Den namnlösa/Kapitel 03

←  Solen stiger över landskapet

Den namnlösa av Elin Wägner och belyser dess hemligheter

Den undergörande madonnan  →

TREDJE KAPITLET.

och belyser dess hemligheter.

Det har varit bråttom hela dagen i prästgården, varför vet ingen, ty det är ju bara en vanlig lördag. Helena har varit i farten hela dagen, hon har arbetat oavlåtligt, och jag har beundrat hen­nes raskhet utan att riktigt förstå varför den måste vara parad med detta raseri, som om syss­lorna vore fiender att övervinna. Niklas’ breda bak har prytt alla golven i tur och ordning, medan han skurat dem, och gamla pastorskan har stekt en surstek, som jag inte kommer att smaka, ehuru det är något av det härligaste jag vet.

Jag har flera gånger om ödmjukt erbjudit mig att göra nytta: att baka pepparkakor, att putsa silver, ja till slut också att skura kopparen och göra spottlådorna i ordning. Men varje gång har jag blivit avvisad. Pepparkakorna var väl ingen­ting att tala om, dem bakade Helena helst själv ut, mattpiskning och silverputsning voro redan klara, innan jag satte upp ögat på morgonen. — Och skura köparn, sade Niklas, det ska jag då göra själv till mitt sista andetag. Den gav tyd­ligen glansen åt hans tillvaro som åt alla andra pigors. Spottlådor, det hade man inga, de hade försvunnit med den stigande bildningen.

— Jag undrar vad jag egentligen skulle tas hem för, sade jag då, mycket stött över den sista mot­gången med spottlådorna.

— Ja, sade pastorskan, Helena har just precis nyss sagt detsamma.

Jag såg Helena rodna vid bakbordet, men hon sade ingenting.

— Har frun sagt det? försvarade henne Niklas. Se det var då ingen sanning.

— Det här har Niklas inte med att göra, och lägger sig inte i. Det har hon visst. Tror han inte jag hör och ser!

— Pastorskan går i barndom, och det är ingen­ting att säga om, för det är väl så Guds vilja. Men se, då tycke ja inte hon skulle töras å bära falskt vittnesbörd på gravbrädden. För det är att bryta Guds bud.

— Jag håller minsann Guds bud. Om alla hölle dem så väl som jag!

Niklas sade ingenting, han bara störtade ut och kom igen med gummans kyrkehatt, kappa och galoscher. Vi stirrade alla tre på honom, vad menade han?

— Jo, se pastorskan måste ögonblickligen upp i templet och tacka Gud, att hon inte är som denne publikanen. Skynda se å sätt på se kaloscherna.

Helena rynkade ögonbrynen och tog utan vidare plaggen ur Niklas’ hand och bar dem på sin plats.

— Om en halvtimme har vi kaffe, påminde hon mig, och kanske kommer en gumma, så ska du få sällskapa den.

— Men om det ingen kommer, tillade pastor­skan, så kanske vi törs be Rakel dricka det ändå med sin goda vän däruppe?

Det gick inte en dag, utan att hon stack mig på denna punkt. Jag låtsade ingenting märka, ville aldrig medge, att det kunde beröra mig obehagligt, att fast en vecka gått sen jag drog hit den namnlösa, det fortfarande ingenting är bestämt om hennes resa. Efter äventyret med Georg hade jag föreslagit att bryta upp genast lika gott varthän utan att invänta livstecken från brodern. Men då ställde Georg till ett stort uppträde och frågade, om jag vågade ta risken, att hon doge i min hand på vägen. Nej, det ville jag inte, vem vill väl det? Och hur gärna än Helena sett, att den objudna gästen kom undan, så hade ej heller hon mod att yrka därpå. Dessutom, det hade jag märkt, gjorde hon ogärna Georg emot.

Alltså låg däruppe den namnlösa i sin säng och tog arsenik under väntan på svar från brodern, detta svar som icke kom, varken efter telegram eller brev.

