Den gäckande nejlikan/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lady Blakeneys assemble
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Utmaningen
Tid — plats — villkor  →


[ 67 ]

X.
UTMANINGEN.

Det var strax före midnatt det hände — i ett av de mindre rummen, vilka lågo i en rad innanför den förnämsta balsalen.

Dansen hade fortgått en stund, men det var en varm kväll, och snart tycktes lady Blakeneys gäster börja få lust att vandra omkring i trädgårdarna och växthusen eller slå sig ned, där man kunde få njuta någon svalka.

Det påstods, att en ny, förtjusande fransk sångerska skulle sjunga några egendomliga och vackra sånger, som man ännu ej hört i England.

Intill den förnämsta balsalen låg det åttkantiga musikrummet, som var strålande upplyst och i vilket ett [ 68 ]stort antal stolar placerats. Där hade nu redan många av gästerna samlats. Det var tydligt att en kammarmusikkonsert förestod — utsökt och förtjusande som all underhållning lady Blakeney brukade bjuda på.

Marguerite själv, som för ett ögonblick befriats från skyldigheterna mot sina kungliga gäster, gick, åtföljd av Juliette, genom de smärre rummen för att söka reda på mademoiselle Candeille och bedja henne börja den improviserade konserten.

Désirée Candeille hade hela kvällen visat sig mycket tillbakadragen och endast samtalat med några få herrar, som värdinnan presenterade för henne vid hennes ankomst. Monsieur Chauvelin följde henne överallt, förstulet iakttagande varje hennes rörelse.

När dansen började, drog hon sig tillbaka till en mindre boudoar, där hon slog sig ned i from avvaktan på att lady Blakeney skulle taga hennes tjänst i anspråk.

Då Marguerite och Juliette Marny trädde in i det lilla rummet, steg hon upp och gick dem några steg till mötes.

— Jag är färdig, madame, att börja, när helst ni önskar, sade hon älskvärt. Jag har tänkt ut ett kort program — skall jag börja med de glada eller de sentimentala visorna?

Men innan Marguerite hann svara, kände hon sin arm häftigt tryckas av en nervös och darrande hand.

— Vem — — vem är den där människan? viskade Juliette i hennes öra.

Den unga flickan såg helt blek och upprörd ut, och hennes stora ögon voro med omisskännlig vrede fästade på den franska aktrisen. Bestört och ur stånd att förklara Juliettes uppförande, försökte Marguerite att helt ledigt svara, som om hon formligen presenterade den främmande.

— Detta är mademoiselle Candeille, kära Juliette — från Théâtre des Variétés i Paris — mademoiselle Désirée Candeille, som skall sjunga några små förtjusande franska sånger för oss i afton.

[ 69 ]Medan hon yttrade detta, lade hon lugnande sin hand på Juliettes darrande arm. Hennes vakna instinkt, som hela aftonen varit på sin vakt, vädrade ett mysterium i detta utbrott från hennes unga skyddslings sida.

Juliette lät icke lugna sig. All den förföljda, landsflyktiga aristokratens vrede och förakt för de segrande inkräktarna svallade i detta ögonblick upp i hennes unga, sargade själ. Hon hade lidit så gränslöst just genom den klass av forna kökspigor, på vilken kvinnan framför henne var ett så typiskt exempel. Åratal av sorg och fattigdom lågo bakom henne — förlusten av förmögenhet, släkt och vänner — ja, levde hon inte i denna stund såsom ett nådehjon på främlingars barmhärtighet?

Och allt detta utan hennes egen förskyllan! Genom hennes samhällsklass’ fel måhända, men icke genom hennes eget!

Hon hade lidit mycket, och ännu var hon i ett tillstånd av skälvande, nervös överretning. Av någon orsak, som hon efteråt ej kunde förklara, kände hon sig upprorisk och obehärskad, retad till obetänksamt raseri genom den blick av övermodig triumf, varmed Candeille betraktade henne.

