Den gäckande nejlikan/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  För nödens barn i Paris
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Förebud
En inbjudning  →


[ 45 ]

VI.
FÖREBUD.

Marguerite varken rörde sig eller yttrade ett ord. Hon kände två par ögon fästade på sig. Och med all den viljekraft, varav hon var mäktig, tvang hon blodet i sina ådror att ej lämna kinderna, tvang ögonlocken att ej med minsta tryckning förråda den isande rysningen av en olycksbådande, förfärande aning, som [ 46 ]bemäktigade sig hela hennes själ vid åsynen av Chauvelin.

Där stod han framför henne, klädd i sin vanliga svarta dräkt, med en blick nästan av ödmjukhet i de vassa, gråa ögon, som för ett år sedan på klipporna vid Calais med sådant oförsonligt hat skådat ned på henne.

Besynnerligt att hon i detta ögonblick skulle känna en sådan instinktiv fruktan! Vilken orsak hade hon väl att kasta annat än en medlidsam blick på denne man, som en gång så grymt sökt förorätta henne och som så fullständigt misslyckats?

Med en djup och vördnadsfull bugning nalkades Chauvelin henne. Han såg nästan ut som en i onåd fallen hovman, som tigger om bönhörelse hos sin drottning.

Då han närmade sig, drog hon sig instinktivt tillbaka.

— Kanske ni helst inte vill tala med mig, lady Blakeney? sade han ödmjukt.

Hon kunde knappt tro sina öron eller lita på sina ögon. Det föreföll otroligt, att en människa kunde förändra sig så på endast några månader. Han såg till och med mindre ut än förra året — mera hopfallen. Och hans hår, som var opudrat, hade märkbart grånat.

— Skall jag avlägsna mig? återtog han efter en kort tystnad, då han såg, att Marguerite ej gjorde min av att besvara hans hälsning.

— Det är kanske bäst, svarade hon kallt. Ni och jag, monsieur Chauvelin, ha så litet att säga varandra.

— Ja, mycket litet, medgav han stilla. Den segerrika och lyckliga har alltid så litet att säga den förödmjukade och besegrade. Men jag hade hoppats, att lady Blakeney mitt i sina triumfer likväl hade en tanke över av medlidande och förlåtelse.

— Jag visste ej, att ni hade behov av någondera från min sida, monsieur.

— Medlidande kanske inte, men förlåtelse däremot.

— Ni har den, om ni så önskar.

[ 47 ]— Eftersom jag misslyckades, kan ni väl försöka glömma?

— Det övergår min förmåga. Men var övertygad om, att jag ej längre tänker på den gränslösa skada, ni sökte tillfoga mig.

— Men jag misslyckades ju, upprepade han, och jag avsåg intet ont mot er.

— Mot dem som stå mig nära, monsieur Chauvelin.

— Jag måste ju tjäna mitt land, så gott jag kunde. Det var ej min avsikt att skada er bror. Han är oskadd i England nu. Och »Den Röda Nejlikan» var ju inte av någon betydelse för er.

Hon försökte läsa i hans ansikte och i dessa outgrundliga ögon upptäcka någon dold mening bakom orden. Instinkten sade henne, att denne man aldrig kunde bli annat än en fiende — för alltid och under alla förhållanden. Men han föreföll nu så nedbruten, så ödmjuk, att en känsla av ringaktning vid åsynen av hans ynkliga företeelse och vid tanken på det nederlag han lidit förjagade det sista spåret av fruktan i hennes bjärta.

— Jag lyckades icke ens skada den där hemlighetsfulla uppenbarelsen, fortfor Chauvelin på samma självförödmjukande sätt. Sir Percy Blakeney korsade, som ni minns, mina planer — alldeles oavsiktligt naturligtvis. Ja, jag misslyckades, då ni däremot vann seger. Lyckan har övergivit mig. Vår regering erbjöd mig en anspråkslös post utom Frankrike. Jag bevakar nu de franska undersåtars intressen, vilka ha slagit sig ned i England. Min makts dagar äro förbi. Mitt nederlag är fullkomligt. Jag beklagar mig ej, ty det var i en sammandrabbning mellan två intelligenser, som jag kom till korta — men i alla fall — jag misslyckades! — jag misslyckades! — och nu är jag så gott som en flykting och fullkomligt i onåd. Så lyder min historia, lady Blakeney, fortsatte han, i det han tog ett steg närmare henne, och ni kan förstå, att det skulle vara mig en lisa, om ni ännu en gång ville räcka mig er [ 48 ]hand och låta mig känna, att ehuru ni ogärna återser mitt anlete, ert kvinnliga hjärta dock manar er till förlåtelse och kanhända medlidande.

