Den siste chevalieren/Kapitel 44
| ← Kap 43: Dixmers förberedelser |
|
Kap 45: Efterforskningarna → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
CHEVALIER DE MAISON ROUGES FÖRBEREDELSER.
Under den scen, som skildrats i föregående kapitel och som utspelats vid dörren till drottningens fängelse eller, rättare sagt, vid dörren till det första rummet, som beboddes av de två gendarmerna, vidtogos andra förberedelse på motsatt sida, d. v. s. på kvinnornas gård.
Helt plötsligt blev synlig en man, likt en bildstod som hade frigjort sig från väggen. Denne åtföljdes av två hundar och gnolade ”Ça ira”, en sång som var mycket på modet då för tiden. Han bar i handen en nyckelknippa, som han, då han gick förbi, hade slagit mot de fem järnstänger som sutto för drottningens fönster.
Drottningen hade först ryckt till, men när hon kände igen signalen, öppnade hon med ens sakta fönstret för att börja sitt arbete med en hand, som var vanare än man kunnat tro, ty mer än en gång hade hon i sin gemåls smedja, där hon ofta tillbragte en del av dagen, med sina späda fingrar hanterat verktyg, liknande det, på vilket i detta ögonblick hela hennes räddning berodde. Så fort mannen med nyckelknippan hörde drottningens fönster öppnas, knackade han på gendarmernas.
”Ah”, sade Gilbert i det han tittade ut genom fönstret. ”Det är medborgare Mardoche”.
”Han själv”, svarade fångvaktaren. ”Ja, det ser ut som om ni hölle noggrann vakt”.
”Ungefär som vanligt, medborgare fångvaktare. Jag tror inte, att ni ofta finner oss visa bristande uppmärksamhet”.
”Ah”, sade Mardoche. ”I natt är det mer än någonsin nödvändigt att vara vaksam”.
”Ba”, sade Duchesne, som nu kommit fram.
”Jo, säkert”.
”Vad står således på?”
”Öppna fönstret, så skall jag tala om det för er”.
”Öppna”, sade Duchesne.
Gilbert öppnade fönstret och skakade hand med fångvaktaren, som redan var god vän med de två gendarmerna.
”Vad står således på, medborgare Mardoche?” upprepade Gilbert.
”Det står på det, att det gått mycket hett till under nationalkonventets sammanträde i dag. Har ni icke läst om det?”
”Nej. Vad har således hänt?”
”Å, det har först och främst hänt det, att medborgaren Hébert uppdagat en sak”.
”Vad då?”
”Att konspiratörerna, som man trodde vara döda, äro vid liv och vid mycket liv”.
”Å, ja visst”, sade Gilbert, ”Delessart och Thiérry — jag har hört talas om det. De äro i England, de lymlarna”.
”Och chevalier de Maison Rouge”, sade fångvaktaren i det han höjde rösten så att drottningen skulle höra honom.
”Vad för slag? Är han också i England?”
”Visst inte, han är i Frankrike”, fortsatte Mardoche, i det han alltjämt talade lika högt.
”Han har således kommit tillbaka?”
”Han har aldrig lämnat landet”.
”Det är en som inte är blyg av sig”, sade Duchesne.
”Nej, det är han verkligen inte”.
”Nåja, man kommer att försöka häkta honom”.
”Ja, visst kommer man att försöka häkta honom, men det är lättare sagt än gjort”.
Alldenstund drottningens fil gnisslade mot järnstången så högt, att fångvaktaren fruktade att man skulle höra det, trampade han en av hundarna på tassen, så att denna tjöt av smärta.
”Å, stackars djur”, sade Gilbert.
”Ba”, sade fångvaktaren. ”Han borde ha tagit träskor på sig. Vill du tiga, Girondin, vill du tiga!”
”Girondin! Heter din hund Girondin, medborgare Mardoche?”
”Ja, jag har givit honom det namnet”.
”Och du sade således”, återtog Duchesne, som själv fånge, hade samma intresse för nyheter som de övriga fångarna, ”du sade således?”
”Ja visst, jag talade om för er att medborgaren Hébert väckt förslag om att österrikiskan skall föras tillbaka till Temple”.
”Och varför det?”
”För tusan, därför att han påstår, att man endast flyttat henne från Temple för att undandraga henne pariskommunens omedelbara överinseende”.
”Ja, och dessutom även en liten smula från den där fördömda Maison Rouges försök”, sade Gilbert. ”Jag har för mig, att den underjordiska gången alltjämt finns kvar”.
