Den röda nejlikan/Kapitel 17

←  Kap. XVI

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XVII. Farväl!

Kap. XVIII  →

XVII.
Farväl!

När Marguerite kommit in i sitt sovrum, fann hon sin kam­marjungfru helt orolig och ängslig.

— Hennes nåd måste vara alldeles förbi, sade den stackars kvinnan, vars egna ögon voro nära att falla ihop av sömn. — Klockan är över fem.

— Åhja, Louise, jag börjar känna, att jag vakat, svarade Mar­guerite vänligt. — Men du själv kan också vara trött, så gå genast och lägg dig. Jag hjälper mig ensam i säng.

— Men, hennes nåd —

— Inga invändningar, Louise, utan gör som jag säger. Ge mig en morgonrock och lämna mig sedan ensam.

Louise lydde med stor tacksamhet. Hon tog varsamt av sin matmors praktfulla balklädning och svepte in henne i en mjuk, i rika veck fallande morgondräkt.

— Önskar hennes nåd någonting annat? frågade hon, när detta var gjort.

— Nej, ingenting mera. Släck ljusen, när du går ut.

— Ja, hennes nåd. God natt!

— God natt, Louise!

När kammarjungfrun gått, drog Marguerite gardinerna åt si­dan och slog upp fönsterna.

Trädgården och floden på andra sidan lågo övergjutna av ett rosigt skimmer. Långt bort i öster hade den uppgående so­lens strålar förvandlat det blekröda till blänkande guld. Gräspla­nen låg nu öde, och Marguerite blickade ned på terrassen, där hon för några minuter sedan stått och fåfängt sökt vinna tillbaka en mans kärlek, som en gång varit så fullt och odelat hennes.

Det var egendomligt, att mitt under bekymren och den för­tärande oron för Armands skull kände hon nu en svidande hjärtesorg.

Ty hon älskade honom ännu, denne ironiske, kallsinnige man, hur sällsamt det än kunde förefalla. Och när hon nu blic­kade tillbaka på de senaste månaderna av missförstånd, kyla och ensamhet, förstod hon att hon aldrig upphört att älska honom — att hon djupt ned i sitt hjärta städse haft en obestämd förnim­melse av, att hans forcerade kvickheter, hans själlösa skratt, hans dåsiga nonchalans endast var en mask. Den verkliga mannen, stark, självrådig och lidelsefull, fanns där ännu — den man, som hon älskat, vars känsloglöd tjusat henne och vars personlighet ut­övat en så stark dragning på henne, eftersom hon alltid haft en förnimmelse av, att bakom den skenbart tröga intelligensen låg någonting, som han höll dolt för hela världen.

Ett kvinnohjärta har många irrgångar och skrymslen, och de mest olikartade känslor kunna strida om herraväldet därinom. Men så mycket visste Marguerite, att hon ville vinna tillbaka sin ma­kes kärlek, göra sig förtjänt därav och besvara den. Ty det stod numera klart för henne, att för henne var ej längre någon lycka möjlig utan denna kärlek, som hon varit nära att alldeles för­spilla.

Försjunken i sina vakna drömmar lät hon tiden gå. Kan­hända hade hon också, uttröttad av allt vad det senaste dygnet haft i beredskap åt henne, verkligen slutit ögonen och försjunkit i en orolig slummer, vars snabbt växlande drömmar blott tycktes vara en fortsättning av hennes upprörda tankar. Men plötsligt väcktes hon, antingen det nu var ur slummer eller grubblerierna, av ljudet av dämpade fotsteg utanför hennes dörr.

Halvt skrämd sprang hon upp och lyssnade. Huset låg stilla som förut; fotstegen hade dragit sig tillbaka. Genom de vidöppna fönsterna göt morgonsolens lysande strålar in hela floder av ljus. Hon såg på klockan; den visade halv sju — för tidigt för att nå­gon av hushållet redan skulle kunna vara i rörelse.

Hon måste helt säkert ha fallit i sömn, utan att hon själv vetat därom. Men hon hade väckts av ljudet av fotsteg — av dämpade, viskande röster... Vad skulle detta betyda?

Sakta, på tå gick hon tvärs över rummet och öppnade dör­ren för att lyssna. Ej ett ljud förnams; överallt rådde den tidiga morgonstundens egendomliga tystnad, då sömnen vilar som tyngst över människans ögonlock.

Men bullret hade gjort henne nervös, och när hon plötsligt såg någonting vitt ligga rakt för sina fötter, på själva dörrtröskeln — tydligen ett brev — vågade hon knappast röra vid det. Det föreföll så spöklikt. Det hade helt säkert icke legat där, när hon kom upp från terrassen; hade Louise tappat det? Eller var det helt enkelt en synvilla?...

Slutligen bestämde hon sig för att taga upp det, och till sin stora häpnad och bestörtning såg hon, att brevet bar hennes egen adress, skriven med hennes mans stora, affärsmässiga handstil. Vad kunde han ha att säga henne, mitt i natten, som ej kunde upp­skjutas till morgonen?

