Den röda nejlikan/Kapitel 16

←  Kap. XV

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XVI. Man och hustru.

Kap. XVII  →

XVI.
Man och hustru.

Några minuter senare satt hon, insvept i de mjukaste päls­verk, på vagnssätet bredvid sir Percy Blakeney, och de fyra präk­tiga hästarna travade med dånande hovslag nedåt den tysta gatan.

Natten var varm trots den svala vind, som fläktade Marguerites brännande kinder. Snart hade de Londonhusen bakom sig, och sedan de med rassel och dån passerat gamla Hammersmithbron, lät sir Percy hästarna med ilande fart styra kosan mot Richmond.

Floden slingrade sig i behagfulla krökningar och liknade en silverglittrande, buktande orm i månljuset. Långa skuggor från lummiga trädkronor bildade här och där djupsvarta fläckar tvärs över landsvägen. Hästarna ilade framåt med svindlande fart, styrda av sir Percys fasta och säkra händer.

Dessa nattliga åkturer efter baler och supéer i London ut­gjorde Marguerites stora förtjusning, och hon uppskattade till fullo denna excentriska idé hos mannen, som kom honom att efter varje festlig tillställning i staden föra hem henne till deras eget vackra hem vid floden i stället för att hyra en kvav våning i London.

Han älskade att köra sina eldiga hästar framåt de ensliga, månskensbegjutna vägarna, och hon älskade att sitta bredvid ho­nom på kusksätet, med den engelska sensommarnattens milda luft fläktande mot sitt ansikte efter den heta atmosfären på en bal eller en sen middag. Åkturen varade ej länge — stundom blott en knapp timme, när hästarna stått inne förut och sir Percy gav dem lösa tyglar.

I natt tycktes vagnen bokstavligen flyga fram längs vägen utmed flodstranden. Efter vanan talade han ej med henne utan stirrade rakt framför sig, och tömmarna tycktes vila helt löst i hans smala, vita händer. Marguerite kastade då och då en forskande blick på honom; hon kunde se hans vackra profil och det ena likgiltiga ögat med sitt raka fina bryn och tunga ögonlock.

Hans ansikte såg egendomligt allvarsamt ut i månskenet, och det erinrade Marguerites svidande hjärta om de lyckliga dagar, då han sökt vinna hennes kärlek — då han ännu ej blivit detta affekterade dumhuvud, denne fåfänge narr, vars liv tycktes delas mellan spel- och supébordet samt besök hos modeskräddarna.

Men nu, i månskenet, var det henne omöjligt att urskilja uttrycket i de halvslutna blå ögonen; hon kunde endast se den fasta hakans kontur, en del av den kraftiga munnen, pannans välbildade, massiva välvning. I sanning, naturen hade velat sir Percy väl; hans fel måste alla skyllas på den där stackars, halvt svagsinta modern och den tankspridde, ständigt sorgbundne fadern, av hvilka ingendera frågat efter det unga liv, som spirade upp emellan dem och som måhända redan nu, just genom frånvaron av all fostrande omtanke och ömhet, började vissna i sin knopp­ning.

Marguerite erfor plötsligt ett starkt deltagande för sin man. Den andliga kris hon nyss genomgått kom henne att känna sig överseende gentemot andras fel och brister.

I huru hög grad en mänsklig varelse kan bli en motståndslös ödets lekboll, det hade hon tvungits att inse med förfärande klar­het. Om någon för en vecka sedan sagt henne, att hon skulle komma att nedlåta sig till att spionera på sina vänner, att hon skulle överlämna en tapper och omisstänksam man i en skonings­lös fiendes händer — hon skulle med ett föraktfullt skratt ha till­bakavisat blotta tanken.

Och dock hade hon gjort dessa ting. Denne käcke och självuppoffrande hjälte skulle måhända mycket snart gå sin död till mötes — döden, vållad genom henne, alldeles som för två år sedan markisen de S:t Cyr mördats efter några av henne fällda tanklösa ord. Men i detta fall var hon moraliskt skuldfri; hon hade ej menat någonting så värst illa... men slumpen hade gripit in. Denna gång däremot hade hon begått en obestridligt lumpen handling — hade begått den med fullt uppsåt, driven av en bevekelsegrund, som nog ej skulle gillas av personer på den högsta moraliska ståndpunkt.