— Hon har ingen bror, och det kan ni väl begripa, att han inte är överste åtminstone, sade gamla frun. Elias tror att hon är en bedragerska. Blev ni verkligen bekanta på tåget? Nog hade ni väl känt varandra förut i utlandet och kom­mit överens om den här lilla komedien? Georg sa just i morse, att det trodde han alldeles säkert.

Besynnerligt nog kan jag inte vänja mig vid hennes: Elias säger, Helena tror, Georg sa nyss. Det är så gott som säkert lögn, och för var gång tror jag det. Ibland kan jag slå bort det, ibland retar jag upp mig som i dag. Jag kände mig så ensam, så misshandlad, så överflödig, att jag till och med blev vän med mitt hjärta, för att ha någon. Ack, tänkte jag, det är grymmare att vara hos sina egna, än hos främlingar, som man inte begär bättre av. Dessutom får man gärna skura spottlådorna åt dem.

Medan jag stod i vardagsrumsfönstret och grät med berått mod, kom Helena in.

— Du ska väl inte vara ledsen, sade hon, för att du får vila dig ett par veckor. Kom, ska jag visa dig något. Hon tog mig med in i det lilla rum mellan köket och vardagsrummet, som är hennes sovrum, och öppnade garderobsdörren. Därinne stod bland kläderna en liten låg trästol, som jag tyckte mig känna igen.

— Titta på den stolen! titta riktigt noga! Jag gjorde det, ehuru utan intresse, och sade: — Är det inte mors stol, som hon brukade sitta på, då hon hade oss i knät framför brasan?

Helena sade, att det kunde väl hända, men det var inte det hon menade. Såg jag ingenting annat på den? Nej, det gjorde jag ju inte, och om det var något, så angick det mig inte, tyckte jag. Inte hade jag en aning om, att Helena fått det infallet att berätta för mig något, som under åratal varit hennes vilja och stolthet att dölja.

— Jo, ser du, sade hon, det märkvärdiga med den stolen är, att jag suttit och gråtit på den här i garderoben, ända sen vi flyttade till Ljung­heda, och det blir tretton år första maj.

Innerst inne tyckte jag att det var rätt klokt av henne att sitta i garderoben med något så gränslöst dumt. Men jag sade: — Varför?

— Jo för att jag trälat livet ur mig för att Elias skulle tro, att jag ingenting hade att göra. Och det trodde han.

— Då kunde du ju låta mig hjälpa dig lite nu, när han dock skrivit efter mig fördenskull.

— Nu! sade hon föraktligt. Nu är det så dags, nu kan det göra precis detsamma om jag trälar lite till. Nu vill jag hålla på, tills jag stupar, och det skall stå överansträngning i min dödsattest, det har jag satt mig i sinnet på.

Nå, vad folk satt sig i sinnet, det ska man väl inte försöka få ur det. Nog kan jag hålla mig från sysslorna i detta hem, tänkte jag. Det passade för resten rätt bra med min ohyggliga, blytunga trötthet och med den engelske läkarens ordination. Med stor försiktighet, hade han sagt, och noggrann skötsel kan ni leva ännu någon tid.

Ja, där stod Helena nu vid den öppna garde­robsdörren, med handen på nyckeln, färdig att stänga. Jag förstod att om hon stängde nu, skulle jag aldrig mer få någon inblick i hennes hjärtas hemliga rum, varför jag ryckte upp mig, tog henne med mig från sovrummet in i hennes var­dagsrum — egentligen använt av mina föräldrar och alla andra prästfamiljer till sängkammare — och hade henne att berätta. Och då kom histo­rien om konfirmanderna. Jag måste erinra mig, att Elias uppräknat bland de fördelar han bjudit Helena, att hon fått ha det glatt och trevligt med mycken ungdom i huset. Men denna trevliga ungdom hade i Helenas ögon mest varit små bortskämda stadsflickor, som skulle ha färskt bröd varje morgon, medan de bereddes till sin första nattvardsgång. Hon hade skött huset med mycket liten hjälp, och för att maskineriet skulle gå ljudlöst, och gästerna inte ha den obehagliga känslan, att deras närvaro var besvärlig, hade hon stigit upp och börjat arbetet klockan fem på morgonen sommaren igenom.

