Den gäckande nejlikan/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sir Percy och hans maka
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

För nödens barn i Paris
Förebud  →


[ 35 ]

V.
FÖR NÖDENS BARN I PARIS.

Det var icke tillfälle att säga något mera just då, ty deras skämtande, skrattande vänner omringade ånyo Marguerite och hennes make. Och städse på sin vakt, lät hon varken med blick eller min förråda, att [ 36 ]ett allvarligt samtal ägt rum mellan sir Percy och henne.

Vad hon än kände eller fruktade med hänsyn till de dumdristiga äventyr, som han oupphörligt inlät sig i, så kunde dock ingen av förbundets medlemmar mera trofast bevara sin anförares hemlighet, än vad Marguerite Blakeney gjorde.

Ehuru hennes hjärta överflödade av en gränslös stolthet över hennes make, var hon likväl klok nog att dölja alla sina känslor, utom dem, varmed naturen själv tycktes ha präglat hennes anlete — nämligen hennes strålande lycka och hennes oemotståndliga kärlek. Därför bibehöll hon inför världen det skämtsamma sätt mot honom, vilket karakteriserat hennes tidigare äktenskapliga liv, det godmodiga, lätta förakt, som han på den tiden så beredvilligt funnit sig i och som deras omgivning skulle saknat och frågat efter, om hon alltför plötsligt ändrat sitt uppträdande mot honom.

Inom sig kände hon till fullo, att Percy Blakeneys själ hyste en mäktig och farlig rival till henne — hans vilda, vanvettiga, passionerade kärlek till äventyr. För den var han i stånd att uppoffra allt — till och med sitt liv. Hon vågade icke fråga sig själv, om han även skulle kunna uppoffra sin kärlek.

Två gånger på ett par veckor hade han varit över till Frankrike, och varje gång var hon osäker om hon någonsin skulle återse honom. Hon kunde inte fatta hur det franska Välfärdsutskottet kunde vara nog valhänt att låta den förhatliga »Röda Nejlikan» glida sig ur händerna. Men hon försökte aldrig vare sig varna honom eller bönfalla honom att inte resa. När han förde Paul Déroulède och Juliette Marny över från Frankrike, tog hon emot de båda ungdomarna med hjärtat fullt av idel glädje och stolthet över hans dyrbara liv, som han vågat för dem.

Hon älskade Juliette för de faror Percy utstått, för den ångest hon själv genomgått. Först i dag, mitt i detta underbara solsken, denna jordens, sommarens [ 37 ]och himmelens glädje hade hon plötsligt gripits av en vanvettig, överväldigande skräck, ett dödligt hat mot det vilda, äventyrliga liv, som så ofta förde honom bort från hennes sida. Hans älskvärda, skämtsamma svar avhöll henne från att fortsätta med samtalsämnet, medan det glada pratet i hennes omgivning tvang henne att behärska sina ord och sitt ansiktsuttryck.

Men nu kände hon plötsligt ett behov av ensamhet, och det avlägsna tältet med det färggranna plakatet och utroparen i den frygiska mössan tycktes utöva en egendomlig lockelse på henne.

Instinktivt styrde hon sina steg ditåt, och lika instinktivt följde hennes vänner med. Endast sir Percy hade stannat för att tala med lord Hastings, som just anlänt.

— Lady Blakeney, ni tänker väl inte beskydda det där rysliga skådespelet? frågade lord Anthony Dewhurst, då Marguerite nästan mekaniskt stannade några steg från det ensliga tältet.

— Jag vet inte riktigt, sade hon med forcerad munterhet, det är som om det lockade mig. Och jag behöver ju inte se på skådespelet, tillade hon menande och pekade på det enkla plakatet vid ingången till tältet: »För nödens barn i Paris.»

— Det är en vacker dam, som sjunger därinne, och en ryslig mekanisk leksak, som rör sig, sade en av de unga männen i skaran. Det är mycket mörkt och kvavt inne i tältet. Jag blev inlockad dit för mina synders skull och hade mycket bråttom att komma ut igen.

— Då måtte det vara mina synder, som locka mig också just nu, sade Marguerite i lätt ton. Jag ber er alla att låta mig gå in ensam. Jag vill höra den vackra damen sjunga, även om jag inte får se den rysliga leksaken i rörelse.

— Får jag inte följa er, lady Blakeney? frågade lord Tony.

— Nej, jag vill hellre gå ensam, svarade hon litet otåligt. Jag ber er att inte fästa er vid mitt infall [ 38 ]utan invänta min återkomst därborta, där de spela så glad musik.

Det skulle varit opassande att envisas. Med en liten nick till alla sina vänner lämnade Marguerite de alltjämt protesterande unga kavaljererna och gick hastigt in genom tältdörren.

En man i teatergranna kläder stod vid ingången och skramlade med en penningbössa.