När hon kände sin makes starka arm tätt invid sig, kände hon även, hur ännu mycket mera han skulle betagas av veder­vilja och förakt för henne, om han vetat, vad hon förehaft i natt.

Sålunda döma mänskliga varelser varandra, ytligt och på skenbara grunder; de behandla varandra övermodigt och spotskt, med blott föga skäl, och utan misskund. Hon ringaktade sin man för hans tomma hjärna och simpla, andefattiga förströelser, och han, det kände hon, skulle förakta henne än mer, därför att hon ej haft den moraliska styrkan att göra det rätta för det rättas egen skull och uppoffra brodern, hur kär han än var henne.

Försjunken i sina tankar hade Marguerite funnit denna stilla timme, då hon kringfläktades av sommarnattens svala vind, alltför kort, och det var med en känsla av besvikenhet, som hon plötsligt märkte, att hästarna travat in genom de massiva gallergrindarna till hennes vackra engelska hem.

Sir Percy Blakeneys slott vid Thamesfloden har blivit histo­riskt. Till sina dimensioner palatslikt ligger det mitt inne i för­tjusande vackra trädgårds- och parkanläggningar, med sin fasad och en inbjudande terrass åt flodsidan till. Uppförd på Tudortiden tar sig den åldriga röda tegelbyggnaden utomordentligt pittoresk ut i sin grönskande omgivning, och den härliga gräsplanen med sin gamla solvisare ger förgrunden dess rätta stämning. Väldiga, sekelgamla träd sprida sval skugga, och i denna varma sensom­marnatt, då bladen redan börjat skifta i rostrött och guld, såg den gamla trädgården sällsamt poetisk och fridfull ut i månskenet.

Med osviklig precision hade sir Percy hållit inne de fyra präktiga hästarna omedelbart framför den vackra vestibulen i stil från drottning Elisabeths tid. Trots den sena timmen framkallade bullret av den annalkande vagnen en hel härskara av tjänare; de tycktes ha dykt upp ur marken och stodo nu vördnadsfullt kring ekipaget.

Sir Percy hoppade skyndsamt ned och hjälpte därefter Mar­guerite att stiga ur. Hon dröjde kvar på sandgången ett par ögon­blick, medan hon gav en av betjänterna några befallningar. Hon vandrade längs byggnaden och steg därefter in på gräsplanen, var­ifrån hon drömmande blickade ut över landskapet, som badade i silverglans. Naturen tycktes försänkt i den ljuvligaste frid, som stod i sällsam kontrast med de själsskakande sinnesrörelser hon nyss genomgått; hon kunde höra flodens dämpade brus och det sakta prasslet, när ett vissnat blad då och då långsamt dalade ned mot marken.

Eljes rådde djup tystnad omkring henne.

Hon hade hört hästarna frusta och kråma sig, när de led­des bort till sina avlägsna stallar, tjänarnas brådskande steg, då de alla gingo in för att vila; hela huset låg försänkt i ro. I två olika filer av rum, rakt ovanför den praktfulla sällskapsvåningen, brunno ännu ljus; det var hans rum och hennes, väl skilda från varandra av husets hela bredd — alldeles som vars och ens eget liv numera blivit skilt från den andres. Ofrivilligt suckade hon, fastän det i detta ögonblick skulle ha varit henne omöjligt att säga varför.

Längs inne i hennes hjärta aggade och sved någonting. Aldrig hade hon kännt sig så ensam, så bittert trängtande efter deltagande och sympati. Med en ny suck vände hon om från floden och vandrade uppåt huset, dunkelt undrande, huruvida hon någonsin skulle kunna finna ro och sömn efter en natt sådan som denna.

Plötsligt, innan hon hunnit fram till terrassen, hörde hon fasta steg mot det rasslande gruset, och i nästa ögonblick trädde hennes mans gestalt fram ur skuggan.

