Den gäckande nejlikan/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den allt behärskande lidelsen
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Ett farväl
Passet  →


[ 99 ]

XIII.
ETT FARVÄL.

Då hon närmade sig terrassen, varseblev hon några gestalter, som rörde sig vid foten av trappan några fot nedanför den plats, där hon stod. Snart såg hon också glimmandet av lanternor och hörde viskande röster samt vattnets skvalpande mot en båt.

Strax därefter gled en figur, lastad med kappor och åtskilliga packsaker, förbi henne nedför trappan. Och trots mörkret kände Marguerite igen Benyon, hennes mans förtrogne kammartjänare.

Utan ett ögonblicks tvekan ilade hon nu längs terrassen bort till den flygel, som sir Percy bebodde. Hon hade inte hunnit långt, förrän hon urskilde sir Percys resliga gestalt, som långsamt kom gående på den smala stig, som här löpte utmed en del av huset.

Han hade på sig sin stora kragkappa, som var öppen, så att en grå resdräkt av fint kläde skymtade fram. Som vanligt höll han händerna i byxfickorna, och på huvudet hade han en mjuk, hopfällbar hatt, sådan han för det mesta begagnade.

Innan hon hann tänka eller klart fatta, att han ämnade resa sin väg, ja, innan hon hann yttra ett ord, låg hon i hans armar och tryckte sig intill honom med passionerad glöd samt försökte att i dunklet läsa uttrycket i hans ögon, läsa varje skälvning i det ansikte, som nu var så tätt intill hennes.

— Percy, du får inte fara — du får inte fara! bad hon.

Hon kände hans starka armar sluta sig hårt omkring henne, hon kände hans läppar tryckas mot sina, kände dem mot sina ögon, sitt hår och sina händer, vilka i vild förtvivlans ångest grepo fast i hans skuldror.

[ 100 ]— Om du verkligen älskade mig, Percy, viskade hon, så skulle du inte fara, du skulle inte fara.

Han trodde sig i denna stund ej om att kunna tala. I sin våldsamma ansträngning för att bibehålla sin självbehärskning tycktes han spänna varje fiber i sin varelse.

O, vad hon älskade honom, då hon i honom märkte den lidelsefulle älskaren, den vilda, otämda människa, som han i själ och hjärta var — denna människa, över vars yta det kyliga hovmannasättet blott var överstruket såsom en tunn fernissa! Detta var hans verkliga, innersta personlighet, och i denna stund syntes föga av den elegante, fulländade kavaljeren och sprätten, som var så väl övad i att behärska varje sinnesrörelse och dölja varje tanke och varje önskan, som ej gällde nöjen och grannlåt och ståt.

Och då hon nu kände sin egen makt och hans svaghet, överlämnade hon sig motståndslöst åt hans passionerade smekningar och lät honom kyssa sina läppar, medan hon framstötte:

— Du får inte fara — du får inte — varför skulle du väl fara? — Det vore vansinne. — Jag kan inte släppa dig.

Hon lindade sina armar ömt omkring honom, och hennes stämma var varm och skälvande av återhållna tårar. Och då han i förtvivlan viskade: — För barmhärtighets skull, tala inte så! då kände hon sig nästan övertygad om, att hennes kärlek skulle komma att segra.

— För barmhärtighets skull ber jag dig, Percy, och tänker fortfarande be dig! viskade hon. O, min älskade, min skatt, lämna mig icke! — vi ha ju ännu knappast hunnit njuta av vår lycka. Far inte ifrån mig, Percy! Det är så mycket, som jag önskar säga dig. O, du får inte, du får inte! tillade hon med plötslig häftighet. Se mig i ögonen, min älskade, och säg mig, om du verkligen kan lämna mig nu!