— När dan var slut för mig, då satt jag där och grät av mig all dagens jäkt och lögn. När de reste på hösten, och jag kunde få tid att plocka en blomma i lunden och höra på fåglarna, då fanns det varken blommor eller fåglar mer.

Ja, jag måste ju medge, att detta var en sorglig tillvaro, men jag var ändå inte så gripen, som hon kanske väntat, ty jag tyckte, att hon lidit i onödan alltihop. Och jag frågade, om det aldrig fallit henne in att be Elias att få slippa konfirmanderna en sommar.

Då såg Helena verkligt föraktligt på mig, och jag förstod att hon ångrade sina förtroenden. Kunde jag då inte begripa, att en hustru gör inte så. Han skulle ha det som han önskade i allt. Och det visste hon då, att han hade fått. För den saken var hon fullkomligt lugn.

Medan hon talade, avbröt hon sig gång på gång för att gå fram till fönstret på gaveln i sitt rum och se neråt vägen. Man har om vintern ett par titthål därifrån in i allén. Även detta spring irriterade mig, som hela hennes historia för övrigt. Jag måste säga mig, att jag bakom Helenas brunbrända ögonlock tänkt mig en större och mörkare sorg än denna.

— Nå, sade jag, men såg Elias inget själv då?

— En man se!

— Ja, han borde åtminstone kunna kontrollera, hur tidigt du brukade stiga upp.

— Han, som ligger i andra ändan av huset. Han tror nog, att jag ligger till åtta och får kaffe på sängen om morgnarna.

Jag kände en viss lust att fråga, hur länge han sovit i andra ändan av huset, men kom mig inte för.

— Men du behövde inte ha arbetat i smyg…

— Han behövde inte ha låtit lura sig.

— Du gav dig väl sken av, att du knappt visste vad du skulle göra av din tid?

— Har man rätt att vara så enfaldig då, så man tror att allting gör sig själv?

— Ska jag säga Elias någonting?

— Känner du mig så lite, sade hon mycket stolt, att du tror det är vad jag vill?

Åter gick hon bort till fönstret men vände och kom tillbaka på halva vägen.

— Ja, nu har jag berättat dig detta, sade hon. Vilket kanske var dumt. Men tro åtminstone inte, att du vet allt för det.

Det var som om hon sett rätt igenom mig. Jag hade verkligen inbillat mig, att hela för­loppet låg klart för mig, hemligheten med hen­nes melankoli, alltihop. Egentligen tror jag det fortfarande. Det behövs kanske inte mer än så för att ett äktenskap och två människoliv ska gå på sned.

— Det kommer en karl gående i allén, sade Helena, en utsocknes. Tänk om det är fröken Bergmans bror. Du får ta emot honom.

Det var det inte men väl ett bud med telegram från honom, att han skulle komma samma afton och bad Elias sända skjuts.

Det blev stor uppståndelse i huset, det vill säga hos Helena, Niklas och mig, ty Elias intresserade sig inte stort, Georg var ute och gick sin eftermiddagspromenad, och gamla frun hade icke fått väderkorn. Niklas ville störta ner i drängkammaren och raka sig, men jag sade, att det behövdes inte, jag skulle vara jungfru. Och nu triumferade jag, ty det fanns ingen mer än jag, som lämpligen kunde gå in och hämta ut över­stens skor till borstning på söndagsmorgonen.

— Helena, sade jag, innan han kommer, måste ni vara klara med vilket skäl ni ska ha för att säga nej, då han nu ber er behålla henne som inackordering. Han kommer naturligtvis att er­bjuda sig att betala bra.

Varpå Helena fullkomligt bragte mig ur fatt­ningen med att svara: — Men om vi behåller henne då?

