Den siste chevalieren/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 17: Minörerna
Den siste chevalieren
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Oscar Nachman

Kap 18: Moln
Kap 19: En anmodan  →


[ 142 ]

ADERTONDE KAPITLET.
MOLN.

Oavsett den berusning, som medföljde de förnyade besken, kände Maurice sig verkligen mycket besviken över Genevièves mottagande och räknade på att under tätatäter återvinna den mark han hade förlorat eller tycktes ha förlorat i hennes tillgivenhet.

Men Geneviève hade uppgjort sina planer klokt och ämnade icke låta honom få ett nytt tillfälle till en tätatät, enär [ 143 ]hon var medveten om deras farlighet just till följd av den lycka, de beredde henne.

Maurice satte sin lit till morgondagen. En släkting till Geneviève, som otvivelaktigt fått en påstötning, kom för att göra visit, och Geneviève höll henne kvar. Denna gång fanns det ingenting att säga, ty det kunde hända, att det icke var Genevièves fel.

Då Maurice avlägsnade sig, blev han anmodad att eskortera denna släkting till rue des Posses saint Victor, där hon bodde. Maurice avlägsnade sig med surmulen uppsyn, men Geneviève smålog, och han tog detta småleende för ett löfte.

Ack! Maurice bedrog sig. Följande dag, den andra juni, denna förskräckliga dag, som bevittnade girondisternas störtande, avskedade Maurice sin vän Lorin, som prompt ville ha honom med sig till nationalkonventet, och uppsköt allt, på det att han skulle kunna avlägga ett besök hos sin fagra väninna. Frihetens gudinna hade en svår rival i Geneviève.

Maurice fann Geneviève i hennes lilla salong, idel älsklighet och älskvärdhet, men i hennes närhet satt en ung kammarsnärta med trefärgad kokard upptagen av att märka näsdukar, och hon lämnade aldrig sin plats i fönstervrån.

Maurice rynkade pannan, och Geneviève, som såg, att han icke var vid sitt allra bästa humör, fördubblade sina uppmärksamheter, men alldenstund hennes älskvärdhet icke sträckte sig så långt att hon avskedade den unga tjänarinnan, lämnade han i sin otålighet henne en timme tidigare än vanligt.

Allt detta hade kanske kunnat bero på en slump. Maurice beslöt att vara tålig. För övrigt var den politiska situationen så förskräcklig, att ehuru det var så länge sedan att han intresserade sig för politiska angelägenheter, ryktet därom nådde till och med honom. Det erfordrades ingenting mer eller mindre än störtandet av ett parti, som regerat tio månader i Frankrike, för att draga hans uppmärksamhet från hans allt uppslukande lidelse för Geneviève.

Följande dag bevittnade han samma manöver från Genevièves sida, och Maurice som hade förutsett detta, hade uppgjort sina planer därefter, så att när han tio minuter efter sin ankomst såg, att den unga kvinnan, som just slutat märka ett dussin näsdukar, grep sig an med sex dussin servetter, tog han upp sitt ur, reste sig, bugade sig för Geneviève och gick sin väg utan att säga ett ord.

[ 144 ]Och ännu mer — han såg sig icke om en enda gång.

Geneviève, som rest sig upp för att iakttaga honom, när han gick genom trädgården, stod ett ögonblick mållös, blek och darrande; så sjönk hon ned på en stol, liksom bedövad av verkan av sitt diplomatiska handlingssätt.

I detta ögonblick kom Dixmer in.

”Har Maurice gått?” sade han med förvåning.

”Ja-a”, stammade Geneviève.

”Men han kom ju alldeles nyss?”

”Han var här en kvarts timme eller så”.

”I så fall kommer han väl tillbaka?”

”Det betvivlar jag högeligen”.

”Lämna oss, Muguet” (lilja från dalen), sade Dixmer.

Kammarjungfrun hade antagit denna blommas namn, av hat till sitt dopnamn Marie, som olyckligtvis var detsamma som österrikiskans.

Vid husbondens tillsägelse reste hon sig upp och lämnade rummet.

”Nå, min kära Geneviève”, sade Dixmer, ”är freden återställd mellan er och Maurice?”

”Jag tror tvärtom, min vän, att vi äro kallsinnigare än någonsin”.

