Hoppa till innehållet

Den siste chevalieren/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 15: Gudinnan Förnuft
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 16: Den förlorade sonens återkomst
Kap 17: Minörerna  →


[ 128 ]

SEXTONDE KAPITLET.
DEN FÖRLORADE SONENS ÅTERKOMST.

Maurice hade icke kunnat ila fram fortare, om han också haft vingar. På gatorna rådde trängsel, men Maurice lade [ 129 ]endast märke till det, därför att det hindrade honom från att komma fram.

Det sades överallt, att nationalkonventet höll på att belägras, att folkets majestät kränktes i dess representanter, som man hindrade från att komma ut och detta tycktes till på köpet vara mycket sannolikt, ty det klämtade i kyrkklockorna och kanonernas dån slog alarm.

Men vad brydde Maurice sig i detta ögonblick om klämtningarna eller kanonernas dån? Vad brydde han sig om huruvida nationalkonventets medlemmar kunde komma ut eller ej, när hindret icke gällde honom själv? Så han påskyndade sina steg, det var allt. Medan han sprang, utmålade han för sig själv, hur Geneviève satt och väntade vid det lilla fönstret mot trädgården för att kunna se honom och för att hon skulle kunna se honom på långt håll, och sedan hur hennes småleende, mera tjusande än någonsin skulle hälsa honom välkommen tillbaka.

Dixmer hade otvivelaktigt också blivit förberedd på hans lyckliga återkomst och skulle räcka honom sin stora, grova hand, som hälsade så uppriktigt och trofast. Han älskade Dixmer i dag. Nu sträckte sig hans kärlek till och med till Morand med de svarta lockarna och de gröna glasögonen, bakom vilka han trodde sig se dessa bistra ögon glittra.

Han älskade hela världen, ty han var så lycklig och hade med nöje strött blommor över hela mänskligheten, på det att alla andra måtte vara lika lyckliga som han själv.

Men för en gångs skull hade han misstagit sig. Stackars Maurice! Han hade bedragit sig själv, såsom människan vanligtvis gör, då hon gör upp räkningen enligt sina egna önskningar.

I stället för det ljuva småleende, som skulle hälsa honom, när han blev synlig på långt håll, hade Geneviève föresatt sig att möta Maurice med den mest kallsinniga artighet — en svag mur, med vilken hon hoppades kunna motstå den fors som hotade att inkräkta på hennes hjärta. Hon hade dragit sig tillbaka till ett rum i första våningen och ämnade icke komma ned förrän man kom upp och hämtade henne. Ack! Även hon hade bedragit sig själv.

Dixmer ensam hade icke blivit bedragen. Han stod bakom ett gallerförsett fönster och smålog ironiskt.

Medborgare Morand sysslade med allvarlig uppsyn med att färga svarta några svansar som sättas på vitt kattskinn för att imitera hermelin.

[ 130 ]Maurice sköt upp den lilla porten till prånget för att utan vidare ceremonier gå genom trädgården. Liksom förr pinglade vid portens öppnande en liten klocka, som angav att Maurice anlänt.

Geneviève, som tagit plats bakom det stängda fönstret ryckte till och lät gardinen, som hon dragit åt sidan, falla ned.

Den första känsla, Maurice erfor, då han åter trädde in i sin väns hus, var således missräkning. Geneviève icke blott icke satt vid fönstret, utan när han kom in i den lilla salongen, där han tagit avsked av henne, fann han henne icke där, utan blev nödsakad att anmäla sig, liksom om tre veckors frånvaro hade förvandlat honom till en främling. Han kände sig helt betryckt till sinnes.

Det var Dixmer, som Maurice först träffade. Han kom fram och omfamnade honom med ett utrop av glädje.

Så kom Geneviève ned. Hon hade förgäves sökt förläna sina bleka kinder litet färg, men innan hon gått tjugu steg, hade blodet strömmat till hennes hjärta.

Maurice såg Geneviève träda in i skuggan av dörren. Han trädde småleende henne till mötes, i avsikt att kyssa hennes hand, och då först såg han, hur förändrad hon var. Hon å sin sida lade med förfäran märke till hur mager Maurice blivit och hur feberaktig hans blick var.

”Ni är således här, monsieur”, sade hon med en röst, vars skälvning hon icke kunde återhålla.

Hon hade föresatt sig att tilltala honom i absolut likgiltig ton:

”God dag, medborgare Maurice. Varför ha era besök här varit så sällsynta på sista tiden?”

Denna ombytlighet föreföll Maurice ännu sällsammare och en sådan skugga som nu kastades över allt!

