Den gäckande nejlikan/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tid — plats — villkor
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Den allt behärskande lidelsen
Ett farväl  →


[ 91 ]

XII.
DEN ALLT BEHÄRSKANDE LIDELSEN.

Över det gamla ståtliga herresätet hade nu tystnad sänkt sig. Gästerna hade avlägsnat sig, den ena efter den andra, och deras avfärd hade efterträtts av den fridfulla känsla av fullkomligt lugn och ensamhet, som plägar följa, sedan en stor, sorlande, nöjessökande skara dragit bort.

Det hade allmänt ansetts, att det varit en ovanligt lysande och lyckad fest. Visserligen hade icke den mycket omtalade franska aktrisen sjungit sina utlovade sånger, men i dansens virvlande berusning under inflytande av stråkorkesterns eggande toner, av den utsökta supén och de fina vinerna var det just ingen, som fäste någon uppmärksamhet vid denna förändring i nöjesprogrammet.

Alla kommo dessutom överens om, att lady Blakeney aldrig varit mera strålande vacker än denna kväll. Hon [ 92 ]föreföll absolut outtröttlig — en perfekt värdinna, förtjusande uppmärksam mot alla, ehuru mer än vanligt upptagen av sina förpliktelser mot sina många kungliga gäster.

Den dramatiska tilldragelse, som ägt rum i den lilla boudoaren, hade icke blivit mycket känd eller omtalad. I dessa ceremoniösa tider ansågs det ej tillhöra god ton att inför damerna tala om herrarnas tvister. Och i detta fall kände alla, som varit närvarande vid tillfället, instinktivt att deras diskretion skulle uppskattas på högsta ort, och följaktligen höllo de tand för tunga.

Så fick den lysande kvällen ett lyckligt slut utan att ett enda moln störde gästernas nöje.

Marguerite ådagalade en sinnesstyrka, som var rent av underbar. Hon tvingade sig till att le på ett glättigt, naturligt sätt, och hon pratade livligt och till och med kvickt om alla de ämnen, som för tillfället voro på modet att tala om. Ja, hon skrattade muntert, medan hennes stackars kvalda hjärta var fyllt av outsäglig förtvivlan.

Nu, då alla gått, då den sista av hennes gäster gjort den föreskrivna nigningen för henne, vilken hon oföränderligt besvarat med samma uttryck av säkerhet, nu kände hon sig äntligen fri att lössläppa sina tankar, att se sin egen ångest rätt i ansiktet och låta sina spända nerver få slappna.

Sir Andrew Ffoulkes hade varit den siste, som gått, och Percy hade följt honom till trädgårdsgrinden, ty lady Ffoulkes hade avlägsnat sig litet tidigare i sin bärstol, och Andrew ämnade gå till fots hem till sig, icke långt från Blakeney Manor.

Trots sina egna bekymmer kände Marguerite ett sting i hjärtat vid tanken på det nygifta unga paret. Folk smålog litet, när sir Andrew Ffoulkes’ namn nämndes; somliga kallade honom kvinnlig, andra en toffelhjälte, och hans tillgivenhet för sin vackra lilla hustru ansågs överskrida det passandes gränser. Otvivelaktigt hade den unge mannen förändrats mycket sedan sitt giftermål. Hans kärlek till sport och äventyr [ 93 ]tycktes fullständigt ha dött — hade tydligen givit rum för er större, mer överväldigande kärlek, kärleken till hans unga maka.

Suzanne var orolig för sin makes säkerhet. Hon hade tillräckligt inflytande över honom för att hålla honom kvar hemma, medan andra medlemmar av »Den Röda Nejlikans» tappra lilla liga följde sin ledare med vild iver på något djärvt äventyr.

Även Marguerite hade till en början lett med vänligt överseende, när Suzanne Ffoulkes med sina stora ögon fyllda av tårar begagnat sig av allehanda små knep för att hålla sir Andrew bunden vid sina egna bedårande förklädesband. Men på senare tiden hade egendomligt nog i det lätta förakt hon hyste för den svagare mannen blandats en halvt medveten känsla av avund.

Hur annorlunda var det inte mellan henne och hennes make!

Percy älskade henne uppriktigt och med ett djup av lidelse, som stod i direkt förhållande till hans egen egendomliga dubbelpersonlighet; det skulle nästan varit ett helgerån att betvivla innerligheten av hans kärlek. Men icke desto mindre hade hon alltid en förnimmelse av att han höll sig själv och sina känslor i schack, som om hans kärlek, som om hon, Marguerite, hans maka, endast spelade en underordnad roll i hans liv; som om hennes ångest, hennes sorg, när han lämnade henne, hennes farhågor för hans säkerhet blott voro små episoder i den stora livsbok, som han planlagt och diktat för sin egen del.

Efteråt avskydde hon sig själv för dessa tankar: de verkade som tvivel på honom. Hade någonsin en man älskat en kvinna som Percy älskade henne? frågade hon sig själv. Han var svår att förstå, och kanske — åh, det var ett fruktansvärt »kanske» — kanske dolde sig någonstädes i hans sinne en svag misstro mot henne. Hon hade förrått honom en gång — visserligen sig själv ovetande! Fruktade han att hon kunde göra det ännu en gång?

