Den gäckande nejlikan/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Mademoiselle Candeille
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Lady Blakeneys assemble
Utmaningen  →


[ 62 ]

IX.
LADY BLAKENEYS ASSEMBLE.

I krönikorna från den tidens eleganta sällskapsvärld återfinnas åtskilliga berättelser om den lysande mottagning, som lady Blakeney gav i sitt ståtliga lanthem denna höst.

Blakeney Manors stora gemak hade aldrig företett en så strålande anblick som vid detta minnesrika tillfälle — minnesrikt på grund av de tilldragelser, som avslutade den lysande aftonen.

Prinsen av Wales hade sjöledes kommit över från Carlton House. De kungliga prinsessorna kommo tidigt. Och hela det förnäma London var där, pratade och skrattade, exponerade eleganta toaletter och dyrbara juveler, dansade, flirtade, lyssnade till stråkorkesterns toner eller strövade omkring i trädgårdarna, där de sista rosorna och heliotroperna spredo en ljuvlig vällukt i den balsamiska luften.

Men Marguerite kände sig nervös och orolig. Hur hon än stred däremot, kunde hon ej befria sig från den känsla av något kommande ont, vilken hade bemäktigat sig henne från första ögonblicket, då hon stod ansikte mot ansikte med Chauvelin.

Denna oförklarliga drömkänsla låg ännu över henne, denna känsla av att hon själv, aktrisen Candeille, Percy och till och med hans kunglig höghet för tillfället voro uppträdande skådespelare i ett av Chauvelin skrivet och iscensatt skådespel. Ex-ambassadörens ödmjukhet, hans erbjudande av vänskap, hans lugna fördragande av sir Percys godmodiga skämt — allt var bedrägeri. Marguerite kände det. Hennes kvinnliga instinkt, hennes kärlek ropade högt till henne varningens ord. Men det fanns något i hennes mans natur, som gjorde [ 63 ]henne maktlös gentemot de faror, vilka hon säkert kände nu hotade honom.

Strax innan hennes gäster börjat anlända, hade hon några minuter varit ensam med honom. Strålande skön, i en skimrande, silverbroderad vit dräkt, med briljanter i sitt gyllene hår och kring sin vackra hals, hade hon kommit in i det rum, där han satt.

Stunder som dessa, då hon var ensam med honom, voro hennes livs glädje. Då och endast då fick hon se honom, sådan han i verkligheten var, med denna längtande ömhet i sina djupt liggande ögon, denna hastiga, lidelsefulla glimt som bröt fram under de tunga ögonlocken. För några minuter var då den djärve äventyrsälskande våghalsen inom honom fjättrad och fullständigt undandriven av älskarens allt betvingande känslor.

Då kunde han taga henne i sina armar och trycka henne intill sig med en oklar, glödande önskan att kunna slita bort alla andra tankar, känslor och passioner utom dem, som gjorde honom till en slav under hennes skönhet och tjusningsförmåga.

— Percy! viskade hon nu till honom, i det hon gjorde sig lös ur hans omfamning och såg upp på honom. Under denna korta, lycksaliga stund kände hon, att han tillhörde henne — henne ensam. Percy, du får ej företaga dig något oöverlagt, ej begå någon galenskap i afton! Den där mannen hade förut planlagt allt, som hände i går. Han hatar dig och …

I nästa ögonblick hade hans ansiktsuttryck och hållning förändrats. De tunga ögonlocken sänktes över ögonen, den bestämda munnen slappnade, och ett egendomligt, halvt blygt, halvt själlöst leende spelade kring de fasta läpparna.

— Visst gör han det, min vän, sade han i sin vanliga tillgjorda, släpiga ton, visst gör han det, men det är så förbaskat lustigt. Han vet faktiskt inte vad eller hur mycket han vet eller vad jag vet … I själva verket … hm … vet ingen av oss någonting … just för närvarande …

[ 64 ]Han skrattade lätt och likgiltigt. Så rättade han omsorgsfullt på sin spetskravatt.

— Percy! sade hon förebrående.

— Ja, min vän.

— Sist, då du förde Déroulède och Juliette Marny till England — utstod jag en förskräcklig ängslan — och —

Han suckade, en hastig, kort, sorgsen suck, och sade mycket ömt:

— Jag vet det, min vän, och däri ligger just svårigheten. Jag vet att det plågar dig, och därför måste jag vara så förbaskat kvick i vändningarna, så att du ej skall behöva hållas i ovisshet alltför länge. Och så kan jag ju inte nu taga bort Ffoulkes från hans unga hustru — och Tony och de övriga äro så infamt långsamma.

— Percy! sade hon återigen med ömt tonfall.

— Jag vet, jag vet, sade han med en min av självförebråelse. Men jag är inte värd din oro. Himlen vet vilken grobian jag var, som i åratal försummade dig och var likgiltig för din ädla hängivenhet, vilken jag tyvärr fortfarande gör så föga för att förtjäna.

Hon ville ha sagt något mer men blev förhindrad genom Juliette Marnys inträdande i rummet.

— En del av edra gäster ha anlänt, lady Blakeney, sade den unga flickan, liksom för att urskulda sig för att hon kom och störde dem. Jag trodde ni önskade få veta det.

Juliette såg mycket ung och barnslig ut i en enkel, vit klänning och utan ett enda smycke på armar och hals. Marguerite betraktade henne med uppriktigt gillande.

