Den röda nejlikan/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. IV
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

V. Marguerite.
Kap. VI  →


[ 35 ]

V.
Marguerite.

Inom ett ögonblick blev värdshusets hemtrevliga, väl ombo­nade matsal skådeplatsen för ytterlig bestörtning och oreda. Så fort stallpojken ropat ut sin nyhet, hade lord Antony rusat upp från sin plats och riktade nu en massa förvirrade och motsägande befallningar åt den stackars förbryllade Jellyband, som föreföll all­deles rådlös.

— För allt vad du gör, karl, väste hans nåd i en upp­rörd viskning, försök att med ert prat hålla lady Blakeney här­ utanför några ögonblick, så att damerna hinna draga sig tillbaka... Det är ju en rent förbaskad otur, detta, tillade han och kastade en ängslig blick mot dörren.

— Fort, Sally, ljusen! skrek Jellyband.

Han sprang planlöst omkring, hoppande än på det ena be­net, än på det andra, och bidrog endast till att öka den allmänna förvirringen.

Även grevinnan hade rest sig; stel och rak, sökande dölja sin sinnesrörelse under en med hennes värdighet mera överens­stämmande sang-froid, upprepade hon mekaniskt:

— Jag vill inte se henne för mina ögon — jag vill inte se henne för mina ögon.

Därutanför hade allt husfolket samlats för att begapa och väl­komna så framstående gäster.

— God dag, sir Percy! — Ödmjukaste tjänare, hennes nåd! — Fägnar mig mycket att se herrskapet! — hördes i en enda oav­bruten kör, vari då och då en svag, jämmerlig röst stämde in:

— Kommen ihåg den stackars blinde — av barmhärtighet, ers högvälborenhet och hennes nåd!

Då ljöd plötsligt en sällsynt välklingande röst genom allt sorlet:

— Må den blinde dra för — — men ge honom först kvällsvard, så bjuder jag.

Rösten var låg och melodisk, med ett lätt sjungande tonfall och en den allra som lillaste soupçon av utlänsk brytning i utta­let av konsonanterna.

[ 36 ]Varenda en inne i skänkrummet hörde rösten och tystnade, ofrivilligt lyssnande till den ett ögonblick.

Sally stod och höll ljusstakarna vid den motsatta dörren, som ledde till sovrummen en trappa upp, och grevinnan stod just i be­grepp att slå en hastig reträtt inför den fiende, som ägde en så mild och melodisk röst. Suzanne beredde sig motvilligt att följa sin mor, medan hon kastade längtansfulla blickar mot dörren, där hon alltjämt hoppades få se sin forna, så varmt avhållna skol­kamrat.

Då slog Jellyband upp dörren. Han hoppades alltjämt i sin enfaldiga kortsynthet, att den katastrof, som han kände låg i luf­ten, stod att avvända, och samma låga, melodiska stämma fortfor med ett tonfall av skämtsam förfäran:

— B-r-r-r! Jag är våt som en tupp! Mon Dieu — har man väl någonsin sett ett sådant gräsligt klimat!

— Suzanne, kom med mig genast — det är min önskan, sade grevinnan i befallande ton.

— Åh, mamma, bad Suzanne.

— Hennes nåd — hm — hennes nåd... lät det med slock­nande stämma från Jellyband, som gjorde ett klumpigt försök att spärra vägen.

Pardieu, min gode man, sade lady Blakeney med någon otålighet, varför står ni i vägen för mig och trampar omkring likt en kalkon med en ond fot? Låt mig komma fram till brasan, jag håller på att förgås av köld.

I nästa ögonblick hade lady Blakeney sakta makat värdshus­värden åt sidan och frasande seglat in i skänkrummet.

Det finnes ännu i behåll många porträtt och miniatyrer av Marguerite S:t Just — lady Blakeney som hon vid denna tid var — men det är tvivelaktigt, huruvida något av dem verkligen gör hen­nes egendomliga skönhet rättvisa. Hon var högväxt, över medel­längd, med präktig figur och imponerande hållning, och det var alls icke underligt, att till och med grevinnan stannade ett ögon­blick i ofrivillig beundran, innan hon vände den bländande uppen­barelsen ryggen.

