Den gäckande nejlikan/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En återblick
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Ex-ambassadör Chauvelin
Folkfesten i Richmond  →


[ 10 ]

II.
EX-AMBASSADÖR CHAUVELIN.

Robespierre satt lugnt och väntade. Han hade ingen brådska. Som han var en riktig nattfågel till sina vanor, var han mycket väl i stånd att sitta där till arla morgonstund och iakttaga, hur medborgare Chauvelin bokstavligen vred sig i pina vid minnet av de senast föregående månaderna.

Ingenting förtjuste »den havsgröne obesticklige» så mycket som åsynen av en människa som kämpade i en hopplös ställning och kände hur ett nät av intriger småningom snärjde sig allt tätare omkring henne.

Just nu, då han såg Chauvelins släta panna sammandragas i bekymmerfulla veck och hans smala hand ligga krampaktigt sluten på bordet, uppgav Robespierre en suck av välbehag, lutade sig tillbaka i stolen och sade med ett älskvärt leende:

— Vi äro alltså överens om, att situationen har blivit outhärdlig, eller hur, medborgare?

Då Chauvelin emellertid icke svarade, fortfor han med mera skärpa i rösten:

[ 11 ]— Och så förskräckligt retsamt det är, då man betänker, att den där mannens huvud för länge sedan kunde ha fallit för giljotinen, om ni inte hade burit er så oerhört dumt åt förra året.

Hans röst hade blivit vass och bitande liksom det mordredskap han så gärna anspelade på. Men Chauvelin satt alltjämt tyst. Han hade verkligen ingenting att invända.

— Medborgare Chauvelin, vad ni måste hata den mannen! utropade Robespierre till sist.

— Det gör jag! sade Chauvelin med ett omisskännligt lidelsefullt tonfall.

— Varför gör ni då intet försök att gottgöra det gångna årets blunder? sporde Robespierre blitt. Republiken har varit ovanligt tålig och överseende mot er, medborgare Chauvelin. Hon har tagit i betraktande edra många tjänster och er välkända patriotism. Men ni vet, tillade han betydelsefullt, att hon ej har någon användning för onyttiga redskap.

Chauvelin tycktes åter ha försjunkit i trumpen tystnad, och Robespierre fortsatte med sin förra olycksbådande blidhet:

— Ma foi, medborgare Chauvelin, om jag vore i edra kläder, skulle jag inte förlora en enda timme, när det gällde att ta hämnd för min förödmjukelse!

— Har jag väl någonsin fått något tillfälle? utbrast Chauvelin med illa dold häftighet. Vad kan väl jag ensam företaga mig? Sedan krigsförklaringen utfärdades, kan jag ju inte fara till England, såvida inte regeringen vill ge mig något offentligt uppdrag. Det är så mycket knotande och missljud här i Frankrike över den här historien, och när den fördömda »Röda Nejlikan» har varit framme igen, när några tjog värdefulla huvuden ha ryckts så gott som ur gapet på giljotinen, då vill jag lova att man skär tänderna och far ut i gagnlösa förbannelser, men inte försöker man på allvar göra något för att krossa dessa förbannade engelska flugor, som komma surrande kring öronen på oss.

[ 12 ]— Men ni glömmer, medborgare Chauvelin, att vi i välfärdsutskottet äro mycket hjälplösare än ni, genmälde Robespierre. Ni kan dessa människors språk; det göra inte vi. Ni känner deras seder och bruk, deras tänkesätt, de metoder de kunna tänkas begagna; vi känna ingenting av allt detta. Ni har sett och talat med engelsmän, som äro medlemmar av den fördömda ligan. Ni har sett den man, som är dess ledare. Det ha inte vi.

Han lutade sig fram över bordet och betraktade ännu mera forskande det magra, bleka ansiktet framför sig.

— Om ni ville nämna ledarens namn för mig, om ni ville beskriva honom, skulle vi mycket lättare kunna ingripa. Ni kunde säga mig hans namn, om ni ville, medborgare Chauvelin.

— Det kan jag inte, invände Chauvelin envist.

— Jo, det tror jag ni kunde. Men jag klandrar er inte för er tystnad! Ni vill själv skörda frukten av er seger, själv bli redskapet för er hämnd. Nåja, det är ju helt naturligt! Men i er egen säkerhets namn, medborgare, håll inte för girigt på er hemlighet. Om mannen är känd för er, så sök upp honom igen, locka honom till Frankrike! Vi vilja ha honom hit — folket vill ha honom! Och om folket inte får som det vill, kastar det sig över dem som ha undanhållit det dess byte.

— Jag förstår, medborgare — er egen och er regerings välfärd är beroende av det förnyade försöket att fånga »Den Röda Nejlikan», svarade Chauvelin torrt.

— Och ert huvud, medborgare Chauvelin, tillade Robespierre.

