Den gäckande nejlikan/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Beslutet
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Nationalfesten
Festtåget  →


[ 203 ]

XXVI.
NATIONALFESTEN.

— Boulognes medborgare, vakna upp!

Ack, de hade ju inte sovit alls! Några få av dem hade visserligen fallit i ett slags halvsovande dvala, men den var mera tröttande och nervpinande än det vakna tillståndet.

Inne i hemmen hade kvinnorna också vakat, en lång, dyster vaka, varunder de lyssnat efter varje ljud och bävat för varje underrättelse, som med nattens vind skulle kunna flyga in genom de små öppna fönstren.

Om en fånge — en särskilt farlig fånge — lyckades undkomma ur fängelset, skulle varje familj i Boulogne bliva berövad sin försörjare. Därför gräto nu kvinnorna och försökte erinra sig de »Pater Noster» och »Aven», som frihetens, broderskapets och jämlikhetens tyranni befallt dem att glömma.

Trasiga radband framletades ur länge förgätna gömslen, och knän, som voro styva av ändlös strävan, böjdes åter i bön.

— O, Gud, gode Gud! Låt inte den där kvinnan rymma!

— Heliga Jungfru! O, Guds moder! Tillstäd icke, att hon kommer ur fängelset!

Några av kvinnorna gingo ut i morgongryningen med varm soppa eller kaffe till sina män, som vaktade utanför fängelset.

— Ha ni sett någonting?

[ 204 ]— Ha ni sett den där kvinnan?

— I vilket rum är hon?

— Varför låta de oss inte få se henne?

— Äro ni säkra på, att hon inte allaredan har lyckats rymma?

Frågor och gissningar flögo omkring i kvävda viskningar, medan de varma, rykande dryckerna räcktes från den ena till den andra. Ingen kunde ge något bestämt svar, men Désiré Melun förklarade att han en gång under natten sett en skymt av en kvinnas ansikte i ett av fönstren ovanför. Då han emellertid varken kunde beskriva kvinnans ansikte eller bestämt angiva i vilket fönster hon skulle ha visat sig, kom man enhälligt till det resultatet att Désiré måste ha drömt.

— Boulognes medborgare, vakna upp!

Ropet ljöd från stadshuset och följaktligen bakom skaran av män och kvinnor, vilkas ansikten under alla dessa timmar så oavvänt varit riktade mot Gayole-fängelset.

De voro alla vakna men ännu så länge alltför trötta och stela för att röra sig och vända sig åt det håll, varifrån ropet kom.

— Boulognes medborgare, vakna upp!

Detta rop kom från Auguste Moleux, Boulognes utropare, som med klockan i hand kom gående på Rue Daumont, tätt följd av två soldater vid municipalgardet.

Auguste stod mitt uti den dystra folkhopen, innan karlarna ens brydde sig om att giva akt på honom. Men med många kraftfulla: — Allons donc! och Voyez-moi ça, fais donc place, voyons! — armbågade han sig tvärs igenom skarorna.

Han var varken trött eller stel, han tjänade republiken i lugn och bekvämlighet och hade sovit gott på sin halmmadrass i sin lilla skrubb i stadshuset.

Folkhopen lämnade under tystnad rum, så att han fick passera.

Auguste var en mager, men stark och grov karl. Den knappa, torftiga föda, som av en faderlig regering be[ 205 ]stods honom, hade ökat hans muskelstyrka, men minskat hans fett. Han hade mycket hårda armbågar, och han lyckades snart att under knuffande och svärjande komma fram till Gayoles fängelseportar.

— Voyons! Enlevez-moi ça, befallde han, i det han pekade på kungörelsen.

De båda soldaterna vid municipalgardet började nu att slita pergamentsbladet från porten, medan folkhopen såg på under tyst häpnad och förundran.

Vad kunde det väl alltsammans betyda?

Då vände Auguste Moleux sig om emot folket.

