Den röda nejlikan/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

I. Paris: september 1792.
Kap. II  →


[ 1 ]

I.
Paris: september 1792.

En sorlande, svallande, sjudande hop av varelser, som endast till namnet äro mänskliga, ty för öga och öra tyckas de ej vara något annat än vilda djur, hetsade av låga lidelser, hämnd­lystnad och hat. Timmen, en stund före solnedgången, och plat­sen, Västra barrikaden, just den punkt, där tio år senare en stolt envåldshärskare reste ett odödligt minnesmärke åt nationens ära och sin egen fåfänga.

Under större delen av dagen hade giljotinen oavbrutet hållit på med sitt hemska arbete; allt vad Frankrike yvts över under gångna århundraden, gamla klingande namn och blått blod, hade fått böja sig i stoftet för landets längtan efter frihet och broderskap. Slaktandet hade vid denna sena timme på dagen upphört endast därför att det fanns andra, ännu intressantare syner för fol­ket att bevittna, kort innan barrikaderna skulle stängas före nattens inbrott.

Folkmassan störtade alltså åstad från Place de la Grève och styrde kosan till de olika barrikaderna för att bevittna detta lockande och roande skådespel.

Det kunde få ses varenda dag, ty de där aristokraterna voro nu verkligen för innerligt dumma!... De voro naturligtvis för­rädare mot folket allesammans, män, kvinnor och barn, som råkade vara ättlingar till de store män, vilka alltsedan korstågens tid ut­gjort Frankrikes ära: dess gamla noblesse. Deras förfäder hade förtryckt folket, trampat dem under de scharlakansröda klackarna på sina fina spännprydda skor, och nu hade folket blivit [ 2 ]Frankrikes styresmän och krossade sina forna herrar — ej under klac­ken, ty man gick vid den tiden mest barfota — utan under en kraftigare tyngd, giljotinens bila.

Och för varje dag, varje timme krävde detta ohyggliga dödsredskap sina talrika offer — gamla män, unga kvinnor, späda barn — ända fram till den dag, då det skulle komma att kräva en ko­nungs och en vacker drottnings huvuden.

Men detta var ju som det skulle vara — var ej folket nu Frankrikes styresmän? Varenda aristokrat var en förrädare, liksom hans förfäder varit det före honom; i tvåhundra år hade nu fol­ket svettats och trälat och svultit för att ett flärdfullt hov skulle få leva i prakt och slöseri. Men nu måste ättlingarna till dem, som hjälpt till att sprida glans över detta hov, gömma sig, om livet var dem kärt — fly långt bort, om de ville undvika folkets länge fördröjda hämnd.

De försökte också gömma sig, försökte fly — det var just det, som var det roliga. Varenda afton, innan portarna stängdes och torgkärrorna skumpade ut i ett långt tåg förbi de olika barri­kaderna, var det någon dum aristokrat, som försökte undkomma allmänna välfärdsutskottets klor. Under olika förklädnad, under växlande förevändningar sökte de smyga sig genom barriärerna, som så väl vaktades av Republikens medborgargarde. Män i kvin­nokläder, kvinnor i mansdräkt, barn, tillstyrda i tiggarepaltor; man såg alla sorter. Före detta grevar, markiser, till och med hertigar, som ville fly från Frankrike, uppnå England eller något annat lika förbannat land och där försöka väcka avoga känslor mot den äro­rika Revolutionen eller samla en krigshär för att befria de eländiga fångarna inne i Le Temple[1], vilka en gång kallat sig Frankrikes herrar.

Men de fångades nästan allesammans vid barrikaderna. Sär­skilt sergeant Bibot vid västra porten hade ett underbart väderkorn, när det gällde att känna igen en aristokrat även i den mest ge­nomförda förklädnad. Och då var det, förstås, som det roliga började. Bibot såg på sitt byte som katten tittar på råttan, lekte [ 3 ]med det, ibland i en hel kvarts timme, låtsades vara lurad av för­klädnaden, peruken och de andra maskeradattributerna, som dolde en för detta ädel markis’ eller greves identitet...

Åh, Bibot var en stor skämtare, och det lönade väl mödan att gå och driva kring den där västra barrikaden för att se honom fånga en aristokrat just när denne skulle till att försöka undfly folkets hämnd.

Ibland släppte faktiskt Bibot sitt offer ut genom portarna och lät det i hela två minuter inbilla sig, att det verkligen kommit ut ur Paris och till och med skulle kunna i trygghet uppnå engelska kusten... Bibot lät den arma uslingen gå en tio meter utåt öppna fältet; se’n skickade han två hantlangare efter honom för att hämta honom tillbaka, avklädd teatergrannlåten.

