Den gäckande nejlikan/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Angelus
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Marguerite


[ 250 ]

XXXII.
MARGUERITE.

Då han kom tillbaka ut i det stora rummet, stod Marguerite bredvid bordet, framåtlutad liksom i ångestfull, spänd väntan.

Icke för en enda sekund under dessa viktiga stunder, då hans dyrbara liv stod på spel, svek hennes mod eller sinnesnärvaro.

Då han sprang upp från stolen med ljusstakarna i händerna, sade hennes sjätte sinne henne i en blixt vad han ämnade göra och hur han önskade att hon skulle handla.

När det blev kolmörkt i rummet, stod hon fullkomligt stilla. När hon hörde brottningen på golvet, darrade hon icke ens, ty hennes älskande hjärta hade redan sagt henne, att han aldrig skulle lämna det vanärande brevet i sina fienders händer.

När det sedan vart en allmän uppståndelse, när soldaterna rusat bort och Chauvelin ensam var kvar, drog hon sig stilla in i rummets mörkaste vrå. Hon andades knappast … hon väntade blott … väntade på ett tecken från honom!

Hon kunde icke se honom, men hon kände hans älskade närvaro där — någonstädes helt nära henne — och hon visste att han önskade, att hon skulle vänta där. Under tystnad lyssnade hon till hans ord, redo att hjälpa, om han kallade på henne, och likaså redo att stå stilla och vänta.

Först då hennes dödsfiende försvarslös burits ut ur rummet, trädde hon fram ur mörkret, och nu stod hon där i lampans fulla sken, som lyste på hennes guldblonda hår, på hennes kinders fina rodnad och hennes underbara ögon, i vilka kärlekens eld strålade.

[ 251 ]Så såg han henne, då han åter inträdde i rummet; och ett ögonblick stannade han i dörren, ty den sällhet, han erfor av att se henne där, kändes nästan större än han tyckte sig kunna bära.

Förgäten var nu all den själsångest, han genomgått, alla de faror och förödmjukelser, som ännu hotade honom. Han mindes blott, att hon älskade honom, och att han dyrkade henne.

I nästa sekund låg hon sluten i hans armar.

Runtomkring dem rådde en tystnad, som endast avbröts av regnets sakta plaskande i träden på vallarna och av det svaga återljudet av de förlustande folkskarornas musik, sorl och skratt i fjärran.

Då ljöd plötsligt en havsmås’ skri tre gånger alldeles utanför fönstret.

Blakeney och Marguerite vaknade hastigt upp ur sin korta sällhetsdröm, och åter lämnade den lidelsefulle älskaren rum för den handlingskraftige mannen.

— Det är Tony, tror jag, sade han hastigt, i det han med ömma händer drog kapuschongen om hennes huvud tillrätta.

— Lord Tony? frågade hon.

— Ja, tillsammans med Hastings och några andra. Jag har sagt till dem att hålla sig redo i vår närhet, så snart det blev lugnt och stilla här.

— Du var då så viss om framgång, Percy? sporde hon förundrad.

— Ja, så viss, svarade han enkelt.

Därpå drog han henne med sig till fönstret och lyfte upp henne på fönsterplattan. Det var ej högt från marken, och två par beredvilliga armar voro genast färdiga därutanför att hjälpa henne ned.

Därefter hoppade han ned efter henne, varpå det lilla sällskapet helt lugnt begav sig bort mot fästningsporten. Fästningsvallarna verkade nu underligt tysta och övergivna; festdeltagarna voro långt borta, och endast en och annan fotgängare skyndade hastigt förbi här och var, bärande på knyten, tydligen på väg att be[ 252 ]gagna sig av den välkomna tillåtelsen att lämna denna farliga plats.

De vandrade under tystnad framåt, Marguerite med handen vilande på sin makes arm.

Snart kommo de till en liten flock soldater, som tydligen en smula osäkra och obeslutsamma stodo kvar vid de öppna fängelseportarna.

— Se, där går engelsmannen, sade en av dem.

— Morbleu! Han är på väg tillbaka till England, anmärkte en annan i likgiltig ton.

Boulognes stadsportar hade öppnats för alla, då det ringt Angelus och kanonerna började dåna. Den allmänna amnestien hade proklamerats, alla hade rätt att komma och gå som de ville, skiltvakterna hade fått order att icke ropa an någon och att låta envar passera.