”Det var också vad medborgaren Santerre svarade honom men Hébert sade, att faran nu var mindre, att det i Temple erfordrades färre försiktighetsmått för Marie Antoinettes trygghet än här och slutligen att Temple var en mycket tryggare plats än Conciergeriet.
”För tusan, jag skulle önska, att de förde henne tillbaka till Temple”.
”Jag förstår, det tråkar ut dig att bevaka henne”.
”Nej, det gör mig dyster i hågen”.
Maison Rouge hostade högt, ty filen gjorde nu mera buller än förut.
”Och vad har man beslutat sig för?” frågade Duchesne, då fångvaktarens hostanfall gått över.
”Det beslöts, att hon skall stanna kvar här, men att rättegången mot henne skall äga rum omedelbart”.
”Stackars kvinna!” sade Gilbert.
Duchesne, som otvivelaktigt hade skarpare hörsel än kamraten eller vars uppmärksamhet fängslades mindre av vad Mardoche berättade, lutade sig ned för att lyssna mot vänstra sidan av rummet. — Fångvaktaren såg denna rörelse.
”Så du förstår, medborgare Duchesne”, sade han ivrigt, ”att konspiratörernas försök komma att bli mer och mer desperata till följd därav att de ha mindre tid på sig att utföra dem. Man kommer att fördubbla vakterna i fängelserna, så att en hel beväpnad styrka kommer att rycka in i Conciergeriet. Konspiratörerna skola döda alla tills de trängt ända fram till drottningen … ända fram till änkan Capet, menar jag”.
”Ba, hur skulle konspiratörerna kunna skaffa sig tillträde?”
”Förklädda till patrioter, skola de låtsas börja om igen en andra september, de skojarna, och när grindarna väl äro öppna — god natt!”
Sedan följde ett ögonblicks tystnad, framkallad av gendarmernas häpnad.
Fångvaktaren urskilde med en blandning av glädje och fruktan, hur filen alltjämt gnisslade. Klockan slog nio.
I samma ögonblick knackade det på dörren, men de båda gendarmerna voro så förströdda, att de icke svarade.
”Nåväl, vi skola vaka, vi skola vaka”, sade Gilbert.
”Och om så erfordrades, skola vi dö på vår post såsom sanna republikaner”, tillade Duchesne.
”Vid det här laget måste hon snart vara färdig”, tänkte fångvaktaren, i det han torkade svetten ur pannan.
”Och ni å er sida”, sade Gilbert, ”hålla noggrann utkik, antar jag, ty man kommer icke att skona er mer än oss, om det skulle hända något sådant, som du just talat om”.
”Det tror jag, det”, sade fångvaktaren. ”Jag tillbringar nätterna med att gå omkring här, så jag är alltid på min vakt. Ni, ni avlösa varandra, och ni kunna sova en natt av två”.
I samma ögonblick knackade det för andra gången på dörren. Mardoche ryckte till. Varje händelse, hur obetydlig den än var, kunde komma hans plan att misslyckas.
”Vad är det? Vem är det således?” frågade han nästan mot sin vilja.
”Ingenting, ingenting”, sade Gilbert. ”Det är registratorn från krigsministeriet, som går sin väg och nu underrättar mig därom”.
”Ah, mycket bra”, sade fångvaktaren.
Men registratorn fortsatte alltjämt att knacka.
”Bra, bra!” ropade Gilbert utan att lämna fönstret. ”God afton … adjö!”
”Det förefaller mig, som om han talade till dig”, sade Duchesne, i det han vände som om mot dörren. ”Svara honom således …”
Och då hördes registratorns röst.
”Men så kom då hit, medborgare gendarm”, sade han. ”Jag skulle vilja tala med er ett ögonblick”.
Denna röst föreföll fångvaktaren bekant, ehuru den skälvde av sinnesrörelse och berövade den dess vanliga tonfall.
”Vad vill du således, medborgare Durand?” frågade Gilbert.
”Jag vill säga dig ett ord”.
”Bra, men det kan du säga i morgon”.
”Nej, i kväll. Jag måste tala med dig i kväll”, svarade samma röst.
”O”, mumlade fångvaktaren för sig själv. ”Vad kommer nu att hända? Det är Dixmers röst”.
Denna barska och vibrerande röst tycktes låna något gravlikt av den mörka korridorens avlägsna ekon.
Duchesne vände sig om.
”Gott”, sade Gilbert, ”om han prompt vill, att jag skall gå, så går jag”.
Och han närmade sig dörren.
