Den siste chevalieren/Kapitel 13
| ← Kap 12: Kärlek |
|
Kap 14 Hängivenhet → |
TRETTONDE KAPITLET.
DEN TRETTIOFÖRSTA MAJ.
Morgonen till den beryktade trettioförsta maj, då klämtningar och trumvirvlar hade hörts sedan dagens inbrott, marscherade Faubourg Saint Victors bataljon in i Temple.
När alla de vanliga formaliteterna voro genomgångna och vaktposterna fördelade, anlände de tjänstgörande municipalerna, medförande fyra stycken kanoner till dem som redan bildade ett batteri vid ingången till Temple.
Samtidigt anlände Santerre med sina epåletter av gult ullgarn och iförd en rock, på vilken han exponerade sin patriotism medelst stora flottfläckar.
Han höll revy med bataljonen, som befann sig i vederbörligt tillstånd, men när han räknade municipalerna voro de endast tre.
”Varför endast tre municipaler?” frågade han. ”Och vilken är den dålige medborgare som sviker oss?”
”Den frånvarande medborgaren, general, är icke ljum”, svarade vår gamla bekantskap, Agricola, ”ty det är sekreteraren vid sektionen Lepelletier, anföraren för de modiga Thermopylerna, medborgaren Maurice Lindey”.
”Jaså, jaså”, sade Santerre. ”Jag känner lika bra som du till medborgare Maurice Lindeys patriotism, men det skall icke avhålla mig från att skriva hans namn på förteckningen över de frånvarande, om han icke är här om tio minuter”.
Och Santerre gick vidare för att ägna sig åt andra detaljer.
I samma ögonblick som generalen yttrade dessa ord, hade en jägarekapten och en soldat stannat några steg ifrån honom, varvid den ene stödde sig mot sitt gevär och den undra satte sig på en kanon.
”Hörde ni?” sade kaptenen till soldaten med sänkt röst. ”Maurice har inte kommit ännu”.
”Ja, men ni kan vara förvissad om att han kommer, såvida det icke blir upplopp”.
”I händelse han icke skulle komma”, sade kaptenen, ”utposterar jag er i trappan, och alldenstund hon säkerligen kommer att gå upp på tornets plattform kan ni tala ett ord med henne”.
I samma ögonblick kom det in en man, som, av det trefärgade skärpet att döma, uppenbarligen var municipal. Men som denne man var en främling för både kaptenen och jägaren, betraktade båda honom uppmärksamt.
”Medborgare general”, sade nykomlingen till Santerre, ”Jag ber er hålla till godo med mig i stället för medborgare Maurice Lindey, som är sjuk. Här är läkarebetyget. Om åtta dagar blir det min tur att övertaga vakthållningen. Jag byter nu med honom. Om åtta dagar kommer han att tjänstgöra i mitt ställe liksom jag gör nu i hans ställe”.
”Under förutsättning att Capetarna och småcapetarna leva åtta dagar till”, sade en av municipalerna.
Santerre smålog lätt åt detta skämt. Så vände han sig till Maurices ställföreträdare och sade:
”Mycket bra. Underteckna registret i stället för Maurice Lindey och ange i kolumnen för anmärkningar skälet till detta utbyte”.
Kaptenen och jägaren växlade blickar av förtjusning, uppblandad med förvåning.
”Om åtta dagar”, sade de.
”Kapten Dixmer”, ropade Santerre, ”intag ställning i trädgården med ert kompani”.
”Kom nu, Morand”, sade kaptenen till sin kamrat, jägaren.
Trumvirvlar skallade och kompaniet, som anfördes av garvarmästaren, marscherade bort i föreskriven riktning. De kopplade gevär och kompaniet uppdelade sig i småsrupper, som promenerade av och an, efter tycke och smak.
Deras promenadplats var just den trädgård, till vilken under Ludvig den sextondes tid den kungliga familjen emellanåt kommit för att hämta frisk luft.