Även han hade gått omkring stora byggningen och följde nu gräsplanen ned emot floden. Han bar ännu sin tunga kusk­rock med de otaliga uppslag och kragar, som han själv gjort mo­derna, men han hade kastat den långt tillbaka och höll efter sin vana händerna nedstuckna i de djupa fickorna i sina sidenbenkläder. Den pråliga vita kostym som han burit på lord Grenvilles bal, med dess jabot av dyrbara spetsar, avtecknade sig näs­tan spöklikt mot husets mörka bakgrund.

Han tycktes icke ha märkt henne, ty efter några ögonblicks paus vände han tillbaka mot huset och kom rakt upp mot terrassen.

— Sir Percy!

Han hade redan foten på det understa av terrassens trapp­steg, men vid ljudet av hennes stämma ryckte han till och stan­nade. Därefter blickade han forskande inåt dunklet, varifrån hen­nes röst ropat på honom.

Hon kom hastigt fram i månljuset, och så fort han blev henne varse, sade han med denna min av fulländad ridderlighet, som han alltid antog, när han talade med henne:

— Till er tjänst, madame!

Men hans fot dröjde ännu på trappsteget, och i hela hans hållning fanns en förstucken antydan, dock tillräckligt märkbar för henne, att han ville komma sin väg och ej hade ringaste längtan efter ett samtal på tu man hand så här mitt på natten.

— Luften är härlig och sval, sade hon, månskenet fridfullt och poetiskt och trädgården inbjudande. Vill ni inte stanna här­ ute en stund? Timmen är ännu ej sen... Eller är mitt sällskap er så oangenämt, att ni vill göra er kvitt detsamma så fort som möjligt?...

— Nej, för ingen del, madame, svarade han artigt. — Jag misstänker dock storligen, att ni skall finna nattluften än mera poetisk utan mitt sällskap. Så att ju fortare jag avlägsnar mig, desto belåtnare blir ers nåd.

Han svängde om på klacken för att gå.

— Jag försäkrar, att däri tar ni fel, sir Percy, sade hon bråd­skande, i det hon drog sig något närmare intill honom. — Den klyfta, som — tyvärr! — uppkommit mellan oss, är jag inte vål­lande till.

— Ni får ursäkta, att jag verkligen trodde det, madame, gen­mälde han kallt. — Men mitt minne har nu alltid varit kort...

Han såg henne rakt in i ögonen, med denna makliga non­chalans, som blivit hans andra natur. Hon mötte för några se­kunder hans blick. Men därpå kom det ett outsägligt vekt uttryck i hennes egna ögon; hon gick utför terrassens trappsteg och trädde helt nära intill honom.

— Ert minne kort, sir Percy! O, då måtte det i sanning ha förändrats!... Är det tre eller fyra år sedan ni såg mig en timme i Paris, på er väg till österlandet? När ni kom tillbaka två år senare, hade ni inte glömt mig.

Hon var bedårande vacker som hon stod där i månskenet, med pälskappan glidande tillbaka från de vackra axlarna, dräktens guldbroderier skimrande och glittrande och de vemodiga blå ögo­nen fullt riktade på honom.

Han stod stilla och orörlig. Endast hans ena hand knöts hårt om ett av utsprången på terrassens stenbalustrad.

— Ni önskade mitt sällskap, madame, sade han med isande kyla. — Jag tar för givet, att det ej var för att vi skulle fördjupa oss i ömma minnen...

Tonfallet var så kallt och avvisande som gärna var omöjligt; hållningen obevekligt stram.

Sårad kvinnlig fåfänga borde ha föreskrivit, att Marguerite skulle gengälda kyla med kyla och stolt frasa förbi honom utan ett ord mera, endast med en kort böjning på huvudet. Men hen­nes kvinnliga instinkt bjöd henne att stanna kvar — denna fina instinkt, som kommer en vacker och om sin makt medveten kvinna att längta efter att lägga för sina fötter just den ende man, som förvägrar henne sin hyllning.

Hon räckte ut handen mot honom.