Efteråt skulle hon ha velat bita av sig tungan, hellre än att ha förgått sig så, som hon gjorde, men i denna stund var hon fullkomligt ur stånd att hejda sin egen uppbrusande, häftiga sinnesrörelse.

— Jaså, mademoiselle Candeille, säger ni? utropade hon med vrede och förakt. Désirée Candeille, menar ni, lady Blakeney! Min mors forna kökspiga, som helt skamlöst kråmar sig med min älskade mors juveler, som hon förmodligen har stulit — —

Den unga flickan darrade från huvud till fot. Tårar av vrede skymde hennes blick. Och hennes röst — som lyckligtvis alltjämt var låg, ja, knappast högre än en viskning — ljöd hes och otydlig.

— Juliette! Juliette! Jag ber er! förmanade Marguerite. Ni måste behärska er — ni måste verkligen, [ 70 ]ni måste — — Mademoiselle Candeille, jag ber er, lämna oss!

Men Candeille, som kunde sin roll väl, hade alls icke för avsikt att nu lämna slagfältet.

Ju mera vredgad och upprörd mademoiselle Marny blev, desto mera övermodigt och stolt triumferande blev den unga aktrisens hela utseende. Ett ironiskt leende spelade på hennes läppar, hennes mandelformade ögon voro halvslutna, och mellan de långa ögonhåren betraktade hon den unga förnäma flickan, som berövats allt och som nu stod där skälvande inför henne. Huvudet höll hon tillbakakastat, som om hon ville trotsa konvenansens regler, vilka ju onekligen måste förbjuda varje slags stormigt uppträde i lady Blakeneys gästfria hus. Och hennes fingrar lekte på ett retsamt sätt med juvelhalsbandet, som gnistrade kring hennes hals.

Hon behövde alls icke för sig själv upprepa de ord, varmed hennes roll inpräntats i henne. Hennes talang, hennes egna känslor hjälpte henne att uppträda precis så, som Chauvelin skulle ha önskat. Och hennes medfödda simpelhet hjälpte henne att i den stunden antaga just det sätt, som han ville. I själva verket hade Désirée Candeille i detta ögonblick glömt allt utom nuet: en mer än föraktfull förolämpning från en av de utfattiga aristokrater, som gjort hennes egen vistelse i London så obehaglig och så föga framgångsrik.

Det var icke första gången, som hon känt sig sårad av dessa aristokraters högmod, men hon hade aldrig haft tillfälle att ställa till en skandal för att hämnas sin egen förödmjukelse. Detta glödande hat till de rika och sysslolösa klasserna, vilket var så karakteristiskt för det revolutionära Frankrike, sjöd nu högt inom henne. Aldrig förr hade hon — en obetydlig kringresande aktris från en av Paris’ mindre teatrar — haft tillfälle att med smädelser besvara de ironiska anmärkningar, som gjorts till och om henne av de utfattiga men högdragna emigranter, vilka med öppna armar [ 71 ]emottagits i just de kretsar i London, där hon själv förgäves försökt att vinna inträda.

Nu lät äntligen en medlem av denna hatade klass, retad intill gränsen av sin självbehärskning, sin barnsliga och oresonliga vrede ta överhand över den sedvanliga lugna ironien i de aristokratiska avsnäsningarna.

Juliette hade tystnat ett ögonblick för att hejda de vredens tårar, som mot hennes vilja kvävde hennes röst och förblindade hennes ögon.

— Åhå! Hör man på bara! skrattade Candeille. Nej, hör på den där unga slinkan!

Juliette hade emellertid nu vänt sig till Marguerite och började ivrigt förklara saken.

— Min mors juvelhalsband! sade hon nästan gråtande. Fråga henne, hur hon har kunnat komma över det! Då jag var tvungen att lämna mina fäders hem — som revolutionsregeringen rövade ifrån mig — då lyckades det mig att rädda undan min mors juveler — ni vet ju — jag talade ju just om det för er för en stund sedan — — Abbé Foucquet — den käre gamle gubben! — räddade dem åt mig — dem och litet pengar, som jag hade kvar — han tog hand om det alltsammans — och nu ser jag ju det halsbandet — min mors halsband — kring halsen på den där kvinnan — —— Och jag vet, att han inte skulle ha lämnat det ifrån sig, så länge det fanns en livsgnista i honom!

