Den röda nejlikan/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. XXIV
Den röda nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

XXV. Örnen och räven.
Kap. XXVI  →


[ 191 ]

XXV.
Örnen och räven.

Marguerites andedräkt stockade sig, och hon tyckte det var, som om hennes liv för ett ögonblick stannat, medan hon lyssnade [ 192 ]till rösten och till sången. I den sjungande hade hon kännt igen sin man.

Även Chauvelin hade hört, ty han sköt en snabb blick mot dörren, varefter han brådskande tog upp sin bredbrättiga hatt och tryckte ned den på huvudet.

Rösten kom allt närmare. I första ögonblicket kände Mar­guerite ett vilt begär att rusa utför trappan, springa tvärs igenom rummet och till vad pris som helst hejda sången, bedja den muntre sångaren fly — fly för livet, innan det bleve för sent... Men hon behärskade sig i tid. Chauvelin skulle naturligtvis hejda henne, innan hon hunnit till dörren, och för övrigt kunde man ej veta, om han ej hade soldater posterade i närheten. Hennes dumdristighet skulle kunna bli dödssignalen för den man hon velat rädda med offret av sitt eget liv.

»Long to reign over us,
God save the King!»

sjöng stämman ännu muntrare än förut. I nästa ögonblick släng­des dörren upp, och dödstystnad rådde under några sekunder.

Marguerite kunde från sin utsiktsplats ej se dörren; hon höll andedräkten, för att ej ett ljud, ej en rörelse skulle gå förlorad för henne.

När Percy Blakeney trädde in, hade han naturligtvis genast fått syn på den franske prästmannen framme vid bordet. Hans tvekan varade ej fem sekunder. Marguerite såg hans välkända, resliga gestalt gå tvärs över rummet, medan han med ljudlig och munter stämma ropade:

— Hallå, finns det ingen där? Var håller den stollen Brogard hus?

Han bar samma eleganta rock och ridkostym, som han hade på sig när Marguerite senaste gången såg honom i Richmond, för så många timmar sedan. Som vanligt var hans yttre män­niska absolut oklanderlig; de fina Brysselspetsarna kring hans hals och handleder föllo i prydliga, fläcklösa veck, det ljusa håret var omsorgsfullt borstat, händerna vita och vårdade, och han bar sin monokel med samma blandning av tillgjordhet och nonchalans som vanligt.

I själva verket skulle sir Percy Blakeney i denna stund [ 193 ]mycket väl ha kunnat vara på väg till en trädgårdsfest hos prinsen af Wales i stället för att kallblodigt trotsa ett försåt, utlagt för honom av hans bittraste fiende.

Han blev ett ögonblick stående mitt i rummet, medan Mar­guerite, absolut förlamad av fasa, måste kämpa till och med för att få fram andan.

I varje ögonblick väntade hon, att Chauvelin skulle ge en signal och rummet skulle fyllas med beväpnade män, hans hant­langare. Men då ville hon störta ned och hjälpa Percy att sälja sitt liv dyrt...

Hon höll just på att trots alla förbud ge sig tillkänna och ropa ut åt sin man att fly, då Blakeney lugnt steg fram till bor­det, gav den föregivne prästen en beskyddande klapp i ryggen och sade i släpig näston och med ett försmädligt tonfall:

— För pocker — jag tror det är ni, herr Chauvelin! Inte anade jag, att jag skulle träffa er här...

Chauvelin, som hållit på att föra en sked soppa till munnen, fick soppan i vrångstrupen. Hans magra ansikte färgades purpur­rött, och ett häftigt hostanfall räddade franska regeringens agent från att röja den mest oerhörda överraskning han någonsin erfarit. Utan tvivel hade denna oförvägna manöver från fiendens sida varit fullständigt oväntad, för så vitt honom angick, och den gränslösa djärvheten berövade honom för ett ögonblick fattningen.

Tydligen hade han ej vidtagit försiktighetsmåttet att låta värdshuset omringas av soldater. Så mycket måste Blakeney ha förstått, och hans fyndiga hjärna hade utan tvivel redan format ut någon plan, varigenom han skulle kunna vända detta opåräk­nade möte till sin fördel.

Marguerite däruppe i sängskåpet hade ej rört sig. Hon hade ju givit sir Andrew ett högtidligt löfte att ej tala med sin man i främlingens närvaro, och hon ägde tillräcklig självbehärskning för att ej genom ett förhastat ingripande korsa hans planer. Men hennes själsstyrka sattes på ett oerhört prov, när hon nödgades sitta där orörlig och endast iakttaga de båda männen.

Nyss hade hon hört Chauvelin ge order om att alla vägar och stigar skulle bevakas av patruller. Hon visste, att om Percy nu lämnade »Grå katten», skulle han omöjligen kunna gå långt [ 194 ]åt något håll utan att uppsnappas av kapten Jutleys folk. Men å andra sidan, om han stannade kvar, skulle Desgas hinna komma tillbaka med det halva dussin karlar Chauvelin särskilt givit be­fallning om...