Fångvaktaren begagnade sig av detta ögonblick, under vilket de båda gendarmernas uppmärksamhet fängslades av denna oförutsedda omständighet. Han sprang fram till drottningens fönster.
”Är det gjort?” sade han.
”Jag är mer än halvfärdig”, svarade drottningen.
”O, min Gud, min Gud”, mumlade han. ”Skynda er! Skynda er!”
”Nå, medborgare Mardoche”, sade Duchesne, ”vad har det blivit av er?”
”Jag är här”, ropade fångvaktaren, i det han skyndade tillbaka till fönstret i det första rummet.
I samma ögonblick, som han återtog sin förra plats, ekade ett ohyggligt skri genom fängelset, så följde en svordom och sedan klirrandet av en sabel, som rycktes upp ur sin metallslida.
”Ah, den skurken! Ah, den boven!” ropade Gilbert.
Och ljudet av en strid hördes i korridoren.
I samma ögonblick öppnades dörren, och fångvaktaren såg två skuggor, som kämpade vid själva dörröppningen, och en kvinna, som sköt Duchesne åt sidan och rusade in i drottningens rum.
Utan att låta oroa sig av denna kvinna, skyndade Duchesne sin kamrat till undsättning.
Fångvaktaren sprang fram till det andra fönstret. Han såg kvinnan på knä framför drottningen. Hon bad, hon bönföll fången att byta kläder med henne.
Han lutade sig fram med lågande ögon och försökte känna igen denna kvinna, som han fruktade, att redan ha känt igen. Helt plötsligt utstötte han ett skri av smärta.
”Geneviève, Geneviève”, utbrast han.
Drottningen hade släppt filen och tycktes förvandlad till en bildstol. Detta var ännu en gång ett misslyckat försök.
Fångvaktaren grep med båda händerna tag i gallret och skakade det av alla krafter. Men järnstången var icke tillräckligt genomsågad, utan motstod hans ansträngningar.
Under tiden hade Dixmer lyckats stöta Gilbert tillbaka in i fängelset och han var på väg efter honom dit, då Duchesne lutade sig mot dörren och hindrade honom.
Men han kunde icke stänga den, ty i sin desperation hade Dixmer stuckit in ena armen mellan dörren och väggen.
I sin hand höll han dolken som stött emot bältets kopparspänne, glidit utefter gendarmens bröst, slitit upp hans rock och sårat honom i bröstet.
De båda männen uppmuntrade varandra att förena sina krafter, och samtidigt ropade de på hjälp.
Dixmer kände, att hans arm var nära att gå av. Han satte axeln mot dörren, skakade den häftigt och lyckades draga loss sin illa åtgångna arm.
Dörren slog igen med en skräll. Duchesne sköt för bommarna, under det att Gilbert vred om nyckeln.
Snabba steg hördes i korridoren, och sedan var allt tyst. De två gendarmerna sågo på varandra och spejade runt omkring sig.
De börde det buller, som den föregivna fångvaktaren gjorde, då han försökte bryta av järnstången. Gilbert rusade in i drottningens fängelse. Där fann han Geneviève, som låg på knä och bönföll drottningen att byta kläder med henne.
Duchesne grep sin karbin och sprang fram till fönstret: han såg en man hänga vid järnstången, som han skakade i raseri och förgäves sökte klättra upp för.
Han lade an med sitt vapen.
Den unge mannen såg karbinmynningen riktad mot sig.
”Ja”, sade han, ”döda mig, döda mig!”
Och sublim i sin förtvivlan, blottade han sitt bröst för kulan.
”Chevalier”, ropade drottningen, ”chevalier, jag bönfaller er att leva!”
Vid ljudet av Marie Antoinettes röst föll Maison Rouge på knä.
Skottet avlossades, men denna rörelse räddade honom, och kulan passerade över hans huvud.
Geneviève trodde sin vän vara död och sjönk medvetslös ned på golvet.
När röken drog undan, fanns det ingen människa på kvinnornas gård.
Tio minuter senare letade trettio soldater, anförda av två kommissarier, igenom Conciergeriet och dess mest otillgängliga gömställen.
De funno ingen. Registratorn hade lugn och leende gått förbi pappa Richards länstol.
Vad fångvaktaren beträffade, så hade han gått ut, ropande: ”Alarm! Alarm!”
Vaktposten hade velat hejda honom med sin bajonett, men hans hundar hade hoppat upp och huggit vaktposten i strupen.
Ingen mer än Geneviève blev häktad, förhörd och satt i fängelse.