Den gäckande nejlikan/Kapitel 24

←  Ett oväntat besök

Den gäckande nejlikan av Emma Orczy Översättare: Elisabeth Lilljebjörn Villkoret

Beslutet  →

XXIV.
VILLKORET.

Innan tre minuter hunnit förflyta, trängde till Chauvelins lyssnande öron ljudet av kjolars frasande mot stengolvet i korridoren.

Under de tre minuterna, vilka för hans otåliga sinne tycktes såsom en evighet, hade han suttit tyst och betraktat sin fiende under dennes — verkliga eller låtsade — slummer.

I samma ögonblick som han hörde ordet: — Halt! utanför dörren, sprang han upp från sin plats.

Omedelbart därefter trädde Marguerite in i rummet.

Knappt hade hon stigit över tröskeln, förrän sir Percy helt lugnt och utan brådska, men tydligen fullt vaken, vände sig emot henne med en djup bugning.

Hon, stackars kvinna, varseblev honom naturligtvis genast.

Hans närvaro i detta rum, Chauvelins befallning att hon skulle kallas tillbaka till honom, åsynen av soldaterna, som stodo i en tätt sluten skara utanför dörren — allt var för henne ovedersägliga bevis på att slutet, det fasansfulla slutet nu hade kommit.

»Den Röda Nejlikan» — sir Percy Blakeney — hennes make — var i de franska terroristernas våld! Och fastän han stod där helt nära henne och hade ett öppet fönster tätt bakom sig och en skenbarligen svag och kraftlös fiende framför sig, kunde han ej — tack vare de djävulskt sluga mått och steg vilka av Chauvelin tagits — lyfta ett finger för att rädda sig själv eller henne.

Barmhärtigt nog berövade henne naturen — inför denna fruktansvärda tragedi — hennes sinnens fulla bruk. Hon kunde röra sig och tala och se, hon kunde höra och till en viss grad förstå vad som sades, men i själva verket var hon en automat eller en sömngångerska, som rörde sig och talade mekaniskt och utan att verkligen förstå.

Om hon i den stunden fattat allt, vad som nu förestod henne, hade hon måhända blivit vansinnig av fasa.

— Lady Blakeney, började Chauvelin, sedan han hastigt befallt soldaterna att lämna rummet, då ni och jag för en liten stund sedan skildes åt, hade jag ej en aning om att jag så snart skulle få nöjet av ett personligt samtal med sir Percy. Men tro mig, ännu har ni intet skäl till sorg eller fruktan. Om tjugufyra timmar kan ni vara ombord på »Drömmen» och på väg till England. Måhända blir ni eskorterad av sir Percy själv — han önskar icke, att ni skall resa till Paris, och jag tror mig tryggt kunna säga, att han allaredan i sitt hjärta har antagit vissa små villkor, som jag har varit nödgad att förelägga honom, innan jag undertecknar ordern om ert fullständiga frigivande.

— Villkor? upprepade hon slött i osäker ton, i det hon helt förvirrad blickade från den ene till den andre.

— Du är trött, min vän, sade sir Percy lugnt, vill du inte sitta ned?

Han sköt artigt fram en stol åt henne. Hon försökte då att läsa uttrycket i hans ansikte, men hon kunde ej uppfånga en enda glimt under hans tunga ögonlock, som han envist höll sänkta över ögonen.

— Åh, hela saken belöper sig endast till ett litet utbyte av underskrifter, fortfor Chauvelin till svar på hennes spörjande blick, och därvid lekte hans händer med papperen, som voro strödda över bordet. Här har jag i min hand en order, vari sir Percy Blakeney och hans hustru, född Marguerite S:t Just, tillåtas att oantastade lämna Boulognes stad.

Därvid räckte han fram ett papper mot Marguerite, så att hon kunde se, att det var ett dokument med franska republikens valspråk och sigill samt med hennes eget och Percys hela namn utskrivna.

— Det är fullkomligt riktigt och lagenligt avfattat, det försäkrar jag er, fortfor Chauvelin, och det fattas ingenting annat på det än min underskrift.