Marguerite Blakeney var vid denna tid knappast tjugufem år, och hennes skönhet stod i sin yppigaste blomstring. Den stora [ 37 ]hatten med dess vågiga, mjukt vajande plymer kastade en mild skugga över den klassiska pannan med dess gloria av kastanjebrunt hår — för ögonblicket fritt från varje skymt av puder. Den ljuva, nästan barnsliga munnen, den rakt skurna näsan, runda hakan och fina halsen — allt tycktes ytterligare framhävt av tidevarvets pit­toreska dräkt.

Den dyrbara blå sammetsklänningen följde i varje linje gestal­tens behagfulla konturer, medan den ena späda handen med ett slags pikant värdighet omfattade den långa promenadkäppen, prydd med en stor bandrosett, som den tidens tongivande damer nyligen börjat bära.

Med en snabb blick runtomkring rummet hade Marguerite Blakeney mönstrat alla de närvarande. Hon nickade vänligt till sir Andrew Ffoulkes, medan hon räckte lord Antony handen.

— Nej se — mylord Tony! Vad i all världen gör ni här i Dover? sade hon muntert.

Utan att vänta på svar gjorde hon därpå en vändning, så att hon kom med ansiktet rakt emot grevinnan och Suzanne. Hela hennes ansikte lystes upp av ett ännu glättigare uttryck, och hon sträckte fram båda armarna mot den unga flickan.

— Vad för något! Det är ju ingen annan än min lilla Su­zanne, som står där! Pardieu, lilla medborgarinna, hur kommer det sig, att du är i England? Och grevinnan med!

Med den största hjärtlighet steg hon fram till mor och dot­ter, utan att röja en skymt av förlägenhet i sitt sätt eller i sitt leende.

Lord Tony och sir Andrew följde den lilla scenen med oro­lig spänning. Trots sin engelska börd hade de ofta varit i Frank­rike och umgåtts tillräckligt mycket med fransmän för att fatta det oblidkeliga förakt, det bittra hat, varmed Frankrikes gamla noblesse betraktade alla dem, som biträtt vid dess störtande.

Armand S:t Just, den vackra lady Blakeneys bror, var ivrig republikan, ehuru han var känd för måttfulla och försonliga tänke­sätt; släkthatet mellan honom och den gamla familjen S:t Cyr, de förmenta skymferna och oförrätterna, som ingen utomstående nå­gonsin blev invigd uti — allt hade kulminerat i den sistnämnda släktens nästan totala nederlag. I Frankrike hade S:t Just och hans [ 38 ]parti triumferat, och här i England, ansikte mot ansikte med dessa tre flyktingar, som drivits ur sitt land, som måst fly för att rädda livet och förlorat allt vad århundraden av lyx givit dem — fram­för dem stod nu en fager ättling av samma republikanskt sinnade släkter, som kullstörtat en tron och utrotat en bördsadel, vars ur­sprung förlorade sig i svunna århundradens skugghöljda fjärran.

Hon stod där framför dem i all sin omedvetet utmanande skönhet och sträckte mot dem sin fina hand liksom om hon ge­nom denna enkla handling velat slå en brygga över de sista tio årens konflikter och blodsutgjutelse.

— Suzanne, jag förbjuder dig att tala till den där kvinnan, sade grevinnan strängt, i det hon lade en tillbakahållande hand på dotterns arm.

Hon hade talat på engelska, så att alla skulle höra och för­stå; de båda unga engelska herremännen såväl som den tarvlige värdshusvärlden och hans dotter. Den sistnämnda bokstavligen tappade andan av fasa över denna utlännings oförskämdhet, denna exempellösa fräckhet mot hennes nåd — som ju var engelska, nu när hon gift sig med sir Percy och umgicks med självaste prin­sessan av Wales...

Vad angår lord Antony och sir Andrew Ffoulkes, så kände de sig ytterst illa till mods, när de bevittnade denna avsiktliga förolämpning. Den ene av dem lät höra ett bönfallande, den andre ett varnande utrop, och ofrivilligt kastade båda en snabb blick mot dörren, varifrån en långsam och något släpig, men ej obe­haglig stämma redan förnummits.