Denna trädgård var numera kal och ödslig, totalt berövad träd, blommor och varje slags grönska.
Ungefär tjugufem steg eller kanske något närmare den del av muren, som vette mot rue Portefoin, fanns ett slags stuga, som municipalitetet hade låtit uppföra för de nationalgardisters räkning som tjänstgjorde i Temple och där de under upploppsdagar, då de icke fingo lämna området, kunde äta och dricka. Ledningen av detta lilla marketenteri hade varit mycket eftersträvad, men till sist hade rättigheter utfärdats för en utmärkt medborgarinna, hustrun till en förstadsbo, som dödats den tionde augusti och som burit namnet Plumean.
Den lilla stugan, byggd av bräder och jord, höjde sig mitt i en blomsterbädd, vars konturer alltjämt kunde urskiljas genom en häck av dvärgbuxbom. Den utgjordes av ett enda rum, tolv fot i fyrkant, under vilket sträckte sig en grotta till vilken man kom ned för en trappa, som var primitivt uthuggen i själva jorden. Där förvarade änkan Plumean sitt vin och sina matvaror. Denna avdelning förestods omväxlande av henne själv och hennes dotter, en flicka på tolv à femton år.
Så fort de slagit sig ned i sin bivack, skildes nationalgardisterna åt, såsom vi omtalat, somliga för att promenera i trädgården, under det att andra pratade med värdinnan. Somliga roade sig med att kritisera teckningarna på väggarna, som alla voro avsedda att vara patriotiska — såsom t. ex. kungen hängande i luften med inskriptionen under ”Monsieur Veto tar ett luftbad” eller kungen halshuggen med ”Monsieur Veto spottar i säcken”, under det andra gåvo gastronomiska order till madame Plumeau, var och en enligt sin smak och sin aptit.
Bland de sistnämnda voro kaptenen och jägaren, som vi redan förut sett.
”Ah, kapten Dixmer”, sade marketenterskan, ”jag har ett utmärkt saumurvin”.
”Men, medborgarinna Plumeau, enligt min åsikt åtminstove stnakar saumurvin ingenting utan brieost”, svarade kaptenen, som, innan han uttalade denna sin åsikt, ivrigt hade sett sig omkring och lagt märke till frånvaron av denna hans favoritdelikatess.
”Ah, kapten, det är sant, men den sista smulan har strukit med”.
”Ja”, sade kaptenen, ”om jag icke får brieost, vill jag icke ha något saumurvin, och lägg märke till, medborgarinna Plumeau, att min beställning skulle ha blivit ganska stor, ty jag hade haft för avsikt att traktera hela mitt kompani”.
”Men, kapten, jag ber dig endast vänta i fem minuter, så skall jag springa och hämta det hos medborgaren portvakten, som konkurrerar med mig och som alltid har det. Det kommer att ställa sig dyrare för mig, men jag är övertygad om att du är en alltför god medborgare att icke ge mig gottgörelse”.
”Ja, ja visst”, svarade Dixmer, ”och under tiden gå vi ned i källaren och välja själva våra viner”.
”Gör dig hemmastadd, kapten! Var så god!”
Och änkan Plumeau sprang av alla krafter fram mot portvaktsstugan, under det att kaptenen och jägaren, försedda med ett ljus, lyfte upp källardörren och stego ned i grottan.
”Bra”, sade Morand efter att ha sett sig omkring ett ögonblick. ”Grottan sträcker sig i riktning mot rue Portefoin. Den är nio à tio fot djup och det finns inga murar”.
”Vad är det för slags jord?” frågade Dixmer.
”Kalk. Det är alltsammans bearbetad jord. Den här trädgården har varit uppgrävd flera gånger om. Det finns ingenstans några stenar”.
”Fort!” ropade Dixmer. ”Jag hör slamrandet av vår marketenterskas träskor, tag två buteljer vin och låt oss gå upp”.
