Den gäckande nejlikan/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Utmaningen
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Tid — plats — villkor
Den allt behärskande lidelsen  →


[ 77 ]

XI.
TID — PLATS — VILLKOR.

Det skulle verkligen varit mycket svårt att säga varför en plötslig tystnad genast sänkte sig över alla de närvarande vid dessa ord, som Blakeney uttalade i lätt ton.

Alla de i detta lilla salongsdrama uppträdande skådespelarna, vilka dittills spelat sina roller med sådan osviklig säkerhet, tycktes plötsligt stanna av i sitt spel, alldeles som om en osynlig ridå sänkts ned efter slutet av en akt för att markera den paus, under vilken de uppträdande skulle återhämta styrka och energi för att fortsätta med sina roller.

[ 78 ]Prinsen av Wales, den förnämste åskådaren, yttrade för ögonblicket ej ett ord; och de övriga tycktes hålla andan, väntande, darrande av iver att få se, vad som nu skulle komma.

Endast här och var bröts dessa sekunders dödstystnad av det lätta fraset från en sidenklänning, det rytmiska fladdrandet av en solfjäder.

Dock var ju alltsammans en helt enkel sak. Ett gräl mellan två damer, tvenne herrar, som lade sig emellan, några ord i vredesmod — och därpå det oundvikliga förslaget att fara till Belgien eller något annat land, där den barnsliga och barbariska seden att avgöra sådana saker med värjan ännu icke blivit systematiskt utrotad.

Sådana scener hade, med endast få variationer, utspelats litet emellan i Londons salonger.

Engelska gentlemän hade tjogtals gånger farit över Kanalen för att avgöra liknande tvister på kontinentalt sätt.

Varför skulle då den nuvarande situationen verka så abnorm? Sir Percy Blakeney — en perfekt gentleman — var överlägsen i fäktkonsten och verkade mer än jämngod i styrka och skicklighet med den magre, mörkklädde lille motståndaren, som så summariskt utmanat honom att resa över till Frankrike för att utkämpa en duell.

Men hur det nu kom sig, tycktes alla i denna stund ha en känsla av att denna föreslagna duell skulle på något sätt bli olik varje annan strid, som dittills utkämpats mellan tvenne motståndare.

Måhända var det Marguerites bleka, liksom förstenade ansikte, som ingav en förnimmelse av att en tragedi lurade bakom allt detta — måhända också det omisskännligt förfärade uttrycket i Juliettes ögon eller det triumferande i Chauvelins eller ett visst något i hans kunglig höghets ansikte, som tycktes antyda att prinsen, trots att han var en något lättsinnig världsman, skulle givit mycket för att avstyra denna speciella sammanstötning.

[ 79 ]Hur därmed än må förhålla sig, råder intet tvivel om att en våg av elektrisk spänning gick genom den lilla församlingen.

Den förnämste aktören i detta lilla drama, den oförliknelige eleganten sir Percy Blakeney själv, tycktes vara fullständigt upptagen av att gnida bort en puderfläck från det breda, svarta sidenband, vid vilket hans guldbågade lornjett var fästad.

— Mina herrar! sade hans kunglig höghet plötsligt, vi glömma damerna. Lord Hastings, tillade han och vände sig till en av de herrar, som stodo nära honom, Jag ber er gottgöra denna oförlåtliga försummelse. Männens ordbyten äro inte lämpade för damers ömtåliga öron.

Sir Percy såg upp från sin intressanta sysselsättning. Hans blick mötte hans makas; hon stod där som en marmorstaty, knappast medveten om vad som försiggick omkring henne. Men han, som förstod varje känsla hos denna intensiva och lidelsefulla natur, insåg att bakom detta förstenade lugn låg en vild, nära nog obetvinglig impuls: att till alla dessa marionetter ropa ut sanningen, den förfärliga, ovedersägliga sanningen, att säga dem vad denna utmaning i själva verket innebar: en fälla, i vilken en man, förtärd av hat och hämndlystnad, hoppades locka en tapper, oförfärad motståndare för att föra honom i döden.