Bland alla de närvarande voro Marguerite Blakeney och gre­vinnan de Tournay de enda, som förblevo skenbart oberörda. Den senare, rak, nackstyv och trotsig, med ena handen alltjämt på dot­terns arm, tedde sig som själva personifieringen av oböjlig rasstolt­het. För ögonblicket hade Marguerites intagande ansikte blivit lika vitt som den mjuka fichu, vilken låg svept kring hennes hals, och en skarp iakttagare skulle ha observerat, att handen, som höll den långa, rosettprydda promenadkäppen hårt omsluten, darrade en smula.

Men detta var endast för ett par sekunder. I nästa ögon­blick höjdes de fina ögonbrynen en smula, läpparna kröktes [ 39 ]sarkastiskt, de klara blå ögonen mötte oförfärat den vreda grevinnans blick, och med en lätt axelryckning utbrast hon i gäckande ton:

— Bevara mig väl — vad har farit i er, medborgarinna?

— Vi äro i England nu, madame, svarade grevinnan kallt, och jag har full rätt att förbjuda min dotter att taga emot er hand i vänskap. Kom, Suzanne!

Hon vinkade åt sin dotter, och utan att bevärdiga Marguerite Blakeney med ytterligare en blick, men med en djup gammaldags komplimang för de båda unga männen, seglade hon majestätiskt ut ur rummet.

Tystnad rådde inne i den gamla värdshussalen, medan frasandet av grevinnans sidenkjolar dog bort nedåt korridoren. Mar­guerite, stel som en bildstod, följde med en hård blick den ståt­liga gestalten, där den försvann genom dörren — men då lilla Suzanne, ödmjuk och lydig, skulle till att följa sin mor, försvann det hårda uttrycket plötsligt, och i lady Blakeneys ögon kom nå­gonting vemodigt, som i sin barnsliga oskyldighet verkade nästan rörande.

Lilla Suzanne uppfångade denna blick. Den unga flickans ömsinta natur veknade för den vackra kvinnan, som ej var så myc­ket äldre än hon själv, och det dotterliga pliktmedvetandet beseg­rades av känslorna för den forna väninnan. I dörren vände hon om, sprang tillbaka till Marguerite, slog armarna omkring henne och gav henne en hjärtlig kyss.

Först därefter följde hon efter modern, och allra sist gick Sally med ett belåtet småleende på sitt rundkindade ansikte och en sista nigning för hennes nåd.

Suzannes impulsiva hjärtlighet verkade lösande och frigörande på den obehagliga spänningen. Sir Andrews ögon följde den täcka lilla gestalten, tills den försvunnit ur sikte, och därpå mötte de lady Blakeneys med oförställd munterhet.

Marguerite hade med en täckt affekterad åtbörd skickat en slängkyss efter damerna, då de försvunno genom dörren; sedan började ett gäckande smålöje spela kring den fina munnen.

— Åhå, står det så till! sade hon muntert. — Sir Andrew, har ni någonsin råkat en så obehaglig människa? Måtte jag ald­rig komma att se ut som hon, när jag blivit gammal!

[ 40 ]Hon samlade ihop sina frasande kjolar, antog en överdrivet rak hållning och vandrade med fasta steg mot dörren.

— Suzanne, sade hon, härmande grevinnans röst, jag för­bjuder dig att tala med den där kvinnan!

Det skratt, som åtföljde denna replik, ljöd måhända en smula tvunget och ihåligt, men varken sir Andrew eller lord Tony voro några skarpa iakttagare. Minspelet var emellertid så överdå­digt, tonfallet så på pricken träffat, att bägge de unga männen uppstämde ett entusiastiskt »bravo!»

— Ack, lady Blakeney, började lord Tony, vad de måste sakna er vid Comédie Française, och vad parisarna måste hata sir Percy för att han tagit bort er!

— Kära ni, genmälde Marguerite med en ryckning på sina behagfulla axlar, det är omöjligt att hata sir Percy för någonting! Hans kvickhet och roligheter skulle avväpna till och med madame la comtesse.

Den unge vicomten, som ej brytt sig om att följa sin mor, när hon gjort sin värdiga sortie, tog nu ett steg framåt, färdig att uppträda till grevinnans försvar, om lady Blakeney skulle avskjuta ytterligare några pilar mot henne. Men innan han hann uttala den hövliga protest, som svävade på hans läppar, hördes ett skal­lande, bra nog enfaldigt skratt utifrån, och i nästa ögonblick visade sig en ovanligt reslig och mycket dyrbart klädd gestalt i dörr­öppningen.