Jag hade inte glömt scenen i matsalen första morgonen, då hon var alldeles ifrån sig vid tan­ken på att flickan skulle stanna till påföljande dag. Var hon så obeständig, eller hade allting så förändrats? Jag hade aldrig trängt på henne att få veta hemligheten med Georg, eftersom hon ingenting sade vidare, ty den hade jag ju skådat med egna ögon. Men varför var hon inte rädd längre? Jag frågade henne om orsaken till omkastningen i hennes uppfattning.

Hon svarade, att det var ju bara för Georgs skull hon velat ha bort flickan, annars finge hon gärna stanna. Men nu hade hon tyckt sig märka, att det gjorde Georg gott i stället att ha en patient, så där. Han föreföll — kryare, sedan hon kom.

Nu gick det upp för mig, och det var ju inte för tidigt, att det var Georg hon spejade efter, honom hon oroade sig för, när hon stod vid fönstret. Så snart han kom gående över gårds­planen kommo Niklas och Helena störtande från var sitt håll och tornade kraftigt ihop i förstugan. Jag kunde nu inte förstå, varför de behövde göra det, ty fast redan den första skymningen fallit, kunde jag från fönstret se på hans gång, att han var normal, då han kom.

Helena kom inte tillbaka, jag gick ut i köket, nu var hon i gång igen, och jag förstod, att den halvtimme hon ägnat åt att avslöja hemligheten för mig, den hade jag fått, därför att hon av idel ångest icke kunnat hålla i ett arbete.

Niklas hade gått för att beställa skjuts, och jag sade något om att det var väl, att vi hade sursteken till översten. Men Helena lät denna banala anmärkning falla och började självmant tala om Georg.

— Du har kanske undrat på vad jag egent­ligen menade med det där jag sa häromdan. Jag var nog lite nervös den morgonen, mamma hade skrämt upp mig, så jag överdrev. Jag hop­pas du inte tänkte något illa om mig för det jag sa.

— Nej, sade jag, men om Georg.

— Gjorde du? utbrast hon förskräckt. Det är alldeles orättvist. Skriv det på min oro, inte på honom. Jag är sån, jag ser allting i svart. Georg är klen och ömtålig, men en verkligt präktig pojke.

— Som man kan ha i samma hus som en sjuk ung kvinna då?

— Ja, naturligtvis. Jag ber dig ju att inte fästa dig vid mina ord, bästa beviset är väl, att jag nu själv vill, att hon ska stanna. Han har tvärtom varit mycket kryare sen ni kom.

Det hade han ju inte, eftersom han haft detta hemska anfall, som jag varit vittne till. Jag förstod, att Helena icke visste det, och för­stod, att hon försökte ljuga för mig därför att hon hoppades, att jag aldrig skulle behöva veta om hans besynnerliga sjukdom. Men eftersom jag ville ha kvar den namnlösa — vars namn jag nu visste — så teg jag och låtsade mig över­tygad. Ja, tänkte jag, om det nu händer något spektakel, så är det helt och hållet mitt fel. Det kan inte hjälpas, jag tar ansvaret.

I detsamma kom Georg in, ganska het, ty han hade av Niklas hört om översten, och han fruktade, att hans patient skulle resa. — Men som hennes läkare, sade han, tänker jag sätta mig emot det.

Ack, tänkte jag, om nu hennes läkare ville låta bli att med sin iver skrämma sin mamma från ett redan fattat beslut.

Det föreföll icke, som om han själv hade den minsta tanke på risken, att han kunde själv göra skandal, medan översten var här. Men det är ju möjligt att han tog brom och beredde sig. Helena och jag hade ju i och med i dag avskurit varje möjlighet att tala med varandra i detta och dela vår oro, eftersom vi båda ljugit för varandra. Men jag visste nu, att ingen av oss skulle ha fred ett ögonblick, innan översten rest. Stackars Helena, även denna ytterligare plåga hade jag dragit över henne, då jag tog flickan med mig på måfå. Jag förstod egentligen först nu vilken obehaglig överraskning detta tilltag måste ha varit för Helena, och hur väl och storsint hon dolde den, då jag kom.