— Men varför inte, sir Percy? Nuet är då inte så särskilt förtju­sande, att jag inte kunde önska att få dväljas en smula i det förflutna.

Han böjde sin höga gestalt, och fattande yttersta spetsarna av de fingrar, som hon ännu höll utsträckta mot honom, kysste han dem ceremoniöst.

— I så fall, madame, genmälde han, torde ni ursäkta, om mitt tröga förstånd ej kan vara er följaktigt dit.

Återigen gjorde han ett försök att avlägsna sig, och återigen höll hennes stämma, mild, barnslig och nästan öm, honom kvar.

— Sir Percy!

— Till er tjänst, madame!

— Är det möjligt, att kärlek kan dö? utbrast hon med plöts­lig häftighet. — Jag trodde, att den lidelse, som du en gång kände för mig, skulle räcka över ett människolivs gränser. Finnes det ingenting kvar av den kärleken, Percy... som skulle kunna hjälpa dig... att slå den brygga över denna klyfta, som sorgligt nog kommit att skilja oss åt?

Hans resliga gestalt tycktes, medan hon talade, växa i höjden, den kraftiga munnen fick ett hårt drag, och ett uttryck av okuvlig envishet trädde fram i den vanligen så loja blicken.

— Vad skulle ändamålet vara därmed, om jag får fråga, madame? sporde han kallt.

— Jag förstår dig inte.

— Det är ändå lätt nog, sade han med en plötslig bitter­het, som tycktes bokstavligen jäsa fram mellan hans ord, ehuru han gjorde synbara ansträngningar för att kväva den. — Jag gör er den frågan i all ödmjukhet, ty mitt tröga ingenium är verkli­gen ur stånd att fatta orsaken till detta hennes nåds nyaste infall... Är det så, att ni fått lust att börja på nytt med den djävulska sport, varåt ni ägnade er med sådan framgång i fjor? Önskar ni se mig ännu en gång som en kärlekskrank tillbedjare för era föt­ter, så att ni åter må få nöjet att sparka undan mig likt en be­svärlig och efterhängsen knähund?

Hon hade lyckats för ögonblicket rycka upp honom ur hans vanliga nonchalanta likgiltighet. Och hon kunde ej taga sin blick från honom, ty den var sådan hon mindes honom för ett år sedan.

— Percy, jag besvär dig! viskade hon. — Kunna vi inte begrava det förflutna?

— Förlåt mig, madame, jag tyckte nyss ni sade, att vi öns­kade dröja därvid.

— Jag talade ju inte om det förflutna, Percy, sade hon, och hennes röst fick ett tonfall av ömhet. — Jag talade om den tiden, då du ännu höll av mig, och jag... Ack, jag var fåfäng och yt­lig, din rikedom och din ställning bestucko mig... Jag gifte mig med dig, i den stilla förhoppningen, att din stora kärlek till mig skulle inom mig tända en motsvarande känsla... Men ack!...

Månen hade sjunkit ned bakom en molnvägg. I öster bör­jade en svag grå dager lyfta på nattens tunga mantel. Han kunde nu endast urskilja hennes gestalts behagfulla konturer, det lilla drottninglikt burna huvudet med dess rikedom av rödskimrande gyllene lockar och de glittrande ädelstenarna, vilka bildade den lilla stjärnformiga, röda blomma hon bar som diadem på håret.

— Tjugufyra timmar efter vår vigsel, madame, dog marki­sen de S:t Cyr med hela sin familj på giljotinen, och det vitt ut­bredda ryktet nådde mig, att det var sir Percy Blakeneys hustru, som hjälpt till att befordra dem dit.

— Själv har jag ju berättat dig, hur mycket som är sannt av det där rysliga ryktet.

— Intet förrän det förts till mina öron av främmande män­niskor — hela historien med alla dess ohyggliga detaljer.

— Och du trodde dem genast, genmälde hon med stor häf­tighet. — Utan ett bevis eller en bekräftelse trodde du, att jag, som du svor att du älskade mer än ditt liv, som du gav dig sken av att dyrka — att jag kunde begå en handling, så nedrig och lumpen, som dessa främmande människor funno för gott att måla ut dem...