Hon talade med av snyftningar halvkvävd stämma. Och Marguerite försökte hela tiden att med all sin viljas makt, ja, till och med handkraft draga henne ut ur rummet för att göra ett slut på denna pinsamma scen.

Egentligen borde hon väl varit ond på Juliette för hennes barnsliga och oförståndiga häftighet. Men hon kunde det ej, ty hon kände i sitt innersta hjärta, att allt detta på förhand bestämts och arrangerats — icke av ödet och icke av en högre hand, utan av den skickligaste intrigmakare, som den tidens Frankrike någonsin ägt.

Ja, hon blev ej det minsta överraskad eller bestört, då hon, just som hon nästan lyckats att draga Juliette [ 72 ]bort från Candeille, fick se Chauvelin stå mitt i den dörr, som hon hoppats kunna avlägsna sig igenom. En enda blick på hans ansikte var nog för att ge hennes farhågor verklighetens hela kraft och liv. I hans små ljusa ögon syntes ett uttryck av tillfredsställelse och triumf och även av ett belåtet gillande av den franska aktrisens förolämpande sätt. Han såg ut som en teaterdirektör, som är helt förnöjd med den effekt hans egna väl arrangerade scener göra.

Vad han hoppades vinna genom detta — onekligen ganska simpla — gräl mellan två kvinnor kunde Marguerite naturligtvis inte gissa. Att han i sitt sinne välvde någon plan, som avsåg hennes och hennes mans skada, betvivlade hon icke ett enda ögonblick. I denna stund skulle hon velat giva sitt liv för att förmå Candeille och Juliette att avsluta denna ordväxling utan ytterligare utmaningar från någondera sidan.

Men även om Juliette kanske skulle varit villig att giva vika för lady Blakeneys övertalningar, önskade inte Désirée Candeille, under Chauvelins övervakning och eldad av sin egen önskan att ytterligare förödmjuka den övermodiga aristokraten, att den lilla scenen skulle få ett så tamt slut riktigt ännu.

— Er gamle svartrock blev tvingad att släppa ifrån sig sitt byte, min lilla vän, sade mademoiselle Candeille med en föraktfull ryckning på sina blottade axlar. Paris och Frankrike ha svultit i åratal. Och nu har en faderlig regering tagit allt, vad den kunde komma över, för att därmed belöna dem, som ha tjänat den väl, under det att det, som skulle kunnat förskaffa bröd åt de fattiga, girigt hade gömts undan av skamlösa landsförrädare.

Juliette vred sig under de förolämpande orden.

— O! stönade hon och gömde sitt blossande ansikte i sina händer.

För sent insåg hon nu att hon rört vid en gödselhög, ur vilken närgångna insekter flögo upp och surrade kring hennes öron.

[ 73 ]— Mademoiselle, sade Marguerite i befallande ton, Jag måste be er komma ihåg, att mademoiselle Marny är min vän och att ni själv är gäst i mitt hus.

— Åh, jag försöker nog inte glömma det, genmälde Candeille, men ni måste medge, medborgarinna, att det sannerligen behövs ett helgons tålamod för att fördraga den där utfattiga slynans oförskämdhet, den där slynan, som för helt kort tid sedan stod inför sitt eget lands domstol, anklagad för osedligt leverne!

Det uppstod ett ögonblicks tystnad, varunder Marguerite tydligt kunde höra en suck av tillfredsställelse undslippa Chauvelin.

Plötsligt nådde ett muntert skratt de fyra i denna scen uppträdande skådespelarnas öron. Och sir Percy Blakeney inträdde i rummet — ståtlig och elegant i sin vita atlas-rock och sina luftiga spetskrås, oklanderlig i hållning och sätt. Med sin långa rygg lätt krökt och sin ena arm utsträckt och graciöst böjd närmade han sig mademoiselle Désirée Candeille.