Georg frågade om hans patient blivit under­rättad, nej, det hade hon inte.

— Tror du hon blir glad?

Jag trodde det inte. Hon hade visat sig så likgiltig för det förhållande, att brodern inte svarat. Jag hade inte kunnat märka hos henne, då hans svar dröjde, den minsta ängslan för vad vi skulle tycka eller oro för att hon möjligen skulle få lov att resa ändå. Hon var så van vid, att där man betalar, där får man vara. En gång hade hon frågat mig efter räkningen, om hon skulle betala per vecka, eller hur annars. Men då jag avböjde att diskutera saken, lät hon den genast falla. Hennes tankar voro på annat håll, tycktes ständigt, ständigt gå i ring kring något, hon liknade verkligen arrendatorns gamla häst, som gick runt i vandringshuset och drog tröskverket.

Den fullkomliga vilan och arseniken höjde hennes krafter så mycket, att hon orkade hålla trösken i gång. Men den tog också all hennes kraft, ja, den tog mer kraft än hon fick in. Vad är det hon förtär sig över, förbrännes av, dör av? Det ligger förstås så nära till hands att säga: av en förlorad kärlek. Men något är det ibland i hennes förtvivlan, en nyans av hat, av vämjelse och skam, som jag inte gärna vill tro att en kärlek, än så förlorad, kan framkalla.

Medan jag gick uppför trappan, kom över mig plötsligt en ond aning: gumman hade varit så osynlig, måtte hon inte ha begagnat sig av min bristande vaksamhet och smugit upp till flickan. Då vi kommo in i salen utanför lilla gästrummet, hejdade jag Georg. Min aning hade visat sig riktig, hon var mycket riktigt därinne. Tyst, med Georgs hand hårt i min, lyssnade jag till följande repliker.

Gumman: Men då har ju fröken ett gott hem, alltså.

Den namnlösa: Hade, men mina föräldrar är döda för länge sen.

Gumman: Men Rakel har sagt, att fröken har en snäll och framstående bror, som fröken myc­ket väl kan få vara hos.

Den namnlösa: Jag har aldrig sagt fröken Rakel något annat, än att han är överste.

Gumman: Det är allt bra underligt nu för tiden. Nu, när någon är sjuk och besvärlig, då ska den prompt bort. Förr i världen höll var familj reda på sina.

Den namnlösa: Så rysligt det måtte ha varit förr i tiden.

Gumman: Men det är ju klart, att det kan finnas omständigheter. Familjer i mera framstå­ende ställning kan ju inte skämma ut sig med att kännas vid alla slags släktingar. Då är det skönt att få stoppa undan dem i fattiga och ensliga små prästhus på landet. Prästfruar får alltid hålla till godo, säger Helena. Fröken kan tro, att jag i min tid fick dras med förbrytare och obemärkta fallna kvinnor i mitt hem för eko­nomiens skull. Men inte tänkte vi, när vår dotter blev gift med en Ljunghed, att hon skulle behöva ta emot, rentut sagt, skökor i sitt hus.

Både Georg och jag höllo andan för att höra vad flickan skulle svara härtill. Då hon teg, ryckte sig Georg lös från mig och ville störta in, antagligen för att strypa sin mormor. Men jag fick fatt honom. — Gå, sade jag viskande, gå ljud­löst. Ty hon fick ju icke veta, att vi hört vad hon blivit kallad för.

I stället gick jag bort och stängde kraftigt dörren efter Georg, gick så själv in i inre rummet. Jag hade väntat att finna henne i ett till­stånd av upphetsning, men hon låg där alldeles lugn med samma min av allt förlorat som vanligt. Gumman stod vid hennes nattduksbord och tummade nervöst randen av vattenglaset, så att det var tjockt utan och innan.