Åh, det var alldeles förskräckligt roligt, för ofta nog hände det, att flyktingen var en kvinna, någon stolt markisinna, som såg gränslöst komisk ut, när hon ändå till sist råkade i Bibots klor och visste, att hon dagen därpå kunde vänta ett kort förhör och sedan Madame la Guillotines ömma omfamning.

Ingen under, att denna härliga septembereftermiddag folk­massan kring Bibots port var ivrig och förväntansfull. Blodtörs­ten växer, allt eftersom den tillfredsställes, och otörstig blir man aldrig; pöbeln hade sett hundra ädla huvuden falla under giljoti­nen i dag, och den ville förvissa sig om, att den skulle få se yt­terligare hundra falla i morgon.

Bibot satt på en omstjälpt tomtunna nära barrikadens port; under sitt kommando hade han en liten avdelning medborgar­garde.

Arbetet hade varit mycket träget på senaste tiden. De för­bannade aristokraterna hade nu blivit skrämda och försökte med all makt komma ut ur Paris; män, kvinnor och barn, vilkas för­fäder, även mycket långt tillbaka i tiden, hade tjänat dessa förrä­diska bourboner, voro själva allesammans förrädare och äkta gil­jotinföda. Varenda dag hade Bibot haft den tillfredsställelsen att avslöja några flyende rojalister och skicka dem tillbaka att rann­sakas av Allmänna välfärdsutskottet, vars ordförande var den gode patrioten medborgare Foucquier-Tinville.

Både Robespierre och Danton hade lovordat Bibot för hans [ 4 ]nit, och Bibot var stolt över det faktum, att han på egen hand sänt minst femtio aristokrater till giljotinen.

Men i dag hade alla sergeanter, som hade tjänstgöring vid de olika barrikaderna, erhållit speciella order. Helt nyligen hade ett ganska stort antal aristokrater lyckats fly ur Frankrike och oan­tastade uppnå England. Underliga rykten voro i svang om dessa rymningar; de hade upprepats gång på gång och voro synnerli­gen djärva, och folkets sinnen började bli alltmera upphetsade. Sergeant Grospierre hade själv skickats till giljotinen, därför att han låtit en hel familj aristokrater slippa ut genom norra porten, rätt under näsan på sig.

Det hade bekräftats, att dessa rymningar hade förberetts och iscensatts av ett band engelsmän, vilkas dristighet sökte sin make och som, bara av begär att lägga sig i vad som inte angick dem, använde sina lediga stunder till att röva bort de offer, som med all rätt tillkommo Madame la Guillotine.

Dessa rykten blevo snart allt vildare och mera utsmyckade med detaljer. Det låg utom allt tvivel, att dessa framfusiga engels­män verkligen funnos till, och de tycktes dessutom ha till anfö­rare en man, vars mod och djärvhet gränsade intill det fabelaktiga. Sällsamma historier berättades om hur han och de aristokrater, vilka han räddade, plötsligt blevo osynliga, när de nådde barri­kaderna, och genom som det tycktes rent av övernaturligt bistånd sluppo ut genom portarna...

Ingen hade sett dessa hemlighetsfulla engelsmän. Vad deras anförare angår, talade man aldrig om honom annat än med en vidskeplig rysning...

Medborgare Foucquier-Tinville kunde under dagens lopp få en papperslapp från något hemlighetsfullt håll; ibland hittade han den i sin rockficka, och stundom lämnades den honom av någon i folkhopen, medan han var på väg till allmänna välfärdsutskot­tets sammankomster. Papperet innehöll ofelbart ett kort medde­lande om att dessa galna engelsmän voro i farten, och det var alltid undertecknat med ett bomärke, uppritat i rött — en liten stjärnformig blomma, den vilda röda nejlikan.

Och endast några timmar efter erhållandet av detta oför­skämda meddelande fingo Allmänna välfärdsutskottets medlemmar [ 5 ]höra, att så och så många rojalister och aristokrater lyckats uppnå kusten och voro på väg till England och tryggheten...

Vakterna vid portarna hade fördubblats, och tjänstgörande sergeanterna hade hotats med döden, medan frikostiga belöningar utfästes för tillfångatagandet av dessa fräcka och tilltagsna engels­män. En summa av femtusen francs hade utlovats åt den man, som bemäktigade sig den hemlighetsfulla och gäckande Röda nej­likan.

Envar kände på sig, att Bibot skulle bli denne man, och Bibot tillät denna övertygelse att rotfästa sig i vars och ens sinne. Och sålunda kommo dag efter dag människor för att följa med händelserna vid västra porten och vara närvarande, när han lade vantarna på någon flyende aristokrat, som måhända kunde ledsa­gas av den där hemlighetsfulle engelsmannen.