— För nödens barn i Paris! framstötte han med entonig, snörvlande röst, i detsamma han fick se Marguerite och hennes dyrbara dräkt.

Hon släppte några guldmynt i bössan och gick in i tältet.

Det föreföll mörkt och dystert därinne, då man kom från den varma septembersolens ljus och den livliga, sorlande folkhopen, som trängdes därute på gräsplanen.

En föreställning hade tydligen just nyss ägt rum, ty några lantbor, synbarligen i begrepp att gå ut, dröjde ännu obeslutsamt kvar vid dörren.

Några spridda anmärkningar nådde Marguerites öron, när hon närmade sig, och de små grupperna delade sig för att låta henne passera. Ett par av kvinnorna gapade i häpnad över hennes vackra dräkt, och några andra hälsade med vördnadsfulla nigningar.

Den mekaniska apparaten tilldrog sig genast hennes uppmärksamhet. Hon fann den ej så förskräcklig, som hon väntat sig, endast underlig och löjlig med alla dess små träfigurer i sina besynnerliga, avstannade rörelser.

Hon gick närmare för att kunna se bättre, och lantborna, som stannat kvar, följde efter och undrade om hon skulle göra några anmärkningar.

— Hennes nåd är från Frankrike, viskade en av männen i hennes närhet, hon vet nog, om det verkligen ser ut så där.

— Hon ser intresserad ut, viskade en annan.

[ 39 ]— Bevare oss väl, sade en bondjänta, som klängde sig fast vid armen på en förlägen ungersven, jag tror minsann de komma för att pungslå oss igen!

På en upphöjd estrad i bortre ändan av ståndet visade sig just nu en smärt gestalt, en ung kvinna, klädd i mörka färger och med en svart spetsschal kastad över huvudet.

Marguerite tyckte, att hennes ansikte föreföll henne bekant. Hon lade också märke till, att hon hade en stor, broderad ridikyl i handen.

Det blev ett allmänt avtroppande, så snart hon uppenbarade sig. Richmondfolket tyckte inte om åsynen av den där ridikylen. De ansågo att deras lätta börsar redan blivit tillräckligt länsade av den enkla underhållningen och fruktade att lockas till ytterligare slöseri.

När Marguerite vände sig bort från den mekaniska apparaten, hade återstoden av den lilla skaran försvunnit, och hon var ensam i tältet med kvinnan i den mörka klänningen och den svarta spetsschalen.

— För nödens barn i Paris, madame, sade den senare, i det hon mekaniskt sträckte fram sin ridikyl.

Marguerite betraktade henne forskande. Ansiktet föreföll henne verkligen bekant och framkallade i hennes minne längesedan gångna dagar i Paris före hennes giftermål. Måhända var det någon ung aktris, som av de fasansfulla händelserna i Frankrike drivits därifrån. Ansiktet var vackert, figuren smärt och elegant, och den uttrycksfulla, sorgsna blicken i de mörka, mandelformade ögonen tycktes avsedd att väcka sympati och medlidande.

Icke desto mindre kände lady Blakeney, besynnerligt nog, en ofrivillig motvilja för denna mörkklädda unga dam. En oförklarlig instinkt, som hon inte skulle kunnat förklara och som hon kände vara oberättigad, sade henne, att sorgsenheten icke var äkta och bönen för de fattiga icke alldeles från hjärtat gående.

[ 40 ]Hon tog likväl fram sin börs och släppte några guldmynt i den vida ridikylen, i det hon helt vänligt sade:

— Jag hoppas, att ert dagsverke har varit tillfredsställande, madame, men jag är rädd, att vårt engelska lantfolk knyter hårt till om pungen i dessa tider.

Kvinnan suckade och ryckte på axlarna.

— Åh, madame, sade hon med en ton av djup förstämning, man gör vad man kan för sina svältande landsmän, men det är inte lätt att här borta uppväcka sympatier för dem, de olyckliga.

— Ni är naturligtvis fransyska? återtog Marguerite, som lagt märke till att kvinnan talade engelska med mycket utpräglad utländsk brytning men att hon likväl uttryckte sig mycket flytande och korrekt.

— Ja, alldeles som lady Blakeney själv.

— Ni vet vem jag är?

— Ja, vem kan väl komma till Richmond utan att lära känna lady Blakeney till utseendet?

— Men vad har fört er till Richmond i detta filantropiska ärende?

— Jag reser dit, där jag tror mig ha möjlighet att förvärva litet pengar för det ändamål, som ligger mig om hjärtat, svarade fransyskan med samma milda enkelhet, samma sorgsna och nedslagna ton.