— Får jag den äran, sade han med sitt artigaste och vördnadsfullaste maner, att föra mademoiselle till hennes bärstol?

Alldeles bakom honom i dörren stod hans kunglig höghet prinsen av Wales och pratade med tydlig bekymmerslöshet med sir Andrew Ffoulkes och lord Anthony Dewhurst. Ett förhänge, som hängde framför den öppna dörren, var till hälften draget åt sidan och därbakom syntes några grupper av praktfullt klädda människor, vilka stodo stilla eller promenerade omkring i de yttre rummen.

De fyra, som voro samlade i den lilla boudoaren, hade varit så upptagna av sina egna lidelsefulla känslor och av den våldsamma ordväxlingen att de inte märkt, när sir Percy Blakeney och hans vänner närmat sig.

Juliette och Marguerite blevo synbarligen häpna, och även Candeille tycktes helt överrumplad. Chauvelin ensam föreföll oberörd och lugn. Han steg blott litet åt sidan för att ge sir Percy rum att passera genom dörren.

[ 74 ]Candeille återhämtade sig emellertid snart nog från sin överraskning. Utan att göra en rörelse för att fatta Blakeneys framsträckta arm vände hon sig med en förolämpad teaterdrottnings min till Marguerite.

— Det är alltså mot mig, sade hon med konstlat lugn, som alla förolämpningar skola riktas i detta hus, till vilket jag har inbjudits som gäst! Man kör ut mig, som om jag vore en påträngande tiggerska. Och jag, som är en främling i detta land, måste göra den upptäckten att det bland alla dessa lysande engelska kavaljerer icke finnes en enda man av ära! Monsieur Chauvelin, tillade hon med höjd röst, vårt ädla fosterland har, om jag ej misstager mig, uppdragit åt er att försvara era obeskyddade landsmäns såväl heder som egendom. Och jag uppkallar er nu i Frankrikes namn att hämnas de förolämpningar, som i kväll ha hopats över mig!

Utmanande såg hon sig nu omkring från den ena till den andra av de omgivande. Men ingen vare sig rörde sig eller talade i detta ögonblick.

Tyst och skamsen hade Juliette fattat Marguerites hand och hakade sig nu fast vid den, som om hon från den ville draga till sig styrka och beslutsamhet.

Sir Percy stod alltjämt kvar i samma attityd av djupaste vördnad.

Prinsen av Wales och hans vänner betraktade denna scen med halvt roade, halvt likgiltiga miner.

Ett ögonblick — på sin höjd några sekunder — var det dödstyst i rummet, och man tyckte sig nästan kunna tydligt höra flera hjärtans slag.

Då steg Chauvelin fram helt lugnt och med artigt, tillmötesgående väsen.

— Tro mig, medborgarinna, sade han med eftertryck på orden och vände sig till Candeille, jag står helt och hållet till ert förfogande, men inser ni inte, att jag är hjälplös, då ju de, som så djupt ha förolämpat er, tillhöra ert eget oansvariga, om också förtjusande kön?

[ 75 ]Liksom en stor hund, som nyss tagit sig en lur, rätade nu sir Percy upp sin långa rygg och sträckte på sig till sin fulla längd.

— Nej, men se! sade han muntert, min alltid värderade vän från Calais! Er ödmjuke tjänare, min bäste herre! Det tyckes mig, som om det alltid vore oss förelagt att på ett angenämt maner diskutera angenäma saker med varandra — — Ett glas punsch, monsieur — hm — Chauvelin?

— Jag måste be er, sir Percy, sade Chauvelin bistert, att behandla denna sak med passande allvar.

— Allvar passar aldrig i ett glatt lag, sir, sade Blakeney, i det han artigt kvävde en gäspning, och i damers sällskap är det högeligen opassande.