Situationen var förtvivlad, och Marguerite kunde endast vara en stum iakttagerska.

De bägge männen bildade en högst egendomlig kontrast till varandra, och av de två var det Chauvelin, som röjde en liten ansats till fruktan. Marguerite kände honom tillräckligt väl för att ana, vad som föregick i hans inre. Han fruktade ej för sin egen person, ehuru han helt visst befann sig ensam i ett ödsligt kyffe med en man, som var axelbred och stark mer än de flesta och därtill djärv och hänsynslös som ingen annan.

Hon visste, att Chauvelin skulle gärna ha trotsat oväntade möten med farliga motståndare för den saks skull, som låg honom om hjärtat, men vad han fruktade var att denne fräcke engelsman skulle genom att ge honom själv dråpslaget fördubbla sina egna utsikter att komma undan. Chauvelins hantlangare skulle må­hända alls icke lyckas bemäktiga sig den Röda nejlikan, när de ej leddes av den skickliga hand och sluga hjärna, som till driv­fjäder hade dödligt hat.

Just nu tycktes emellertid franska regeringens agent ingen­ting ha att frukta av sin mäktige fiende. Blakeney gav åter till sitt godmodiga, skrockande skratt och klappade honom med vänlig nedlåtenhet i ryggen.

— Det där var riktigt harmligt, sade han, att jag skulle komma och störa er... Ni sitter i godan ro och äter er soppa — rar, god soppa — och så får ni soppan i vrångstrupen, hä hä hä!... Jag hade minsann en god vän, som en gång satte het soppa i halsen på sig... och vill ni tro det, karlen dog knall och fall.

Han tittade smått triumferande ned på Chauvelin.

— Men vad är egentligen det här för ett rackarställe — ingen värd, ingen uppassning, ingenting!... Var håller den idioten Brogard hus?... Ni tar väl inte illa upp? tillade han i urskul­dande ton, slog sig ned vid bordet och drog soppskålen närmare intill sig. — Det är åtskilliga timmar sedan jag fick mig ett gudslån.

[ 195 ]Det stod ännu en tallrik på bordet; han hällde lugnt upp soppa åt sig och slog därpå i ett glas vin.

Ett ögonblick undrade Marguerite, hur Chauvelin skulle bete sig. Hans förklädnad var så pass skickligt gjord, att han må­hända, när han något sansat sig, ämnade förneka sin identitet. Chauvelin var emellertid alltför knipslug för att nedlåta sig till en dylik barnslig och gagnlös manöver. Han räckte hastigt fram handen även han och sade i förbindlig ton:

— Det var särdeles angenämt att få råka er, sir Percy. jag trodde verkligen — så kan man taga miste — att ni befann er på andra sidan Kanalen. Den plötsliga överraskningen nästan betog mig andedräkten.

— Jag tyckte verkligen att den — eller soppan — gjorde det helt och hållet, sade sir Percy med ett godmodigt grin. — Eller hur, herr — hm — Chaubertin?

— Ursäkta — Chauvelin.

— Åh, jag ber tusen gånger om förlåtelse... Javisst, Chau­velin var det förstås... Jag har alltid haft lite svårt för främ­mande namn, ska jag säga...

Han satt lugnt och åt sin soppa, godmodigt skrattande, som om han kommit hela vägen till Calais enkom för att intaga sin kvällsvard på detta snuskiga värdshus i sällskap med sin värste fiende.

Ett ögonblick undrade Marguerite, varför Percy ej stack ned den lille giftige fransmannen på stället. Och utan tvivel före­svävade också någonting dylikt hans sinne, ty då och då glimtade det på ett hotande sätt till i hans loja blick, då den vilade på Chauvelins oansenliga gestalt. Den senare hade nu fullkomligt återvunnit fattningen och ägnade sig lugnt åt sin sopptallrik.

Men det skarpa förstånd, som uppgjort och genomfört så många djärva planer, var alltför kallt beräknande för att utsätta sig för någon onödig risk. Stället här skulle ju kunna hysa spi­oner, värdshusvärden själv skulle kunna vara mutad av Chauvelin. Ett rop från den senare skulle kunna kalla ihop tjugu man, för allt vad Blakeney visste, och han skulle kunna vara avväpnad och fången, innan han hunnit sätta sig till motvärn, än mindre varna de väntande flyktingarna.

[ 196 ]Denna risk ville han ej löpa; hans mening var att hjälpa de andra; få dem välbehållna ur vägen, ty dem hade han givit sitt ord. Och medan han åt och pratade, välvde han oavlåtligen planer, medan bakom det trasiga förhänget under taket en stackars ångestfull kvinna förtärdes av villrådighet och längtan att få skynda ned till honom, utan att hon dock vågade röra sig ur stället.