”Och vems fel är det denna gång?” frågade Dixmer.

”Utan allra minsta tvivel är det Maurices fel”.

”Tillåt mig bedöma den saken”.

”Vad för slag?” sade Geneviève rodnande. ”Kan ni icke gissa — varför han är ond?”

“Nej”.

”Det förefaller mig, som om det berodde på någon nyck i fråga om Muguet”.

”Bah! Verkligen? I så fall måste ni skicka i väg flickan. Jag vill icke förlora en sådan vän som Maurice för en kammarjungfrus skull”.

”O!” sade Geneviève. ”Jag tror icke att han är så ond, att han vill att hon skall skickas bort. Det blir tillräckligt att —”

”Att vad?”

”Att förvisa henne från mitt rum”.

”Och det har Maurice alldeles rätt i”, sade Dixmer. ”Det är er han kommer för att hälsa på och icke Muguet, följaktligen är det absolut överflödigt att hon är med här inne”.

”Men min käre vän”, svarade hon i det hon med förvånad min betraktade sin man.

[ 145 ]”Geneviève”, sade Dixmer, ”jag trodde mig i er ha en bundsförvant som skulle för mig underlätta det uppdrag som pålagts mig, och finner tvärtom att era farhågor fördubbla våra faror och svårigheter. För fyra dagar sedan trodde jag, att allt var överenskommet mellan oss, och nu måste allt göras om igen. Har jag icke sagt er, att jag litar på er, er heder? Har jag icke sagt er, att det är absolut nödvändigt, att Maurice blir vår vän, en intimare vän än någonsin, men mindre misstänksam än förr?”

”O, min Gud, o, min Gud! Dessa kvinnor utgöra ett ständigt hinder för våra planer”.

”Men finns det ingen annan utväg? Jag har sagt er, att det för alla vore bättre, om monsieur Maurice icke komme hit mera”.

”Ja, för oss kanske, men för henne som står högt över oss, för vilken vi svurit att offra liv, förmögenhet och lycka, är det nödvändigt, att denne unge man kommer tillbaka. Vet ni av att de börja misstänka Turgy och tala om att ställa en annan tjänare till drottningens disposition?”

”Gott! Jag skall skicka i väg Muguet”.

”Gode Gud, Geneviève”, sade Dixmer med en åtbörd av otålighet som var mycket ovanlig för honom, ”varför talar ni så till mig, varför förkväver ni mina tankars eld med era egna, varför försöka skapa svårigheter, när det redan existerar allför många? Geneviève, handla som en hederlig kvinna, handla så, som ni känner att ni bör handla. Jag säger er, i morgon går jag ut — i morgon skall jag intaga Morands plats som ingenjör. Jag kommer icke att äta middag tillsammans med er, men han gör det, ty han har något att be Maurice om, och kommer att förklara för er vad det är. Vad han har att be om, kan ni måhända föreställa er, Geneviève, ty det är en sak av största vikt. Det är visserligen icke det mål, mot vilket vi sträva, men dock den väg, som leder till det. Det är det sista hoppet för denne hängivne, ädle man, vår beskyddare, för vilken vi äro nödsakade att offra våra liv”.

”Och för vilken jag gärna vill offra mitt!” utbrast Geneviève med entusiasm.

”Nåväl, Genviève — jag kan icke säga varför — men såsom ni sett, är denne man icke älskad av Maurice och dock är det absolut nödvändigt, att han skall högaktas av honom; korteligen: i det dåliga humör, vari ni i dag försatt Maurice, kommer han kanske att vägra Morand det, som det är absolut nödvändigt att vi erhålla till varje pris. [ 146 ]Behöver jag nu säga er, Geneviève, till vilket ohyggligt slut er småaktiga känslighet och sentimentalitet leda Morand?”

”O, monsieur”, utbrast Geneviève bleknande i det hon knäppte ihop händerna. ”Låt oss aldrig tala därom!”

”I så fall”, sade Dixmer, i det han tryckte sina läppar mot hustruns panna, ”måste ni begrunda det och fatta ert beslut”.

Och han lämnade rummet.

”O, min Gud”, mumlade Geneviève i förtvivlan, ”med vilken våldsamhet tvingar man mig icke att mottaga denna kärlek, efter vilken hela min själ trängtar”.

