Den siste chevalieren/Kapitel 50
| ← Kap 49: Schavotten |
|
Kap 51: Lorin → |
FEMTIONDE KAPITLET.
BESÖKET I HEMMET.
Lorin och Maurice hade återvänt hem till den förstnämnde. För att icke kompromettera sin vän alltför öppet hade Maurice tagit för vana att gå ut tidigt på morgonen och icke återvända hem förrän på kvällen.
Mitt under de händelser, som åtföljde fångarnas förflyttning till Conciergeriet, höll han dagligen utkik efter Geneviève, ty han hade icke lyckats uppdaga, var hon hölls fången.
Ty efter sitt besök hos Fouquier-Tinville hade Lorin lyckats klargöra för Maurice, att han, så fort han företog sig något, skulle vara förlorad, att han då skulle ha offrat sig själv, utan att ha varit Geneviève till minsta gagn, och Maurice som med glädje hade låtit kasta sig i fängelse, om han endast blivit förenad med sin älskarinna, tog sitt förnuft till fånga, endast därför att han fruktade att för alltid bli skild från henne.
Följaktligen gick han varje morgon från Karmeliterna till Port Libre, från Madelonetterna till Saint Lazare, från La Force till Luxembourg och fattade posto utanför fängelset för att hålla utkik på kärrorna, som förde de anklagade till revolutionsdomstolen. När han kastat en blick på offren, skyndade han till ett annat fängelse. Men han kom snart under fund med, att tre män icke hade hunnit övervaka de trettiotre fängelser, som Paris hade vid denna tid, så han åtnöjde sig med att dagligen gå till revolutionsdomstolen för att där invänta Genevièves inställelse inför rätta.
Han hade redan börjat förtvivla. Och vilka förhoppningar återstodo för övrigt den, som blivit häktad? Domstolen, vars sessioner började klockan tio på morgonen, hade mången gång redan klockan fyra dömt tjugn eller trettio personer till döden. De, som fått sin dom först, hade ännu sex timmar kvar att leva, men de, som blivit dömda en kvart före fyra, föllo under bilan klockan halv fem.
Att resignera under ett dylikt öde skulle vara liktydigt med att låta sig besegras av ödet.
Ack, om han endast tidigare fått veta av, att Geneviève satt i fängelse … Så Maurice då skulle ha gäckat den mänskliga rättvisan, som under denna tid var så blind! Aldrig hade det varit lättare att fly, och dock kunde man säga, att det aldrig förekommit mera sällan. Hela denna adel, väl satt i fängelse, installerade sig där som i ett slott och gjorde sig i största lugn redo att dö. Att fly hade för dem varit liktydigt med att undvika följderna av en duell; till och med kvinnorna rodnade av blygsel vid tanken på att återvinna friheten till detta pris.
Men Maurice skulle icke ha känt några dylika skrupler. Att döda några hundar, att muta en fångvaktare, vad hade väl varit enklare? Geneviève bar icke ett av dessa lysande namn, som ådrogo sig allmän uppmärksamhet. Hon skulle icke draga vanära över sig genom att fly, och för övrigt … hur skulle hon kunna draga vanära över sig?
O, med vilken bitterhet tänkte han icke på Port Libres trädgårdar, vars murar voro så lätta att klättra över, på dessa kammare i Madelonetterna, så lätt tillgängliga från gatan; på Luxembourgs låga murar och Karmeliternas mörka korridorer, där en beslutsam man kunde tränga in så lätt genom att öppna ett fönster.
Men befann Geneviève sig i något av dessa fängelser?
Ansatt av tvivel och utom sig av ängslan, överhopade då Maurice Dixmer med förbannelser, han hatade honom och pysslade om sitt hat mot denne man, vars lumpna hämnd dolde sig under en skenbar hängivenhet för den kungliga saken.
”Jag skall nog finna honom till sist”, tänkte Maurice, ”ty om han önskar rädda den olyckliga kvinnan, kommer han till sist att visa sig; och om han vill hennes undergång, kommer han att förolämpa henne. Jag skall återfinna den skurken, och ve honom den dagen!”
På morgonen av den dag, då de händelser, vi nu skola skildra, tilldrogo sig, gick Maurice tidigt hemifrån för att intaga sin vanliga plats i revolutionsdomstolen. Lorin sov ännu. Han väcktes av larm utanför dörren, kvinnoröster och kolvstötar. Han såg sig omkring med den förskräckta uppsynen hos den, som blir överrumplad och vill förvissa sig om, att ingenting komprometterande är synligt.