Därpå lyfte han upp ett annat papper, som såg ut som ett långt, tätt skrivet brev.

Marguerite följde med blicken varje rörelse, som han gjorde, ty hennes instinkt sade henne, att den viktiga, avgörande stunden nu hade kommit.

En blick av nästan omänsklig grymhet och illvilja lyste fram ur den lille fransmannens ögon, då han fäste dem på sir Percys kraftfulla gestalt, allt under det han vände och vred pappersbladet i sina lätt skälvande händer och med kärleksfull omsorg slätade ut dess veck.

— Jag är fullt redo att underteckna ordern om ert frigivande, lady Blakeney, sade han, medan han fortfarande höll blicken stadigt fästad på sir Percy. Jag försäkrar er, att så snart den är undertecknad, komma alla de stränga påbud, som ha utfärdats gentemot Boulognes innevånare, att upphävas, och i deras ställe skall den allmänna frigivningen och benådningen träda i kraft — förstår ni?

— Ja, jag förstår, sade hon.

— Och allt detta kommer att ske i samma ögonblick som sir Percy med egen hand har skrivit ett brev efter det koncept, som jag har satt upp, samt underskrivit det med sitt namn — — Skall jag läsa upp det för er, lady Blakeney? frågade han därpå.

— Om ni vill vara så god.

— Ja, nu skall ni få höra, hur enkelt alltsammans är — endast en liten formalitet. Upptag det inte med förskräckelse, det ber jag er! Det är intet annat än förspelet till den allmänna frigivningen och benådningen, som jag är övertygad om skall fröjda den ädla »Röda Nejlikans» människoälskande hjärta, ty minst ett sextiotal av Boulognes innevånare få därigenom honom att tacka för sina liv och sin frihet.

— Jag är beredd att höra er, sade hon stilla.

— Såsom jag redan har haft äran att förklara, är detta lilla dokument uppsatt i form av ett brev, adresserat till mig personligen och naturligtvis skrivet på franska, tillade han. Han sänkte blicken till papperet och började att läsa:

»Medborgare Chauvelin!

Mot gengäld av en summa av ytterligare en million francs och under bestämd förutsättning, att den mot mig gjorda löjliga anklagelsen för konspiration mot den franska republiken genast återtages samt att jag beviljas tillåtelse att oantastad återvända till England, är jag villig att för Eder omtala såväl den nuvarande vistelseorten som namnen på vissa personer, vilka, döljande sig bakom benämningen ’Den Röda Nejlikans förbund’, för närvarande till och med uppgöra stämplingar för att befria kvinnan Marie Antoinette och hennes son ur fängelset samt uppsätta den sistnämnde på Frankrikes tron.

Såsom ni tillfullo vet, har jag under föregivande av att vara anförare för en skara äventyrslystna unga engelsmän, vilka aldrig gjort Frankrikes republik eller folk någon verklig skada, lyckats för Eder avslöja flera rojalistiska sammansvärjningar samt bringa många halsstarriga konspiratörer till giljotinen. Jag är förvånad över, att ni funnit för gott att pruta på det pris, som jag denna gång begärt för den högeligen viktiga underrättelse, jag nu är i stånd att meddela Eder, då Ni ju ofta betalat mig lika stora summor för uppdrag, som varit långt mindre svåra att utföra.

För att med framgång kunna tjäna Eder regering såväl i England som i Frankrike är jag nödgad att hava fullt tillräckligt med penningar, så att jag är i stånd att föra ett så dyrbart levnadssätt som en herreman av rang anstår. Om jag ändrade mitt levnadssätt, skulle jag ej kunna fortsätta att deltaga i sällskapslivet i de kretsar, till vilka alla mina vänner höra och bland vilka — såsom ni förvisso vet — de flesta rojalistiska sammansvärjningar hopsmidas.

I säker förväntan på att därför få ett gynnsamt svar på denna min framställning av mina rättmätiga fordringar, varefter de ovan antydda namnen ofördröjligen skola delgivas Eder, har jag den äran, medborgare, att förbliva Eder ödmjuke och lydige tjänare.»