Sir Percy Blakeney förstod tillfullo att hans käraste hemlighet under bråkdelen av en sekund hängde på hans makas läppar. En enda rörelse av ödets vågskål, ett enda andedrag från ett osett, hemlighetsfullt väsen, och Marguerite var färdig att ropa:

— Låt inte detta fasansfulla ske! »Den Röda Nejlikan», som vi alla beundra för hans tapperhet och älska för hans dristighet, han står nu här framför er, ansikte mot ansikte med sin dödsfiende, som är här för att locka honom med sig till undergång och död.

Men under denna sekund höll Percy Blakeney sin makas blick fången med sina egna ögons magnetism. Allt vad som fanns inom honom av kärlek, av förtro[ 80 ]ende, av bönfallande och befallande glöd flög över till henne i denna hypnotiska blick.

Snart såg han, hur spänningen i hela hennes väsen började vika. Hon tycktes samla all den andliga kraft, varöver hon förfogade, till en våldsam ansträngning att behärska sig.

Så tog hon Juliettes hand i sin och vände sig om för att lämna rummet; herrarna bugade, när hon gled förbi dem, och hennes eleganta sidenklänning frasade lätt, där hon gick fram. Hon nickade åt några, neg för prinsen och hade i nästa ögonblicket det utomordentliga modet och stoltheten att än en gång vända sig mot sin make för att slutgiltigt försäkra honom om att hans hemlighet nu var trygg hos henne i denna farans stund, såsom den varit det i segerns ögonblick.

Hon log och försvann ur sikte, föregången av Désirée Candeille, som, eskorterad av en bland herrarna, hade blivit egendomligt tyst och dämpad.

I det lilla rummet funnos nu endast några få herrar kvar.

Sir Andrew Ffoulkes hade iakttagit det försiktighetsmåttet att stänga dörren, sedan damerna gått ut.

Då vände sig hans kunglig höghet åter till monsieur Chauvelin och yttrade med låtsad likgiltighet:

— På min ära, monsieur, tycks det mig inte att vi alla uppföra en fars, som ej kan ha någon slutakt. Jag försäkrar er, att jag inte kan tillåta min vän Blakeney att fara över till Frankrike på er befallning. Er regering tillåter icke numera min fars undersåtar att landstiga på era kuster utan särskilt pass och då endast för något särskilt ändamål.

— Åh, ers kunglig höghet, inföll sir Percy, Jag ber er att inte hysa någon oro för mig i det avseendet. Min värderade vän här har nog — om jag ej misstar mig — ett pass för mig liggande i fickan på sin svarta rock. Och som vi båda hoppas att på allvar spetsa varandra — så, för tusan, där ha vi ju det särskilda ändamålet! Är det inte sant, sir, fortfor han, vänd till Chauvelin, att ni i fickan på er utsökt välskurna rock har ett pass [ 81 ]— med namnet in blanko kanske — som ni särskilt har avsett för mig?

Dessa ord yttrades på ett så bekymmerslöst och älskvärt sätt, att måhända ingen annan än Chauvelin förstod vad sir Percy i själva verket åsyftat med dem. Han förstod, att Blakeney velat meddela honom, att han mycket väl begrep, att denna aftons tilldragelse varit på förhand uttänkt och anordnad, och att det var med fri vilja och öppna ögon, som han gick i den fälla, vilken revolutionsregeringens anhängare så sinnrikt utlagt för honom.

— Passet skall nog vara i ordning i behörig tid, sir, sade Chauvelin undvikande, när våra sekundanter ha ordnat alla formaliteter.

— Åt skogen med sekundanterna, genmälde sir Percy lugnt. Ni menar väl inte att vi skola resa till Frankrike med en hel karavan?

— Tid, plats och villkor måste fastställas, sir Percy, svarade Chauvelin. Jag är säker på att ni är en alltför perfekt kavaljer för att vilja ordna sådana formaliteter själv.