— Mes enfants, sade han, mina små kålhuvuden, vakna upp! Republikens regering har förordnat, att det i dag skall bliva en allmän glädje- och förlustelsedag!

— Glädje? — Allmän förlustelse! Nå, sannerligen, när varje familjeförsörjare — —

— Tyst! Tyst! Var tysta allesammans! ropade Auguste otåligt. Ni förstå ju inte. Allt det där är över nu. Det är ingen fara längre för att den där kvinnan skall rymma sin kos. Ni skola dansa och förlusta eder allesammans — »Den Röda Nejlikan» har blivit tillfångatagen i Boulogne — i natt.

— Qui ça, »Den Röda Nejlikan»?

— Det är ju den hemlighetsfulle engelske äventyraren, som räddade folk från giljotinen.

— En hjälte, quoi?

— Nej, nej, bara en engelsk spion, en aristokraternas vän … han skulle minsann inte brytt sig om familjeförsörjarna i Boulogne …

— Han skulle inte ha lyft ett finger för att rädda dem.

— Vem vet? suckade en kvinnoröst. Kanske han kom till Boulogne för att hjälpa dem.

— Han har i alla fall blivit fast, slutade Auguste Moleux. Och hör nu, mina små kålhuvuden, lägg nu märke till detta: så stor är det allsmäktiga Välfärdsutskottets fröjd över hans fängslande, att därför att [ 206 ]han har blivit fångad i Boulogne, skall Boulogne särskilt belönas!

— Heliga Jungfru, vem kunde hava tänkt något sådant?

— Sch — — Jeannette, vet du då inte, att den heliga Jungfrun inte längre finns till?

— Nå, Auguste, vet du då, hur vi skola bli belönade?

Det är svårt för människosjälen att mycket snabbt vända från förtvivlan till hopp, och Boulognes fiskare hade ännu ej klart fattat, att de nu skulle fröjda och förlusta sig, att de ångestfulla tankarna fingo ge vika för de glada.

Auguste Moleux drog nu fram ett pergamentsblad ur sin rymliga ficka, satte på sig sin högtidligaste tjänstemin, pekade med utsträckt finger på detta blad och började högt uppläsa:

— Alla Boulognes innevånare och alla i Boulogne födda medborgare, som för närvarande äro arresterade, skola frigivas. Full benådning skänkes åt alla dem av Boulognes innevånare, vilka dömts till döden. Tillstånd gives alla Boulognes innevånare att med sina familjer lämna staden, gå ombord på vilket fartyg de behaga i eller utom hamnen samt resa vart de önska utan pass, förhör eller formaliteter av något slag.

Djup tystnad följde på detta tillkännagivande. Hoppet började nu att tränga ångest och förtvivlan åt sidan.

— Då blir ju den stackars André Legrand benådad! viskade plötsligt en röst. Han skulle ju ha blivit halshuggen i dag.

— Och Denise Latour med! Ja, hon var då minsann så oskyldig, den milda duvan!

— Och så släppa de väl också ut stackars abbé Foucquet ur fängelset!

— Och François med!

— Och Félicité, den lilla blinda stackaren!

— Det vore allt klokast, om abbén tog barnen med sig och lämnade Boulogne.

[ 207 ]— Ja, det gör han nog, det kan du vara säker på.

— Det är inte gott att vara präst just nu.

— Bah, svartrockar är bättre döda än levande.

Men somliga i skaran tego; andra viskade ivrigt.

— Tror du inte det vore bättre för oss att ge oss ur landet, medan vi kunna? sade en av männen i dämpad ton och grep nervöst om en kvinnas handled.

— Jo! Det kunde sippra ut något om den där båten vi skaffade åt …

— Hysch … Jag tänkte just på det …

— Vi kunna fara till min tant Lebrun i Belgien …

Andra talade med viskande röster om England eller om det nya landet på andra sidan de stora haven. Det var de, som hade någonting att dölja — pengar, mottagna av flyktande aristokrater, båtar, sålda till emigranter, undanhållna upplysningar, angivelser, som man slingrat sig från att frambära. Nådatiden skulle nog ej bliva långvarig. Bäst vore att snabbt komma undan i säkerhet.