— Bah, sade han till sin förtrogne korpral; medborgaren Grospierre var ett nöt! Om det bara varit jag, där vid norra por­ten i förra veckan...

Medborgaren Bibot spottade i marken för att uttrycka sitt förakt för kamratens dumhet.

— Hur gick det till, medborgare? frågade korpralen.

— Grospierre stod vid porten och höll god vakt, började Bibot med viktig min och pöste självbelåtet upp sig, då folkho­pen slöt en ring omkring honom och började uppmärksamt lyssna till hans berättelse. — Alla ha vi hört talas om denne galne en­gelsman, som ställer till så mycket, denna Röda nejlika, den hin måtte anamma! Men genom min port slipper han inte, så myc­ket är säkert, såvida han inte är den lede fienden själv. Men Grospierre var nu en stor fårskalle. Torgkärrorna körde just ge­nom portarna; där var en, som var lastad med tunnor och kördes av en gammal gubbe med en pojke bredvid. Grosville hade nog fått en tår för mycket, men han tyckte förstås, att han bar sig mycket knipslugt åt; han tittade i tunnorna — de flesta av dem åtminstone — såg att de voro tomma och lät kärran passera.

Ett mummel av ursinne och föraktfullhet höjdes ur hopen av trasigt slödder, som skockat sig runt medborgaren Bibot.

— En halv timme senare, fortfor sergeanten, kommer det en [ 6 ]gardeskapten med en skvadron på några dussin soldater. — Har en kärra farit här förbi? frågar han helt andfådd Grospierre. — Jaha, säger Grospierre, det är inte en halvtimme sedan. — Och ni lät dem komma undan! ryter kaptenen i fullt raseri. — Ni blir förd till giljotinen för detta, medborgare Grospierre! I den kärran satt ju gömd för detta hertigen de Chalis och hela hans familj. — Vad för slag? skriker sergeanten helt förfärad. — Jo, var lugn för det, ni, och körsvennen var ingen annan än den fördömde engelsmannen, Röda nejlikan.

Ett samfält tjut av vrede och avsky avslöt berättelsen. Med­borgaren Grospierre hade visserligen med livet fått plikta för sin försumlighet, men en sådan dumbom han varit, en sådan ohjälp­lig idiot!

Bibot skrattade så hejdlöst åt sin egen historia, att det dröjde en stund, innan han förmådde fortsätta.

Äntligen återtog han:

— Efter dem, mina män! skriker kaptenen. — Kommen ihåg belöningen! Efter dem, de kunna inte ha hunnit långt. — Och därmed störtar han ut genom stadsporten, följd av sin skvadron.

— Men det var för sent? skränar hopen i stor upphets­ning.

— De fingo aldrig tag i dem!

— Må den lede taga Grospierre, så dum som han var!

— Ja, han förtjänade sitt öde!

— Ett sådant kräk, som inte undersöker tunnorna or­dentligt!

Dessa utfall tycktes i hög grad roa sergeant Bibot, han gap­skrattade, tills hans sidor värkte och tårarna strömmade utför hans kinder.

— Nej, nej, sade han slutligen, där satt inga aristokrater i tunnorna, och körsvennen var inte Röda nejlikan.

— Va-a?

— Nej! Gardeskaptenen var den där usle engelsmannen i förklädnad och varenda en av hans soldater var aristokrater. Nu teg pöbeln. Hela historien smakade verkligen av under­verk, och fastän republiken hade avskaffat Gud, hade den inte [ 7 ]fullt lyckats uti att döda fruktan för det övernaturliga i fol­kets hjärtan. Den där engelsmannen måste helt visst vara satan själv ...

Solen stod långt nere i väster. Bibot redde sig till att stänga portarna.

— En avant med vagnarna! sade han.

Några dussin täckta vagnar höllo i en lång rad, färdiga att lämna staden för att hämta de lantmannaprodukter från den kring­liggande trakten, som skulle torgföras morgonen därpå. Bibot kände till dem nästan allesammans, eftersom de passerade genom hans port två gånger om dagen på sin väg till och från staden.

Han talade med en eller två av körsvennerna — för det mesta kvinnor — och gav sig stor möda med att undersöka vag­narna invändigt.

— Ni har förstås inte reda på någonting, brukade han säga, och jag ämnar inte låta dra mig vid näsan som den token Grosville.

