Den gäckande nejlikan/Kapitel 31
| ← Den engelske spionen |
|
Marguerite → |
XXXI.
ANGELUS.
Så småningom dog allt sorl och oväsen bort runtomkring Gayoles gamla fästningsbyggnad.
De festande folkskarornas skrik och skratt ljödo nu, sedan den plötsliga förskräckelsen helt hastigt åter lagt sig, liksom det dämpade dånet av er på avstånd rullande åska, då och då överröstat av någon ung flickas högljudda, gälla skratt eller av en kraftig fanfar från mässingstrumpeterna.
Fullständig tystnad och stillhet rådde inne i rummet, detta rum, i vilket det nyss varit en sådan uppståndelse, där så många hjärtan klappat av vilda, stormande sinnesrörelser och där en hämndens och hatets, kärlekens och passionens fasansfulla tragedi nyss utspelats.
Soldaterna voro borta — somliga hade rusat efter festtågets skaror, andra hade följt Collot d’Herbois, och några hade gått med Hébert för att eskortera den gamle prästen som skulle ringa Angelus.
Chauvelin som var alldeles utmattad av de häftiga känslor av ångest, spänd väntan och jublande segerfröjd, vilka skakat hans själ, satt liksom försjunken i en dröm, halvt medvetslös, men fullkomligt lycklig och belåten. Utan fruktan och bävan var han också, ty hans seger var fullbordad och fullständig, och han bekymrade sig nu icke om, ifall han fick leva eller dö.
Han hade levat länge nog för att få se sin fiendes fullkomliga tillintetgörelse och vanära.
Vad det nu blivit av sir Percy Blakeney och av Marguerite, det visste han icke och aktade ej heller därpå.
Förmodligen hade engelsmannen rest sig upp från golvet och skyndat bort genom dörren eller fönstret, ty naturligtvis var han ivrig att så fort som möjligt föra sin hustru ut ur staden. Inom ett par minuter skulle Angelus ringa, stadsportarna öppnas, hamnen bliva fri för alla.
Och Collot var snart en halvmil utanför Boulogne — en halvmil närmare Paris.
Vad betydde det väl nu, vad det sedan blivit av det stackars engelska blomstret, den på allfarsväg vissnade och nedtrampade »Röda Nejlikan»?
Ett lätt buller kom honom i detta ögonblick att rycka till. Tvivelsutan hade han suttit och drömt. Han hade försjunkit i något slags sömnliknande dvala efter de nyss gångna fyra dagarnas utpinande oro och tröttande rastlöhet. För visso hade han varit omedveten om allting omkring sig, ja, omedveten om tid och rum. Men nu var han med ens fullt vaken.
Åter hörde han nu samma lätta buller — det var som om någon eller någonting rört sig i rummet.
Han stirrade spejande in i mörkret, men kunde icke urskilja någonting. Då steg han upp och gick till dörren. Den var ännu öppen, och helt nära bredvid den hängde på väggen en oljelampa som upplyste korridoren.
Chauvelin tog ned denna lampa och gick tillbaka in i rummet med den. Just i samma ögonblick träffades hans öra av det första ljudet av den lilla kyrkklockans Angelus-ringning.
Med lampan högt lyftad över sitt huvud steg han in i rummet, och dess matta strålar föllo på — sir Percy Blakeneys ståtliga, lysande gestalt.
Sir Percy smålog artigt och bockade sig lätt för Chauvelin. I sin hand höll han den värja, vars klinga blivit smidd i Toledo för Lorenzo Cencis räkning och vars make fanns — ja, Chauvelin själv visste ej var.
— Detta är ju den dag och timme, monsieur, sade sir Percy med hovmannamässig artighet, då ni och jag skola korsa våra värjor, inte sant? Och detta är ju de södra fästningsvallarna, om jag inte misstar mig. Vill ni kanske gå före, sir, så skall jag följa efter.
Vid åsynen av denne man, av hans oförsvagade mod och käckhet kände Chauvelin liksom ett isande grepp om sitt hjärta. Hans kinder blevo dödsbleka, hans tunna läppar slöto sig häftigt, och handen, som höll lampan högt i luften, darrade märkbart.