Hon slet upp kuvertet och läste:

»Oförutsedda omständigheter tvinga mig att genast fara norrut, så att jag ber ers nåd om benäget överseende, när jag uraktlåter att muntligen säga er farväl. Den angelägenhet, som kallar bort mig, torde hålla mig sysselsatt i omkring en vecka, så att jag får icke ha den äran att vara närvarande vid ers nåds vattenfest om onsdag.

Jag förblir ers nåds ödmjukaste och lydigaste tjänare.
Percy Blakeney.»

Marguerite måste läsa de få, enkla raderna ett par gånger om, innan hon fullt fattade deras mening.

Hon stod ute i korridoren och vände den hemlighetsfulla brevlappen i handen, utan att förstå, men med sinnet uppfyllt av en oförklarlig aning.

Sir Percy rådde visserligen om ansenliga jordegendomar i norra England, och han hade ofta förut rest dit ensam för att stanna borta en vecka. Men det föreföll besynnerligt, att det mel­lan klockan fem och sex på morgonen skulle ha uppstått »om­ständigheter», som tvang honom att anträda färden med sådan brådska.

Fåfängt sökte hon skaka från sig en för henne ovanlig känsla av nervositet: hon darrade från huvud till fötter. Hon greps av ett vilt, okuvligt begär att återse mannen — nu genast! Bara han ej redan givit sig i väg!

Glömmande, att hon endast var helt lätt klädd i en lös mor­gonrock och att hon bar håret utslaget över axlarna, ilade hon utför trapporna och genom vestibulen fram till stora utgången.

Den var som vanligt bommad och reglad, efter som tjänare­personalen inomhus ännu ej var uppe, men hennes skarpa hörsel hade urskilt ljudet av röster och en hästhovs skrapande mot gång­banans flata stenplattor.

Med ängsliga, darrande fingrar drog Marguerite undan reglar och bommar, den ena efter den andra, varvid hon skrapade skinnet och skadade sina naglar, ty låsen voro tunga och tröga. Men hon frågade ej därefter; hela hennes gestalt bävade av oro vid tanken på, att hon skulle kunna komma för sent, att han kanske redan ridit bort, utan att hon fått se honom och bjuda honom sitt farväl.

Äntligen fick hon då upp låset och slog upp dörren på vid gavel. Hennes hörsel hade icke bedragit henne. En stallknekt stod tätt bredvid och höll ett par hästar; den ene av dessa var Sultan, sir Percys snabbaste och helst ridne springare, och han stod nu sadlad och redo till färden.

I nästa ögonblick blev sir Percy själv synlig vid byggnadens längst bort belägna hörn, och han kom hastigt gående fram emot hästarna. Han hade lagt av sig den prunkande festdräkten, men han var som vanligt dyrbart och elegant klädd i en fin klädesko­stym med spetshalsduk och spetsmanschetter, höga stövlar och ridbyxor.

Marguerite gick några steg framåt. Han såg upp och blev henne varse. Hans ögonbryn drogos en smula samman.

— Far ni bort? sade hon hastigt och feberaktigt. — Varthän?

— Som jag redan haft äran meddela hennes nåd, kalla mig trängande och oförutsedda angelägenheter norrut, sade han på sitt vanliga kyligt obesvärade sätt.

— Men... era gäster i morgon...

— Jag har bett ers nåd framföra mina ödmjuka ursäkter till hans kungliga höghet. Ni är en sådan mönstergill värdinna, att jag inte tror, att jag kommer att saknas.

— Men nog hade ni väl kunnat uppskjuta er resa... tills efter vår bjudning... sade hon, alltjämt talande hastigt och ner­vöst. — Inte är denna angelägenhet så ytterst trängande, att... Och ni sade ju inte ett ord om den ... nu nyss.

— Jag har redan haft äran säga er, madame, att denna an­gelägenhet är lika oväntad och oförutsedd som trängande... Jag anhåller därför om tillåtelse att draga mina färde. Kan jag uträtta någonting åt er i London... på hemvägen?

— Nej tack... ingenting... Men ni kommer ju snart tillbaka?

— Mycket snart.

— Före denna veckas slut?

— Det kan jag inte säga.

Han försökte tydligen komma sin väg, medan hon ansträngde hela sin förmåga för att ännu några ögonblick hålla honom kvar.

— Percy, sade hon, vill du inte säga mig, varför du läm­nar hus och hem just i dag? Jag, såsom din hustru, har helt visst rätt att få veta det. Du har inte fått någon kallelse att fara norrut. Det vet jag. Här voro inga brev, inga kurirer därifrån, innan vi foro till operan i går afton, och ingenting låg och vän­tade på dig, när vi kommo åter från balen... Du ämnar dig inte norrut, därom är jag övertygad... Här finns någon hemlighet... och...

