Den siste chevalieren/Kapitel 41
| ← Kap 40: Värdshuset Noaks brunn |
|
Kap 42: De två biljetterna → |
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
KRIGSMINISTERNS REGISTRATOR.
Patrioten hade lämnat värdshuset, men han hade icke gått långt. Genom de immiga fönsterrutorna vaktade han fångvaktaren för att se, om han satte sig i förbindelse med någon av den republikanska polisens agenter, en av de bästa institutioner som någonsin funnits, ty den ena hälften av samhället spionerade på den andra, mindre för att befordra regeringens ära än för att befordra sitt eget huvuds trygghet. Men ingenting hände av det som patrioten befarat. Några minuter före nio reste fångvaktaren sig upp, killade värdinnan under hakan och gick sin väg.
Patrioten slöt sig till honom på Conciergeriekajen, och de gingo tillsammans in i fängelset.
Redan samma kväll var affären uppgjord. Pappa Richard tog emot fångvaktare Mardoche såsom medborgare Gracchus’ ställföreträdare.
Två timmar innan denna angelägenhet ordnades i fängelset, hade det utspelats en annan scen i en annan del av fängelset, som, ehuru den tycktes vara utan intresse, icke desto mindre var av största vikt för huvudpersonerna i denna berättelse
Uttröttad av dagens arbete, höll Conciergeriets registrator på att plocka undan sina papper och göra sig redo att gå, då medborgarinnan Richard förde en man in i hans arbetsrum.
”Medborgare registrator”, sade hon, ”det här är er kollega från krigsministeriet, som kommer för att på medborgaren ministerns vägnar sätta upp militära fånglistor”.
”Ah, medborgare”, sade registratorn, ”ni kommer litet sent, jag har just lagt undan alla mina papper”.
”Kära kollega, förlåt mig”, svarade nykomlingen, ”men vi ha så förfärligt mycket att göra, att vi endast hinna med allt arbete genom att använda vår lediga tid, och vår lediga tid användes av andra till att äta och sova”.
”I så fall må det vara hänt, min kära kollega, men skynda er, ty såsom jag redan sagt, är det supédags för mig och jag är hungrig. Har ni fullmakt?”
”Här är den”, svarade krigsministeriets registrator, i det han visade en portfölj, som hans kollega genomgick med största noggrannhet fastän han hade så bråttom.
”Å, allt det där är så, som det skall vara”, sade hustru Richard, ”och min man har redan granskat det”.
”Vill ingenting säga, vill ingenting säga”, sade registratorn, i det han fortsatte sin granskning.
Krigsministerns registrator väntade tåligt med uppsynen hos den, som är van vid ett strikt uppfyllande av alla formaliteter.
”Utmärkt”, sade Conciergeriets registrator, ”och nu kan ni börja, när ni vill. Har ni många fånglistor att föra in?”
”Ett hundratal”.
”Då blir ni upptagen i flera dagar?”
”Och därför, kära kollega, vill jag med ens komma på förtrolig fot med er, om ni tillåter det”.
”Hur skall jag förstå detta?” sade Conciergeriets registrator.
”Det skall jag klargöra helt och hållet för er, om ni i kväll vill supera med mig. Ni sade ju, att ni är hungrig”.
”Det förnekar jag icke”.
”Gott, ni skall få göra bekantskap med min hustru, hon är en utmärkt kokerska. Och sedan skall ni få lära känna mig, jag är en glad sällskapsbroder”.
”För tusan, ni gör verkligen det intrycket på mig, men, kära kollega …”
”Å, håll utan ceremonier till godo med de ostron, jag på hemvägen skall köpa vid place du Châtelet, en poulard från vår fågelhandlare och två eller tre smårätter, som madame Durand är en mästarinna i att tillaga”.
”Ni frestar mig, kära kollega”, sade Conciergeriets registrator, bländad av denna matsedel, som han var fullkomligt ovan vid, enär revolutionstribunalet endast betalade sin registrator två livres i sedlar, som i verkligheten voro värda knappast två francs.
”Alltså antar ni min inbjudan?”
”Jag antar den”.
”I så fall till arbetet i morgon — i kväll gå vi ut”.
”Låt oss gå”.
”Kommer ni nu?”
”På ögonblicket. Jag skall endast underrätta gendarmerna, som bevaka österrikiskan”.
”Varför skall ni underrätta dem?”
”För att de skola veta, att jag icke är här och att de när de veta att det icke finns någon på registratorskontoret till följd därav skola bli misstänksamma vid varje buller”.
”Ah, mycket bra! På min ära, ett utmärkt försiktighetsmått”.
”Ja, ni förstår det, icke sant?”
”Utmärkt! Låt oss gå nu”.
Conciergeriets registrator gick fram och knackade på fängelsedörren, som öppnades av en gendarm, vilken sade: ”Vem är det?”
”Jag! registratorn, ni vet. Jag går. God afton, medborgare Gilbert”.
”God afton, medborgare registrator”.
Och dörren stängdes åter.
Registratorn i krigsministeriet hade åsett hela denna scen med största uppmärksamhet, och när dörren till drottningens fängelse stod öppen, hade hans blick hastigt trängt fram till första avdelningen, där han såg den andra gendarmen, Duchesne, sitta vid bordet, och blev förvissad om att drottningen endast hade två vaktare.
När Conciergeriets registrator kom tillbaka, hade hans kollegas ansikte återfått sitt förra uttryck av slö likgiltighet.
Då de lämnade Conciergeriet, kommo två män in.