När Chauvelin slutat uppläsandet av detta brev, vek han lugnt ihop papperet, och först därefter blickade han upp på de båda — mannen och kvinnan framför sig.

Marguerite satt mycket rak med högt lyftat huvud, mycket blek och med händerna hårt hopknäppta i knäet.

Hon hade ej rört sig, under det Chauvelin läst upp den skändliga skrivelse, varmed hans avsikt var att brännmärka en hederlig man med skammens och vanärans outplånliga fläck. Då hon hört de första orden, hade hon kastat en snabb och frågande blick på sin man, men han stod ett stycke ifrån henne utanför den ljuskrets, som bildades av de brinnande talgljusens fladdrande, gula sken. Orörlig som en staty stod han där i sin vanliga ställning med benen utspärrade och händerna i byxfickorna.

Hon kunde ej se hans ansikte.

Vilka känslor hon än månde ha hyst med avseende på detta brev, då dess mening så småningom började bliva klar för hennes trötta hjärna, ett var hon dock övertygad om, och det var, att Percy aldrig för en minut kunde drömma om att köpa sitt liv — nej, icke ens hennes liv — till ett sådant pris. Hon skulle dock gärna velat, att han givit henne något tecken, någon blick, som kunnat tjäna henne till ledning för hennes handlingssätt under den närmaste stunden.

Men som han varken gav henne en blick eller ett tecken av något slag, fann hon bäst att antaga en hållning av tyst förakt.

Innan Chauvelins ögon ens hunnit blicka från det ena ansiktet till det andra, hördes ett muntert och långt utdraget skratt, som gav eko i det dystra rummet.

Med tillbakakastat huvud stod sir Percy där och skrattade av hjärtans grund.

— En storartad skrivelse, sir! sade han muntert. Åh, Gud signe er, var har ni lärt er att så skickligt bruka pennan? Jag slår vad om, att om jag undertecknade det intressanta dokumentet, skulle ingen tro, att jag kunde ha uttryckt mig med sådant behag och sådan ledighet — och på franska till.

— Ja, sir Percy, genmälde Chauvelin kallt, jag har nog betänkt den saken, och på det att ingen i framtiden må betvivla, att ni med egen hand har skrivit hela detta brev, gör jag det ävenledes till ett villkor, att ni själv nedskriver varje ord därav och undertecknar det här i detta rum i närvaro av lady Blakeney, mig och min ämbetsbroder samt minst ett halvt dussin andra personer, som jag själv skall utvälja.

— Det är i sanning beundransvärt uttänkt, monsieur, svarade sir Percy, och får jag fråga, vad man skall göra med den utomordentliga episteln, sedan jag har skrivit och undertecknat den? — Hav överseende med min nyfikenhet — jag hyser naturligen intresse för saken — och sannerligen överträffar inte er uppfinningsförmåga allt, vad man kunnat drömma — —

— Åh, detta brevs öde kommer att bliva lika enkelt, som det har varit att skriva det … Det kommer att publiceras i vår »Gazette de Paris» till lockbete för företagsamma engelska tidningsmän. Ack, de komma säkert ej att bliva sena till att kasta sig över en så intressant nyhet. Kan ni inte redan i inbillningen se de uppseendeväckande titelrubrikerna i »Londongazetten», sir Percy? — »Den Röda Nejlikans förbund» avslöjat! — »Ett storartat bedrägeri!» — »Källan till de Blakeneyska millionerna!» — Jag föreställer mig att tidningsväsendet i England har nått en hög, en utomordentligt hög ståndpunkt — och även »Gazette de Paris» är mycket läst i en del städer i ert älskvärda land. Dessutom skola — genom välvillig tjänstaktighet av vissa tillgivna vänner, som vi äga i England — hans kunglig höghet prinsen av Wales samt flera andra framstående herrar i London få den förmånen att enskilt beskåda själva originalskrivelsen. — Jag tror icke ni behöver frukta för att eder skrift skall bliva förglömd, sir Percy. Det skall bli vår synnerliga omsorg att tillse, att den får den fulla offentlighet den förtjänar.