Båda blevo synliga i källardörren, då madame Plumeau kom in med den ost, som Dixmer så intensivt påyrkat, under det att flera jägare följde efter henne, lockade av sagda osts hedervärda utseende.
Dixmer gjorde les honneurs. Han bjöd sitt kompani på tjugu buteljer vin, under det att medborgare Morand berättade om Curtius’ hängivenhet, Fabricius’ ogennytta, Brutus’ och Cassius’ fosterlandskärlek — historier som blevo nästan lika mycket uppskattade som den brieost och det anjouvin, som Dixmer bjöd på — vilket icke vill säga så litet.
Klockan slog elva. Halv tolv skulle vaktposterna avlösas.
”Brukar inte österrikiskan vanligtvis taga sin promenad mellan tolv och ett?” frågade Dixmer Tison, som just gick förbi stugan.
”Jo, alldeles, från tolv till ett”. Och han började sjunga:
”Madame stiger upp i sitt torn,
Mironton, mironton, mirontaine.
Denna nya kvickhet blev emottagen med gapskratt av nationalgardisterna.
Dixmer tillkallade omedelbart de män i kompaniet, som skulle gå på vakt från halv tolv till halv ett, befallde dem att skynda på med sin frukost och lät Morand taga sina vapen för att, såsom det var överenskommet, placera honom i den högsta trappan i tornet, där Maurice hade stått gömd den gången, då han uppfångat de signaler från fönstret vid rue Portefoin, som voro avsedda för drottningen.
Om någon hade iakttagit Morand i det ögonblick, då han emottog denna order, enkel och väntad som den var, hade man sett honom blekna under massan av svart, långt hår.
Helt plötsligt skakade ett dovt buller Templegårdarna, och på avstånd hördes ljud, påminnande om en orkans dån.
”Vad är det där?” frågade Dixmer Tison.
”Ah”, svarade fångvaktaren, ”det är ingenting. Något litet oväsen, som de där skurkaktiga brissotinerna föra, innan de bestiga giljotinen”.
Larmet och oväsendet blevo allt mer och mer hotande, kanondån hördes och en skara människor stormade förbi Temple, skrikande:
”Länge leve sektionerna! Länge leve Hanriot! Ned med brissotinerna! Ned med rolandisterna! Ned med madame Veto!”
”Utmärkt”, sade Tison och gnuggade händerna. ”Jag skall gå och öppna dörren för madame Veto, på det att hon utan besvär måtte kunna glädje sig åt den kärlek, folket känner för henne”.
Han närmade sig porten till tornet.
”Hallå, Tison!” ropade en skräckingivande röst.
”Ja, general”, svarade han och tvärstannade.
”Ingen kommer ut i dag”, sade Santerre. ”Fångarna få icke lämna sina rum”.
Mot denna order kunde inga invändningar göras.
”Bra!” sade Tison. ”Så mycket mindre besvär”.
Dixmer och Morand växlade blickar av missräkning. Sedan väntade de tills timmen för deras vakthållning slagit och (ehuru intet försök kunde göras i dag) började båda gå av och an mellan stugan och muren mot rue Portefoin. Morand började mäta upp avståndet, i det han tog geometriska steg — d. v. s. tre fot långa.
”Vilket är avståndet?” frågade Dixmer.
”Sextio à sextioen fot”, svarade Morand.
”Hur många dagar kommer det att erfordra?”
Morand funderade ett ögonblick, sedan ritade han med en sticka på marken några geometriska tecken, som han omedelbart utplånade.
”Sju dagar åtminstone”, sade han.
”Maurice kommer att tjänstgöra om åtta dagar”, mumlade Dixmer. ”Alltså är det absolut nödvändigt för oss att inom åtta dagar vara försonade med Maurice”.
Klockan slog halvtimmen. Suckande återtog Morand sin musköt och följde med korpralen för att avlösa den vaktpost, som patrullerade på tornets plattform.