— Jag förstår det. Och ni må tro mig, om ni vill, eller ej, medborgare, då jag säger er, att den saken oroar mig föga. Frågan är, vad ni och er regering vilja göra för mig.

— Vad som helst, svarade Robespierre, förutsatt att ni har en bestämd plan och ett bestämt syfte.

[ 13 ]— Jag har båda delarna. Men jag måste fara till England i åtminstone ett halvofficiellt uppdrag. Jag kan inte åstadkomma något, om jag nödgas uppträda inkognito och i skymundan.

— Den saken låter lätt ordna sig. Det har varit åtskilliga rådslag med de engelska myndigheterna angående säkerheten till liv och lem för de fredliga franska undersåtar, som ha slagit sig ned i England. De ha föreslagit, att vi skulle sända en halvofficiell representant dit för att tillvarataga vårt folks ekonomiska och kommersiella intressen. Vi kunna ju skicka er i den egenskapen, om det kunde gagna era planer.

— Förträffligt. Jag behöver bara en täckmantel. Den ena är lika bra som den andra.

— Är det allt?

— Inte riktigt. Jag har flera planer i tankarna, och jag måste kunna räkna med fullt förtroende. Framför allt måste jag ha makt ... Fullständig, absolut, obegränsad makt.

Det fanns förvisso ingenting fegt eller svagt hos den lille, mörkklädde man, som nu blickade den fruktade jakobin-ledaren rätt i ögonen och slog sin knutna hand beslutsamt i bordet.

Robespierre svarade icke genast. Han betraktade den andre skarpt, i det han sökte utforska, om det bakom denna allvarliga, rynkade panna dolde sig något annat, egoistiskt skäl för hans åstundan efter absolut makt.

Men Chauvelin blinkade ej inför denna blick, som kunde komma varje kind i Frankrike att blekna av förskräckelse. Och efter detta ögonblicks tvekan sade Robespierre lugnt:

— Ni skall få en diktators oinskränkta makt i varje fransk stad eller köping, som ni kommer att besöka. Revolutionsregeringen skall före er avresa till England upphöja er till överbefälhavare över alla de underordnade välfärdsutskotten. Det vill med andra ord säga att varje av eder utfärdad befallning, av vad slag den än vara må, given i republikens namn, måste [ 14 ]ovillkorligen åtlydas vid straff av anklagelse för förräderi.

Chauvelin uppgav en kort suck av tillfredsställelse, som han inte ens sökte dölja för Robespierre.

— Jag kommer att behöva medhjälpare, sade han, eller skola vi säga spioner? Och naturligtvis pengar.

— Ni skall få båda delarna. Vi ha en mycket effektiv hemlig underrättelsetjänst i England, och de ha gjort stor nytta där. Det råder svårt missnöje i Midland-distriktet — ni minns nog Birmingham-upploppet. Det var huvudsakligen våra spioners verk. Och så känner ni väl skådespelerskan Candeille? Hon har kommit in i de kretsar i London, som hysa vad de kalla liberala åsikter. Jag tror de kallas whigs. Lustigt namn, eller hur? Det betyder peruk, tror jag. Candeille har givit välgörenhetsuppträdanden, till hjälp åt våra fattiga i Paris, på ett par av whig-klubbarna, och i förbigående sagt har hon varit oss till stor nytta.

— En kvinna är alltid till nytta i sådana fall. Jag skall söka upp medborgarinnan Candeille.

— Och om hon gör er värdefulla tjänster, tror jag att jag kan erbjuda henne en frestande belöning. Kvinnor äro så fåfänga! tillade han och betraktade uppmärksamt sina polerade naglar. Det finns en plats ledig vid Maison Molière. Eller — det vore kanske ännu mera lockande — för den planerade nationalfesten och den nya folkreligionen ha vi ännu inte valt någon Förnuftets gudinna. Det borde tilltala ett kvinnligt sinne. Personifierandet av en gudinna, med processioner, skådespel och allt annat. Stor vikt och betydelse för en bestämd person. Vad säger ni om det, medborgare? Om ni verkligen behöver en kvinna för främjandet av edra planer, har ni sådant till ert förfogande, som borde öka hennes nit.

— Tack, medborgare, svarade Chauvelin lugnt. Jag har alltid hoppats att revolutionsregeringen en vacker dag åter skulle påkalla mina tjänster. Jag erkänner att jag misslyckades i fiol. Engelsmannen är uppfin[ 15 ]ningsrik, intelligent och mycket rik. Jag tror inte han skulle ha lyckats utan sina pengar — korruption och mutsystem florera i Paris och vid våra kuster. Han gled oss ur händerna, i samma ögonblick jag trodde mig ha honom säkert fast. Det erkänner jag, men jag är beredd att sona mitt misslyckande från i fjol, och ... ja, nu är det ingenting mer att diskutera. Jag är redo att fara.