— Ja, varken ni eller jag, monsieur … hm … Chauvelin, sade sir Percy blitt, skulle kunna ordna sådant med bibehållet gott humör, det erkänner jag, och i sådana fall är gott humör den viktigaste av alla formaliteter. Inte sant?

— Jo, naturligtvis, sir Percy.

— Men sekundanter äro inte att tänka på! En enda sekundant, om jag får be — och den en dam — den mest tillbedjansvärda, den mest förhatliga, den trognaste och den flyktigaste av hela sitt förtjusande kön. Går ni in på det, sir?

— Ni har inte sagt mig hennes namn, sir Percy.

— Slumpen, monsieur, slumpen … Med hans kunglig höghets tillåtelse låta vi den nyckfulla damen avgöra.

— Jag förstår inte.

[ 82 ]— Tre tärningskast, monsieur … Tid … plats … villkor, sade ni — tre tärningskast, och den som vinner får bestämma dem … Går ni med på det?

Chauvelin tvekade. Sir Percys gycklande sinnesstämning passade inte riktigt väl ihop med hans egna omsorgsfullt utarbetade planer.

Dessutom fruktade ambassadören för något slags fälla, och han tyckte inte riktigt om att överlämna avgörandet åt tärningarna.

Helt ofrivilligt vände han sig med ett vädjande uttryck till prinsen av Wales och de övriga närvarande.

Men den tidens engelsman var en boren spelare. Han levde med tärningarna i den ena fickan och kortleken i den andra. Prinsen själv utgjorde intet undantag från denna regel, och Englands förste gentleman var slumpens innerligaste tillbedjare i hela landet.

— Ja, låt för all del slumpen avgöra! sade hans höghet muntert.

— Slumpen, ja, slumpen! upprepade de andra ivrigt.

Chauvelin insåg, att det skulle ha varit oklokt att i ett så fientligt sinnat sällskap motsätta sig deras förslag. Dessutom hade en enda sekunds eftertanke redan sagt honom, att detta tärningsspel icke i någon väsentlig mån kunde hindra framgången av hans planer.

Om blott duellen komme att äga rum — och sir Percy hade gått alldeles för långt för att nu kunna draga sig undan — så måste den nödvändigtvis försiggå i Frankrike.

Frågan om tid och villkor för striden — vilken i bästa fall endast komme att bli ett gyckelspel, endast ett medel för att nå ett visst syftemål — kunde ej heller vara av någon betydelse.

Följaktligen ryckte han på axlarna med tydlig likgiltighet och sade i lätt ton:

— Som ni behagar.

Mitt i rummet stod ett litet bord, kring vilket en soffa och några stolar voro placerade. Omkring detta bord samlades nu en ivrigt intresserad liten grupp — främst bland dessa prinsen av Wales, som undrade, [ 83 ]vilka galna planer, som nu välvdes i den äventyrslystne Blakeneys hjärna, och nästan mot sin vilja kände spänning inför detta ödesdigra hasardspel, vars följder verkade så oklara, så laddade med okända faror.

Bredvid honom stodo sir Andrew Ffoulkes, lord Anthony Dewhurst, lord Grenville och ett tiotal andra herrar, som i detta egendomliga tärningsspel icke ens försökte finna någon annan dold mening, än att det var ett av Blakeneys vanliga, tokroliga upptåg.

Och i mitten av denna tätt sammanträngda lilla skara stod sir Percy Blakeney själv, i sin ståtliga dräkt av skimrande vit atlas. Med ena knäet stött på en stol lutade han sig med ledigt behag fram över det lilla förgyllda bordet, och i handen höll han tärningsasken.

Vid hans sida stod ex-ambassadör Chauvelin med händerna på ryggen och bevakade sin lysande motståndares varje rörelse, liksom då en hök i mörk fjäderskrud svävar nära en paradisfågel.

— Plats först, monsieur? föreslog sir Percy

— Som ni vill, sir, svarade Chauvelin.

Han tog en tärningsask, som en av herrarna räckte honom, och de båda motståndarna gjorde första kastet.