[ 94 ]I kväll, sedan hennes gäster gått, slog hon upp de stora fönstren, som vette mot den vackra terrassen med dess marmortrappsteg ned till floden.

Allt föreföll nu så fridfullt och stilla. Heliotroperna fyllde den milda nattluften med en berusande vällukt. Nedifrån floden kom det svaga ljudet av vattnets rytmiska skvalpande, och från fjärran hördes en rovfågels dystra skri.

Detta skri kom Marguerite att rysa. Hennes tankar flögo tillbaka till kvällens händelser och till Chauvelin, denna svarta rovfågel, med sina hemliga, dödssyftande planer och sina slugt hopspunna intriger, som alla åsyftade en mans undergång, en mans — hans fiendes, Marguerites älskade makes.

O, vad hon hatade dessa vilda äventyr, som drogo Percy bort från hennes sida! Är icke en kvinna, som älskar — det må vara make eller barn — den mest själviska, den mest grymt känslolösa varelse i världen, när den älskades trygghet och välbefinnande stå 1 direkt konflikt med andra varelsers trygghet och välbefinnande?

Hon skulle med glädje slutit sina ögon för varje grymhet, som begicks i Frankrike; hon skulle inte velat veta vad som försiggick i Paris; hon ville ha sin make vid sin sida. Och likväl, månad efter månad, endast med korta mellanrum, såg hon honom sätta sitt dyrbara liv på spel, det liv, som för henne var själva hennes själ — för andra, för andra, alltid för andra!

Och hon, hon, Marguerite, hans maka ägde icke makt att hålla honom tillbaka! Icke makt att hålla honom tillbaka, när han greps av detta galna begär att draga ut till äventyr och bedrifter, från vilka hon alltid fruktade, att han icke skulle återvända med livet. Och detta även om hon tog till hjälp varje ädel förförelsekonst, varje liten öm list, varav en älskande och vacker maka kan betjäna sig.

Vid sådana tillfällen fylldes hennes stolta hjärta av hat och avund mot allt, som tog honom från henne; och i afton tycktes alla dessa lidelsefulla känslor, vilka [ 95 ]hon kände voro fullständigt ovärdiga henne och honom, stiga upp inom hennes själ våldsammare än någonsin. Hon längtade att få kasta sig i hans armar, få viska i hans älskade öra allt vad hon led av oro och ångest och än en gång vädja till hans ömhet och till den lidelse, som så ofta kommit honom ett glömma världen vid hennes fötter.

Instinktmässigt gick hon nu utmed terrassen bort mot den mest undangömda delen av trädgården nere vid flodstranden, där hon så ofta vandrat hand i hand med honom under deras kärleks smekmånad.

Där växte i förvildad rikedom gammaldags provinsrosor; sent blommande liljor fyllde luften med berusande doft och stora klungor av Mikaeli-tusenskönor sågo i dunklet ut som sällsamma stjärnbilder.

Hon tänkte, att Percy snart måste komma denna väg. Att han ej ämnade gå och lägga sig, fastän det var långt lidet på natten — det förstod hon. Efter kvällens tilldragelse skulle säkert hans allt behärskande lidelse komma att hålla honom fången i sina bojor.

Även hon var klarvaken och kände ingen trötthet. När hon kom fram till den undangömda stigen utmed floden, spanade hon ivrigt åt alla håll och lyssnade efter något ljud.

Plötsligt tycktes det henne, att hon utom vattnets sakta skvalpande kunde höra ett annat ljud — sandens knastrande under lätta, varsamma steg.

Hon stannade och lyssnade. Stegen tycktes komma närmare, och ehuru den stjärnklara natten var mörk, kunde hon snart se, att en i kappa och huva insvept gestalt närmade sig.

— Vem där? ropade hon hastigt.

Gestalten stannade och kom därpå snabbt fram mot henne, och en blyg röst framstötte:

— Åh, lady Blakeney.

— Vem är ni? sporde Marguerite i befallande ton.

— Det är jag … Désirée Candeille, svarade den nattliga vandrerskan.

[ 96 ]— Demoiselle Candeille! utropade Marguerite överraskad. Vad gör ni här … ensam … och vid denna tid?

— Jag hyste en svag förhoppning, att jag kanske skulle få träffa er.

— Och varför det?

— För att varna er, om jag kunde.

— Jag behöver inga varningar!

— Eller är för stolt att lyssna till några. Vet ni av, lady Blakeney, att medborgare Chauvelin hyser ett personligt hat till er man?

— Hur vet ni det? frågade Marguerite misstänksamt.

Hon kunde ej förstå Candeilles uppträdande och meningen med detta nattliga besök. Vad visste denna kvinna om Chauvelins hemliga planer? Var hon hans förtrogna bundsförvant eller blott hans lydiga verktyg?

Spelade hon kanske till och med i denna stund en roll, som denne intrigörernas furste lärt henne och befallt henne att spela?

