Den siste chevalieren/Kapitel 43
| ← Kap 42: De två biljetterna |
|
Kap 44: Chevalier de Maison Rouges förberedelser → |
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
DIXMERS FÖRBEREDELSER.
Företrädd av en sömnlös natt, inbröt slutligen morgondagen, hemsk och, man kan utan överdrift säga det, med en blodfärgad himmel.
Varje dag under denna tid och detta år verkade dyster, hur vacker solen än var.
Drottningen somnade endast med svårighet, och det blev för henne en sömn utan vila. Hon hade knappast slutit ögonen, förrän hon tyckte sig se blod och höra hemska skrik.
Hon hade somnat med den lilla filen i sin hand.
Hon ägnade en del av dagen åt böner, och fångvaktarne, som ofta sågo henne upptagen på detta sätt, kände sig icke oroade av vad de betraktade såsom en tilltagande religiositet.
Men gång på gång tog fången fram sin fil, som tillställts henne av en av hennes vänner, och hon jämförde verktygets svaghet med järnstängernas tjocklek.
Till all lycka sutto dessa järnstänger fast i väggen endast på den ena sidan, d. v. s. nedtill.
Den övre delen omslöts av en tvärstång, så det återstod endast att rycka av järnstången, så skulle den ge efter.
Men det var icke den fysiska svårigheten, som oroade drottningen. Hon förstod mycket väl, att saken var möjlig, och det var just denna möjlighet, som kom hoppet att blända hennes ögon liksom en blodröd eldslåga.
Hon insåg, att hennes vänner, för att nå fram till henne, nödvändigtvis måste döda de män, som bevakade henne, och hon kunde icke till något pris ge sitt samtycke till deras död — dessa män voro de enda som sedan lång tid tillbaka visat henne något medlidande.
Men på andra sidan, utanför dessa järnstänger, som man bett henne såga igenom, på andra sidan om liken av dessa två män, som skulle dö i sina försök att hindra hennes räddare från att nå fram till henne, lågo livet, friheten, ja, kanske till och med hämnden, tre ting så ljuva, i all synnerhet för en kvinna som bad Gud förlåta henne dessa brinnande önskningar.
För övrigt trodde hon att icke den minsta misstanke skulle vakna hos hennes vaktare och att de icke ens voro medvetna om någon fälla, i vilken man ville locka deras fånge, naturligtvis under antagande att komplotten var en fälla.
Dessa okonstlade män skulle ha förrått sig för dessa ögon, som tillhörde en kvinna van att uppdaga det onda, som hon lidit så djupt av.
Drottningen övergav således helt och hållet den tanken att dessa två närmanden voro avsedda såsom en fälla. Men allt eftersom fruktan för att bli lockad i en snara försvann, tilltog hennes fruktan för att blod skulle utgjutas för hennes skull, till och med inför hennes ögon.
”Sällsamma öde! Sublima skådespel!” mumlade hon. ”Två sammansvärjningar samtidigt för att rädda en stackars drottning eller, rättare sagt, en stackars fånge, som icke gjort något för att föranleda eller uppmuntra dessa konspiratörer, vilka skola handla samtidigt.
Vem vet? Det är kanske endast en sammansvärjning. Det är kanske endast en dubbel mina som leder till ett och samma mål.
Om jag önskade, skulle jag således vara räddad!
Men en stackars kvinna offra de i mitt ställe!
Men två män döda de, innan denna kvinna når fram till mig!
Gud och framtiden skola icke förlåta mig det.
Omöjligt! Omöjligt! …”
Men sedan drogo genom hennes själ tankar på tjänares tillgivenhet för sina herrar och gamla traditioner om husbönders makt över sina tjänares liv, fantom nära nog utplånade ur minnet av den döende konungamakten.
”Anna av Österrike skulle ha ha tagit emot detta”, sade hon. ”Anna av Österrike skulle ha skjutit åt sidan allt för hänsynen till kungliga personers välfärd.
Anna av Österrike var av samma blod som jag och befann sig i nästan samma belägenhet som jag.
Vilket vanvett att komma hit för att i Frankrike upptaga Annas av Österrike fallna mantel!