— Det blev mitt, monsieur, sade Blakeney i vårdslös ton. Det har fallit på min lott att bestämma platsen för denna historiska sammandrabbning mellan Frankrikes trägnaste man och den lättjefullaste sprätthök, som någonsin har vanhedrat dessa tre konungariken. Nå, för att nu resonera om saken, vilken plats skulle ni föreslå?

— Åh, vilken särskild plats det blir spelar ingen roll, svarade Chauvelin kallt. Hela Frankrike står till ert förfogande.

— Ja, jag tänkte nog det, men jag var inte riktigt säker på en så obegränsad gästfrihet, genmälde Blakeney orubbligt lugnt.

— Vad säger ni om någon av skogarna i närheten av Paris, sir?

— För långt från kusten, sir. Jag kanske blir sjösjuk, när jag reser över Kanalen, och vill då ha saken [ 84 ]överstånden så fort som möjligt. Nej, inte Paris; låt oss hellre säga Boulogne … det är en liten vacker stad, tycker ni inte det?

— Onekligen, sir Percy.

— Nåväl, Boulogne alltså … och vid fästningsvallarna, om ni så vill, på södra sidan om staden.

— Som ni behagar, svarade Chauvelin torrt. Skola vi kasta igen?

Ett sorl av munterhet hade ackompanjerat denna korta överläggning mellan de båda motståndarna, och Blakeneys med len stämma yttrade små infall hade emottagits med ljudliga skrattsalvor.

Nu skramlade tärningarna igen, och de båda männen gjorde åter sina kast.

— Er tur den här gången, monsieur Chauvelin, sade Blakeney efter en snabb blick på tärningarna. Se hur jämnt slumpen fördelar sina gracer mellan oss båda. Jag fick välja plats … det måste ni väl medge var beundransvärt rättvist fördelat? Nu får ni välja tid. Jag avvaktar ert avgörande, sir … Vid Boulognes södra fästningsvallar alltså — när?

— Om fyra dagar, när domkyrkoklockan ringer Angelus, lydde Chauvelins snabba svar.

— Åh, jag trodde att er förbaskade regering hade avskaffat både domkyrkor, klockor och ringning. Franska folket får ju nu draga åt helvetet på vad sätt det självt behagar — för vägen till himlen har väl nationalkonventet stängt, eller hur? Jag trodde, att Angelus-ringningen hade blivit förbjuden.

— Inte i Boulogne, tror jag, sir Percy. Och jag ger er mitt ord på, att det den kvällen skall ringas Angelus.

— Hur dags då, sir?

— En timme efter solnedgången.

— Men varför om fyra dagar? Varför inte om två eller tre?

— Jag skulle kunnat fråga: varför de södra fästningsvallarna, sir Percy, varför inte de västra? Jag har valt den fjärde dagen från denna — passar det er inte? frågade Chauvelin ironiskt.

[ 85 ]— Om det passar mig? Jo, sir, ingenting kan passa mig bättre. Märkligt kallar jag det … förbaskat märkligt … Jag undrar bara, tillade han i blid ton, vad som kom er att tänka på Angelus-ringningen.

Alla skrattade åt detta, kanske litet respektlöst.

— Åh! fortsatte Blakeney glatt, nu minns jag … Tänk att jag höll på att glömma att när ni och jag senast träffades, sir, hade ni nyss inträtt eller stod just i begrepp att inträda i det andliga ståndet … Åh, så väl tanken på Angelus-ringningen passar ihop med er prästerliga dräkt … Jag minns att den klädde er utmärkt, sir …

— Skola vi fortsätta och bestämma villkoren för striden, sir Percy? avbröt Chauvelin sin motståndares stickord och sökte dölja sin irritation bakom en oberörd och reserverad mask.

— Valet av vapen, menar ni, inföll nu hans kunglig höghet, men jag trodde det redan var bestämt, att det skulle bli värja.

— Ja, ers höghet, medgav Blakeney, men det är åtskilliga småsaker i samband med denna märkliga duell, som äro av största vikt. Har jag Inte rätt, monsieur? Mina herrar, jag vädjar till er. På min ära, man kan aldrig veta … Min värderade motståndare här önskar måhända, att jag skall slåss med honom, klädd i gröna strumpsockor, och jag vill kanske, att han skall bära en röd blomma i knapphålet.