Följande dag var såsom redan omtalats, söndag.

Det var sedvänja i Dixmerska familjen, liksom i alla borgarfamiljer då för tiden, att middagen skulle vara längre och mera ceremoniös den dagen än någon annan dag.

Maurice, som sedan deras intima förhållande börjat, hade emottagit en stående inbjudan, underlät aldrig att dinera den dagen tillsammans med dem. Ehuru de icke åto middag förrän klockan två, brukade Maurice alltid komma vid tolvtiden. Till följd av det sätt, varpå de skilts åt, misströstade emellertid Geneviève nästan om att få se honom denna söndag.

Korteligen: klockan slog tolv, halv ett och sedan ett, utan att Maurice syntes till.

Det skulle vara omöjligt att beskriva vad Geneviève kände i sitt hjärta under denna tid av ängslig väntan.

Först hade hon klätt sig med största enkelhet, men när hon så såg, att hans ankomst var försenad, hade hon satt en blomma vid barmen och en blomma i håret och lyssnade alltjämt, varvid hennes hjärta för vart ögonblick klappade fortare och fortare. Middagstimmen var nästan inne, och Maurice hade alltjämt icke anlänt.

Tio minuter i två hörde Geneviève ljudet av hästhovar, detta ljud som hon kände igen så väl.

”O!” utbrast hon. ”Hans stolthet kunde icke brottas med hans kärlek. Han älskar mig! Han älskar mig!”

Maurice svingade sig ur sadeln och lämnade sin häst till trädgårdsmästaren, som han bad stanna, där han var. Geneviève såg med ängslan, att trädgårdsmästaren icke ledde hästen till stallet. Maurice kom in.

Denna dag tog han sig överdådig ut. En vacker svart rock, en vit väst, byxor av hjortskinn avtecknade hans lemmar, modellerade efter Apollo, och hans vågiga hår, som [ 147 ]exponerade ett fräscht, strålande ansikte, bildade tillsammans en typ av manlig skönhet.

Han kom in. Såsom vi redan sagt, kom hans närvaro Genevièves hjärta att svälla av glädje, och hon tog emot honom mycket vänligt.

”Ah!” sade hon i det hon räckte honom sin hand. ”Ni har kommit för att äta middag tillsammans med oss, icke sant?”

"Tvärtom, medborgarinna”, sade Maurice kallt. ”Jag har kommit för att be om tillåtelse att stanna borta”.

”Att stanna borta?”

”Ja. Sektionens angelägenheter göra anspråk på min uppmärksamhet. Jag fruktade, att ni kanske skulle vänta på mig och beskylla mig för bristande artighet; därför kommer jag för att personligen framföra mina ursäkter”.

Geneviève kände åter huru hennes hjärta blev sorgset och tungt.

”O, min Gud!” utbrast hon. ”Och Dixmer, som icke äter middag hemma, räknade på att finna er här vid sin hemkomst och bad mig hålla er kvar”.

”Åh, på så sätt, madame? Jag förstår er enträgenhet, madame; det är på er mans tillsägelse, och jag kunde icke glssa mig till det. Jag kommer aldrig att bli kurerad för min inbilskhet”.

”Maurice!”

”Det tillkommer mig, madame, att draga mina slutledningar av era handlingar, snarare än av era ord; till följd därav måste jag förstå, att om Dixmer icke är hemma, är detta endast en så mycket större anledning för mig att icke stanna kvar här. Hans frånvaro skulle endast göra ert obehag större”.

"Varför det?” frågade Geneviève blygt.

"Därför att ni alltsedan min återkomst tycks vinnlägga er om att undvika mig, trots det att jag kom tillbaka för er skull, endast för er skull, och ni vet mycket väl, att jag sedan min återkomst oföränderligen funnit någon hos er”.

"Ni är således alltjämt ond, min vän, fast jag försöker handla till det bästa”, sade Geneviève.

”Nej, Geneviève, det vore mycket bättre, om ni tog emot mig som förr eller också fördrev mig för alltid”.

”Maurice”, sade Geneviève ömt, ”försök att sätta er in i min belägenhet, tänk på min förtvivlan, och uppför er icke längre som en tyrann mot mig”.

