Den röda nejlikan/Kapitel 24

←  Kap. XXIII

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XXIV. Mannen med slokhatten.

Kap. XXV  →

XXIV.
Mannen med slokhatten.

Den närmaste kvarten förflöt stilla och lugnt. Nere i rum­met sysslade Brogard med att duka av bordet och göra det i ordning för nästa gäst.

Det var därför att hon satt och iakttog dessa tillrustningar, som Marguerite fann, att tiden gick ganska fort. Det var för Percy, som denna primitiva kvällsvard gjordes i ordning. Tyd­ligen hyste Brogard en viss respekt för den långe engelsmannen, ty han tycktes bemöda sig om att få sitt kyffe att se en smula mindre avskräckande ut, än det gjort från början.

Han till och med tog fram, från någon undangömd låda inne i den gamla skänken, någonting, som faktiskt såg ut som en bordduk, och när han bredde ut den och såg, att den var full av hål, skakade han fundersamt på huvudet. Resultatet blev, att han sökte placera ett par spräckta muggar och en bucklig bröd­korg så, att de värsta skavankerna doldes.

Sedan tog han fram en servett, också den gammal och trasig, men dock tämligen ren, och med den avtorkade han omsorgsfullt glasen, skedarna och tallrikarna, som han satte på bordet.

Marguerite kunde ej låta bli att småskratta däruppe för sig själv, medan hon iakttog alla dessa förberedelser, som Brogard vidtog under ett ständigt småmuttrande. Denne karlakarl till engelsman — hade det måhända varit tyngden av hans väldiga näve? — måtte verkligen ha ingivit denne friborne franske med­borgare respekt, annars skulle han helt visst aldrig ha gjort sig så mycket besvär för en sacré aristo...

När bordet stod dukat — sådant det nu var — mönstrade Brogard det med synbar tillfredsställelse. Han dammade därefter av en av stolarna med snibben av sin blus, rörde om ett tag i soppgrytan, kastade en ny risknippa på elden och larvade ut ur rummet.

Marguerite var nu lämnad ensam med sina tankar. Hon hade brett ut sin reskappa över halmen och hade på det hela taget rätt komfortabelt, eftersom halmen var frisk och de kvalmiga dunsterna endast i förmildrad grad trängde upp till henne.

Och för ögonblicket kände hon sig nästan lycklig, ty när hon tittade genom de söndriga gardinerna, kunde hon se en rankig stol, en trasig bordduk, ett glas, en tallrik och en sked. Mera var det inte, men dessa stumma och osköna ting tycktes säga henne, att de väntade på Percy, att han snart, mycket snart skulle komma och att, eftersom det osnygga rummet ännu var tomt, de skulle få vara på tu man hand med varandra.

Denna tanke fyllde henne med sådan sällhet, att Marguerite slöt ögonen för att helt hängiva sig åt den. Om några minuter skulle han stiga över tröskeln, hon skulle skynda utför trätrappan och ge sig tillkänna för honom — då skulle han sluta henne i sin famn, och hon skulle låta honom förstå, att nu ville hon gärna dö för hans skull eller tillsammans med honom, större lycka kunde jorden ej skänka henne...

Och hur skulle det bli sedan?... Därom vågade hon icke ens en gissning...

Hon visste naturligtvis, att sir Andrew hade rätt: att Percy ej skulle vika en tumsbredd från det mål, som han föresatt sig, och att hon själv, nu när hon var här, ej kunde göra någonting utöver att varna honom och bönfalla honom om att vara försiktig, eftersom hon visste vad hon visste. Sedan de haft sin förklaring med varandra och allt åter blivit gott, skulle hon måhända nöd­gas se honom begiva sig ut på sin vågsamma och vanskliga ex­pedition, utan att hon vare sig med ord eller blickar finge för­söka hålla honom tillbaka. Hon blev naturligtvis tvungen att lyda och göra precis vad han sade henne; kanske finge hon hålla sig gömd hela tiden, i obeskrivlig ångest, medan han gick döden till mötes...

Men till och med detta föreföll henne mindre svårt att bära än den tanken, att han aldrig skulle få veta, hur mycket hon höll av honom... Det åtminstone skulle besparas henne; själva det torftiga rummet, som tycktes vänta på honom, sade henne, att snart skulle han vara här.

Plötsligt uppfångade hennes mer än vanligt känsliga hörsel ljudet av avlägsna fotsteg, som närmade sig. Hennes hjärta spratt till av fröjd. Var det äntligen Percy?...

Nej, stegen föreföllo ej så fasta och bestämda som hans; det tycktes. också, som om det var två gående, som närmade sig... Ja, så var det också, två män kommo vandrande åt värds­huset till. Två trötta främlingar måhända, som ville få sig ett glas cider eller...

Men hon fick ingen tid att fördjupa sig i gissningar, ty efter några sekunder ljöd ett befallande rop utanför dörren; den kastades häftigt upp utifrån, och en grov, pockande röst ropade:

— Hallå! Citoyen Brogard! Hitåt!