— »Den Röda Nejlikan», sir Percy?

— Ja, varför inte, monsieur? Den skulle ta sig riktigt bra ut mot den svarta färgen på den prästerliga dräkt, som jag har hört, att ni ibland anlägger i Frankrike. Och när den är vissnad och död, skulle ni finna att den efterlämnade en överväldigande stark doft i era näsborrar, mycket starkare än rökelse.

Ett allmänt skratt hälsade dessa ord. Det hat, som varje medlem av den franska revolutionsregeringen — ex-ambassadör Chauvelin naturligtvis inbegripen — hyste mot nationalhjälten, var välbekant.

[ 86 ]— Villkoren alltså, sir Percy, sade Chauvelin, skenbart utan att märka den pik, som låg i Blakeneys senaste ord. Skola vi göra ännu ett kast?

— Efter er, sir, sade Blakeney artigt.

För tredje och sista gången skakade nu de båda motståndarna tärningarna i asken och kastade dem.

Chauvelin var nu fullkomligt lugn och likgiltig. Dessa obetydliga detaljer intresserade honom föga. Vad brydde han sig om villkoren för denna duell, som ju endast var ett lockbete för att lura hans fiende i fällan? Tid och plats voro ju fastställda, och sir Percy skulle inte utebli. Chauvelin kände sin motståndares djärva och äventyrslystna läggning tillräckligt väl för att inte hysa det ringaste tvivel på den punkten. Till och med nu, då han med motvillig beundran betraktade sin ärkefiendes kraftiga, välbyggda gestalt och lade märke till de smala, seniga händerna, den energiska hakan, den låga, breda pannan och de djupt liggande, halvt beslöjade ögonen, visste han att i denna angelägenhet, där Percy Blakeney uppenbarligen satte sitt eget liv på spel, var den enda känsla, som i detta ögonblick behärskade honom, hans lidelsefulla äventyrskärlek.

Den allt behärskande lidelsen var stark intill döden!

Ja, sir Percy skulle vara på Boulognes södra fästningsvallar en timme efter solnedgången den utsatta dagen, utan tvivel i förlitande på sin vanliga underbara tur, sin egen sinnesnärvaro och sin stora fysiska och andliga styrka, för att söka undgå den fälla, vilken han var så redo att gå in i.

Därom rådde intet tvivel! Vad betydde då detaljerna?

Chauvelin hade emellertid redan i denna stund beslutat, att ingenting på den händelsedigra dagen skulle överlämnas åt slumpen. Han skulle möta sin sluge fiende icke blott med slughet utan även med makt. Ja, om också hela den del av den republikanska armén, som fanns att tillgå i norra Frankrike, skulle kallas till hjälp, så nog skulle Boulognes fästningsvallar om[ 87 ]ringas, så att det inte fanns någon möjlighet för den oförvägna »Nejlikan» att undkomma.

Hans funderingar blevo hastigt avbrutna av Blakeneys muntra stämma.

— För tusan, monsieur Chauvelin, sade han, jag fruktar verkligen att lyckan har övergivit er. Turen har ännu en gång vänt sig åt min sida.

— Det tillkommer alltså er, sir Percy, svarade mannen, att bestämma de villkor, under vilka vi skola strida.

— Ja, återtog sir Percy i lätt ton, men jag vill på min ära inte plåga er med många formaliteter. Vi slåss, klädda i våra rockar, om det är kallt, och i skjortärmarna, om det är hett … Och inte ämnar jag fordra vare sig gröna strumpsockor eller röda prydnader i knapphålet. Jag vill till och med försöka att under två minuters tid vara allvarsam och ägna all min uppmärksamhet — hela mitt begränsade förstånd — åt att tänka ut något angenämt villkor vid denna duell, något, som ni kan finna antagligt. Jag kommer just nu att tänka på valet av vapen — värjor, sade ni ju … Sir, jag skall inskränka mitt val av villkor till endast de vapen, med vilka vi skola strida … Ffoulkes, får jag be dig, tillade han, vänd till sin vän, det ligger ett par värjor på mitt skrivbord …