Och den unga kvinnan såg sorgset på honom.

Maurice teg.

[ 148 ]”Vad fordrar ni således?” fortsatte hon.

”Er kärlek, Geneviève, ty jag känner nu, att jag icke kan leva utan denna kärlek”.

”Maurice, hav förbarmande med mig!”

”I så fall, madame, återstår mig endast att dö”.

”Att dö?”

”Ja, att dö eller att glömma”.

”Ni skulle således kunna glömma?” sade Geneviève, i det tårarna vällde upp från hennes hjärta till hennes ögon.

”Nej, o nej!” utbrast Maurice, i det han föll på knä framför henne. ”Nej, Geneviève, dö kanske, men jag skall aldrig, aldrig kunna glömma er! Aldrig, aldrig!”

”Och dock”, svarade Geneviève i fast ton, ”vore det kanske det bästa, Maurice, ty denna kärlek är brottslig”.

”Har ni sagt det till monsieur Morand?” sade Maurice, som plötsligt vaknade till besinning vid denna kallsinnighet.

”Monsieur Morand är ej någon galning liksom ni och har ännu aldrig givit mig anledning att påminna honom om hur man bör uppföra sig i en väns hem”.

”Jag kan slå vad om”, sade Maurice ironiskt, ”att om Dixmer icke är hemma till middagen, så är i alla fall Morand icke borta. Ah, Geneviève, på detta sätt kan ni alltid avhålla mig från att älska, ty medan Morand är här, ständigt vid er sida och icke lämnar er ens för ett ögonblick”, fortsatte han föraktfullt, ”skulle jag icke älska er — eller, rättare sagt, icke erkänna, att jag älskade er”.

”Och jag”, utbrast Geneviève, driven till ytterligheter av denna ständiga misstänksamhet, i det hon med ett slags raseri grep den unge mannen i armen, ”jag svär högtidligt — lägg märke till mina ord, Maurice, en gång för alla jag svär, att Morand aldrig andats ett ord av kärlek till mig, att han varken älskar mig eller någonsin kommer att göra det. Det svär jag vid min heder — jag svär det vid min mors själ!”

”Ack! Jag önskar, att jag kunde tro er”, sade Maurice.

”O, tro mig, dåraktige gosse!” sade hon med ett småleende, som för var och en, som icke var förblindad av svartsjuka, hade varit ett förtjusande avslöjande av hennes hjärtas hemlighet. ”Tro mig! Och för övrigt, om ni prompt vill veta det, så älskar Morand en kvinna, i vars närhet alla andra bliva obetydliga, liksom blommorna på fältet i jämförelse med himmelens stjärnor”.

”Och vem är denna kvinna, som överstrålar alla andra [ 149 ]kvinnor, då vi bland dessa finna Geneviève?” frågade Maurice.

”Bruka vi icke alltid betrakta den vi älska, såsom ett skapelsens mästerverk?” frågade Geneviève småleende.

”Om ni således icke älskar mig, Geneviève —”, sade Maurice.

Den unga kvinnan inväntade med ängslan slutet på hans mening.

”Om ni icke älskar mig”, fortsatte Maurice, ”svär ni att aldrig älska någon annan?”

”Ah, Maurice! Det svär jag av hela mitt hjärta”, utbrast den unga kvinnan, förtjust över att han sålunda ingått en kompromiss med hennes samvete.

Maurice fattade de händer, hon höjde mot himmelen, och betäckte dem med eldiga kyssar.

”Och nu”, sade han, ”skall jag vara vänlig, överseende, ja, till och med ädelmodig. Jag önskar åter se er småle, och jag vill själv vara lycklig”.

"Och kommer ni icke att be mig om något mer?”

"Jag skall försöka att icke göra det”.

”Och nu”, sade Geneviève, ”anser jag det icke tjäna någonting till att låta hästen stå därute. Sektionen får vänta”.

”O, Geneviève, hela världen får vänta, om jag blott får stanna hos er!”

Steg hördes ute på gården.

”Man kommer för att anmäla, att middagen är serverad”, svarade Geneviève.

De tryckte under tystnad varandras händer.

Det var Morand, som kom för att meddela, att de voro väntade vid bordet. Även han hade gjort stor toalett till söndagsmiddagen.