Men det var icke jag som kom hit. Två konungar sade:
”Det är av vikt, att två kungliga barn, som aldrig sett eller lärt älska varandra, som måhända aldrig skola lära att älska varandra, skola bli förmälda vid samma altare för att dö på samma schavott”.
Och kommer icke sedan min död att föra med sig mitt stackars barns död, mitt stackars barn, som i mina få vänners ögon alltjämt är konung av Frankrike?
Och när min son är död, liksom min gemål, skola då icke deras vålnader småle mot mig i medlidande, när de se mig, för att spara några droppar plebejiskt blod, fläcka med mitt eget blod spillrorna av den helige Ludvigs tron?”
”Under dessa tilltagande utbrott av förtvivlan, under denna feber av tvekan inväntade drottningen kvällen.
Hon hade flera gånger betraktat sina två fångvaktare.
Aldrig hade hon erfarit ett djupare intryck av den oföränderliga vänligheten och uppmärksamheten hos dessa två ouppfostrade, men goda män.
När skuggorna började falla i rummet, när patrullens steg ekade, då vapenskrammel och hundskall väckte de dystra valvens eko, när fängelsets alla fasor avslöjade sig, skräckingivande och hopplösa, reste sig Marie Antoinette, kuvad av kvinnans medfödda svaghet.
”O, jag skall fly”, sade hon. ”Ja, jag skall fly. När man kommer hit, när man talar, skall jag såga igenom en järnstång, och jag skall invänta vad Gud och mina befriare ha i beredskap för mig. Jag är skyldig mina barn det. De skola icke bli mördade, eller om de bli mördade och jag är fri, — o, då åtminstone …”
Hon avslutade icke meningen. Hennes ögon slöto sig. Det var en hemsk dröm för denna stackars drottning i detta rum, avstängt med järngaller och järngrindar. Men i denna dröm försvunno snart järngaller och järngrindar, hon såg sig själv mitt i en mörk, sträng, obeveklig armé; hon gav order, och skott knallade, svärd flögo ur sina slidor. Hon utkrävde hämnd på ett folk, som hon icke längre betraktade såsom sitt eget.
Under tiden pratade Gilbert och Duchesne helt lugnt, medan de gjorde i ordning sin kvällsvard. Och under tiden trädde även Dixmer och Geneviève in i Conciergeriet och slogo sig efter sin vana ned i registratorsrummet. Ungefär en timme senare hade palatsregistratorn avslutat sitt arbete och lämnade dem ensamma.
Så fort dörren hade stängts efter hans kollega, sprang Dixmer fram till den tomma korgen som stod utanför dörren för att bytas ut senare på kvällen.
Han grep brödstycket, bröt sönder det och återfann etuiet.
Drottningens svar fanns inneslutet i det; han bleknade medan han läste det.
Och medan Geneviève betraktade honom, rev han sönder papperet i tusende små bitar, som han kastade in i brasan i eldstaden.
”Det är bra”, sade han. ”Allt är ordnat”.
Så vände han sig till Geneviève och sade: ”Kom hit, madame”.
”Jag?”
”Ja, jag måste tala med er, men med sänkt röst”.
Geneviève, som var orörlig och kall som marmor gjorde en resignerad åtbörd och trädde fram till honom.
”Stunden är inne, madame. Hör på mig”, sade Dixmer.
”Ja, monsieur”.
”Ni föredrager ju en död som är gagnelig för vår sak, en död som skall tillförsäkra er ett helt partis välsignelser och ett helt folks medlidande, framför en vanhederlig död, icke sant?”
”Jo, monsieur”.
”Jag hade kunnat döda er på fläcken, när jag återfann er hos er älskare, men den, som i likhet med mig har helgat hela sitt liv åt ett ärofullt och heligt verk, bör draga fördel av sina egna olyckor genom att helga dem åt denna sak, och det är detta, jag har gjort eller, rättare sagt, har för avsikt att göra. Såsom ni sett, har jag vägrat mig själv nöjet att skipa rättvisa. Jag har ävenledes skonat er älskare”.
Någonting som påminde om ett flyktigt men hemskt småleende drog över Genevièves färglösa läppar.