För ett ögonblick tystnade han. Därpå förändrade sig hans sätt helt plötsligt. Den sarkastiska tonen i hans röst försvann, och hans ansikte fick det uttryck av grymhet och hat, som Blakeneys gäckeri alltid brukade framkalla.

— En sak kan ni vara förvissad om, sir Percy, tillade han med ett strävt skratt, och det är, att så mycken smuts skall komma att kastas på den en gång så stolta och ärekrönta » Röda Nejlikan», att med säkerhet något därav skall komma att fastna.

— Åh, monsieur — hm — Chaubertin — genmälde Blakeney i lätt ton, jag hyser alls intet tvivel om att ni och era kamrater äro mästare i den vackra konsten att kasta smuts. — Men tillgiv mig — hm — jag avbröt er — fortsätt för all del! Saken är på min ära i hög grad nöjsam.

— Åh, min bäste sir, det tycks mig, att er ära efter offentliggörandet av den där episteln kommer att upphöra att vara en gångbar vara.

— Naturligtvis, ja, det har ni rätt i, genmälde sir Percy med orubbligt lugn. Ursäkta, det var en liten missägning, vi äro ju i så hög grad slavar av vanan — men ni ämnade vidare säga —?

— Föga mer har jag att säga, sir. Men på det att i er själ ej må gömma sig något dunkelt hopp om att ni, sedan ni väl har skrivit det brevet, helt lätt skulle kunna förneka att ni har gjort det, så låt mig säga er, att jag ämnar vidtaga tillfyllestgörande försiktighetsmått — det kommer att bli vittnen närvarande, då ni skriver det. — Ni skall sitta här i detta rum, utan bojor, fri från tvång av varje slag — och de pengar, varom det i detta brev talas, skola överlämnas till er av min ämbetsbroder, sedan han har sagt eder några lämpliga ord, och ni skall taga emot pengarna av honom, sir Percy — och vittnena skola se er taga emot dem, sedan de först ha sett eder skriva brevet — de skola förstå, att ni är betalad av den franska regeringen för att lämna upplysningar om rojalistiska komplotter här i landet och i England … de skola förstå att det för mig och min ämbetsbroder är en känd sak, icke blott att ni är anföraren för detta så kallade förbund, utan även att ni bakom detta anförareskap döljer er verkliga karaktär och ert yrke såsom en betalad spion i Frankrikes tjänst.

— Förunderligt väl uttänkt, det må jag säga — ta mig tusan rent förunderligt! utlät sig sir Percy i blitt berömmande ton.

Chauvelin hade för en sekund tystnat, halvt kvävd av sin egen sinnesrörelse, av sitt hat och sin utsikt till snar hämnd. Han strök med näsduken över pannan, utför vilken svettdropparna pärlade.

— Värmande arbete, sådant här — vasa — monsieur — hm — Chaubertin? inföll hans orubbligt lugne fiende.

Marguerite sade ingenting. Det var alltsammans för fasansfullt för ord. Men hon höll sina stora ögon fästade på sin mans ansikte — väntande på en blick eller ett tecken, som kunde lindra den kvalfulla ångesten i hennes hjärta — en blick och ett tecken, som aldrig kommo.

Med en kraftansträngning övervann Chauvelin nu sin sinnesrörelse, och fastän hans röst ännu skalv, förmådde han dock tala med ett visst lugn.

— Ni vet kanske, sir Percy, sade han, att vi över hela Frankrike ämna fira en rad nationalfester till ära för den nya religion, som vårt folk står i begrepp att antaga. Demoiselle Désirée Candeille, som ni ju känner, skall vid dessa festligheter föreställa Förnuftets gudinna, den enda gudomlighet, som vi numera tro på i Frankrike. Hon har särskilt blivit utvald till att fylla denna ärofulla plats, till tack för tjänster, vilka hon nyligen har gjort oss, och som Boulogne händelsevis har undfått den förmånen att vara den stad, i vilken det har lyckats oss att draga »Den Röda Nejlikan» inför hans rättvisa dom, så skola nationalfesterna börja inom denna stads murar, med demoiselle Candeille såsom dess trefalt ärade gudinna.