Han såg sig omkring efter sin kappa och hatt och rättade lugnt på sin halsduk. Men Robespierre höll honom kvar ännu en stund; denne borne taskspelare, denne människoplågare hade ännu icke njutit nog av sin kollegas själsångest.

Chauvelin hade alltid åtnjutit förtroende och aktning. Han hade gjort revolutionsregeringen ovärderliga tjänster i utrikesangelägenheter både före och efter det europeiska krigets utbrott. En gång i tiden tillhörde han det tiomannaråd, som — med Robespierre i spetsen — ämnade styra Frankrike genom blodsutgjutelse och aldrig skådad grymhet.

Men den havsgröne obesticklige hade tröttnat på honom och sökt skjuta honom åt sidan, ty Chauvelin var skarp och intelligent, och dessutom ägde han den osjälviska patriotism, som så påfallande saknades hos Robespierre.

Chauvelins misslyckande i att föra den besvärliga »Röda Nejlikan» till dom och avrättning hade fullbordat hans fall. Ehuru man inte gjort honom något ont, hade han fått mögla i obemärkthet under det senaste året. Snart skulle han varit fullständigt glömd.

Nu skulle han ej blott få ännu en möjlighet att återvinna folkets gunst, utan han hade även begärt en maktfullkomlighet, som inte ens Robespierre själv, med hänsyn till det syfte man ville uppnå, kunde vägra honom. Men den obesticklige ville i sin avundsamhet och svartsjuka inte låta honom jubla för tidigt.

Med karakteristisk blidhet tycktes han gå in på alla Chauvelins planer och hjälpa denne på alla tänkbara sätt, men bakom allt detta låg något, som han äm[ 16 ]nade säga ex-ambassadören, innan denne avlägsnade sig; något, som skulle visa denne att han än en gång endast var tagen till nåder på prov, och som skulle göra fullständigt klart för honom att härskarens allsmäktiga hand var utsträckt efter honom.

— Ni behöver bara nämna den summa ni önskar, medborgare Chauvelin, sade den obesticklige med ett uppmuntrande leende. Regeringen kommer inte att visa sig småaktig, och ni skall inte behöva misslyckas av brist på myndighet eller av brist på medel.

— Det gläder mig att höra att regeringen har så obegränsade tillgångar, anmärkte Chauvelin med torr sarkasm.

— Å, de senaste veckorna ha varit mycket inbringande, genmälde Robespierre, vi ha konfiskerat pengar och juveler från landsflyktiga rojalister till ett värde av flera millioner francs. Ni minns väl förräderskan Juliette Marny, som nyligen undkom till England? Hennes mors smycken och en hel massa pengar hittades av en av våra bästa spioner hos en viss abbé Foucquet, en svartrock från Boulogne — tillgiven familjen, tycks det.

— Jaså? sade Chauvelin likgiltigt.

— Våra män lade helt enkelt beslag på juvelerna och pengarna. Vi veta ännu inte vad vi tänka göra med prästen. Fiskarbefolkningen i Boulogne tycker om honom, och vi kunna ta hand om honom när som helst, om vi vilja ha hans gamla huvud för giljotinens räkning. Men smyckena voro värda att ha. Där finns ett historiskt halsband, värt minst en halv million.

— Kan jag få det? frågade Chauvelin.

Robespierre skrattade och ryckte på axlarna.

— Ni sade att det hade tillhört familjen Marny, fortsatte ex-ambassadören. Juliette Marny är i England. Jag kanske träffar henne. Jag vet inte vad som kan hända, men jag känner på mig att det historiska halsbandet kan bli till nytta. Som ni vill, tillade han, nu åter i likgiltig ton. Det var en tanke, som föll mig in vid edra ord — ingenting annat.

[ 17 ]— Och för att visa er hur fullständigt regeringen litar på er, medborgare Chauvelin, svarade Robespierre ytterst älskvärt, skall jag själv befalla att familjen Marnys halsband utan alla förbehåll placeras i edra händer och dessutom en summa om femtiotusen francs för edra omkostnader i England. Som ni ser, tillade han blitt, ge vi er ingen ursäkt för ett upprepat misslyckande.

— Jag behöver ej heller någon sådan, svarade Chauvelin kort, i det han steg upp med en suck av tillfredsställelse över att detta samtal var slut.

Men Robespierre hade även rest sig och tog, i det han sköt stolen åt sidan, ett par steg mot Chauvelin.

Han var mycket längre än ex-ambassadören. Mager och gänglig och med rak hållning, tycktes han i det osäkra ljusskenet underligt trolskt höja sig över den andre. Den matta färgen på hans rock, hans ljusa hår, hans vita krås — allt bidrog till att i detta ögonblick förläna hela hans företeelse någonting besynnerligt och spöklikt.