Han svarade inte, utan lade nästan hårt sin hand över hennes tårskimrande ögon, som i öm, ångestfull [ 101 ]bön blickade upp mot honom. Med denna häftiga smekning gjorde han henne för stunden blind. Hon fick ej se — nej, icke ens hon fick se, att hans stolta mannakraft under några sekunder var så gott som besegrad av kärlekens trollmakt.

Allt det som var mest mänskligt i honom, allt det som var vekt i hans starka, otämda natur ropade högt inom honom efter frid och lyx och sysslolös ro, efter långa sommarkvällar, tillbragta i lättjefull lycka, eller att få fröjdas åt sina hästar och hundar och blommor utan andra tankar eller omsorger än att planera för den följande kvällens gavott, utan någon allvarligare sysselsättning än att sitta vid hennes fötter.

Under dessa få sekunder, då hans hand låg över hennes ögon, kämpade det muntra, eleganta Londons lättjefulle, fåfänge sprätt en hård envigeskamp med den djärve anföraren för en skara äventyrsälskande unga sällar. Och hans passionerade kärlek till sin hustru ställde sig med glödande styrka på samma sida som hans vekligare jag.

Glömda voro i denna stund giljotinens fasor, glömda voro de oskyldigas rop och de värnlösas böner om hjälp, förgätna voro de djärva äventyren, den lockande spänningen, den vanligen i sista minuten lyckade räddningen undan farorna. Under dessa få — trots allt så himmelska — sekunder var hans själ endast fylld av tanken på henne — hans maka — endast hennes skönhet och hennes ömma böner till honom voro vad han i den stunden såg och hörde.

Hon ämnade åter börja bönfalla, ty hon kände, att hon höll på att vinna seger. Hennes instinkt — den säkra instinkten hos en kvinna, som älskar och känner sig älskad tillbaka — sade henne, att hans järnvilja under bråkdelen av en minut var nära att böjas. Men han avklippte helt tvärt hennes böner med en kyss.

Och i ett nu blev han som förvandlad.

Liksom en jättevåg, som av floden rullas mot land, så tycktes helt plötsligt hans stormande känslosvall splittras mot en klippa av självbehärskning. Hade [ 102 ]han måhända hört ett rop från någon av roddarna därnere eller kanske knarrandet av steg på stranden eller — vem kan veta? — Måhända var det endast en suck i midnattens stilla rymd, en spöklik kallelse från drömmarnas land, som återförde honom till sig själv.

Ännu medan Marguerite klamrade sig fast vid honom i glödande lidelse, kände hon de hårt spända musklerna i hans armar slappna, hans hårda famntag lossna, såg den brinnande kärleksglansen i hans ögon fördunklas.

Han kysste henne ömt och strök med obeskrivlig mildhet undan de små fuktiga lockarna från hennes panna. Men det låg nu ett stilla vemod i hans smekningar, och hans kyss var en lång avskedskyss.

— Det är tid på, att jag ger mig av nu, sade han, annars hinner floden att sjunka.

Det var de första sammanhängande ord han yttrat, sedan hon mött honom i denna ensliga vrå av trädgården, och hans röst var nu fullkomligt behärskad.

Det gick som ett isande hugg genom Marguerites hjärta. Det var som om hon på ett våldsamt sätt väckts upp ur en vacker dröm.

— Percy, du kan väl inte ämna fara? viskade hon, och även hennes röst lät nu ihålig och onaturlig. O, om du älskade mig, skulle du inte fara!

— Om jag älskade dig!

Ack, i dessa ord fanns åtminstone intet av drömmens overklighet! Det fanns sannerligen ingen kyla i hans röst, då han med en suck av ömhet yttrade dem. Ja, det ljöd i dem en sådan värld av trängtan, att bitterheten i hennes häftiga smärta försvann och lämnade rum för tårar.

Sakta tog han hennes hand i sin. För stunden var passionens glöd besegrad, nedtvingad i djupet av det kallblodiga och lugnt beräknande, äventyrsälskande sinnet.

