Den gäckande nejlikan/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Villkoret
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Beslutet
Nationalfesten  →


[ 200 ]

XXV.
BESLUTET.

De båda männen voro åter ensamma.

Vad Chauvelin beträffar insåg han, att saken ännu icke var till fullo uppgjord. Ja, ända till för en minut sedan hade han varit i ovisshet om, huruvida sir Percy skulle antaga det skymfliga villkor, som blivit honom förelagt, eller om han skulle låta sin vrede och sin stolthet övermanna sig och slunga de dödliga förolämpningarna tillbaka i ansiktet på sin fiende.

Men nu hade en ny hemlighet blivit röjd för denne förslagne diplomat. Ett namn, sakta framviskat av en förtvivlad kvinna, hade för honom berättat om en glödande kärlek, om vars tillvaro han förut ej ens haft en aning.

Sedan han gjort denna upptäckt, förstod han, att det icke längre kunde vara något tvivel om den slutliga utgången.

Sir Percy Blakeney, den djärve äventyrshjälten, som alltid var redo att våga ett högt spel, där människoliv stodo som insats, skulle måhända hava tvekat och förhalat tiden, innan han för att rädda sin hustru undan förödmjukelsen och skammen av det fasansfulla öde, som blivit bestämt för henne, undertecknade och gav gällande kraft åt ett bevis på sin egen vanära. Men var en sådan man som han passionerat förälskad i en kvinna som Marguerite Blakeney, då skulle han utan tvivel kunna avsäga sig hela världen för hennes skull.

[ 201 ]Blott en enda farhåga hade plötsligt genomborrat Chauvelins hjärta, när han stod ansikte mot ansikte med de båda människor han vållat så djup och grym orätt, och det var att Blakeney skulle skjuta åt sidan varje tanke på de tjogtals oskyldiga liv, som stodo på spel, glömma allt, riskera allt, våga allt för att föra bort sin maka på stående fot.

Under loppet av några sekunder hade Chauvelin känt, att hans eget liv var i fara, han hade trott, att »Den Röda Nejlikan» skulle göra en vild ansträngning för att rädda sig själv och sin hustru.

Men den farhågan hade blott en flyktig tillvaro. Marguerite skulle aldrig — såsom han ju helt listigt förutsett — vilja rädda sig själv på andras bekostnad. Ja, hon var bunden! Bunden! Bunden! Det var hans triumf och hans fröjd!

Då Marguerite slutligen lämnat rummet, hade sir Percy icke gjort en enda rörelse för att följa henne, utan åter helt lugnt vänt sig till sin motståndare.

— Ni sade således, monsieur? framkastade han i frågande ton.

— Åh, det är inte mer att säga, sir Percy, genmälde Chauvelin. Mina villkor äro klara för er, eller hur? Lady Blakeney och ert eget ögonblickliga frigivande i utbyte mot ett brev, egenhändigt av er skrivet till mig och här undertecknat av er — i detta rum — i närvaro av mig och åtskilliga andra personer, som jag inte behöver nämna just nu. Dessutom en viss penningsumma, som av mig skall överlämnas till er. Men skrives icke det brevet, har er hustru att vänta en lång, fasansfull tid i Temple-fängelset med en långt utdragen rannsakning samt slutligen med döden på giljotinen såsom en efterlängtad befrielse. — Jag skulle tillägga, att detsamma väntar er, men jag vill göra er den rättvisan att erkänna, att jag tror, att den saken inte skrämmer er.

— Åh, ett stort misstag, monsieur! Den skrämmer mig — den skrämmer mig högeligen, det försäkrar jag er — ja, sannerligen skulle jag ej hava mycket att [ 202 ]invända mot att sluta mina dagar på er fördömda giljotin — ett gement obehagligt ting, det är jag övertygad om — och jag har hört sägas, att en oskicklig barberare skall klippa ens hår — Brr! Men å andra sidan tycker jag om idén med en nationalfest … den där vackra flickan Candeille klädd som gudinna … kanonskotten, när er amnesti träder i kraft … Ni komma väl att skjuta med kanon, monsieur? Kanoner äro förbaskat bullersamma, men de göra god effekt ibland, tycker ni inte det, monsieur?

— Jo, mycket god effekt, sir Percy, svarade Chauvelin hånfullt, och vi skola säkert skjuta med kanon just från denna fästning, om ni så vill …

— Hur dags skall mitt brev vara färdigt, monsieur?

— Vid vilken tid ni själv behagar, sir Percy.

— »Drömmen» kan lätta ankar klockan åtta — skulle en timme dessförinnan passa er?

Förvisso, sir Percy — och vill ni nu göra mig den äran att mottaga min gästfrihet i denna föga bekväma bostad till klockan sju i morgon kväll?

— Jag tackar er, monsieur — —

— Jag kan således taga som en avgjord sak, sir Percy, att — —

Ett högljutt, klingande skratt bröt över Blakeneys läppar.

— Att jag antager den föreslagna byteshandeln! — För tusan, visst antager jag. — Jag skall skriva brevet, jag skall underteckna det — såvida ni har våra fribrev och pass färdiga för oss i utbyte. — Klockan sju i morgon kväll, sade ni? — Nå, karl, se då inte så förvånad ut! — Brevet, underskriften, penningarna — alla era vittnen — hav allting redo. — Jag antager, säger jag er. — — Och låt mig nu i alla onda andars namn få litet kvällsmat och en säng att ligga i, ty jag är på min ära rent förbannat trött.

Och utan vidare omständigheter ringde sir Percy åter i klockan samt skrattade därvid bullersamt.

Men snart övergick hans skratt helt plötsligt i en jättelik gäspning. Hans sinnesstämning tycktes un[ 203 ]dergå en snabb förvandling, och hans högresta gestalt sjönk ned på en stol. Han sträckte ut båda benen, stack ned händerna i fickorna — och minuten därefter sov han fridfullt och lugnt.