Kvinnorna, som körde vagnarna, tillbragte vanligen sin dag på Place de la Grève, under giljotinens plattform, stickande och och pratande, medan de gåvo akt på de långa rader med vipp­kärror, som anlände med de offer Skräckregeringen fordrade för varje dag. Det var mycket lustigt att se aristokraterna infinna sig på Madame la Guillotines stora mottagning, och platserna tätt in­till plattformen voro mycket eftersökta.

Bibot hade under dagens lopp haft tjänstgöring på torget. Han kände igen de flesta av de gamla häxorna, »tricoteuses», som de kallades, vilka sutto där och stickade, medan huvud efter huvud föll under bilan och de själva blevo alldeles nedstänkta av de hatade aristokraternas blod.

— Nå, gumman lilla, sade Bibot till en av dessa rysliga häxor, vad har ni där för slag?

Han hade sett henne förut på dagen, med sin stickstrumpa och den till vagnen hörande piskan bredvid sig. — Nu hade hon fästat en ruska hårlockar vid piskskaftet, alla färger, från guldgult till silvergrått, kastanjebrunt och kolsvart, och dem klappade hon och strök med sina långa och beniga fingrar, medan hon skrattade mot Bibot.

[ 8 ]— Jag har gjort mig till god vän med Madame la Guillotines älskare, sade hon med ett hest skratt, och han skar av de här åt mig från huvudena, när de rullade ned. Han lovade mig ännu flere i morgon, men jag vet inte, om jag kommer in och står på min vanliga plats.

— Varför inte det då, mor lilla? frågade Bibot.

Härdad soldat som han var kunde han ej låta bli att rysa åt råheten hos detta vidunder i kvinnohamn med den ohyggliga trofén på handtaget av piskan.

— Min dotterson har smittkoppor, sade hon och pekade med sin breda tumme inåt vagnen; somliga påstå det är pesten!... Om det är pesten, får jag inte lov att komma in till Paris i morgon.

Så fort hon nämnt orden smittkoppor, hade Bibot hastigt tagit ett steg baklänges, och när den gamla häxan började tala om pesten, retirerade han från henne så fort han kunde,

— Måtte hin ta dig! muttrade han, medan hela folkhopen hastigt drog sig undan från vagnen, så att den blev stående i ensligt majestät mitt på torget.

Den gamla häxan skrattade.

— Aldrig hade jag trott ni var en sådan kruka, medbor­gare, sade hon. — Är det en karl, som är rädd för sjukdom!

Morbleu! Pesten!

Varenda en stod förfärad och tyst, fylld med skräck för den gräsliga sjukdomen — det enda, som ännu ägde förmågan att väcka skrämsel och respekt hos dessa förvildade varelser.

— Ut med dig och med ditt besmittade yngel! skrek Bibot med hes röst.

Och med ännu ett rått skratt och ett ohöviskt skämt gav den gamla häxan sin utmagrade krake ett rapp av piskan och körde sin kärra ut genom porten.

Denna händelse hade fördärvat eftermiddagen. Gatdrivarna hade blivit helt förfärade över dessa båda gräsliga hemsökelser, som måhända hotade, de båda sjukdomarna, som ingenting för­mådde bota och som dömde till en förskräcklig död i enslighet och övergivenhet. De stodo och hängde kring barrikaderna, tysta och trumpna, misstänksamt sneglande på varandra, [ 9 ]instinktmässigt undvikande varandra, som om törhända pesten redan låg på lur mitt ibland dem.

Efter en stund hände precis samma sak som hänt Grospierre — en gardeskapten kom plötsligt ridande. Men honom kände Bibot, så man behöfde ej vara rädd för att han sedermera skulle visa sig ha varit en listig engelsman i förklädnad.

— En kärra... skrek han andlöst, långt innan han kom­mit fram till portarna.

— Än se’n då? sade Bibot vresigt.

— Körd af en gammal häxa ... En täckt kärra ...

— Ja, sådana var där väl ett dussin ...

— En gammal häxa, som sade, att hennes son hade pesten?

— Ja.

— Den lät ni väl inte köra förbi?

Morbleu! sade Bibot, vars rödbrusiga kinder plötsligt blivit askgrå av fruktan.

— I den kärran sutto för detta comtesse de Tournay och hennes båda barn, allesammans förrädare och dömda till döden.

— Och den som körde? mumlade Bibot, i det en rysning av fasa löpte utefter hans ryggrad.

Sacr-re bleu! svor kaptenen. — Man är nästan säker på, att det var den där galne engelsmannen själv — Röda nejlikan!

  1. = Tempeltornet, vilket uppfördes i 13:e århundradet och 1792 användes som fängelse för den olyckliga franska konungafamiljen jämte flera andra av revolutionens offer. Napoleon I lät 1808—11 riva tornet.