Men kärleken, den ömma kärleken dröjde dock ännu kvar i hans själ, kämpande med sin motståndare — [ 103 ]ännu trånade han efter hennes kyssar, ännu trängtade han efter den ljuva vilan i hennes famn.

Han tog hennes hand i sin och förde den till sina läppar. Och samtidigt med denna varma kyss kände hon det, som om en tår fuktat hennes hand.

— Jag måste fara, käraste min, sade han efter en kort stund.

— Varför? Varför? upprepade hon envist. Är jag då alls ingenting? Är mitt liv av ingen betydelse? Mina sorger? Min oro? Mina kval? Är det ingenting? O! utropade hon med häftig bitterhet, varför skola alltid andra gå före mig? Vad äro väl andra för dig och mig, Percy? Äro vi inte lyckliga här? Har du inte mer än nog uppfyllt dina självpåtagna plikter mot andra, mot folk, som ingenting kunna vara för oss? Är inte ditt liv tiotusen gånger mera värdefullt för mig än tiotusen andra människors?

Till och med genom mörkret och emedan hans ansikte var så nära hennes, kunde hon se ett egendomligt litet leende spela kring hans mun.

— Käraste, sade han milt, det är inte tiotusen liv, som i dag kalla mig — endast ett är det på sin höjd. Kan du uthärda att tänka på den stackars gamle prästen, som sitter där borta med sin krossade stolthet och sitt skövlade hopp? — Juvelerna, som förtroendefullt hade lämnats i hans vård, stulna ifrån honom! Och själv sitter han kanske där i sin lilla församling och väntar på den dag, då de uslingarna skola släpa honom i fängelse eller till döden. — Åh, jag tänker en liten sjöresa och en smula engelsk lantluft skulle kunna göra abbé Foucquet gott, min kära vän, och jag ämnar bara bjuda honom att fara över Kanalen med mig — —

— Percy! bönföll hon.

— Åh, jag förstår! Jag förstår! tillade han med den korta avvärjande suck, varmed han vanligen brukade avklippa alla diskussioner dem emellan i detta ämne. Åh, du tänker på den där löjliga duellen.

Han skrattade lätt och godmodigt, och hans ögon tindrade av munterhet.

[ 104 ]— Ack, lilla vän, sade han i glättig ton, tänk då över saken ett ögonblick. Kunde jag väl avslå utmaningen inför hans kunglig höghet och de närvarande damerna? Nej, det kunde jag inte — På min ära, så var det — Just så — jag kunde helt enkelt inte. — Ödets skuld var det alltsammans — den där trätan, mitt ingripande däri, utmaningen. — Han hade naturligtvis på förhand planerat alltsammans. Man måste erkänna att han är en tapper man, i betraktande av att han och jag inte äro kvitt ännu för den bastonaden han gav mig på klipporna vid Calais.

— Ja visst, alltsammans har han på förhand planerat, genmälde hon häftigt. Trätan i kväll, din resa till Frankrike, ditt möte med honom på bestämd tid och på en ort, där han helt lätt och snabbt kan draga till dödssnaran om dig.

Nu brast han i skratt, ett friskt, hjärtligt skratt, fyllt av levnadsfröjd, av de djärva äventyrens vilda berusning, ett skratt, vari det ej fanns en skymt av oro eller skälvande dallring.

— O, min söta vän! utbrast han. På min ära, ers nåd är verkligen överraskande! — Draga till en dödssnara om er ödmjuke tjänare? Åhnej, Frankrikes styrande medborgare måste allt vara mäkta verksamma och mäkta klarvakna, om de skola lyckas fånga mig. — För tusan! denna gången skola vi sannerligen låta dem få en spännande jakt. — Nej, nej, lilla vän, frukta intet! tillfogade han med plötslig ömhet, dessa förbannade mördare ha minsann ännu ej fått mig i sitt våld.