— Och här i Boulogne komma ni då att roa er muntert, det vill jag svära på.

— Ja, mycket muntert, sir, sade Chauvelin med en ofrivillig fnysning, i det han lade ett av sina långa, klolika fingrar på det viktiga papperet framför sig, mäkta glatt, ty här i Boulogne skola vi få bevittna det, som kommer att fylla varje fransk patriots hjärta med fröjd. Ty, ser ni, ej är det »Den Röda Nejlikans» död vi eftertrakta, icke att Englands frejdade hjälte skulle bli en ärekrönt, ädel martyr, nej, hans förödmjukelse och hans nederlag är det vi önska, hån och begabberi, vanära och skam är det. Ni frågade mig för en stund sedan helt övermodigt, hur jag tänkte åstadkomma detta. — Nå, nu vet ni det — genom att tvinga er, ja, just tvinga er till att skriva och underteckna detta brev och taga emot pengar av mig, pengar, som för alltid skola brännmärka er med en outplånlig skams smutsfläckar och dy —

— För tusan, sir, utbrast sir Percy i beundrande ton, vilket underbart välde ni har över vårt språk. Jag önskar att jag kunde tala det franska språket hälften så väl.

Mekaniskt hade Marguerite rest sig upp från sin plats. Hon kunde omöjligt sitta stilla längre. Hon tyckte att hon ville gallskrika av fasa över detta ohyggliga påhitt, som säkert måste ha upprunnit i djävulska varelsers hjärnor.

Hon kunde icke förstå Percys hållning. Detta var ett av de förfärliga ögonblick, som hon nödgats uppleva ett par gånger förr, då hennes makes hela personlighet tycktes bli skugglik för henne, tycktes så att säga glida undan hennes förståelse och lämna henne obeskrivligt ensam och olycklig — förtroendefull men skräckslagen.

Det tycktes henne, att han för länge sedan borde hava slungat alla dessa förolämpningar tillbaka i ansiktet på sin fiende. Hon visste ju icke, vilka hotelser Chauvelin framställt, vilka löften han lockat med i utbyte mot det fasansfulla brevet. Att hennes liv och hennes frihet stodo på spel, det förstod hon. Men det borde han väl veta att hon alls icke ville behålla livet, om ett sådant pris skulle betalas därför.

Hon trängtade efter att få säga honom allt detta, som rörde sig i hennes hjärta, trängtade efter att få övertyga honom om, hur föga hon värderade sitt liv och hur högt hon satte hans heder och ära.

Men hur skulle hon kunna säga honom det inför denne avgrundsande, som hånlog och fröjdades i tanken på sin stundande seger? Och dessutom — för visso, för visso förstod Percy det ändå!

Men då han ju måste veta och förstå det, varför sade han då ingenting? Varför ryckte han ej det skändliga papperet ur den uslingens händer och kastade det i ansiktet på honom?

Dock, nej — fastän hennes älskande öra uppfattade varje tonfall i hennes mans röst, kunde hon ej nu upptäcka ens den ringaste strävhet i hans sorglösa skratt. Hans ton ljöd fullkomligt naturlig, och det föreföll, som om han verkligen vore högeligen road.

Därefter tänkte hon, att han måhända önskade att hon nu skulle avlägsna sig, att han ville vara ensam med denne man, som hade förolämpat och sårat honom just i hans heligaste och ömmaste känslor, som hotat hans heder och hans hustru! Hon tänkte att han kanske kände, att han icke hade sitt sinne i sitt våld och att han ej ville, att hon skulle bevittna den hårdhänta tuktan, som han ämnade låta den usle skurken undergå.

Ja, så var det tvivelsutan! Häri kunde hon ej misstaga sig. Hon kände ju väl till hans stränga uppfattning av vad som var höviskt och passande i en kvinnas närvaro, och hon insåg, att han till och med i en stund sådan som denna säkert ville, att ingen enda av hans handlingar stred emot den fina ton, som härskade i Londons salonger.