Vi skola inte låta någon tjänare hämta dem, eller hur, monsieur? fortsatte han glatt, sedan sir Andrew Ffoulkes på ett tecken från honom skyndsamt lämnat rummet. Vad tjänar det till att framkalla skvaller om vår angenäma meningsskiljaktighet? Ni kommer att tycka om vapnen, sir, och ni får välja mellan dem … Jag är säker på att ni är en skicklig fäktare … och ni får avgöra om ett par skråmor eller ett allvarligare sår behövs för att hämna mademoiselle Candeilles kränkta fåfänga.

Under hans glada prat rådde dödstystnad bland alla de närvarande. Prinsen iakttog honom med genomträngande blick och undrade tydligen vilka baktankar den skenbart ansvarslöse äventyraren hyste. Utan tvi[ 88 ]vel vilade en viss tyngd över dem alla, och det gick ett sorl av förväntansfull spänning genom det lilla rummet, då sir Andrew Ffoulkes efter några sekunder återvände med tvenne i sina skidor instuckna värjor.

Blakeney tog dem från sin vän och lade dem på det lilla bordet framför ex-ambassadören.

Åskådarna sträckte hals för att betrakta de båda vapnen. De voro exakt lika sinsemellan: båda i enkla, svarta läderskidor med stålbeslag, som blänkte som silver; handtagen voro också av enkelt stål, prydda med ett flätmönster i samma metall.

— Vad tycker ni om dessa vapen, monsieur? frågade Blakeney, som stod vårdslöst lutad mot en stolsrygg.

Chauvelin drog den ena av de båda värjorna ut ur slidan och granskade noga den smala, glänsande stålklingan.

— En smula gammalmodiga till form och modell, sir Percy, sade han, efterhärmande sin motståndares nonchalanta sätt, något tyngre, kanske, än vi på senare tid ha varit vana vid i Frankrike, men i alla fall ett vackert prov på väl härdat stål.

— Nåja, det är verkligen intet fel med härdningen, monsieur, återtog Blakeney. De här klingorna smiddes i Toledo för jämnt tvåhundra år sedan.

— Åh, här ser jag en inskription, sade Chauvelin och höll värjan intill sina ögon för att bättre kunna urskilja de små bokstäver, som voro ingraverade i stålet.

— Den ursprunglige ägarens namn. Jag har själv köpt dem — när jag reste i Italien — av en av hans ättlingar.

— Lorenzo Giovanni Cenci, sade Chauvelin, långsamt läsande de italienska namnen.

— Den störste skurk, som någonsin har trampat denna jord! Plundring, stöld och mord — ingenting drog sig signor Lorenzo för, nej, inte ens för att begagna giftbägare och förgiftade dolkar.

Han yttrade detta i lätt ton på samma skämtande sätt, som han använt hela kvällen, och med det släpiga tonfall, som var honom vanligt.

[ 89 ]Men vid dessa sista ord ryckte Chauvelin till och lade därpå hastigt ned värjan på bordet.

Han kastade en snabb, misstänksam blick på Blakeney, som stod lutad mot stolen med ena knäet stött mot den stoppade sitsen och vårdslöst lekte med den andra klingan, exakt maken till den som ex-ambassadören så plötsligt lagt ifrån sig.

— Nå, monsieur, sade sir Percy efter en kort paus, i det han med ett snabbt ögonkast av matt ironi mötte sin motståndares forskande blick. Är ni nöjd med vapnen? Vilketdera av dem skall bli ert och vilket mitt?

— Sannerligen, sir Percy … mumlade Chauvelin, alltjämt tvekande.