O, hur ofta hade hon ej på detta sätt stritt och kämpat — kämpat med äventyrsriddaren, med den del av hans dualistiska natur, som var hennes bittra fiende och som ryckte honom, älskaren, från hennes sida! Hur väl hon visste, hur det alltid slutade, hur väl hon kände till, vilken underbar makt detta oövervinneliga begär efter vilda äventyr hade över honom! Som den impulsiva och brinnande natur hon var kände Marguerite innerst inne i själen en överväldigande vrede mot [ 105 ]sig själv för sin egen svaghet, sin egen maktlöshet inför det som för alltid hotade att ödelägga hennes liv och lycka.

Ja, och även hans, ty han älskade henne, han älskade henne, han älskade henne — denna tanke vibrerade i hennes sinne, ty hon visste att den var sann. Han älskade henne och lämnade henne! Och hon, stackars ömkliga vekling, var ur stånd att hålla honom kvar; de trådar, som bundo hans själ vid hennes, voro icke så starka som de vilka bundo honom vid den lidande mänskligheten därborta i Frankrike, där män och kvinnor levde i skräck för död och tortyr och betraktade den gäckande och hemlighetsfulla »Röda Nejlikan» som en himlaboren hjälte, sänd att rädda dem från undergång. Till dem tycktes vid dessa tillfällen själva hans hjärtesträngar draga honom med oemotståndlig kraft, och när hon med hela innerligheten i sin egen lidelse sökte spela på hans kärleks strängar, kunde han icke skänka henne gensvar, ty de — främlingarna — hade starkare krav på honom.

Och dock visste hon mitt under allt detta, att denna kärlek till mänskligheten, detta okuvliga begär att tjäna och hjälpa de lidande där borta i Frankrike på intet vis minskade hans kärlek till henne. Nej, tvärtom, de gjorde den starkare, renare och ädlare och gåvo åt deras samvaros sällhet ett romantiskt och förskönande skimmer av ständigt återkommande smärta.

Men nu hade den stund kommit, då hon kände sig trött vid kampen. Hennes hjärta sved — sargat och blödande tycktes det henne. Det var som om en gränslös trötthet likt bly tyngt hennes själ.

Denna skilsmässa syntes henne helt olik dem hon nödgats underkasta sig under det gångna året. Chauvelins gästande i hennes hus och denna på förhand planlagda resa till Frankrike hade ingivit henne hemska aningar, ja, nästan en visshet om en förfärlig och ohjälplig olycka.

Hennes sinnen började svika henne. Hon kunde ej längre tydligt urskilja någonting — till och med hen[ 106 ]nes älskades gestalt tycktes för hennes blick antaga underliga och spöklika former. Han såg övernaturligt hög och stor ut, och en dimma hade sänkt sig ned mellan honom och henne.

Det tycktes henne, att han talade till henne igen, men hon var ej fullt säker därpå, ty hans stämma ljöd liksom något trolskt och underligt klingande eko. Från en rabatt med heliotroper helt nära invid dem uppsteg i den stilla nattluften en stark, ljuv och berusande doft, som gjorde henne yr i huvudet.

Hon slöt ögonen och kände som i en dröm, hur han tryckte henne intill sig i en sista, lång, himmelsk omfamning.

Han kände hennes smärta gestalt svikta i sina armar liksom en hög och smal liljestängel, som vajar för vinden.

Han såg att hon var halvt medvetslös och tackade himmelen för denna barmhärtiga lindring i deras hjärtslitande farväl.

Helt nära bredvid dem, just där marmorterrassen upphörde och parkens buskgrupper togo vid, var en mjuk, mossig grässluttning, och däröver bildade en massa bleka månadsrosor liksom ett valv.

Hon hade just så pass mycket medvetande, att han kunde leda henne till denna mjuka, gröna bädd. Och där lade han henne ned bland rosorna, kysste hennes älskade, trötta ögon, hennes händer, hennes läppar, hennes små fötter — och gick.