Candeille tycktes emellertid ej märka den misstro och fientlighet, som Marguerite nu knappast brydde sig om att dölja. Hon knäppte ihop händerna, och hennes röst darrade av bönfallande iver.

— O, sade hon, jag har sett det hatet blicka fram ur Chauvelins grymma ögon! Han hatar er man, säger jag er. Varför — det vet jag inte, men hatar honom gör han; och det är säkert hans avsikt att sir Percy genom denna galna duell skall tillfogas någon stor skada. O, lady Blakeney, låt honom inte fara — jag ber er, låt honom inte fara!

— Ni är överretad, mademoiselle, svarade Marguerite kallt. Tro mig, jag behöver varken era övertalningar eller era varningar. Jag önskar ni ville tro att jag inte vill visa mig otacksam … att jag uppskattar era vänliga tankar … Men utöver detta … förlåt mig, om jag uttrycker mig litet rakt på sak … kan jag inte inse att det hela angår er det ringaste … Det är myc[ 97 ]ket sent, tillade hon mildare, som om hon velat släta över sina hårda ord. Skall jag låta min kammarjungfru följa er hem? Hon är tillgiven och diskret …

— Nej, genmälde den andra i sorgsen ton, det behövs ingen diskretion … Jag blygs inte över mitt besök hos er i natt … Ni är mycket stolt, och för er skull skall jag be till Gud att sorg och förödmjukelse inte må drabba er, som jag fruktade … Vi komma troligen aldrig att träffas igen, lady Blakeney … ni kan inte önska det, och jag kommer att försvinna ur ert liv lika fort som jag kom in i det … Men jag hade också en annan tanke, när jag kom hit i natt … Om sir Percy reser till Frankrike … duellen skall äga rum i eller nära Boulogne … så mycket vet jag … skulle ni inte vilja följa med honom?

— Nå, sannerligen, mademoiselle … jag måste verkligen upprepa för er …

— Att det är något, som inte angår mig … ja, jag vet, jag medger det. Men, ser ni, då jag kom tillbaka hit i kväll i tystnaden och mörkret — jag anade inte att ni skulle vara så stolt — så tänkte jag, att jag — en kvinna — skulle förstå att röra ert kvinnliga hjärta. Men jag har väl burit mig klumpigt åt, kan jag tro. Jag föreställde mig, att ni skulle vilja fara med er man, ifall … ifall han envisades att sticka huvudet i den snara jag är viss om att Chauvelin har gillrat för honom. Jag far själv inom kort till Frankrike. Medborgare Chauvelin har skaffat mig pass för mig själv och min kammarjungfru, som skulle ha följt med mig … Och alldeles nyss, när jag var ensam … och kom att tänka på allt det onda den där skurken hade tvungit mig att göra för hans räkning, då föll det mig in att kanske …

Hon avbröt sig plötsligt och försökte att i dunklet läsa den andras ansiktsuttryck.

Men Marguerite, som var resligare än fransyskan, stod stel och rak och skänkte den unga skådespelerskan varken uppmuntran eller förtroende. Hon avbröt icke Candeilles långa och mångordiga förklaring, undrade [ 98 ]endast obestämt vad som låg bakom det hela, och icke ens när fransyskan tystnade, sade Marguerite något utan iakttog henne under tystnad, då hon tog upp ett sammanviket papper ur sin rymliga kappficka och med ett skyggt uttryck räckte det mot lady Blakeney.

— Min kammarjungfru behöver inte komma med mig, sade Désirée ödmjukt. Jag vill hellre resa ensam … det här är hennes pass och … Åh, ni behöver inte ta emot det ur mina händer, tillade hon i en ton av bitter självförödmjukelse, då Marguerite icke gjorde min av att vilja taga emot papperet av henne. Se, jag lägger det bland rosorna här! Ni misstror mig nu, ja, det är ju helt naturligt, men då ni tänker lugnare på saken, kanske ni inser att min avsikt nu är osjälvisk, att jag blott önskar vara er och er man till tjänst.

Hon böjde sig ned och stack in papperet i en grupp av rosor. Därefter gick hon utan ett ord. Marguerite stod kvar, förbryllad och litet rörd. Ännu några ögonblick hörde hon det lätta frasandet av den andras kjolar mot den mjuka sanden på vägen och en lång suck, som lät likt en snyftning.

Så blev allt åter tyst. Den lätta midnattsbrisen susade i topparna på de gamla ekarna och almarna bakom henne, lockade fram spöklika viskningar ur deras vissnande lövverk.

Marguerite ryste till.

Framför henne mellan de mörka rosornas blad vajade det hopvikta papperet, sakta fladdrande på ett sällsamt, melankoliskt sätt. En lång stund betraktade hon det, där det rycktes av vinden och tycktes vilja flyga ned mot floden.

Nu föll det till marken. Gripen av en plötslig, överväldigande impuls, böjde Marguerite sig ned och tog upp det. Därpå kramade hon nervöst ihop det i handen och gick hastigt tillbaka till boningshuset.