgare Chauvelin vid Rue Corneille med befallning att denne skulle infinna sig samma afton klockan tio i rummet n:o 16 i det förutvarande Tuilerie-palatset.

Klockan var halv elva, och Chauvelin och Robespierre sutto mitt emot varandra i Marie Antoinettes forna boudoar. Mellan dem på bordet låg den hopskrynklade smutsiga papperslappen.

Den hade gått genom flera orena händer, innan medborgare Robespierres oklanderligt vita fingrar slätat ut den och placerat den inför ex-ambassadör Chauvelins ögon.

Denne såg emellertid inte på papperet, inte ens på det bleka, grymma ansiktet framför sig. Han hade slutit ögonen, och ett ögonblick hade det lilla mörka rummet, Robespierres skoningslösa blick, de smutsiga väggarna och det nedsölade golvet försvunnit för honom. I en plötslig, klar vision såg han de strålande salongerna i utrikesministeriet i London, där den vackra Marguerite Blakeney drottninglik gled fram vid prinsens av Wales arm.

Han hörde suset av solfjädrar, frasandet av sidenklänningar, och över sorlet och dansmusiken hörde han ett själlöst skratt och en tillgjord röst, som upprepade den lilla vers, vilken nu stod skriven på det smutsiga papper Robespierre lagt framför honom:

»De söka i vinklar, de söka i vrår,
fransoserna snoka, men finna ej spår.
Var finns han? I himlen? I helvetet? Säg
oss den satans gäckande nejlikans väg!»

[ 10 ]Det var bara en glimt! En av de snabbt utplånade bilder, då minnet under bråkdelen av en sekund visar oss outplånliga tavlor ur vårt förflutna. I samma sekund såg Chauvelin, medan hans egna ögon voro slutna och Robespierres fixerade honom, även de ensliga klipporna vid Calais, hörde samma röst sjunga »God save the King!», muskötsalvan, Marguerite Blakeneys förtvivlade skrin; och än en gång greps han av den skarpa och bittra känslan av djup förödmjukelse och fullständigt nederlag.