— Ja, ja, monsieur, det är nog svårt att välja mellan dessa fulländade tvillingar. Den ena är lika förträfflig som den andra, de äro lika långa — och ha samma styrka och samma lynne. Dock ber jag er välja den ena av dem! Ni kan ta den med er hem i kväll och öva er på en höstack eller en vävbom … Värjan står till er disposition, tills ni har använt den på min ovärdiga person … tills ni om fyra dagar har tagit den med er ut på södra fästningsvallarna i Boulogne, när domkyrkoklockorna ringa Angelus; då skall ni få korsa den med dess trolösa tvilling … Varsågod, monsieur — de äro lika långa — lika kraftiga och väl härdade … fullständigt lika … Och ändå ber jag er välja.

Han tog en värja i vardera handen, balanserade dem försiktigt på yttersta spetsen av de stålbeslagna skidorna och sträckte dem mot fransmannen. Chauvelins blick var fäst vid honom, och han blickade ned på den lilla mörkklädda gestalten framför sig.

Terroristen verkade osäker. Ehuru han var en av de män, som genom sin intellektuella kraft, styrkan i sin entusiasm, kraften i sin grymhet hade byggt upp ett nytt, anarkistiskt Frankrike, störtat en tron och mördat en konung, tvekade han nu, ansikte mot ansikte med denne tillgjorde snobb, denne lättjefulle och godmodige äventyrare — sökte förgäves läsa vad som på[ 90 ]gick bakom den låga, släta pannan eller i djupet av de slöa blå ögonen.

Han skulle velat ge flera år av sitt liv i detta ögonblick för en kort glimt av denna djärva själs innersta hjärnceller, för att få se mannen rycka till; skakas av en skälvning endast under bråkdelen av en sekund, förråda sig genom en ryckning i ögonlocken. Vilka planer dolde sig i Percy Blakeneys huvud, medan han erbjöd sin motståndare de båda värjorna, som en gång tillhört Lorenzo Cenci?

Dvaldes några tankar på dubbelspel, på fruktansvärda, dödliga gifter i denne perfekte engelske gentlemans granntyckta sinne?

Säkerligen inte!

Chauvelin förebrådde sig själv dessa farhågor. Det föreföll vanvettigt att ens tänka på italienska gifter, på familjerna Cenci eller Borgia mitt i denna lysande engelska salong.

Men eftersom han framför allt var diplomat, fäktare med ord och blickar, beslöt Frankrikes sändebud att forska, läsa och spana. Han tvang sig än en gång till ett vårdslöst skratt och ett nonchalant sätt och avlockade sina läppar ett ironiskt leende mot sin godmodige ärkefiende.

Med sitt spetsiga finger rörde han vid en av värjorna.

— Väljer ni den, sir? frågade Blakeney.

— Säg, vilken ni råder mig att ta, sir Percy, sade han i lätt ton. Vilken av de här båda klingorna anser ni troligast har kunnat behålla det Cenciska giftet under tvåhundra år?

Blakeney tycktes icke bli det minsta bestört vid dessa ord. Han brast i skratt, sitt vanliga godmodiga skratt, halvt blygt och litet själlöst, och sade därefter i bestört ton:

— För tusan, sir, ni är då full av överraskningar. Sannerligen, det skulle jag aldrig ha tänkt på. Utomordentligt kallar jag det … verkligen underbart. Eller vad säga ni, mina herrar, Vad säger ers kunglig höghet? Har inte min förbindlige vän här särdeles originel[ 91 ]la idéer? Vill ni ha den här värjan eller den där, monsieur? Nej, jag måste verkligen insistera — vi trötta ut våra vänner, om vi tveka för länge … Nå, ni väljer alltså den här, fortfor han, då Chauvelin slutligen tog en av värjorna i sin hand. Och nu skola vi ha oss en bål punsch, mina herrar. Det var förbaskat kvickt, det ni nyss sade, monsieur … Jag måste verkligen yrka på att ni tömmer en bål punsch med oss … Sådan kvickhet som er, monsieur, behöver säkert fuktas ibland … Jag ber er säga om samma rolighet en gång till …

Så vände han sig slutligen till prinsen och till sina vänner och tillade:

— Och när vi ha tömt bålen, mina herrar, skola vi då uppsöka damerna igen?