Hon gjorde ett litet uppehåll och återtog med skälvande läppar:

— Du trodde, att jag ämnade hemlighålla det alltsammans för dig — du tyckte, att jag borde ha berättat det fritt och otvunget, innan jag gifte mig med dig. Och om du bara velat lyssna, skulle jag ha talat om för dig, hur ända till den morgon, då S:t Cyr gick till giljotinen, jag hade uppbjudit hela min fömåga, allt det inflytande, varav jag var mäktig, för att rädda honom och hans familj. Men stoltheten tillslöt mina läppar, när din kärlek tycktes dö, liksom för samma giljotins bila. Och dock hade jag kunnat berätta för dig, hur jag blev förd bakom ljuset. Ja, just jag, som av samma rykte påstås vara den skarpsinnigaste kvinna i Frank­rike... Jag narrades att göra detta, av personer, som visste, hur de skulle begagna sig utav min kärlek till min ende bror och mitt naturliga begär efter hämnd. Var det väl så förun­derligt?

Hennes röst kvävdes av tårar. Hon höll åter upp under några sekunder och sökte återvinna fattningen, i det hon bönfal­lande såg på honom, nästan som om han varit hennes domare.

Han hade låtit henne tala på ett dämpat lidelsefullt sätt, som var karaktäristiskt för henne, utan att göra något inpass, utan att yttra något deltagande ord. Nu, när hon tystnade, försökande svälja de tårar, som ville bryta fram ur hennes ögon, iakttog han samma kallt avvaktande hållning som förut.

Morgongryningens skumma dager kom hans resliga gestalt att te sig än högre och rakare till hållningen. Det dåsiga, god­modiga ansiktet var på ett sällsamt sätt förändrat. Upprörd som hon var såg Marguerite dock, att dessa ögon ej längre voro loja, munnen ej längre hågad för skratt och andefattigt skämt. Ett un­derligt uttryck av koncentrerad lidelse tycktes glöda under de halv­slutna ögonlocken, munnen hölls hårt sluten, läpparna sammanprässade, som om endast viljan höll den våldsamt frambrytande sinnesrörelsen tillbaka.

Marguerite Blakeney var framför allt en kvinna, med alla en kvinnas tjusande små svagheter, en kvinnas mest älskvärda fel och brister. Hon förstod i detta nu, att hon under de senaste måna­derna begått ett högst betydligt misstag — att denne man, som stod här framför henne, skenbart kall som en stenbild, medan hennes melodiska röst ljöd för hans öron, älskade henne ännu, liksom han älskat henne för ett år sedan; att hans lidelse må­hända slumrat, men att den ännu fanns kvar, lika stark, lika mäk­tig och överväldigande som i den stund, då hennes läppar första gången mötte hans i en lång, sinnesberusande kyss.

Stoltheten hade hållit honom från henne, och på kvinnors sätt ville hon nu vinna tillbaka den erövring, som en gång varit hennes. Med ens tycktes det henne, som om den enda lycka livet ännu kunde skänka henne skulle ligga uti att åter känna den man­nens kyss på sina läppar.

— Lyssna vad jag vill förtälja för er, sir Percy, återtog hon, och hennes stämma klang nu låg, mild och oändligt öm. — Ar­mand var allt för mig — allt. Vi hade inga föräldrar, utan upp­fostrade varandra. Han var min lille far och jag hans lilla mor — på det sättet höllo vi av varandra. Så kom den dag — hör ni på mig, sir Percy? — då markisen de S:t Cyr lät sina lakejer grovt misshandla min bror — den bror, som jag älskade mer än allting annat i världen. Och vad hade han förbrutit? Han, en plebej, hade vågat lyfta sina ögon till aristokratens dotter — där­för narrades han i en fälla och blev halvt ihjälslagen...

O, vad jag led! Skymfen frätte sig som ett gift djupt ned i min själ. När tillfället yppade sig och jag var i stånd att taga min hämnd, tog jag den. Men min mening var endast att draga en smula ängslan och förödmjukelse över den stolte markisen. Han konspirerade med Österrike mot sitt eget land. Slumpen gav mig kännedom därom; jag nämnde om saken, men jag visste inte — hur skulle jag kunna ana det? — att man lade ut försåt för mig och narrade mig. När jag förstod, vad jag hade gjort, var det för sent.