Hon reste sig därför upp för att avlägsna sig och försökte därvid ännu en gång att läsa i hans ansiktsuttryck, att gissa sig till vad som försiggick i hans själ.

— Ack, tyvärr, sade han, i det han helt artigt bugade sig för henne, jag fruktar verkligen att denna långa konversation har tröttat dig. Detta lustiga skämt mellan mig och min älskvärde vän här borde ej hava förlängts så långt in på natten. Monsieur, får jag be eder — vill ni vara god giva befallning om att man ledsagar hennes nåd tillbaka till hennes rum?

Han stod fortfarande utanför ljuscirkeln, och Marguerite gick instinktmässigt fram till honom. Under denna sekund förglömde hon alldeles Chauvelins närvaro, hon glömde sin stolta självbehärskning, sitt fasta beslut att vara tyst och tapper. Hon kunde ej längre betvinga sitt hjärtas häftiga slag och sin själs vilda kval.

Driven av en häftig, oemotståndlig impuls, mumlade hon hastigt med en röst, som skalv av innerlig kärlek och lidelsefull vädjan:

— Percy!

Då tog han ett steg tillbaka ännu djupare in i dunklet. Hon insåg ögonblickligen, vilket misstag hon begått, då hon låtit sin mans bittraste fiende få denna blixtlika inblick i hennes själ.

Chauvelins tunna läppar drogo sig till ett leende av belåtenhet. Denna plötsliga fint hade varit nog för honom, detta framviskade namn, denna skälvande stämma, allt detta sade honom, vad han dittills icke hade vetat, nämligen att det mellan denne man och denna kvinna fanns ett långt starkare band än det som i de flesta fall bestod endast av artig ridderlighet å den ena sidan och förtroendefull tillit å den andra.

Då Marguerite insåg sitt misstag, greps hon av blygsel över att hon ens för en sekund förrått sina känslor. Hon höjde stolt sitt huvud och gav sin fröjdefullt triumferande fiende en blick av trots och förakt. Han besvarade den med ett uttryck av medlidande, icke utan en anstrykning av vördnad. Det var något nära nog ojordiskt och sublimt i denna sköna kvinnas ångest och förtvivlan.

Han sänkte huvudet och bugade djupt för henne för att hon icke skulle märka den tillfredsställelse och triumf, som lyste fram genom medlidandet.

Som vanligt visade sig sir Percy fullkomligt lugn. Och det var han, som nu med för honom karakteristisk djärvhet fattade ringklockan på bordet.

— Tillgiv detta ingrepp, monsieur! sade han i lätt ton. Hennes nåd är uttröttad, och bäst är att hon får återvända till sitt rum.

Marguerite gav honom en tacksam blick. Hon var ju dock endast en svag kvinna och var rädd för att hennes krafter skulle svika henne. Hennes tankar kunde ej finna någon annan utväg ur denna fasansfullt belägenhet än döden. På den var hon fullt beredd och hon hade blott en enda, brinnande önskan — den att få slutas i sin makes famn en enda gång, innan hon dog.

Men nu då hon ej kunde tala till honom, knappast vågade blicka in i hans älskade ansikte, nu var hon fullt villig att gå sin väg.

Till svar på ringklockans ljud trädde en soldat in i rummet.

Om lady Blakeney önskar avlägsna sig — sade Chauvelin.

Hon nickade. Chauvelin gav de nödiga befallningarna. Två soldater stodo väntande, redo att föra Marguerite tillbaka till hennes fängelsecell. Då hon gick till dörren, passerade hon på ett par stegs avstånd från den plats, där hennes man stod.

Hon sträckte då ut sin iskalla hand mot honom. Med det elegantaste London-maner och en fulländad engelsk kavaljers artighet tog han den lilla handen i sin, böjde sig djupt ned och kysste de fina fingerspetsarna.

Då märkte hon, att den starka, seniga handen, som omslöt hennes, darrade och att hans läppar — som för ett ögonblick trycktes mot hennes fingrar — voro brännande heta.

---