— Nej, alls ingen hemlighet, madame, svarade han med en lätt anstrykning av otålighet. — Angelägenheten har att göra med Armand... nu vet ni det! Nå, har jag er tillåtelse att resa?

— Med Armand?... Men ni utsätter er väl inte för nå­gon fara?

— Fara? Jag?... Nej, madame, er omtänksamhet är yt­terst hedrande för mig... Som ni redan sagt, besitter jag ett visst inflytande, och min avsikt är att begagna det, innan det blir för sent.

— Vill ni inte åtminstone låta mig få tacka er?

— Nej, madame, genmälde han kallt, tacksägelser behövas icke. Mitt liv står till ert förfogande.

— Och mitt till ert, sir Percy, om ni bara vill taga emot det, i utbyte mot vad ni gör för Armand, sade hon och sträckte med plötslig hjärtlighet ut bägge händerna emot honom. — Så där! Jag vill inte uppehålla er längre... mina tankar följa er till vägs... Farväl!

Hur älsklig hon såg ut i morgonbelysningen, med det vågiga håret fallande fram över skuldrorna! Han böjde sig djupt ned och kysste hennes hand; hon kände hans läpper bränna, och hen­nes hjärta skälvde av fröjd och hopp.

— Ni kommer ju tillbaka? sade hon ömt.

— Mycket snart! svarade han och blickade längtansfullt in i hennes blå ögon.

— Och... ni glömmer ju inte?... frågade hon.

— Jag skall aldrig glömma, madame, att ni hedrat mig ge­nom att taga mina tjänster i anspråk.

Orden voro hövliga och formella, men de avkylde henne ej denna gång. Hennes kvinnohjärta hade förstått tyda den dunkla skriften djupt ner i hans.

Han gjorde åter en bugning för henne och bad om lov att anträda färden. Hon stod bredvid, när han hoppade upp på Sul­tans rygg, och när han galopperade ut genom grindarna, tillvinkade hon honom ett sista farväl.

En krökning av landsvägen dolde honom snart för hen­nes blickar. Hans ridknekt, som tillika var en trotjänare, hade svårt att hålla samma snabba fart, ty Sultan flög framåt som en stormvind.

Marguerite vände och gick åter in, med en suck, som näs­tan var av lycka. Hon begav sig tillbaka till sitt rum, ty plöts­ligt, likt ett trött barn, kände hon, hur sömnen blev henne över­ mäktig.

Hennes oroliga hjärta tycktes med ens ha stillats, och fastän det ännu var uppfyllt av en obestämd trängtan, verkade ett ljuv­ligt hopp som en välgörande balsam för hennes sargade inre.

Hon kände ej längre någon ängslan för Armands skull. Den man, som just nyss ridit bort i avsikt att hjälpa hennes bror, in­gav henne det fullaste förtroende till hans kraft och förmåga. Hon undrade över sig själv, att hon någonsin kunnat betrakta honom som en fåfäng narr med tom hjärna — naturligtvis hade han ställt sig så för att dölja det svidande sår hon tillfogat hans kärlek och hans tillit. Sina rätta känslor tvang han tillbaka, och han ville ej låta henne se, hur mycket han alltjämt älskade henne och vilka kval han led.

Men nu skulle allt åter bli bra. Hon skulle böja sin egen stolthet, förödmjuka den inför honom, förtro honom allt och lita på honom i allt. Och så skulle de lyckliga dagar återvända, då de brukade vandra tillsammans i Fontainebleaus skogar, då de en­dast talade helt litet — ty han var ej någon meddelsam natur — men då hon kände, att invid det breda bröstet skulle hon alltid finna lycka och ro.

Ju mera hon tänkte på den flydda nattens händelser, desto mindre fruktade hon för Chauvelin och hans listiga intriger. Han hade misslyckats i att uppdaga, vem Röda nejlikan var, därpå kände hon sig säker. Både lord Fancourt och Chauvelin själv hade för­säkrat henne, att på slaget ett fanns ingen annan inne i matsalen än fransmannen och Percy.

Ja, Percy, honom kunde hon också ha frågat, om hon bara tänkt därpå... Huru som helst, hon hyste ingen fruktan för att den tappre, okände hjälten skulle låta narra sig i Chauvelins försåt. Hans död skulle åtminstone ej komma att ligga för hennes tröskel.

Naturligtvis var ännu ej all fara över för Armand, men Percy hade givit sitt ord på att han skulle räddas, och när Marguerite stod och såg honom rida sin väg, fick hon en förnimmelse av, att den mannen aldrig misslyckades i vad han företog sig. Och när Armand väl kommit åter till England, skulle hon aldrig till­åta honom att fara tillbaka till Frankrike.

Hon kände sig nu nästan lycklig till mods, och dragande gardinerna tätt tillhopa för att utestänga det skarpa solskenet, gick hon slutligen till sängs, lade huvudet mot kudden och föll snart i ett uttröttat barns fridfulla, av inga drömmar störda sömn.