— Ni är förtjusande i kväll, mademoiselle — inte sant, Percy?

— Tack vare er frikostighet, sade Juliette med ett litet sorgset småleende. Då jag klädde mig i kväll, tänkte jag på, vilken glädje det skulle ha varit att få pryda mig med min älskade mors juveler, som hon brukade vara så stolt över.

[ 65 ]— Vi skola hoppas, att ni en dag återfår dem, min lilla vän, sade Marguerite, i det hon följde den unga flickan ut ur det lilla vardagsrummet till de större festsalarna.

— Ja, det hoppas jag verkligen, suckade Juliette. Då tiderna blevo så svåra i Frankrike efter min älskade fars död, tog hans biktfar och vän, abbé Foucquet, hand om alla min mors juveler för min räkning. Han påstod, att de skulle vara i gott förvar på samma ställe som de dyrbarheter, som tillhöra hans egen lilla kyrka i Boulogne. Han befarade ej något kyrkorån och ansåg, att de skulle vara säkrast dolda där, ty ingen skulle väl söka efter de Marnyska familjejuvelerna i en liten landskyrkas underjordiska valv.

Marguerite svarade icke. Vilka tvivel hon än hyste om den saken, tjänade det ingenting till i att störa den unga flickans tillförsikt.

— Den käre abbé Foucquet, sade Juliette efter ett ögonblick, hans tillgivenhet är av den arten, som jag är säker på att man aldrig finner under de nya regimerna av anarki och så kallad jämlikhet. Han skulle kunnat offra sitt liv för min far eller för mig. Och Jag vet att han aldrig skulle skiljas från juvelerna, som jag anförtrodde i hans vård, så länge han hade kraft att försvara dem.

Marguerite skulle gärna velat tala litet mer om saken. Det var mycket gripande att bevittna stackars Juliettes hopp och förtröstan, som hon var förvissad om aldrig skulle gå i uppfyllelse.

Lady Blakeney visste så mycket om vad som just då pågick i Frankrike: kyrkorov, konfiskationer, officiella stölder, öppna rån, allt i jämlikhetens, broderskapets och patriotismens namn. Hon visste naturligtvis ingenting om abbé Foucquet, men den lilla vackra bild av den tillgivne gamle mannen, som Juliette målat med sina kärleksfulla ord, hade starkt vädjat till hennes medlidsamma hjärta.

Instinkten och kännedomen om det politiska tillståndet i Frankrike sade henne att genom att anförtro [ 66 ]den gamle abbén värdefulla familjejuveler hade Juliette sig själv ovetande försatt den man hon så starkt litade på i fara för förföljelse från en regering, som ej ens erkände familjeegendomens laglighet. Men nu var det varken tid eller tillfälle att gå närmare in på ämnet. Marguerite beslöt att återvända till det litet senare, då hon blev ensam med mademoiselle de Marny och framför allt då hon kunde rådgöra med sin make om bästa sättet att återföra den unga flickans egendom till henne och befria den tillgivne gamle mannen från det farliga ansvar han så osjälviskt påtagit sig.

Under tiden hade de båda damerna kommit in i den första av den långa rad salonger, där den lysande festen skulle äga rum. Trappuppgången och hallen nedanför voro redan fyllda med tidigt anlända gäster.

Lady Blakeney bad nu Juliette stanna kvar i balsalen och tog själv plats i den praktfullt dekorerade övre hallen för att välkomna sina gäster. Hon hade ett småleende och ett vänligt ord för alla.

Londons förnämsta och elegantaste värld var det, som nu i en oavbruten ström begynte passera förbi henne, utbytande de konstmässigt utförda hälsningar, vilka tidens uppstyltade mod föreskrev för denna fjärilsvärld.

Lakejerna i hallen ropade ut gästernas namn, när de gingo uppför trappan: namn, ryktbara inom politiken, idrottsvärlden, på vetenskapens och konstens område, historiska namn, enkla namn, som nyss gjort sitt inträde i det offentliga livet, höga adelstitlar. De rymliga salongerna fylldes snabbt. Hans kunglig höghet hade just stigit ur sin båt, sades det. Ljudet av skratt och prat hördes överallt, som från en flock granna fåglar.

Ofantliga knippen av aprikosfärgade rosor i silvervaser fyllde luften med sin starka doft. Solfjädrarna sattes i rörelse. Stråkorkestern anslog begynnelseackorden till en gavott.

Just då hördes från lakejerna vid foten av trappuppgången med stentorsröst:

[ 67 ]— Mademoiselle Désirée Candeille och monsieur Chauvelin.

Marguerites hjärta hoppade till — hon kände hur hennes strupe plötsligt snördes ihop.

Till en början såg hon icke Candeille, endast Chauvelins spensliga gestalt, som vanligt helt i svart, med böjt huvud och händerna på ryggen; han steg långsamt uppför den breda trappan, mellan dubbla rader av herrar och damer i lysande dräkter — de betraktade nyfiket ex-ambassadören från det revolutionära Frankrike.

Demoiselle Candeille gick före Chauvelin. Hon stannade på trappavsatsen och gjorde den vackraste och mest fulländade nigning inför värdinnan. Leende och strålande såg hon ut, och smakfullt var hon klädd med en liten krans av guldlöv i håret. Det enda smycke hon bar var fullkomligt furstligt — ett bländande juvelhalsband kring den vackert formade halsen.