— Det är måhända en smula svårt, madame, sade sir Percy, sedan tystnad rått ett ögonblick mellan dem, att något noggran­nare skärskåda det förflutna. Jag har erkännt för er, att mitt minne är kort, men jag hade dock helt visst för mig, att jag vid tidpunkten för markisens död bönföll er om en förklaring beträf­fande just dessa samma förargliga rykten. Om detta minne ej nu spelar mig ett spratt, så är jag av den uppfattningen, att ni då vägrade mig varje förklaring. Och av min kärlek fordrade ni en förödmjukande underkastelse, som den ej var beredd att foga sig uti.

— Jag önskade pröva din kärlek till mig, men den bestod ej provet. Förr brukade du säga mig, att du levde och andades blott för mig och för kärleken till mig.

— Och för att pröva denna kärlek begärde du, att jag skulle offra min heder, sade han, medan småningom hans okänslighet tycktes vekna, den hårda strängheten smälta. — Du begärde, att jag utan knot eller besvärliga frågor skulle liksom en slö och undergiven slav finna mig i allt hvad min älskarinna företog sig. Med hjärtat överflödande av kärlek och ömhet fordrade jag ingen förklaring — jag väntade på den, utan tvivel och misstro, blott med säker förvissning. Om du då blott hade sagt ett enda ord, skulle jag av din mun mottagit varje förklaring och trott på den. Men du lämnade mig utan ett ord, förutom en naken bekännelse av timade ohyggliga fakta; stolt återvände du till din broders hus och lämnade mig ensam... i många veckor... Numera vet jag inte på vem jag kan tro, sedan det helgonskrin, som innehöll min enda illusion, ligger krossat för mina fötter.

Nu behövde hon ej klaga över, att han var kall och känslolös; till och med hans röst darrade av en lidelsens intensitet, som han måste göra övermänskliga ansträngningar för att kuva.

— Ja, min vanvettiga stolthet, sade hon sorgset. — Knap­past hade jag farit min väg, förrän jag ångrade mig. Men när jag återvände, fann jag dig — o, så förändrad! — bärande re­dan den bekymmerslösa likgiltighets mask, som du aldrig sedan lagt ut av dig — förrän nu...

Hon stod så tätt intill honom, att hennes mjuka, löst upp­satta hår fläktade mot hans kind; hennes ögon, som glänste ge­nom tårarna, kommo hans inre att bäva, stämmans välklang göt eld i hans ådror.

Men han ville ej ge vika för den trolska tjuskraften hos denna kvinna, som han älskat med sådan glöd och genom vilkens för­vållande hans stolta självkänsla sargats så djupt. Han slöt ögo­nen för att utestänga den dårande åsynen av det ljuva ansiktet, den snövita halsen och harmoniskt vackra gestalten, kring vilken gryningens rosenskimmer just nu började spela.

— Nej, madame, det är ingen antagen mask, sade han is­kallt. — Jag svor er... en gång... att mitt liv tillhörde er. I månader har det nu varit er leksak... det fyller ju sin upp­gift...

Men nu visste hon dock, att kylan och oberördheten voro spelade. Den ängslan och sorg, som plågat henne förut under natten, återvände plötsligt, men nu ej längre med samma aggande skärpa, utan i förening med en känsla av att denne man, som trots allt ännu älskade henne, skulle hjälpa henne att bära bördan.

— Sir Percy, sade hon, driven av en plötslig ingivelse, himlen vet, att ni gjort er all möda för att försvåra den uppgift jag före­lagt mig. Ni talade just nyss om en min nyck... godt, vi kunna ju kalla det så, om ni så tycker... Jag önskade tala med er, därför att... därför att jag hade bekymmer... och var i behov av... ert deltagande...

— Ni har endast att befalla, madame.