Dixmer avbröt detta förhör och gjorde slut på alla ömsesidiga förebråelser genom att säga till att middagen skulle serveras. Klockan var nära två. De gingo in i matsalen där Maurice såg, att det var dukat även för honom.

Så inträdde medborgare Morand, klädd i samma kastanjebruna rock och vita väst. Han bar alltjämt sina gröna glasögon och skjorta med vitt krås och samma långa, svarta hår.

Maurice kände sig så vänligt stämd emot honom, att han nu förvånade sig över att han någonsin kunnat känna minsta fruktan för honom såsom rival. Korteligen: hur skulle det gärna kunna vara möjligt att Geneviève älskade [ 131 ]den där lilla kemisten? Man måste vara förälskad och tillföljd därav en dåre, om man kunde låta en dårskap som denna få insteg i sitt huvud.

För övrigt skulle ögonblicket ha varit illa valt att känna svartsjuka. Maurice bar innanför sin väst Genevièves sista brev, och hans hjärta, som dunkade av glädje, klappade mot det.

Geneviève hade åter samlat sig. Kvinnan är skapad på det egendomliga sättet, att det närvarande är i stånd att hos henne utplåna hela det förflutna och att hon kan skjuta ifrån sig alla farhågor för framtiden.

Geneviève kände sig lycklig, sedan hon väl hunnit samla sig, d. v. s. hon blev lugn och värdig, ehuru alltjämt vänlig, ny schattering, som Maurice icke hade den erforderliga skickligheten att förstå. Lorin skulle ha funnit förklaringen i ”Parny”, i ”Bertin” eller ”Den ädle Bernard”.

Samtalet rörde sig om gudinnan Förnuft; girondisternas fall och den nya kulten, genom vilken Guds rike hade gått över på kvinnolinjen, voro de förhärskande samtalsämnena för dagen. Dixmer låtsade, att han icke skulle ha blivit ledsen, om denna ojämförliga ära erbjudits Geneviève. Maurice kände god lust att skratta. Geneviève höll emellertid med sin man, varvid Maurice betraktade dem båda med förvåning, förundrad över att fosterlandskärleken kunde till den grad missleda en så förståndig man som Dixmer och en kvinna med så förfinad och poetisk natur som Geneviève.

Morand utvecklade teorien om kvinnliga politiker. Han framdrog som exempel Théroigne de Méricourt, hjältinnan av den tionde augusti, och madame Roland, girondisternas liv och själ. Dessa ord kommo Maurice att småle. Det var emellertid ett grymt skämt mot dessa kvinnliga patrioter, att de sedermera blevo kallade med det hemska namnet ”giljotinens kvinnliga blodiglar”.

"Ah, medborgare Morand”, sade Dixmer, ”vi böra respektera fosterlandskärleken även när den är missledd”.

”Vad mig beträffar”, sade Maurice, ”såvitt jag förstår mig på patriotism, finner jag kvinnorna alltid tillräckligt goda patrioter, när de icke äro alltför högaristokratiska”.

”Ni har alldeles rätt”, sade Morand. ”Och vad mig själv beträffar, så erkänner jag uppriktigt, att jag finner en kvinna mycket föraktlig, när hon affekterar en mans uppträdande, och en man pultron, ovärdig namnet man, när han [ 132 ]förolämpar en kvinna, även om det så vore hans bittraste fiende”.

Morand drog så småningom in Maurice på ett ömtåligt område. Maurice å sin sida svarade med att jakande böja på huvudet. När torneringen sålunda började, tillade Dixmer liksom ett slags härold:

”Ett ögonblick, ett ögonblick, medborgare Morand! Jag hoppas, ni gör ett undantag för de kvinnor, som äro kända för att vara nationens fiender?”

Några sekunders tystnad följde. Maurice bröt först denna tystnad.

”Låt oss icke göra några undantag", sade han sorgset. ”Dessa kvinnor, som ha varit nationens fiender, äro nu, synes det mig, tillräckligt straffade”.

”Ni syftar väl på fångarna i Temple — österrikiskan, Capets syster och dotter?” utbrast Dixmer med en snabbhet, som berövade hans ord allt uttryck.

Morand skiftade färg, medan han väntade på den unge municipalens svar, och tycktes i sitt intresses intensitet borra naglarna in i bröstet.

”Alldeles”, sade Maurice, ”det är om dem jag talar”.

”Är det sant, vad som sägs om dem?” sade Morand med halvkvävd röst.

”Vad är det man säger?” frågade den unge mannen.

”Att fångarna bli grymt behandlade, mången gång till och med av dem, vilkas plikt det är att skydda dem”.