— Ja, vad säga ni nu, mina små kålhuvuden, fortfor Auguste i högviktig ton, äro ni inte tacksamma mot medborgare Robespierre som enkom har skickat denna befallning från Paris?

— Jo, Jo visst! ropade folket glatt.

— Hurra för medborgare Robespierre!

— Leve republiken!

— Och ni ämna ju förlusta er i dag?

— Ja, det skola vi!

— Festtåg?

— Ja, ja, med musik och dans!

Långt ute på havet, bortom stadens hamn började nu den första gryningens gråa dager att lämna rum för morgonrodnadens purpurglöd. Regnet hade upphört, och tunga, svartgråa moln rämnade här och där och blottade strimmor av en blek, turkosblå himmel samt lätta dimslöjor svävande i ett oändligt avlägset fjärran och beströdda med rosenfärgade och gyllene stänk.

[ 208 ]Ur nattens dunkel började det gamla Boulognes torn och spiror träda fram ett efter ett. Klockan i det stora tornet slog sex. Snart glödde Notre-Dames höga kupol i purpurfärger, och det förgyllda korset på S:t Josephs kyrka kastade en bländande, gyllene stråles återsken ned över torget.

Stadens sparvar började kvittra, och långt utifrån havet, från Dunkerque-hållet, hördes dova kanonskott.

— Och kom det ihåg, mina duvor, förmanade Auguste Moleux högtidligt, att i denna order, som Robespierre har sänt från Paris, står det också, att den gode Guden alltifrån denna dag har upphört att finnas till!

Många ansikten voro just i detta ögonblick vända mot öster, ty den uppgående solen, som med ett enda jättelikt tag slitit sönder molnväggen, trädde nu fram i hela sin flammande, purpurröda prakt. Som ett gensvar till denna hälsning vart havet som flytande eld nedanför purpurglöden, medan hela himlen började stråla av morgonens första rosenfärgade rodnad.

Den gode Guden hade upphört att finnas till!!

— Det finns bara en religion i Frankrike nu, förklarade Auguste Moleux. Förnuftets religion! Vi äro alla medborgare!! Vi äro alla fria och i stånd att tänka för oss själva. Medborgare Robespierre har förordnat, att det inte finnes någon Gud. Den gode Guden var en tyrann och aristokrat, och liksom alla andra tyranner och aristokrater har han blivit avsatt. Den gode Guden finns inte mer och inte heller den heliga Jungfrun och inte några helgon — endast Förnuftet finnes — Förnuftet, som är den gudinna, vilken vi alla vörda!

Och Boulognes stadsbor, som ännu stodo där med blickarna fästade på den praktfulla östern, ropade i tung, butter lydnad:

— Hurra för Förnuftets gudinna!

— Hurra för Robespierre!

Men kvinnorna korsade sig hastigt bakom sina mäns ryggar, försökande att gömma sig för utroparens spejande ögon och för soldaternas stränga blickar och [ 209 ]dock på samma gång bävande för att den gode Guden dock, när allt kom omkring, ej helt och hållet upphört att vara till, därför att medborgare Robespierre så förordnat.

De goda innevånarna i Boulogne voro sålunda villiga nog att glömma sin ångest och fruktan och att gladeligen fröjda sig på den nationalfest, som Välfärdsutskottet befallt dem att fira med anledning av »Den Röda Nejlikans» tillfångatagande. De voro till och med villiga att godtaga denna nya religion, som Robespierre uppfunnit, en religion, som endast var ett hån, där en skådespelerska skulle föreställa den högsta gudomligheten.