— Jag visste inte, återtog Blakeney i förbindlig samtalston, att ni — hm — ingått i kyrkans tjänst.

— Jag... hm... stammade Chauvelin.

Hans motståndares lugna oförskämdhet gjorde att han all­deles kom av sig.

— Men jag skulle i alla fall ha känt igen er var som helst, fortfor sir Percy, i det han hällde upp ännu ett glas vin åt sig, fastän nog peruken och hatten förändra er en smula.

— Tycker ni det?

— För pocker — det finns väl ingenting, som mer förändrar en människa... Jag hoppas ni inte tar illa upp min lilla an­märkning — man borde egentligen aldrig anmärka på folks ut­seende... Det är inte comme il faut...

— För all del — skadar inte... Jag hoppas lady Blakeney mår bra, sade Chauvelin, angelägen om att byta om samtalsämne.

Blakeney åt lugnt upp de sista skedbladen soppa och drack sitt vinglas i botten. Marguerite tyckte sig uppfatta, utan att vara säker på sin sak, att han kastade en snabb blick runtomkring rummet.

— Tack, hon mår förträffligt, sade han till sist helt torrt.

Det uppstod en paus, varunder Marguerite kunde iakttaga dessa båda motståndare, hvilka inom sig troligen mätte sina krafter med varandra. Hon såg nästan rakt in i Percys ansikte, där han satt vid bordet, ej tio alnar från den plats, där hon själv låg nedhukad, ångestfull, förvirrad, ej vetande vad hon skulle göra eller vad hon skulle tänka.

Hon hade nu alldeles övervunnit sitt begär att störta ned och ge sig tillkänna för sin man. Den som var i stånd att spela sin roll så som han för ögonblicket gjorde, behövde ej en kvinnas varnande ord för att iakttaga försiktighet.

Marguerite fråssade nu av den njutningen, som för ett älskande [ 197 ]kvinnohjärta är den högsta, att se på den man hon höll av. Ge­nom det söndriga sängomhänget blickade hon ned på sin makes vackra ansikte. I de indolenta blå ögonen, bakom det själsfrånvarande leendet skönjde hon nu så tydligt det mod, den rådighet och osvikliga fyndighet, som kom den Röda nejlikan att av sina trogna betraktas nästan som ett högre väsen.

— Vi äro nitton stycken, alla redo att offra vårt liv för er man, lady Blakeney, hade sir Andrew sagt till henne.

Och när hon nu såg på hans panna, låg, men bred och öppen, på de djupt liggande blå ögonen, där den lättjefulla lik­giltigheten glimtvis lämnade rum för en märkvärdig intensitet, på hela den yttre företeelsen med dess oförtydbara prägel av okuvlig kraft och viljestyrka, trots masken av spefull nonchalans och mak­lighet — då förstod hon det mäktiga inflytande han utövade på sina anhängare, ty hade det icke utsträckt sin trollkraft även till hennes fantasi, hennes hjärta?

Chauvelin, som sökte dölja sin otålighet under sitt vanliga kyligt artiga väsen, kastade en snabb blick på sitt ur. Desgas kunde omöjligen dröja länge — ännu två eller tre minuter, och denne engelsman, som var i stånd att reta gallfeber på en män­niska, skulle vara omhändertagen av ett halvt dussin av kapten Jutleys pålitligaste män...

— Är ni på väg till Paris, sir Percy? frågade han vårdslöst.

— Nej för katten, svarade Blakeney skrattande. — Bara till Lille. Nej, för Paris betackar jag mig sannerligen — förbaskat otrevlig stad just nu... Eller hur, monsieur Chambertin... för­låt... Chauvelin?...

— Inte för en engelsk herreman som ni, sir Percy, genmälde Chauvelin sarkastiskt, som inte har något intresse av konflikten, som rasar därnere.

— Nej, som sagt, mig angår inte saken, och vår beskedliga regering står helt och hållet på er sida... Gamle Pitt törs ju inte säga ett kvitt... Ni tycks ha bråttom, sir, tillade han, då Chauvelin åter tog upp sin klocka. — Ett överenskommet möte, kanhända... För all del, bry er inte om mig... Jag disponerar min tid som jag vill.

Han steg upp från bordet och makade en stol fram till [ 198 ]spiselhärden. Ånyo kom det på Marguerite ett häftigt begär att ila ned till honom... Ty tiden led, Desgas skulle kunna komma åter vad ögonblick som helst med sina karlar. Det visste inte Percy, utan... O, hur förfärligt det alltsammans var och hur hjälplös hon kände sig...