— Vad ni är kall! suckade hon. — I sanning, jag kan knappast tro, att bara för några månader sedan en enda tår ur mitt öga gjorde er alldeles utom er. Nu kommer jag till er... med sorg och bävan i hjärtat... för att...för att...

— För all del, sansa er då, madame! På vad sätt kan jag tjäna er?

— Percy! Armand svävar i dödlig fara! Ett brev från honom... obetänksamt, impulsivt, som alla hans handlingar, och skrivet till sir Andrew Ffoulkes, har fallit i en hans oblidkelige fiendes händer. Armand är hopplöst komprometterad... i mor­gon blir han måhända arresterad... och därefter kommer giljo­tinen... såvida inte... så vida inte... O, det är förfärligt, ut­brast hon och stönade högt av ångest, då alla den förflutna nat­tens händelser plötsligt åter stodo för hennes minne.

— O, det är förfärligt, upprepade hon, och du förstår det inte... du kan det inte... Och jag har ingen, som jag kan vända mig till... för att få hjälp... eller åtminstone bara del­tagande...

Tårarne läto nu ej längre hejda sig. Hennes bekymmer, själskampen, den plågsamma ovissheten om Armands öde — allt i förening överväldigade henne. Hon vacklade, färdig att falla, och lutande sig mot stenbalustraden begrov hon anletet i hän­derna och började bittert snyfta.

Allra först, när hon nämnde Armand S:t Justs namn och den fara, vari han svävade, hade sir Percys ansikte blivit en nyans blekare, och det hårdnackat bestämda uttrycket framträdde ännu skarpare över panna och ögonbryn. Han sade dock ännu så länge ingenting, utan endast såg på henne, medan hennes fina gestalt skakades av gråten — såg på henne, tills omedvetet hans ansikte veknade och någonting, som nästan liknade tårar, började glittra i hans ögon.

Men stämman ljöd fortfarande sarkastisk.

— Verkligen? Revolutionens glupska koppel vänder sig mot just de händer, som gött det med mat?... Nej, jag ber er, madame, tillade han i mildare ton, när Marguerites snyftningar blevo allt mera tröstlösa, torka era tårar!... Jag har ännu aldrig kun­nat uthärda att se en vacker kvinna gråta, och...

Instinktmässigt, nästan ur stånd att längre behärska sig vid åsynen av hennes smärta och hennes hjälplöshet, sträckte han ut armarna, och i nästa ögonblick skulle han ha dragit henne till sig och tryckt henne intill sitt bröst, redo att med sitt eget hjärte­blod skydda henne från allt ondt. Men stoltheten fick åter över­taget; med en kraftig viljeansträngning återtog han herraväldet över sig själv och sade kallt, ehuru ganska vänligt:

— Vill ni ej vända er mot mig, madame, och säga mig på vad sätt jag kan ha äran att komma till ert bistånd?

Hon sökte sansa sig, och i det hon åter vände sitt tårdränkta ansikte mot hans, räckte hon ännu en gång ut handen mot ho­nom. Han kysste den med sin vanliga intetsägande ridderlighet, men Marguerites fingrar lågo kvar i hans hand ett par sekunder längre än som egentligen var nödvändigt. Och orsaken härtill var, att hon hade känt, att hans hand darrade märkbart och var brännande het, medan hans läppar kändes kalla som marmor.

— Kan ni göra någonting för Armand? sade hon enkelt. — Ni har ju så stort inflytande vid hovet... så många vänner...

— Borde ni då inte hellre, madame, försäkra er om bistånd av er franske vän, herr Chauvelin? Hans inflytande sträcker sig, om jag inte misstar mig, lika långt som Frankrikes republikanska regerings.

— Jag kan inte bedja honom, Percy ... O, om jag ändå vågade berätta allt för dig... men... men... han fordrar, för att min bror skall skonas, någonting, som... som...