Fyra sektionärer, två gendarmer och en kommissarie trädde i samma ögonblick in till honom.
Detta besök var så betecknande, att Lorin skyndade att klä sig.
”Häkta ni mig?” frågade han.
”Ja, medborgare Lorin”.
”Varför?”
”Därför att du är misstänkt”.
”Ah! Det är rättvist!”
Kommissarien klottrade några ord längst ned på häktningsordern.
”Var är din vän?” frågade han sedan.
”Vilken vän?”
”Medborgaren Maurice Lindey”.
”Förmodligen hemma hos sig”, sade Lorin.
”Nej, visst inte! Han bor ju här”.
”Han? Nej, hör ni! Men leta, och om ni finna honom …
”Här är angivelsen”, sade kommissarien, ”och den är tydlig nog”.
Han räckte Lorin ett papper med hemsk stil och gåtfull stavning. I denna angivelse uppgavs det, att medborgaren Maurice Lindey, som var misstänkt och mot vilken en häktningsorder var utfärdad, varje morgon blivit sedd, då han lämnade medborgaren Lorins bostad.
Angivelsen var undertecknad av Simon.
”Aha!” sade Lorin. ”Men skomakaren förlorar ju alldeles sina kunder, om han samtidigt ägnar sig åt två yrken! Vad för slag? Polisspion och lappskomakare! Han är ju en riktig Cesar, denne Simon! …”
Och han brast i skratt.
”Var är medborgaren Maurice?” frågade kommissarien. ”Vi uppmana dig att utlämna honom”.
”Jag säger er ju, att han icke är här!”
Kommissarien gick in i det angränsande rummet och sedan steg han upp på ett litet loft, där Lorins tjänare sov. Till sist öppnade han dörren till ett annat litet rum, men Maurice syntes icke till.
Men på bordet i matsalen ådrog sig ett nyligen skrivet brev kommissariens uppmärksamhet. Det var från Maurice, som lagt det där, då han gått ut tidigt på morgonen, utan att väcka sin vän, ehuru de sovo i samma rum.
”Jag går till domstolen”, skrev Maurice. ”Frukostera utan mig. Jag kommer tillbaka i kväll”.
”Medborgare”, sade Lorin, ”hur brått jag än har att åtlyda er, så förstå ni nog ändå, att jag icke kan följa med er i bara skjortan. Tillåt min tjänare att klä mig”.
”Aristokrat!” sade en röst. ”Han behöver hjälp för att taga på sig byxorna …”
”Ja, min Gud, ja!” sade Lorin. ”Jag liknar medborgaren Dagobert … Märk väl, att jag icke säger kung Dagobert”.
”Gott!” sade kommissarien. ”Men raska på!”
Tjänaren kom ned från loftet och hjälpte husbonden att klä sig.
Lorin behövde emellertid icke någon kammartjänare, utan det var endast därför att ingenting skulle undgå tjänaren, så att denne sedermera skulle kunna omtala för Maurice allt, som hänt.
”Nu, messieurs … förlåt … medborgare … och nu, medborgare, är jag färdig och följer med er. Men jag ber er låta mig ta med mig sista delen av monsieur Demoustiers ’Brev till Emilie’, som nyss utkommit och som jag ännu icke läst Den kommer att förströ mig under min fångenskap”.
”Din fångenskap?” sade helt plötsligt Simon, som i sin tur blivit municipal och nu kom in, åtföljd av fyra sektionärer. ”Den kommer inte att bli långvarig … du figurerar med i rättegången mot kvinnan, som ville hjälpa österrikiskan att fly. I dag får hon sin dom, och du får din i morgon, när du avgivit ditt vittnesmål”.
”Skomakare”, sade Lorin allvarligt, ”du syr dina sulor alldeles för fort”.
”Ja, men ett sådant fint hugg med kniven!” svarade Simon med ett gement grin. ”Du får se, du får se, min vackra grenadjär!”
Lorin ryckte på axlarna.
”Nå, skola vi inte ge oss av nu?” sade han. ”Jag väntar på er”.
Och när alla vände sig om för att gå nedför trappan, tilldelade Lorin municipalen Simon en sådan kraftig spark, att denne tjutande rullade ned för hela trappan.
Sektionärerna kunde icke låta bli att skratta.
”Under utövandet av min plikt!” skrek Simon, likblek av raseri.
”För tusan”, sade Lorin, ”äro vi icke allesammans här under utövandet av våra plikter?”
Man lät honom stiga upp i en droska, och sedan förde kommissarien honom till justitiepalatset.