— Jag har ingen brådska, återtog sir Percy i samma artiga ton, men jag har ingen lust att tillbringa mer tid än jag behöver i den här eländiga kåken. Men för pocker, sir, tillade han, då Chauvelin för tredje gången förstulet såg på sitt ur, den där klockan går ändå inte fortare för allt vad ni tittar på den... Ni väntar kanske en god vän?

— Jaha — en god vän.

— Väl inte en dam, hoppas jag, herr abbé, skrattade Blakeney. — Sådant tillåter väl inte den heliga kyrkan?... Va’ falls?... Men så flytta er då närmare elden — det håller på att bli förbaskat kallt.

Han sparkade till bränderna med sin ena stövelklack, så att elden sände ut en svärm av gnistor. Han tycktes alls icke ha någon brådska och var tydligen omedveten om den överhängande faran. Han drog ännu en stol fram till brasan, och Chauvelin, som vid detta laget hade mycket svårt att behärska sin otålighet, tog plats invid spiseln, med flit så att han hade utsikt mot ytter­dörren.

Desgas hade nu varit borta närmare en kvarts timme. Och för Marguerites överretade hjärna var det klart, att, så snart han anlände, skulle Chauvelin ge alla andra planer på båten och ge­nast försäkra sig om den viktigaste fångsten, Röda nejlikan själv.

— Hör på, herr Chauvelin, började åter sir Percy helt muntert, är er lilla väninna vacker? Tusan så söta de här små fransyskorna kunna vara ibland — eller vad säger ni?... Men jag behöver nog inte spörja, tillade han, i det han vårdslöst tog ett par långa steg framåt bordet. — I smakfrågor har kyrkan aldrig varit efterbliven... det berömmet måste man ge den.

Men Chauvelin hörde ej på. Han stirrade stinnt på den dörr, genom vilken om en stund Desgas skulle träda in. Även Marguerites uppmärksamhet var koncentrerad på den, ty i afton­stillheten hade hennes öron plötsligt uppfångat ljudet av talrika, [ 199 ]taktfasta steg, som ännu ljödo på avstånd, men kommo allt när­mare.

Det var Desgas och hans män. Ytterligare tre minuter, och de skulle vara här — det rysliga skulle hända... Åter ville hon störta utför trappan och skrika högt, men hon vågade ej. Och medan hon hörde soldaternas tramp närma sig, höll hon blicken orörligt fäst på Percy och iakttog alla hans rörelser.

Han hade ställt sig framför matbordet, där återstoderna efter kvällsvarden, tallrikar, glas, skedar, saltkar och peppardosa stodo spridda huller om buller. Ryggen höll han vänd mot Chauvelin, och han pratade alltjämt på sitt skämtsamma, halvt meningslösa sätt. Men ur fickan hade han tagit upp sin snusdosa, och hastigt och oförmärkt tömde han peppardosans innehåll däri.

Därpå vände han sig ånyo med ett bullrande skratt till Chau­velin.

— Hur var det? Sa’ ni någonting, sir?

Chauvelin hade med alltför spänd uppmärksamhet lyssnat till de annalkande fotstegen för att observera, vad hans listige motståndare företog sig. Nu vände han sig inåt rummet och försökte se likgiltig ut, ehuru han hade svårt att bemästra fröjden över den stundande triumfen.

— Nej, svarade han i förströdd ton, inte som jag minns... Sa’ ni inte själv —

— Jo, sade Blakeney och steg fram till Chauvelin, där han stod invid spiseln, jag sade just, att juden i Piccadilly den här gången har sålt mig ett bättre snus än jag någonsin kännt. Vill ni göra mig den äran, herr abbé? Får det vara?

Han intog en vårdslös ställning bredvid Chauvelin och räckte fram sin snusdosa.

Chauvelin, som, enligt vad han en gång sagt Marguerite, varit med om åtskilligt i sina dar, hade dock ännu en del erfa­renheter att göra, och här var nu en. Med ena örat lyssnande till de taktfasta fotstegen, ena ögat spänt riktat på dörren, i vilken Desgas och hans män om en halv minut skulle uppenbara sig, och invaggad i falsk säkerhet genom engelsmannens menlösa upp­trädande, hade han ej den avlägsnaste aning om det spratt, som spelades honom.

[ 200 ]Han tog med nypan en duktig pris snus.

Endast den, som någon gång i misshugg luktat för starkt på en peppardosa, kan göra sig en avlägsen föreställning om det hopplösa tillstånd, vari en kraftig pris av denna starka vara för­sätter en mänsklig varelse.

Chauvelin tyckte, att hans huvud höll på att sprängas i bitar, och den ena nysningen efter den andra betog honom andedräkten. För ögonblicket var han blind, döv och stum, han endast nös, fräste och sprutade, och under detta ögonblick tog Blakeney helt lugnt, utan den ringaste brådska, sin hatt, plockade fram litet små­mynt ur fickan, som han lade på bordet, och klev med långa steg ut genom dörren.