Ingen visste att de storslagna planerna på fullständig förintelse av »Den Röda Nejlikan» och hans liga gått om intet, att Collot red till Paris med en oerhörd mystifikation och att den man, som tänkt ut och nära nog genomfört den mest djävulskt grymma plan, vilken någonsin haft till syfte att tillintetgöra en fiende, låg hjälplös, bunden och försedd med munkavle, i sitt eget fäste.

Följaktligen kunde det lilla sällskapet, som bestod av sir Percy och Marguerite, lord Anthony Dewhurst och lord Hastings, utan att bli hejdade gå ut genom Boulognes stadsportar.

Utanför stadens område möttes de av lord Everingham och sir Philip Glynde, som hämtat abbé Foucquet utanför den lilla kyrkan och ledsagat honom ut ur staden.

Samtidigt hade François och Félicité tillika med sin gamla mor blivit omhändertagna av andra medlemmar av »Den Röda Nejlikans förbund».

— Vi voro allesammans med i festtåget, utklädda i all möjlig trasgrannlåt, förklarade lord Tony för Marguerite, medan hela sällskapet hastigt gick ned mot hamnen. Vi visste inte vad som skulle hända … Det enda vi visste var att vi skulle behövas ungefär så här [ 253 ]dags — vid den tiden, då duellen skulle ha utkämpats — och någonstans nära de södra fästningsvallarna … och vi ha alltid bestämda order att blanda oss med varje folksamling, som kan uppstå. Då vi sågo Blakeney lyfta ljusstakarna, förstodo vi vad som komma skulle och skyndade alla till de poster, som hade blivit bestämda. Det var mycket enkelt, alltsammans.

Den unge mannen talade glatt och i lätt ton, men genom hans muntra skämt trängde hänförelsen och stoltheten hos en soldat över hans befälhavares ära och djärvhet.

Mellan stadsmurarna och hamnen rådde liv och rörelse.

Den engelska postbåten skulle lyfta ankar vid tidvattnets vändning, och enär vem som helst hade frihet att gå ombord utan pass, var där nu gott om passagerare, som ämnade styra kosan till frihetens land.

Två Jollar från »Drömmen» lågo i beredskap i hamnen, väntande på sir Percy och hans sällskap.

Under tystnad stego de ned i dessa båtar, och då de stucko ut från land, började den gamle abbé Foucquet att sakta läsa »Pater Noster» och »Ave».

Han tog emot glädje, lycka och trygghet med samma blida filosofi, varmed han skulle hälsat döden, men Marguerites av kärleken skärpta öron uppfattade, att han vid slutet av varje »Pater Noster» mumlade en bön om, att den gode Guden måtte beskydda och bevara deras engelske räddare.

— — —

Endast en gång gjorde Marguerite en häntydan på den förskräckliga tid, som nu tillhörde det förgångna.

Det var en dag, då de vandrade tillsammans i sin vackra trädgård i Richmond. Det var afton, och luften var fylld av doften från daggvåt mylla, från sent blommande rosor och från vissnande reseda.

Hon hade stannat i allén och lade nu en skälvande hand på hans arm, i det hon lyfte sina av en öm lidelses tårar skimrande ögon mot hans ansikte.

— Percy, viskade hon, har du förlåtit mig?

[ 254 ]— Vad då, min vän?

— Den där förfärliga kvällen i Boulogne … det som den där avgrundsanden fordrade … hans ohyggliga »antingen — eller» … det var ju jag, som bragte det över dig … det var mitt fel alltsammans.

— Nej, min älskling, jag tackar dig i stället för det!

— Tackar mig?

— Ja, sade han. Om inte den kvällen i Boulogne hade varit, och om inte dessa alternativ hade förelagts mig av den där djävulen, då skulle jag kanske aldrig ha vetat, hur mycket du är för mig.

Blotta minnet av all denna natts sorg, ångest och pinande förödmjukelse tycktes helt förändra honom: rösten blev genomträngande, händerna knötos hårt. Men Marguerite smög sig närmare intill honom, lade sina båda händer på hans bröst och viskade sakta:

— Och nu?

Med en sällhet så stor, att den gränsade till smärta, slöt han henne i sina armar och viskade allvarligt:

— Nu vet jag det.