Marguerite kunde ännu ej se nykomlingarna, men genom ett hål i gardinen kunde hon hålla utkik över en del av rummet nedanför.

Hon hörde Brogards brummande stämma och klampande fotsteg, när han kom ut från den inre kammaren. Då han vars­nade främlingarna, stannade han mitt på golvet, gott och väl inom synhåll för Marguerite, tittade på dem med ett ännu mer för­krossande förakt än det han beskärt sina senaste gäster, och muttrade:

— Förbannade svartrock!

Marguerites hjärta tycktes upphöra att slå. Hennes ögon, stora och vidgade, hade fästats på den ene av de båda nykom­lingarna, som nu tagit ett par steg närmare Brogard.

Han var klädd i den svarta kaftan, bredbrättiga hatt och skor med spännen, varpå den franska lantprästen brukar kännas igen, men när han stod mitt framför värdshusvärden, slog han för ett ögonblick tillbaka sin kaftan och visade det trefärgade bandet, som angav, att han var i statens tjänst. Denna anblick hade omedelbart den effekten, att Brogards föraktfulla likgiltighet förbyttes till krypande underdånighet.

Det var åsynen av denne franske »prästman», som kom blodet att isas i Marguerites ådror. Hon kunde ej urskilja hans ansikte, som skuggades av den bredbrättiga hatten, men hon igenkände de magra, seniga händerna, den lätt framåtlutande hållningen... Det var Chauvelin.

Det fasansfulla i situationen träffade henne likt ett fysiskt slag... Den ohyggliga missräkningen, skräcken för vad som komma skulle... Det skymlade för hennes ögon, hennes huvud svindlade, och det kostade henne en oerhörd viljeansträngning att hålla sig upprätt och ej låta sig sjunka till golvet.

— En tallrik soppa och en butelj vin, sade Chauvelin i myndig ton till Brogard. — Och laga er se’n ut härifrån — ni förstår! Jag vill vara ensam.

Moltyst och utan att knorra lydde Brogard. Chauvelin satte sig ned vid bordet, som dukats för den långe engelsmannen, och värdshusvärden fjäskade omkring honom, ösande upp soppan och sättande fram vinet. Den andre mannen, som stigit in med Chau­velin och som Marguerite ej kunde se, stod och väntade tätt bred­vid dörren.

På en tvär åtbörd från Chauvelin hade Brogard dragit sig tillbaka inåt den andra kammaren, och franska regeringens agent vinkade nu åt den man, som varit honom följaktig.

I honom kände Marguerite genast igen Desgas, Chauvelins sekreterare och förtrogne medhjälpare, som hon förr i världen ofta sett i Paris. Han gick tvärs över rummet, och under några ögonblick lyssnade bägge uppmärksamt vid makarna Brogards dörr.

— Står han därinnanför, månntro? sade Chauvelin.

— Nej, citoyen.

En sekund fruktade Marguerite, att Chauvelin skulle beordra Desgas att genomsöka huset. Vad som skulle hända, om hon bleve upptäckt — därpå vågade hon knappast tänka. Men lyck­ligtvis föreföll Chauvelin mer otålig att få tala med sin sekre­terare än rädd för spioner, ty han ropade hastigt tillbaka Desgas.

— Den engelska kuttern? frågade han.

— Vi förlorade den ur sikte i solnedgången, citoyen, sva­rade Desgas. — Den höll då kurs västerut, på Cap Gris Nez.

— Gott, muttrade Chauvelin. — Nå, kapten Jutley, vad sade han?

— Han försäkrade mig, att alla order ni skickade honom i förra veckan ha punkligt åtlytts. Alla vägar, som löpa samman vid denna plats, ha alltsedan dess natt och dag genomströvats av patruller, och klippstranden och grottorna ha genomsökts och bevakats på det noggrannaste.

— Vet han, var denna »Père Blanchards stuga» är belägen?

— Nej, citoyen, ingen tyckes känna till den — åtminstone inte under det namnet... Här ligger en oräknelig mängd fiskare­kojor utmed hela kusten, och...

— Det är bra. Nå, hur går det i afton? avbröt Chauvelin otåligt.

— Vägarna och stranden bevakas som vanligt av patruller, citoyen, och kapten Jutley avvaktar vidare order.

— Gå då genast tillbaka till honom! Säg honom, att han skickar förstärkningar till de olika patrullerna — särskilt till dem utmed stranden — ni förstår?

Chauvelin talade kort och klart, och varje ord han yttrade gav ett stygn åt Marguerites hjärta och kom hennes glada för­hoppningars byggnad att skälva i alla fogar.

— Karlarna, fortfor han, skola hålla skarpast möjliga utkik efter varje främling, som går, rider eller kör längs vägen eller utmed klippstranden, i synnerhet efter en lång och reslig främ­ling, som jag inte har någon anledning att beskriva närmare, eftersom han förmodligen kommer att uppträda förklädd. Sin längd kan han emellertid inte rätt gärna förkläda — annat än ge­nom att gå mycket nedböjd. Ni förstår?

— Fullkomligt, citoyen, svarade Desgas.