Alltjämt leende stod sir Percy där framför honom och pekade med en behagfull rörelse ut mot vallarna.
Från S:t Josephs kyrka klingade nu sakta genom aftonluften de milda, melankoliska tonerna av Angelus, högtidligt återgivande det andra »Ave Maria».
Med en våldsam kraftansträngning tvingade Chauvelin sig till självbehärskning och försökte att skaka av sig den sällsamma känsla av en hemsk förtrollning, som bemäktigat sig honom vid åsynen av denne märkvärdige man.
Helt lugnt gick han nu fram till bordet och ställde lampan därpå. Liksom ett blixtlikt ljus hade besinning och minne med ens återvaknat inom honom — de nyss förflutna minuternas händelser — brevet — och Collot, som redan var på väg till Paris därmed — allt stod nu åter klart för honom.
Bah! Han hade intet att frukta nu — utom måhända döden, tillfogad av denne galning, som i sin förödmjukelse och sin förtvivlan kanske förvandlats till mördare.
— Upphör då med dessa tokerier, sir Percy! sade han barskt. Ni kan väl förstå, att jag aldrig har haft för avsikt att strida med er med dessa förgiftade värjor, och —
— Jag har förstått det, monsieur Chauvelin. Men förstår ni inte, att jag har för avsikt att döda er nu — såsom ni står där — döda er som en hund!
Han kastade ifrån sig sin värja med ett av dessa obehärskade utbrott av våldsam häftighet, som nästan hade något av urmänniskans vildhet i sig — dessa utbrott, som för en sekund röjde hans innersta, verkliga jag. Han gick emot Chauvelin och stod ett ögonblick hög och stor framför honom liksom en hämnande jätte och njöt av att blicka ned på den lilla ynkliga figuren, som han med ett slag av sina starka händer skulle kunna krossa.
Men Chauvelin var i denna stund höjd över all känsla av fruktan.
— Om ni också dödade mig nu, sir Percy, sade han lugnt och såg den man, som han så djupt hatade, rätt in i ögonen, så kan ni dock ej förstöra det brev, som min ämbetsbroder i denna stund är på väg med till Paris.
Såsom han förutsett, tycktes dessa ord i en blink förändra sir Percys sinnesstämning. I ett ögonblick försvann det våldsamt häftiga uttrycket i det vackra, aristokratiska ansiktet, och de hårda linjerna kring mun och haka utjämnades, den glödande hämndlusten slocknade i de vanligen så sömniga blå ögonen, och sekunden därefter väckte ett långt, högljutt, muntert skratt den gamla fästningens slumrande eko.
— Nej, monsieur Chaubertin! utbrast sir Percy muntert. Nej, men detta är ta mig tusan förundransvärt — högeligen förundransvärt. — Har du väl hört något sådant, min vän? — För fan, det är det bästa skämt jag har hört på hela detta år! — Monsieur här tror — — Monsieur här tror — tror att det var det där fördömda brevet, som avgick till Paris, och att en engelsk gentleman har legat och brottats på golvet och låtit det brevet ryckas ifrån honom — —
— Sir Percy! flämtade Chauvelin, i det en fasansfull tanke liksom en blixt genomflög hans feberglödande huvud.
— Anfäkta! Ni är rent förbluffande, sir! sade sir Percy, i det han drog fram ett hårt hopskrynklat papper ur den vida fickan på sin eleganta kragkappa samt höll det tätt framför den av förfäran slagne Chauvelins ögon. Detta är det brev, som jag skrev vid bordet där för att vinna tid och för att gäckas med er — — Men vid Gud, ni är en långt större tok, än jag har tagit er för, om ni har trott, att det skulle användas till något annat ändamål än att slå er i ansiktet med!
Och med en snabb rörelse slog han Chauvelin mitt i ansiktet med papperet.
— Ni skulle väl gärna vilja veta, monsieur Chaubertin, tillfogade han i förbindlig ton, vad det var för ett brev, som eder vän medborgare Collot nu i flygande hast bringar till Paris för er räkning? — Ja, det brevet är inte långt, och på vers är det skrivet — — Jag skrev det själv däruppe i mitt rum i dag, medan ni trodde mig drucken av brännvin och mer än halvsovande. Men det är lätt nog att hälla brännvin ut genom fönstret — — Trodde ni kanske, att jag drack det alltsammans? Åhnej, ni minnes väl, att jag sade er, att jag inte var så drucken som ni trodde? — — Och det där brevet, det är skrivet på engelsk vers, monsieur, och det lyder så här:
De söka i vinklar, de söka i vrår,
fransoserna snoka, men finna ej spår.