— Skall jag förstå det så, sir Percy, sade Chauvelin, att ni är villig att bedja mademoiselle Candeille om ursäkt för de förolämpningar, som ha tillfogats henne av lady Blakeney?

Sir Percy sökte åter kväva den tröttsamma lilla gäspning, som alltid tycktes besvära honom, när han önskade vara allra mest artig. Så knäppte han bort ett dammkorn från sitt snövita spetskrås och stack sedan ned sina långa, magra händer i fickorna på sin vita atlasbyxor. Till slut sade han med sitt mest godmodiga leende:

— Sir, har ni sett det sista modet på halsdukar? Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på det nya sätt, varpå vi i England knyta en knut av en spetskantad kravatt.

— Sir Percy, genmälde Chauvelin med kraft, eftersom ni inte vill framföra den ursäkt till mademoiselle Candeille, som hon har rätt att fordra av er, är ni då villig till att vi två korsa våra värjor såsom två män av ära?

Blakeney skrattade på sitt vanliga, en smula förlägna sätt, ruskade på hela sin väldiga gestalt och blickade från sin höjd av sex fot och tre tum ned på ex-ambassadör Chauvelins lilla mörkklädda person.

[ 76 ]— Frågan är, sir, sade han långsamt, skulle vi då vara två män av ära, som korsade våra värjor?

— Sir Percy — —

— Sir?

Chauvelin, som ett ögonblick tycktes nära att förlora självbehärskningen, gjorde nu en kraftig ansträngning för att återvinna sitt lugna, lediga sätt och sade därpå lugnt:

— Om den ene av oss är feg nog att undandraga sig striden, så är naturligtvis —

Han avslutade ej meningen, utan ryckte blott halvt föraktfullt på axlarna.

På den andra sidan om dörren hade nu en liten skara av de övriga gästerna samlats, ditlockade av de högljudda och vredgade röster, som hördes inifrån den lilla boudoaren. Man hade dessutom börjat sakna värdens och värdinnans närvaro ute i de stora salongerna. Och hans kunglig höghet hade man heller icke sett under den senaste kvarten. Liksom flugor, som lockas av ljussken, började en del av lady Blakeneys gäster — en och en eller i små grupper — att finna vägen till det rum, utanför vilket den höge kunglige personen hade stannat.

Eftersom hans höghet stannat i själva dörröppningen, kunde naturligtvis ingen överskrida tröskeln, men alla kunde se in i rummet och iakttaga de olika medagerande i den lilla komedien.

Det var tydligen en tvist, som uppstått mellan det franska sändebudet och sir Percy Blakeney, och den förstnämnde tycktes taga saken på djupaste allvar, medan den senare däremot endast föreföll artigt uttråkad. Intresserade och muntra anmärkningar flögo från alla håll. Skratt och sorl och tanklöst prat bildade ett surrande ackompanjemang till den dialog, som fördes av de båda männen därinne.

Prinsen av Wales, som dittills tydligen önskat hålla sig utanför tvisten, steg nu plötsligt fram i rummet och gjorde sin höga ställnings auktoritet gällande mellan de båda motståndarna.

[ 77 ]— Prat, karl! sade han otåligt, vändande sig till Chauvelin. Ni talar meningslösa ord. Sir Percy är engelsman, och detta lands lagar tillåta inga dueller eller så kallade hedersuppgörelser på det sätt, som man uppfattar det i Frankrike, och jag för min del kan ej tillåta —

— Förlåt, ers kunglig höghet, avbröt sir Percy med oemotståndlig godmodighet, ers höghet fattar inte fullt situationen. Min värderade vän här föreslår ej, att jag skall överträda detta lands lagar, utan att jag skall fara över till Frankrike med honom och slåss med honom där, i det land, där dueller och — hm — åtskilliga andra småsaker av samma slag äro tillåtna.

— Ja — ja visst, svarade prinsen. Jag förstår nog monsieur Chauvelins önskan — men ni — vad är er mening, Blakeney?

— Åh, svarade sir Percy i lätt ton, jag har naturligtvis antagit hans utmaning.