”Men vad er älskare beträffar, bör ni, som känner mig, kunna förstå att jag endast bidar min tid”.
”Monsieur”, sade Geneviève, ”jag är redo. Varför således dessa preludier?”
”Är ni redo?”
”Ja, döda mig. Ni har anledning därtill, jag väntar”.
Dixmer såg på Geneviève och spratt till mot sin vilja; i detta ögonblick var hon sublim. En gloria, den mest strålande av alla, lyste kring hennes huvud — den gloria som kärleken utstrålar.
”För att fortsätta”, återtog Dixmer, ”så har jag förberett drottningen, och hon väntar. Men det oaktat kommer hon förmodligen att göra några invändningar, men ni måste övervinna dem”.
”Monsieur, ge mig era order, och jag skall utföra dem”.
”Jag går genast fram till dörren”, fortsatte Dixmer, ”och knackar på den. Gilbert kommer och öppnar, och med denna dolk (Dixmer knäppte upp sin rock och drog en tveeggad dolk till hälften upp ur slidan) skall jag döda honom”.
Geneviève ryste.
Dixmer gjorde en åtbörd med handen, till tecken att hon skulle höra på med största uppmärksamhet.
”I samma ögonblick som jag stöter till”, fortsatte han, ”rusar ni in i det andra rummet, i det rum där drottningen är. Det finns ingen dörr, såsom ni vet, endast en skärm, och ni byter där kläder med henne, medan jag dödar den andre soldaten. Så bjuder jag drottningen armen och går ut genom dörren med henne”.
”Mycket bra”, sade Geneviève kallt.
”Ni förstår mig väl”, fortsatte Dixmer. ”För var kväll har man sett er i er svarta taftkappa som döljer ert ansikte. Hjälp hennes majestät på med er kappa och ordna den på henne så, som ni själv brukar ha den”.
”Jag skall göra, såsom ni säger, monsieur”.
”Nu återstår mig endast att förlåta er och tacka er, madame”, sade Dixmer.
Geneviève ruskade på huvudet med ett kallt småleende.
”Jag vill icke ha vare sig er förlåtelse eller era tacksägelser, monsieur”, sade hon i det hon sträckte fram handen. ”Det som jag gör eller, rättare sagt, det som jag skall göra, skulle utplåna ett brott. Och jag har endast gjort mig skyldig till en svaghet, och om ni drar er till minnes ert uppförande, monsieur, så bör ni veta, att ni nära nog tvingat mig att kompromettera mig. Jag drog mig tillbaka från honom, och ni kastade mig tillbaka i hans armar, följaktligen är ni samtidigt brottets upphovsman, domare och hämnare. Det tillkommer således mig att tacka er, monsieur, för att ni berövar mig livet, eftersom livet blivit mig outhärdligt sedan jag blivit skild från den ende man, jag älskat, sedan den stund i synnerhet då ni med er ursinniga hämnd avslet alla de band, som förenade mig med honom”.
Dixmer tryckte naglarna in i handflatorna. Han ville svara, men rösten svek honom.
Han tog några steg inne i registratorsrummet.
”Tiden går”, sade han till sist. ”Varje sekund är av värde. Se så, madame, är ni redo?”
”Det har jag sagt er, monsieur”, svarade Geneviève med en martyrs lugn. ”Jag väntar!”
Dixmer samlade ihop alla sina papper, gick för att se efter att dörrarna voro stängda ordentligt, så att ingen kunde komma in i registratorsrummet. Sedan ville han upprepa sina instruktioner för hustrun.
”Onödigt, monsieur”, sade Geneviève, ”jag vet fullkomligt vad jag har att göra”.
”Adjö, således!”
Och Dixmer räckte henne handen, som om i detta allvarliga ögonblick all hämnd vore utplånad inför situationens storslagenhet och det sublima offret.
Rysande berörde Geneviève med fingerspetsarna mannens hand.
”Ställ er bredvid mig, madame”, sade Dixmer, ”och skynda in så fort jag stött ned Gilbert”.
”Jag är redo”.
Då drog Dixmer med högra handen sin långa dolk, och med den vänstra knackade han på dörren.