Det hon sade var utan tvivel ädelt och osjälviskt. Lady Blakeney tyckte, att hennes innerligaste sympati borde ha väckts för denna unga kvinna — vacker, behaglig, knappt mer än en flicka — som tycktes ägna sitt unga liv åt ett så barmhärtigt och osjälviskt värv. Men trots detta kände sig Marguerite ur stånd att skaka av sig den egendomliga känsla av misstroende, som redan från början gripit henne, och den förnimmelse av overklighet och teater, fransyskans uppträdande först ingivit henne.

Hon försökte därför att visa sig vänlig och deltagande och att dölja den besynnerliga kyla, som hon ansåg vara oberättigad.

[ 41 ]— Det är en behjärtansvärd sak ni har åtagit er sade hon, madame … tillade hon frågande.

— Mitt namn är Candeille — Désirée Candeille, inföll fransyskan.

— Candeille? utropade Marguerite med plötslig livlighet. Candeille? … Naturligtvis från …

— Ja … från Théâtre des Variétés.

— Ah, nu förstår jag varför ert ansikte redan från början föreföll mig så bekant, sade Marguerite, denna gång med äkta hjärtlighet. Jag är en före detta kollega, ser ni. Mitt namn var S:t Just, innan jag gifte mig, jag tillhörde Maison Molière.

— Jag vet det, sade Désirée Candeille, och hyste en svag förhoppning, att ni skulle komma ihåg mig.

— Ja, vem kan väl glömma demoiselle Candeille, teaterhimlens mest populära stjärna!

— Åh, det var så länge sedan.

— Bara fyra år.

— En fallen stjärna är snart förgäten.

— Varför fallen?

— Jag hade att välja mellan landsflykt och giljotinen, svarade Candeille enkelt.

— Åh, är det möjligt? sade Marguerite med verkligt deltagande. Med karakteristisk impulsivitet hade hon nu skakat av sig sin forna misstro; hon hade besegrat sina misstankar eller i varje fall förvisat dem till bakgrunden av sitt sinne.

Denna kvinna var en kamrat; hon hade lidit och var i nöd och kunde därför ha anspråk på en landsmaninnas hjälp och vänskap.

Följaktligen räckte Marguerite ut sin hand och fattade Désirée Candeilles. Hon tvingade sig till att blott känna beundran för denna unga flicka, vars hela uppträdande vittnade om ädelt burna sorger och modigt utståndna lidanden.

— Jag vet inte varför jag skall göra er sorgsen med min historia, återtog Désirée Candeille efter en kort paus, under vilken hon tycktes kämpa mot sin egen sinnesrörelse. Den är inte särskilt intressant. [ 42 ]Hundratals människor ha lidit på samma sätt som jag. Jag hade fiender i Paris. Gud vet varför. Jag har aldrig sökt skada någon, men någon måste ha hatat mig och önskat mig ont. Och det går så lätt att tillfoga sina medmänniskor ont i Frankrike i dessa dagar. En angivelse — en undersökning — en anklagelse. Och så flykten från Paris … de förfalskade passen … förklädnaden … mutorna … umbärandena … de smutsiga gömställena. Åh, jag har gått igenom det alltsammans … smakat på alla slag av förödmjukelse … utstått alla slag av förolämpningar … Kom ihåg att jag inte var någon hög aristokrat … någon hertiginna eller utarmad grevinna … tillade hon med tydlig bitterhet, annars skulle kanske de engelska kavaljerer, som folkets röst kallar »Den Röda Nejlikans liga», ha intresserat sig för mig. Jag var bara en fattig skådespelerska och måste ta mig ut ur Frankrike ensam eller förgås på giljotinen.

— Det gör mig så ont, sade Marguerite enkelt. Berätta för mig hur ni klarade er, när ni kom fram till England, fortsatte hon efter en stund, då hon märkte att Désirée Candeille försjunkit i tankar.

— Jag lyckades få några engagemang till att börja med, svarade fransyskan. Jag spelade vid Sadlers Wells och hos mrs Jordan vid Covent Garden, men främlingslagen gjorde snart slut på det. Ingen teaterledare vågade sedan giva mig några roller och så …

— Och så?

— Åh, jag hade några juveler, och dem sålde jag — litet pengar, och dem lever jag på nu … Men när jag uppträdde vid Covent Garden, kunde jag skicka en del av min lön till några av de fattigare klubbarna i Paris. Mitt hjärta blöder för de hungrande … Stackare, de äro missledda och vilseförda av själviska demagoger … Det gör mig så ont att jag inte kan göra mer för att hjälpa dem … och det ökar min självaktning, om jag genom att sjunga på marknader fortfarande kan skicka några francs till dem som äro fattigare än jag.

[ 43 ]Hon hade talat med alltjämt stegrad värme och iver. Marguerite stirrade framför sig. Hon såg varken den talande eller hennes omgivning, såg endast de stackars människovrak, som hetsats till blodtörst, när deras svultna kroppar bort ropa efter hälsosam föda. Försjunken i dessa tankar hade Marguerite fullständigt glömt sin tidigare motvilja, och nu undgick henne allt det overkliga, teatraliska, oäkta i den före detta skådespelerskans oratoriska deklamationer.