Hon skulle ha velat ge en värld för att ha mod att bekänna alltsammans för honom... vad hon gjort nu i natt, hur hon lidit och hur hon dukat under för tvånget... Men hon vågade ej ge efter för denna längtan — icke nu, när hon just började förnimma, att han ännu älskade henne, när hon hoppades kunna vinna ho­nom tillbaka. Hon vågade ej komma med en ny bekännelse... Han kanske ändå ej skulle förstå — måhända var det honom omöj­ligt att hysa medkänsla med hennes själsstrider och frestelser. Kanske det dock var dödens sömn, som hans slumrande kär­lek sov.

Det är möjligt, att han anade, vad som försiggick inom henne. Hela hans hållning uttryckte en förtärande längtan — en innerlig bön om detta förtroende, som hennes barnsliga stolthet förvägrade honom. När hon förblev tyst, suckade han och sade med mar­kerad kyla:

— För all del, madame, vi vilja inte mera tala om en sak, som tycks vålla er så mycken plåga... Vad Armand beträffar så ber jag er slå bort all fruktan. Jag ger er mitt ord på, att ingen­ting ont skall vederfaras honom. Får jag nu er tillåtelse att draga mig tillbaka. Tiden lider, och...

— Ni vill väl åtminstone taga emot mitt tack, sade hon, i det hon gick tätt intill honom och talade med verklig ömhet.

Hur han längtade att få taga henne i sina armar och kyssa bort tårarna ur hennes ögon! Men han trodde sig alltför väl känna madames nyckfulla och oberäkneliga stämningar. De betydde alls ingenting.

— Det är för tidigt, sade han. — Ännu så länge har jag ingenting gjort. Klockan är mycket, och ni måste vara trött. Era kammarjungfrur vänta på er uppe i er våning.

Han steg åt sidan för att låta henne passera.

Hon suckade — en flyktig suck av besvikenhet. Hans stolt­het och hennes makt som vacker och förförisk kvinna hade ut­kämpat ett envig med varandra, men stoltheten hade segrat. Kan­ske hon också misstagit sig nyss; vad hon trodde vara kärlekens skimmer i hans ögon hade måhända varit den sårade fåfängans eller — vem vet? — rent av hatets glöd.

Ännu några ögonblick stod hon kvar och såg på honom. Han tycktes lika stel och okänslig som vid deras samtals början — ack nej, vad frågade han efter henne?... Den gråa gryningen efterträddes av den uppgående solens rosiga skimmer. Fåglar började kvittra, naturen vaknade, leende och strålande i den härliga oktobermorgonen. Endast mellan dessa båda människohjärtan låg det en hård och oöverstiglig mur, uppförd av stolthet och bitterhet, som ingendera ville vara den första att riva ned.

Han gjorde en sista djup bugning, och hon började med ytterligare en bitter suck stiga uppför terrassens stentrappa.

Det långa släpet av hennes guldbroderade klänning sopade de vissna bladen från stenhällarna med ett svagt prasslande ljud, medan hon gled uppåt, med ena handen vilande mot balustraden. Morgonrodnanden göt en gyllene gloria kring hennes hår och kom rubinerna kring hennes panna och armar att gnistra.

Hon var nu framme vid de höga glasdörrarna, som ledde in i huset. Innan hon trädde in, stannade hon för att kasta en blick på honom. Mot sin egen övertygelse hoppades hon få se hans armar utsträckta efter henne, få höra hans stämma ropa henne till­baka. Men han hade ej rört sig ur stället; hans storvuxna gestalt tedde sig som en personifiering av oböjlig stolthet, av orygglig envishet.

Heta tårar bröto fram i hennes ögon, men som hon ej ville låta honom se dem, styrde hon hastigt kosan in i vestibulen och skyndade upp till sina egna rum.

Men om hon nu vänt sig om igen och åter kastat en blick ned i den i morgonljus badande trädgården, skulle hon ha sett en stark man, överväldigad av förtvivlan. Stoltheten hade veknat, envisheten smält bort; viljan var maktlös. Han var blott en van­lig dödlig, blint och lidelsefullt förälskad, och så fort ljudet av hennes lätta fotsteg dött bort inne i byggningen, föll han på knä på terrasstrappan och kysste ett efter ett de ställen, där hennes lilla fot trampat, och stenbalustraden, där hennes späda hand vilat sist.