”Det finns individer”, sade Maurice, ”som icke göra sig förtjänta av att kallas män. Det finns fega stackare, totalt i avsaknad av verkligt mod, som alltid känna behov av att tortera de övervunna för att övertyga sig själva om att de äro segrare”.

”O, ni är icke en av dessa män, Maurice, det är jag säker på”, utbrast Geneviève.

”Madame”, svarade Maurice, ”jag som nu talar till er, höll vakt vid den schavott, på vilken den forne kungen dog. Med dragen sabel i min hand var jag redo att hugga ner var och en, som försökte rädda honom. Men vid hans annalkande blottade jag icke desto mindre mitt huvud, vände mig om till mina män och sade:

”Medborgare, jag förbereder er på, att jag kommer att med mitt svärd genomborra den första man, som förolämpar f. d. kungen”.

”Och jag trotsar någon att kunna påstå, att ett enda rop hördes från mitt kompani. Och ännu mer — från min hand [ 133 ]utgingo allra först dessa tiotusen plakat, som efter kungens återkomst från Varennes blevo uppslagna överallt i Paris”.

”Var och en som hälsar på kungen blir piskad. Var och en som förolämpar honom blir hängd”.

”Nåväl”, fortsatte Maurice, utan att lägga märke till det djupa intryck hans ord gjort på hans åhörare, ”nåväl jag har bevisat för er, att jag är en uppriktig, god patriot, att jag avskyr alla kungar och deras anhängare. Och dock förklarar jag, trots min åsikt, som icke är något annat än en fast och djup övertygelse, att österrikiskan i hög grad bidragit till de olyckor, som hemsöka Frankrike — så skall aldrig, aldrig någon man — låt honom vara vem han vill, till och med Santerre själv — förolämpa f. d. drottningen i min närvaro”.

”Medborgare”, sade Dixmer, i det han ruskade på huvudet, liksom i ogillande av så mycken halsstarrighet, ”är ni medveten om att ni borde vara mycket, mycket säker på oss, innan ni avlägger en sådan förklaring i vår närvaro?”

”Jag avlägger en sådan förklaring inför er och skulle göra det inför hela världen, Dixmer. Och jag kan tillägga, att hon kanske kommer att dö på samma schavott som hennes man, men jag är icke den, som känner fruktan för en kvinna — jag tvärtom är vänlig och hänsynsfull mot alla dem som äro svagare än jag”.

”Och drottningen, monsieur Maurice?” sade Geneviève blygt. ”Har hon någonsin visat någon tacksamhet för denna finkänslighet som hon är så föga van vid?”

”Fången har flera gånger tackat mig för min hänsynsfullhet, madame”.

”I så fall måtte hon med nöje invänta er tur att övertaga vakthållningen?”

”Jag tror det, madame”, svarade Maurice.

”I så fall”, sade Morand med en röst som skälvde som en kvinnas, ”eftersom ni erkänt vad ingen nu för tiden erkänner — att ni har ett ädelmodigt hjärta — kan ni säkerligen icke heller förfölja barnen?”

"Jag!” sade Maurice. ”Fråga den skurken Simon, hur kraftig armen var på den municipal, inför vilken han hade den djärvheten att stå lille Capet”.

Detta svar framkallade en spontan rörelse vid Dixmers bord. Alla reste sig vördnadsfullt. Maurice ensam förblev sittande, utan att ha den avlägsnaste aning om, att det var honom denna hedersbetygelse gällde.

[ 134 ]”Men vad i all världen står på?” sade han i förvånad ton.

”Jag tyckte, att det var någon på garveriet som ropade”, sade Dixmer.

”Nej”, sade Geneviève. ”Det trodde jag också till en början, men vi ha misstagit oss”.

Och de slogo sig åter ned.

”Ah, det är således ni, medborgare Maurice”, sade Morand med skälvande röst, ”som är den så mycket omtalade municipal, som så ädelt tog barnet i försvar?”

”Omtalad?” sade Maurice med en nästan sublim naivitet.

”Ni har ett ädelt hjärta”, sade Morand i det han steg upp från bordet. På det att han skulle kunna ge utlopp åt sina känslor, drog han sig tillbaka till garveriet, som om något angeläget arbete väntat honom där.

”Ja, medborgare”, sade Dixmer, ”man talar därom och det bör även omtalas, att alla de, som besitta tappra, ädelmodiga hjärtan, skänka er sitt bifall, utan att känna er”.

”Och låt honom förbliva okänd”, sade Geneviève. ”Den ära som han skulle förvärva skulle vara uppfylld av fara”.

I detta egendomliga samtal hade var och en, utan att veta det, bidragit med ord av hjältemod, hängivenhet och känslighet. Men där hade även funnits kärlek och beundran som icke kunde uttryckas i ord.