Själv absolut sann och ärlig, trots de många svek och bedrägerier hon bevittnat i sitt liv, sökte hon aldrig efter falskhet eller oäkta tonfall hos andra. Till och med nu såg hon endast för sig en kvinna, som med orätt förföljts, som lidit och förlåtit dem som vållat henne lidande. Hon förebrådde sig bittert sin första misstro mot denna ädla, osjälviska kvinna, som med glädje färdades omkring i ett främmande land och bjöd ut sin talang mot några småmynt, för att några av dem som voro upphovsmän till hennes bekymmer skulle få bröd att äta och en bädd att sova i.

— Mademoiselle, sade hon varmt, ni kommer verkligen mig, som också är av fransk härkomst, att blygas inför de många uppoffringar ni så ädelt gör för dem som borde ha första rätten till mitt eget medlidande. Tro mig, om jag inte har gjort så mycket som plikten kräver för mina svältande landsmän, så har det inte berott på bristande vilja. Men säg mig nu, tillade hon ivrigt, kan jag hjälpa er på något sätt? Oavsett frågan om pengar — ty i det fallet ber jag er förfoga över mig. Säg mig, hur jag kan vara er till någon verklig nytta.

— Ni är mycket vänlig, lady Blakeney … svarade den andra tveksamt.

— Nå, vad är det? Jag ser, att ni har något på hjärtat.

— Det är litet svårt att komma fram med — men folk påstår, att jag har en vacker röst — jag kan några små franska visor; det är något nytt för England, tänker jag. Om jag kunde få sjunga dem i sa[ 44 ]longerna, i de fina kretsarna … så skulle jag kanske …

— Ja, visst skall ni få sjunga i de fina kretsarna, utropade Marguerite ivrigt, ni skall bli en sångerska på modet och jag svär på att själve prinsen av Wales kommer att låta er sjunga på Carlton House … och ni skall bestämma ert gage själv, mademoiselle … och Londonsocieteten skall tävla med de förnämsta i Bath om att få er till sina fester. Ja, ja, ni skall samla en hel förmögenhet för de fattiga i Paris … och för att visa er att jag verkligen menar vad jag säger, så skall ni få börja ert triumftåg i mitt eget hem i morgon kväll. Hans kunglig höghet själv kommer dit. Ni skall sjunga era mest anslående sånger … och i honorar måste ni mottaga etthundra guinéer, som ni skall skicka till de fattigaste arbetarnas förening i Paris i sir Percys och lady Blakeneys namn.

— Jag tackar er, mylady, men …

— Ni tänker väl inte säga nej?

— Jag antar med glädje ert anbud … men … ni förstår, jag är just inte så gammal, sade Candeille enkelt, jag är visserligen bara en aktris, men om en ung aktris är utan beskydd, så …

— Jag förstår, svarade Marguerite milt. Ni är alltför vacker för att uppträda alldeles ensam ute i sällskapslivet, och ni har kanske en mor, en syster eller en vän … som ni önskar få ta med er i morgon? Är det så?

— Nej, genmälde aktrisen med tydlig bitterhet, jag har varken mor eller syster, men vår revolutionsregering har sent omsider gripits av medlidande med dem som den så skoningslöst har drivit ut ur Frankrike och har sänt en representant för att tillvarata härvarande franska undersåtars intressen.

— Jaså.

— De ha i Paris fått veta, att mitt liv här har ägnats åt de fattigas välfärd i Frankrike. Regeringens sändebud i England är mig särskilt bevågen och intresserad av mitt arbete. Han är min beskyddare i [ 45 ]händelse av svårigheter … i händelse av förolämpningar … En ensam kvinna blir ofta utsatt för sådana till och med från så kallade gentlemän … och mitt eget lands officielle representant blir i sådana fall min naturlige beskyddare.

— Jag förstår.

— Vill ni ta emot honom?

— Ja, naturligtvis.

— Får jag då presentera honom för er, mylady?

— När vi vill.

— Nu, om det passar er.

— Nu?

— Ja. Här kommer han, till er tjänst.

Désirée Candeilles mandelformade ögon vändes mot en avlägsen del av tältet bakom lady Blakeney i riktning mot huvudingången. Det följde en kort tystnad på hennes ord. Så vände sig Marguerite långsamt om för att se vem den officielle representant för Frankrike var, vilken hon på den unga skådespelerskans begäran gått med på att mottaga i sitt hem.

I tältingången, inramad av de granna draperierna och med det inströmmande solskenet som en lysande bakgrund, stod en mörkklädd gestalt. Det var Chauvelin.