Då jag obesvärad berättade nyheten, att över­sten var på väg, vaknade flickan ur sin apati: — Jag får lov att göra mig lite snygg, sade hon ivrigt, kanske jag kan klä mig. Innan jag ens hann att se efter, vilken effekt nyheten hade på gamla frun, var hon försvunnen. Bakom min rygg gled hon tyst ut ur rummet. Nu visar hon sig inte under överstens besök, tänkte jag.

Vi började göra våra förberedelser till broderns ankomst. Hon kom upp i sin stol, jag höll spegeln framför henne och gav henne en massa burkar hon behövde.

— Jag måste färga mitt hår snart igen, sade hon bekymrad, syns det mycken skillnad på det nya?

I Georgs rum bäddade Niklas åt översten, så att det knakade. Helena kom upp för att överse hans verk, och vi hörde då båda, hur hon sade: — Kära Niklas, du ska få se, att det händer något, för jag har sån oro. Varpå Niklas svarade: — Nä se det sa ja då sä frun, att de har ja då be­stämt för me, att me Guss hjälp så går de bra denna gången. Herr doktorn har ju inte vatt sjuker, de ja vet, på över en vecka. Har inte Gud på det markliaste sätt hulpit alla gånga intill nu? Och det är det, som gör, att ja tror det är Hans vilja, att inte ens herr kyrkoherden ska få veta något förrän denna svåra hemsökelsen är förbi, Minns frun när bisköpen va här? Ja, jag for in i min kammare och ba Gud så fort jag hinde mellan varven, gamla frun höll på att ta ner mig, och det kan ja sä frun nu så långt efteråt, att hon bar hand på mig och ga mig en redig örfil, så hon gjorde. Men det var det enda som skedde, och det bar jag väl gärna för herr doktorns skull. Men så fort hans högvördighet bisköpen va å gården, då ge de på tok. Å sammalunda sker det denna gången med höga överheten.

— Ja, Niklas, du kan då tala för en, sade Helena och försvann.

Flickan satte just en smula rött på sina kinder.

— Å, säg det för mig, bad hon utan att ta blicken från sina egna drag i spegeln. Han är så förfärligt snäll och förstår dessutom saker bra, men jag har ju märkt, att något är det.

— Ja, sade jag, något är det.

Vi tego ett ögonblick.

— Är det att han — tar kokain eller sånt som läkare kommer åt?

— Nej, sade jag, och jag ska ärligt säga ifrån, att jag inte vet.

I detsamma hörde vi Helena komma tillbaka. Jag beslöt att ännu i denna kväll söka få upp draperi av något slag för den igensatta dörren, ty ånyo hörde vi varje ord hon sade.

— Vet du, Niklas, nu vill Elias, att Georg ska ligga inne på hans soffa i natt. Vad ska jag ta mig till med det? Det går ju inte an, men jag vet inte, vad jag ska ge för skäl?

Det var verkligen ett underligt förhållande mel­lan dessa två. Hon vände sig helt ödmjukt till honom, den stolta Helena, och Niklas tröstade henne med en själasörjares auktoritet. Hans myn­dighet mot kvinnorna i huset stack verkligen på det mest hårresande sätt av mot den underdånig­het han visade inför Elias och Georg. Ja, nu tillsade han bara Helena att lita på Gud och sin ädle make och lugnt släppa in herr doktorn till herr kyrkoherden, och genast gav Helena med sig och gick lugnare ner igen.

Jag var så försjunken i tankar, att jag inte märkte vad som stod på, förrän flickan hastigt satt två diskreta röda rosor på mina kinder med sin lilla svamp.

— Titta nu i spegeln, sade hon, det klär. Det klär er också att ha magrat de sista dagarna.

— Ja, men er bror är ju gift, sade jag och torkade bort det röda.

— Jag har hört något så underligt, sade flickan, genom den här olyckliga dörrn en gång. Jag kan inte beskriva vad det var, det lät som om han haft en kvinna hos sig, som han talade med. Men där var ju ingen. Och han grät.