Chauvelin kände liksom en kall kåre utefter ryggraden, då Robespierre, ehuru fullt artig till sitt sätt, lade sin långa, knotiga hand på hans skuldra.

— Medborgare Chauvelin, sade den obesticklige med en viss högtidlighet och värdighet, vi ha förstått varandra mycket väl i kväll. Ert eget samvete gav er utan tvivel en förkänsla av vad min kallelse till er gällde. Ni säger att ni alltid har hoppats att revolutionsregeringen skulle ge er ännu en möjlighet att sona ert misslyckande från i fjol. Jag för min del har alltid avsett att ni skulle få den möjligheten, ty jag blickade kanske litet djupare in i ert hjärta än mina kolleger. Jag såg där icke blott hänförelse för det franska folkets sak, icke blott avsky för ert lands fiende, jag såg ett rent personligt och dödligt hat mot en viss, bestämd man — den okände, hemlighetsfulle engelsman, som visade sig för klok för er i fjol. Och eftersom jag trodde att hatet skulle visa sig starkare och vidsyntare än den osjälviska patriotismen, för[ 18 ]mådde jag Välfärdsutskottet att låta er ta er egen hämnd och därigenom tjäna ert land bättre än någon annan — kanske mera renhjärtad — patriot skulle göra. Ni reser till England, väl rustad med allt vad som kan behövas för edra planers framgång, för fullbordandet av er personliga hämnd. Revolutionsregeringen kommer att hjälpa er med pengar, pass, fullmakter; den ställer sina spioner och agenter till ert förfogande. Den ger er praktiskt taget obegränsad makt, vart ni än beger er. Den kommer inte att forska i vare sig edra motiv eller andra medel, så länge de leda till framgång. Men vare sig det är enskild hämndlystnad eller patriotism, som driver er, kräva vi här i Frankrike att ni i våra händer överlämnar den man, som i två länder är känd som »Den Röda Nejlikan»! Vi vilja ha honom levande, om möjligt, eller död, om det inte kan undvikas, och vi vilja att så många som möjligt av hans anhängare skola följa honom till giljotinen. Locka dem till Frankrike, så skola vi veta att ta hand om dem, om också hela Europa skall gå under.

Han teg ett ögonblick, alltjämt med handen på Chauvelins axel. Hans blekgröna ögon höllo den andre som i trance. Chauvelin varken rörde sig eller talade. Hans triumf lämnade honom fullständigt kall; hans uppfinningsrika hjärna var redan sysselsatt med planer. Det fanns icke rum för fruktan i hans hjärta, och utan den svagaste darrning avvaktade han avslutningen på Robespierres tal.

— Medborgare Chauvelin, sade denne till sist, ni har redan anat vad som återstår mig att säga. Men för att inte den svagaste glimt av tvivel eller hopp skall finnas kvar i ert hjärta vill jag säga er detta: Revolutionsregeringen ger er denna och endast denna möjlighet att sona ert misslyckande; om ni misslyckas på nytt, kan ni varken vänta förlåtelse eller barmhärtighet från ert kränkta land. Vare sig ni återvänder till Frankrike eller stannar i England, vare sig ni reser åt norr, söder, öster eller väster, över haven eller [ 19 ]över Alperna, kommer det hämnande folkets hand att nå er. Ert andra misslyckande kommer att straffas med döden, var ni än må befinna er, antingen genom giljotinen, om ni är i Frankrike, eller genom en lönnmördares hand, om ni söker tillflykt på annat håll. Kom ihåg det, medborgare Chauvelin, ty denna gång finns det ingen undflykt, inte ens om den mäktigaste tyrann på jorden sökte skydda er, inte ens om ni lyckades bygga upp ett världsherravälde och sätta er själv på dess tron.

Hans tunna, skärande röst genljöd hemskt i det lilla, kvava rummet.

Chauvelin svarade icke. Han hade intet mer att säga. Allt det som Robespierre så tydligt klargjort för honom hade han redan insett, medan han smidde sina djärvaste planer.

Denna gång var det ett »antingen — eller», som gällde honom. Han tänkte åter på Marguerite Blakeney och det fruktansvärda alternativ han för mindre än ett år sedan förelagt henne.

Nåväl! Han var beredd att löpa risken. Han skulle inte misslyckas igen. Denna gång for han till England under långt gynnsammare omständigheter. Han visste vem den man var, som han fått order att locka till Frankrike och i döden.

Och han besvarade Robespierres hotande blick djärvt och orubbligt; så gjorde han sig redo att gå. Han tog sin hatt och kappa, öppnade dörren och tittade ett ögonblick ut i den mörka korridoren, varifrån en vaktposts steg hördes på långt avstånd. Så satte han på sig hatten, kastade ännu en blick inåt rummet, där Robespierre stod och betraktade honom, och avlägsnade sig.