Marguerite tvekade. Han räckte fram sin hand. Och hennes varma, impulsiva natur manade henne att visa sig vänlig. Men hennes instinkt ville ej låta nedtysta sig — en underlig instinkt, som hon dock ej ville lyssna till. Vad hade hon väl att frukta av denna eländiga krypande lilla mask, som icke ens ägde de besegrades tysta stolthet! Vad kunde väl han tillfoga henne eller hennes kära för skada? Hennes bror var i England! Hennes man!! Bah, icke ens hela världens fiendskap kunde komma henne att frukta för honom!

Nej, den instinkt, som kom henne att draga sig undan från Chauvelin som om han varit en giftig huggorm, var ingalunda fruktan. Det var hat! Hon hatade den mannen — hatade honom för allt vad hon fått lida genom honom — för de faror, som genom honom hotat hennes make, vilken blivit henne så outsägligt kär, för de förödmjukelsers och självförebråelsers skull, som hon själv fått utstå!

Ja, det var hat — och hat var en av de känslor, hon mest föraktade.

Hat? Kan man hata en klibbig, oskadlig groda eller en stingande fluga? Det var ju rent av löjligt, föraktligt, ynkligt att tänka på hat i förening med denne det revolutionära Frankrikes fallne ledare.

Han räckte fortfarande fram sin hand mot henne. Om hon blott lade sina yttersta fingerspetsar i den, så skulle hon därmed tillförsäkra honom den barmhärtighet och förlåtelse han tiggde henne om.

Kvinnan Désirée Candeille väckte emellertid de sista slumrande resterna av hennes vrede till liv. Falsk, teatralisk, uppstyltad — såsom Marguerite ursprungligen bedömt henne — tycktes hon ha varit i komplott med Chauvelin för att åvägabringa detta ovälkomna möte.

[ 49 ]Lady Blakeney vände sig från den ene till den andra. Hon sökte dölja sitt förakt under en mask av likgiltighet. Candeille stod tätt bredvid henne med en märkbart ängslig och ej så litet besvärad min. Ett ögonblicks eftertanke var dock tillräcklig för att övertyga Marguerite om att den forna aktrisen från Théâtre des Variétés antagligen var okunnig om de händelser, på vilka Chauvelin häntydde — hon var därför ej att räkna med — kanske endast ett redskap i den forne ambassadörens hand. För tillfället liknade hon mest ett oskyldigt barn, som ej förstår de äldres konversation.

Marguerite hade lovat henne sin hjälp och sitt beskydd, hade inbjudit henne till sitt hem och erbjudit henne en frikostig gåva till understödjandet av en lovvärd sak. Och hon var för stolt för att bryta sitt löfte och sin överenskommelse på grund av en oförklarlig fruktan.

Med avseende på Chauvelin däremot var förhållandet annorlunda. Honom hade hon aldrig gjort något direkt erbjudande om gästfrihet. Hon hade gått in på att i sitt hem emottaga en ensam ung flickas officielle beskyddare, men icke kunde man begära, att hon skulle visa sin egen och sin makes dödligaste fiende någon vänlighet.

Hon var redo att avfärda honom ur sitt liv med ett flyktigt förlåtelsens ord och ett halvt löfte att glömma — på det villkoret och endast på det var hon redo att för bråkdelen av en sekund låta sin hand vila i hans.

Hon hade sett sin fallne fiende, sett hans nederlag och förödmjukelse. Nåja, nu skulle han försvinna ur hennes liv, så mycket mer som denna sista glimt av honom röjde en sådan förnedring att han ej ens var värd att hata.

Alla dessa tankar, känslor och strider jagade blixtsnabbt genom hennes själ. Hennes tvekan hade blott varat några sekunder. Chauvelin hade alltjämt samma uttryck av tvekan och vädjan, med vilket han först bett om tillåtelse att ta hennes hand i sin.

[ 50 ]Med en hastig kastning på huvudet vände hon sig emot honom, färdig att giva ett svar, efter vilket hon hoppades att för alltid bliva förskonad från hans åsyn — då ett välkänt skratt helt plötsligt nådde hennes öron och en långsam, släpig röst hördes yttra:

— Åh, jag försäkrar, luften är i stånd att förgifta en! Ers kunglig höghet, jag bönfaller er, låt oss vända ryggen åt dessa helvetets portar, innanför vilka de förtappades själar skulle känna sig mera hemmastadda än er ödmjuke tjänare.

I nästa ögonblick hade hans kunglig höghet prinsen av Wales, tätt följd av sir Percy Blakeney, inträtt i tältet.