— Så snart någon av karlarna observerat en främling, skola de hela tiden behålla honom i sikte. Den, som släpper den långe okände ur sikte, sedan han väl fått syn på honom, får med livet böta för sin försumlighet. Men en av dem skall alltid rida hit och rapportera saken för mig. Är det klart?

— Absolut klart, citoyen.

— Gott. Gå då genast och sök upp Jutley. Laga att patrul­lerna bli förstärkta, och bed sedan kaptenen, att ni får ett halvt dussin karlar till, som ni tar med er hit. Ni kan vara tillbaka om tio minuter. Gå!

Desgas gjorde honnör och gick till dörren.

Medan Marguerite, sjuk och matt av fasa, lyssnade till Chauvelins order åt sina underlydande, stod med ens hela den ohygg­liga planen klar för henne. Chauvelins mening var, att flykting­arna skulle invaggas i falsk säkerhet och tillåtas vänta på sin hemliga tillflyktsort, tills Percy slöt sig till dem. Då skulle den djärve konspiratören mot franska regeringen omringas och tagas på bar gärning, just som han skulle till att hjälpa och föra undan flyktiga rojalister, förrädare mot republiken...

På så sätt, om man gjorde väsen av fängslandet, skulle inte ens brittiska regeringen kunna uträtta någonting till hans förmån, ty som han ingått sammansvärjning med franska regeringens fiender, hade Frankrike rätt att döma honom till döden och avrätta honom.

Att undkomma skulle för honom och de andra vara en omöjlighet. Alla vägar och stigar bevakades ju av patruller, försåtet var utlagt, och nätets maskor, som nu höllos slaka, skulle dragas samman allt tätare och tätare kring den djärve engelsman­nen, vars mod och rådighet nu ej längre båtade honom.

Desgas skulle just till att gå, då Chauvelin ännu en gång ropade honom tillbaka. Marguerite undrade, vad han kunde ha framkläckt för ytterligare planer, gående ut på att snärja och bringa på fall en enda tapper man, som räknade förföljare i dussintal. Hon såg på honom, när han vände på huvudet för.att tala med Desgas; hon kunde nätt och jämt urskilja hans ansikte under den bredskyggiga prästhatten. Det brann i detta ögonblick så mycket dödligt hat, en sådan koncentrerad ondskefullhet i det magra an­siktet och i de ljusa små ögonen, att den sista gnistan av hopp slocknade i Marguerites hjärta. Hon kände, att av denne man var ingen nåd att vänta.

— Jag hade glömt en sak, återtog Chauvelin med ett otäckt flin, i det han belåtet gnuggade de beniga fingrarna mot varandra. — Den långe främlingen torde möjligen sätta sig till motvärn. I alla händelser, kom ihåg det, intet skott får träffa honom, annat än i yttersta nödfall. Jag vill fånga den märkvärdige utlänningen levande — om möjligt...

Han skrattade åter sitt ondskefulla, skorrande skratt.

Marguerite hade trott, att hon vid detta laget nått den högsta potens av fasa och ångest, som kan prässa samman ett människo­hjärta, men nu, när Desgas lämnade huset och hon satt kvar en­sam i detta ödsliga, osnygga rum, med den lede fienden själv till sällskap, tycktes det henne, som om allt vad hon lidit var ett intet i jämförelse med detta.

Chauvelin fortfor en stund att skratta och muttra för sig själv, gnuggande sina händer i förkänslan av sitt övertag.

Hans planer voro också skickligt uppgjorda, och ej ett enda kryphål var lämnat, genom vilket den tappraste bland de tappre skulle kunna rädda sig. Varje väg, varje stig var bevakad, och i den öde kojan någonstans utmed kusten satt den lilla skaran flyk­tingar och väntade på sin räddare, som i stället skulle bringa dem döden...

Vilken känsla att ha den listige motståndaren, som så länge korsat all förföljelse, hjälplös i sitt våld! Nu längtade han efter att få triumfera över honom, njuta av hans förnedring, få tillfoga honom så mycket andligt och fysiskt lidande som endast ett död­ligt hat kan finna på... Den käcke örnen, fångad och med de starka vingarna stäckta, var dömd att slutligen duka under för den gnagande råttan.

Marguerite förundrade sig över att en människosjäl kunde inrymma så mycket hat mot en annan.

Chauvelin hade nu makat sig tätt intill bordet; han hade tagit av sig hatten, och Marguerite kunde urskilja konturen av hans skarpa profil och spetsiga haka, då han böjde sig ned över sin tarvliga aftonvard. Han var tydligen nöjd och belåten och avvaktade händelsernas utveckling med fullkomligt jämnmod, medan han förtärde Brogards föga aptitliga soppa med efter vad det tycktes mycket god smak.

Plötsligt, medan hon fortfarande iakttog Chauvelin, upp­fångade hon ett ljud, som gjorde henne iskall ända in i hjärtat. Och dock var det intet ljud, ägnat att ingiva fasa — det var en­dast den muntra klangen av en frisk och ungdomlig röst, som sjöng den engelska folksången:

»God save the King!»