Var finns han? I himlen, i helvetet? Säg
oss den satans gäckande nejlikans väg!
Ett litet nätt rimmeri, tycks det mig, monsieur, och ett rimmeri, som, ifall det rätt översättes, kommer att högeligen behaga er vän och härskare medborgare Robespierre — — Er kamrat medborgare Collot har nu kommit ett gott stycke på väg till Paris med det — — Ja, besitta det, monsieur — såsom ni just nyss helt riktigt sade — jag skulle verkligen inte kunna döda er, ty Gud har nådeligen bestått mig med ett saliggörande sinne för humor — —
Just medan han yttrade detta, förklingade Angelus’ tredje »Ave Maria» i den stilla rymden. Och från hamnen och det gamla slottet hördes kanonernas väldiga dån.
Över hela Boulogne förkunnades nu på detta sätt, att stunden var inne för portarnas och hamnens öppnande och för den allmänna benådningen och frigivningen.
Chauvelin var dödsblek av raseri, förskräckelse och besviken hämndlystnad.
Hastigt tog han ett språng mot dörren, driven av ett vilt begär att kalla på hjälp — men sir Percy hade nu lekt länge nog med sitt byte. Minuterna flögo framåt, Hébert och några av hans soldater skulle ju snart kunna komma tillbaka, och det var nu hög tid att tänka på räddning och flykt. Snabbt som en jagad panter kastade han sig mellan sin fiende och dörren och avskar dennes möjlighet att kalla på hjälp. Därpå grep har den lille mannen i axlarna och sköt honom tillbaka till den del av rummet, där Marguerite och abbé Foucquet nyss hade suttit.
Den med duk och rep försedda munkavlen, som varit avsedd för en kvinna, låg på golvet där bredvid. Hébert hade kastat ned den där, då han marscherade bort till kyrkan med den gamle abbén.
Med snabba och skickliga händer lyckades sir Percy inom några minuter att förvandla Chauvelin till ett stumt och orörligt bylte.
Efter fyra dagar av en tärande nervspänning, som nu slutat med en så ytterlig stegring av våldsamma sinnesrörelser, var ex-ambassadören försvagad till både själ och kropp, då Blakeney däremot med sitt alltid orubbliga lugn och sin sällsynta styrka och spänstighet var frisk och utvilad till kropp och själ. Han hade sovit lugnt hela eftermiddagen, sedan han grundligt uttänkt alla sina planer, varvid han ej överlämnat någonting åt slumpen utan ordnat allt metodiskt och snabbt och med fullständigt lugn.
Sedan han fullkomligt övertygat sig om att repen voro stadigt knutna och munkavlen var säkert fastgjord, så att Chauvelin var alldeles maktlös och hjälplös, lyfte han upp det orörliga byltet och bar det i sina armar in i det närgränsande rummet — det rum, i vilket Marguerite under tolv timmar lidit ett fasansfullt martyrskap.
Han lade sin bundne, avväpnade fiende på soffan, och för en sekund blickade han ned på honom med en säregen känsla av ett medlidande, som var fullkomligt fritt från förakt.
Skenet från lampan i det yttre rummet föll matt och dunkelt över Chauvelins orörliga gestalt. Han tycktes hava förlorat medvetandet ty ögonen voro slutna. Men händerna, som voro fast bundna intill kroppen, skälvde dock på ett nervöst spasmodiskt sätt.
Med en godmodig ryckning på axlarna vände sig sir Percy ifrån honom, men innan han lämnade honom tog han upp en papperslapp ur sin västficka och stack den mellan Chauvelins skälvande fingrar.
På detta papper stod den lilla fyraradiga vers skriven, vilken inom de närmaste tjugufyra timmarna skulle komma att läsas av Robespierre och hans ämbetsbröder.
Därefter lämnade Blakeney omsider rummet.