— Jag har också varit med en gång, sade jag. Och jag tror, att han kanske har lidit mycket genom en kvinna…

— En tyska?

— En tyska, ja troligen, och nu kommer hon tillbaka till honom och besätter hans ande under längre och kortare anfall. Det är väl därför han hatar henne så gränslöst.

— Det gör jag också, sade flickan. Nej, jag orkar inte sätta på klänningen. Jag kan inte ta en kjol över huvet mer. Ge mig nattrocken. Tror ni det är obotligt?

— Å, nej då, sade jag, det vore ju förfärligt.

— Och därför vore det inte möjligt, för att det är förfärligt? Ack! Hörde ni vad jag blev kallad nyss? Man hör visst allting här?

— Dörren var inte stängd riktigt. Ja jag hörde det. Jag försöker alltid tänka, då hon säger lik­nande saker till mig, att det är ett straff Gud har lagt på henne att få lov att säga onda ord på sin ålderdom. Jag har hört talas om henne förr, hon var riktigt berömd i trakten för sitt ståtliga utseende och sin duktighet, hon ansågs också gudfruktig. Hon skötte sig antagligen väl, och ingen märkte hur dant hennes hjärta var. Men nu har hon inte förstånd att dölja det. Men för att det är ett Guds straff, så låter jag henne inte opåtalt få skämma ut mig så. Jag säger emot.

– Menar ni, att jag skulle sagt emot?

– Ja visst.

– Det kunde jag inte. För jag är verkligen en sköka, sade flickan.

Hur skulle jag bete mig? I min rådlöshet lade jag bort titlarna med henne.

I detsamma hörde vi Elias och översten komma språkande uppför trappan. Och jag skyndade mig att sätta på ett vitt serveringsförkläde och på huvudet en korrekt liten mössa. Detta var pre­senter, som jag haft med mig för jungfrun i prästgården, men som de inte alls klädde Niklas, så hade de blivit liggande oanvända i min byrå.

Översten stannade till allas vår stora lättnad bara över en dag, det var mycket besvärligt att ha så stort främmande i huset, men det hade väl gått an, om icke skräcken för Georg varit. Niklas fick icke servera vid bordet, det kunde jag mycket väl göra, men så var bordet utan värdinna, ty Helena vidhöll sitt beslut att icke synas. Hon behövdes dessutom rätt väl i köket, ty Niklas var så tillintetgjord av vördnad för den höga överheten, att han fördärvade maten, om man lät honom hållas. Emellertid fäste sig över­heten inte vid småsaker, därtill var den alltför tacksam och glad, att Elias gick in på att be­hålla hans syster ett par månader.

Elias och han kommo väl överens, som fallet ofta är med präster och militärer. Han blev bror med Elias och berättade för honom, att svårig­heten med Eva under de fem år — tänk fem, lilla stackarn — hon varit sjuk alltid bestått däri, att hon hade sådan oro i själen och aldrig ville stanna någonstädes, vare sig på sanatorier, vilo­hem eller utländska kurorter, hade hon det än så präktigt. Han dolde icke sin något ohövliga förvåning över att hon förklarat sig villig att stanna året ut, ja hela vintern om så vore i denna avsides och billiga prästgård. Men när det nu var så, och han övertygat sig om att hon fann sig väl hos oss, reste han nöjd och lättad efter att ha givit mig så hederliga drickspengar, att jag på hans bekostnad kunde halvsula mina kängor.

Eva och jag stodo i övre förstugan och åsågo hans avresa. När vagnen försvunnit, vände hon sig och såg på mig, och jag förstod, att hon var lika glad däråt som han. Men det sade hon ju icke, hon bara smög sig intill mig och smekte fatt min kind.

— Ja, nu har du mig, sade hon, vill du nu också ha tålamod med mig? Och det var då jag kände mig övertygad om att hon i enlighet med ett av Gud fattat beslut givit sig i min hand som i en moders hand.