Mais que voulez-vous? Boulogne hade för länge sedan upphört att tro på Gud; revolutionens fasor, som kulminerat i den ångestfyllda vakan under den gångna natten, hade kvävt varje tanke på gudsdyrkan och bön.

»Den Röda Nejlikan» måtte sannerligen vara en farlig spion, då hans fängslande kunde väcka så stor fröjd i Paris!

Även Boulogne hade lärt av erfarenheten att Välfärdsutskottet inte gärna släppte ett byte, sedan dess gamlika klor en gång slutit sig om det. Proportionen mellan domar och frikännanden var hundra mot ett.

Men eftersom denne ende man fängslats, skulle tjogtals människor i dag få sin frihet.

På kvällen, vid en given tidpunkt — klockan sju, enligt vad utroparen Auguste Moleux hade hört — skulle kanonskott höras, stadsportarna slås upp, hamnen förvandlas till frihamn.

Boulognes innevånare voro färdiga att ropa:

— Leve »Den Röda Nejlikan»!

Vad han än månde vara — en ädel, tapper hjälte eller spion — ett var dock säkert, att han nu var den ursprungliga orsaken till all deras fröjd.

När Auguste Moleux hade ropat ut den stora nyheten över hela staden och spikat upp den nya kungörelsen på alla offentliga byggnader, hade alla spår av ängslan och trötthet hunnit försvinna i staden. Trots [ 210 ]att man denna natt hållit vaka i varje hem och att hundratals män och kvinnor under timtal stått utanför Gayole-fängelset, så hade icke väl de glada nyheterna blivit kända i staden, förrän all trötthet var försvunnen och alla människor började att med frisk vilja och glatt mod bereda sig till att göra den stora festdagen till en riktigt lyckad och munter lustbarhet.

Varje normand, bonde eller herreman, har en oändlig förmåga att roa sig och samtidigt att samordna och systematisera sina nöjen.

I en handvändning hade de trumpna skarorna försvunnit. I deras ställe stodo grupper av män med glada ansikten och pratade muntert utanför varje ställe i staden, där man kunde få något att äta och dricka. Nationalhögtiden hade alldeles oförhoppandes kommit över dessa människor, och den tidigare delen av dagen måste användas för att tänka ut ett lämpligt program.

Och så satte sig Boulognes innevånare, som så nyligen varit hotade med en snar död, ned till att läppja på sitt vin eller sitt kaffe eller tugga på sina konjakskörsbär och därvid i lugn och ro uppgöra ett förslag till ett muntert festtåg.

Det skulle bli ett stort uppbåd på Place de la Sénéchaussée, därefter ett fackeltåg kring fästningsvallarna, kulminerande i en jättesamling utanför stadshuset, där medborgare Chauvelin, Välfärdsutskottets representant, skulle mottaga en välkomsthyllning från Boulognes hela befolkning.

Processionen skulle vara i kostym. Det skulle bli pierroter och pierretter, harlekiner och engelska clowner, aristokrater och gudinnor. Hela dagen voro kvinnor och flickor sysselsatta med att åstadkomma kostymer av alla slag, och de små förfallna butikerna vid Rue du Château och Rue Frédéric Sauvage — de flesta ägda av judar och engelska krämare — plundrades på gamla prydnadsartiklar och rester av kostymer, som burits på den tiden, då Boulogne ännu var en glad stad och karnevaler höllos varje år.

[ 211 ]Och så var det naturligtvis Förnuftets gudinna i sin triumfvagn — en apoteos över den nya religionen, som skulle göra alla lyckliga, rika och fria.

Glömda voro nattens ångest, dödsfruktan, den stora, ärorika revolutionen, som denna enda dag skulle upphöra med sitt ständiga krav på en tribut av blod.

Ingenting mindes man utom ögonblickets nöje och glädje och emellanåt namnet på engelsmannen — spion, hjälte eller äventyrare — orsaken till all denna härlighet: »Den Röda Nejlikan».