De två männen som kommo in, voro medborgaren Gracchus och hans kusin Mardoche.
Kusin Mardoche och krigsministerns registrator drogo med en samtidig rörelse, framkallad av samma impuls, ned över ögonen, den ena sin ludna mössa, den andra sin bredbrättade hatt.
”Vilka äro dessa män?” frågade krigsministerns registrator.
”Jag känner bara den ena av dem. Det är en fångvaktare vid namn Gracchus”.
”Jaså”, sade den andra med låtsad likgiltighet. ”Sova således icke fångvaktarna i Conciergeriet?”
”De ha sina lediga dagar”.
Det gjordes inga flera frågor, och de två nya vännerna togo vägen över pont au Change. Vid hörnet av place du Châtelet köpte krigsministerns registrator, enligt det uppgjorda programmet, ostron och fortsatte sedan över quai de Grève.
Det var mycket enkelt hemma hos krigsministeriets registrator. Medborgaren Durand bebodde tre små rum vid place de Grève i ett litet hus utan portvakt. Varje hyresgäst hade sin egen portnyckel, och det var överenskommet, att om någon hade glömt att taga sin nyckel med sig, skulle han tillkännagiva det genom en, två, eller tre knackningar med portklappen, beroende på vilken våning han bodde i.
Men medborgaren Durand hade sin nyckel i fickan, så han behövde icke besvära sig med att knacka.
Palatsregistratorn fann madame krigsregistratorskan mycket i sin smak.
Det var en charmant kvinna; ett uttryck av djup melankoli över hennes ansikte förlänade det något ofantligt intressant. Det har alltid medgivits, att melankoli förlänar kvinnor ett särskilt behag, i all synnerhet vackra kvinnor. Melankolin gör alla män utan undantag förälskade — till och med registratorer, ty vad man än må säga, så äro dock registratorer män, och vilken man med ett känsligt hjärta skulle icke vilja trösta en vacker, bedrövad kvinna och, såsom medborgaren Dorat säger: ”Förläna den vita rosen en varmare färgskiftning”.
De två registratorerna superade med mycket god aptit. Det var endast madame Durand som ingenting åt.
Under tiden gav den ena frågan den andra.
Krigsministerns registrator frågade sin kollega med en då för tiden anmärkningsvärd nyfikenhet om de dramer, som dagligen utspelades, om sedvänjorna i palatset, vilka dagar som domar avkunnades, och hur övervakningen skedde.
Palatsregistratorn, som kände sig förtjust över att man åhörde honom med sådan uppmärksamhet, svarade beredvilligt och berättade om fångvaktarnas vanor, om Fouquier-Tinvilles vanor och slutligen även om medborgaren Santerre, den förnämste aktören i denna tragedi, som varje kväll utspelades på place de la Révolution.
Sedan vände han sig till sin kollega och värd och bad i sin tur om upplysningar om hans ministerium.
”Å”, sade Durand, ”jag är icke så bra insatt i saken som ni, ty jag är en person av mycket mindre betydenhet, enär jag snarare är registratorns sekreterare än innehavare av platsen. Jag utför första registratorns arbete. En obskyr sysselsättning för mig med mycket arbete, för honom förtjänsten. Men det är vanligt med alla byråkratier, till och med revolutionära sådana. Jord och himmel förändras måhända en dag, men ämbetsverk förändras aldrig”.
”Nåväl, jag skall hjälpa er, medborgare”, sade palatsregistratorn, hänförd av sin värds goda vin och framför allt av madame Durands vackra ögon.
”Tack så mycket”, sade den, till vilken detta vänliga erbjudande gjorts. ”Alla förändringar i fråga om arbete och arbetsplats äro en förströelse för en stackars tjänsteman, och jag är snarare rädd för att mitt arbete i Conciergeriet skall ta slut, än att det skall bli långvarigt, och därför tänkte jag, att jag varje kväll skulle kunna taga med mig till byrån madame Durand, som har mycket tråkigt här hemma …”
”Jag kan icke se något hinder för det”, sade palatsregistratorn förtjust vid utsikten till den behagliga förströelse, som hans kollega lovade honom.
”Hon skall diktera fånglistorna för mig”, fortsatte medborgaren Durand, ”och emellanåt, när vi slutat vårt arbete och om ni icke funnit denna kväll alltför tråkig, kan ni komma med oss för att uppleva en likadan”.
”Ja, men icke alltför ofta”, svarade palatsregistratorn med fåraktig min, ”ty jag försäkrar er, att jag får uppsträckning om jag kommer tillbaka senare än vanligt till ett visst litet hus vid rue de la du Petite-Muse”.
”Å, den saken skola vi ordna riktigt bra”, sade Durand. ”Icke sant, min kära vän?”
Madame Durand, som alltjämt var mycket blek och mycket sorgsen, såg på sin man och svarade:
”Det skall bli, såsom ni vill”.
Klockan slog elva. Det var på tiden att draga sig tillbaka. Palatsregistratorn reste sig upp och tog avsked av sina nya vänner och uttalade det stora nöje, det berett honom att göra bekantskap med dem och deras middag.
Medborgaren Durand följde sin vän ända till trappan. När han sedan kom in igen, sade han:
”Se så, Geneviève, gå och lägg er”.
Utan att svara reste den unga kvinnan sig upp, tog en lampa och gick in i rummet till höger.
Durand eller, rättare sagt, Dixmer satt orörlig och iakttog henne med tankfull min. Så gick han in i sitt eget rum på andra sidan.