Den siste chevalieren/Kapitel 49
| ← Kap 48: Bödelskärran |
|
Kap 50: Besöket i hemmet → |
FYRTIONIONDE KAPITLET.
SCHAVOTTEN.
På place de la Révolution stodo två män och väntade, lutade mot en lyktstolpe.
De, som följde med mängden, varav en del fördes till place du Palais, och en annan del fördes till place de la Révolution, under det att resten skingrade sig, otålig och tumultarisk, över den väg, som skilde dessa två platser. De väntade till dess att drottningen skulle anlända till straffredskapet, som, illa åtgånget av sol och storm, nött av skarprättarens hand och ohyggligt avtrubbat av de tätt på varandra följande beröringarna med dess offer, höjde sitt huvud med ett slags hemsk stolthet över den omgivande massan, liksom en drottning behärskar sitt folk.
De två män, som stodo arm i arm med rynkade pannor och talade i korta, avhuggna meningar, voro Lorin och Maurice.
Förlorade i mängden och dock på ett sådant sätt att de ej kunde uppväcka några misstankar, fortsatte de med sänkta röster sitt samtal, som kanske icke var det minst intressanta av dem, som fördes i de skilda grupperna, vilka som ett upprört hav böljade från pont aux Change till pont de la Révolution.
Den tanke som vi kommit på i fråga om schavotten, som höjde sig över alla huvuden, hade även slagit dessa två.
”Se”, sade Maurice, ”hur detta hemska odjur höjer sina röda armar. Man skulle kunna säga, att det kallar oss och det småler genom järngallret, som om detta vore en hemsk mun”.
”För tusan”, sade Lorin, ”jag får erkänna att jag icke tillhör den skola av poesi som ser allting rött. Jag ser allting rosafärgat, och vid foten av den där hemska maskinen skulle jag alltjämt sjunga och hoppas. Dum spiro, spero”.
”Du hoppas således, när man dödar kvinnor?”
”Ah, Maurice”, sade Lorin, ”son av revolutionen, förneka icke din moder. Ah, Maurice, förbliv en god och trofast patriot. Hon, som skall dö, är icke en kvinna såsom alla andra, hon som skall dö är Frankrikes onda ande”.
”O, det är icke henne jag sörjer, det är icke henne jag begråter”, utbrast Maurice.
”O, jag förstår! Det är Geneviève”.
”Ah, förstår du”, sade Maurice, ”det är en tanke som gör mig galen, nämligen att Geneviève befinner sig i händerna på dessa giljotinens leverantörer, som heta Hébert och Fouquier-Tinville, i händerna på de män som skickat hit den stackars Heloise och som skicka hit den stolta Marie Antoinette”.
”Gott”, sade Lorin. ”Det är just det, som inger mig hopp: När folkets vrede uppslukat två tyranner, kommer den att bli mättad, åtminstone för någon tid, liksom boaormen, som behöver tre månader att smälta, vad den slukat. Då kan den icke sluka mer, och såsom förstadsprofeterna säga, då skola de mindre bitarna icke smaka längre”.
”Lorin, Lorin”, sade Maurice, ”jag är mera säker på min sak än du, och jag säger i en viskning, fastän redo att upprepa det riktigt högt: Lorin, jag hatar den nya drottningen, som tyckes mig destinerad att efterträda österrikiskan som hon tillintetgör. Det är en sorglig drottning, vars purpur dagligen färgas i blod och vars första minister Sanson är”.
”Ba! Vi skola undkomma henne”.
”Det tror jag icke”, sade Maurice, skakande på huvudet. ”Du ser ju, att vi för att icke bli häktade i våra hem icke ha någon annan utväg än att uppehålla oss på gatorna”.
”Ba! Vi kunna lämna Paris, det finns ingenting som hindrar oss att göra det. Vi ha ingen anledning att klaga. Min farbror väntar oss i Saint Omer. Vi sakna varken pengar, pass eller någonting. Den gendarm, som skulle häkta oss, existerar ännu ej. Vad tänker du på? Vi stanna här i Paris, därför att vi vilja det”.
”Nej, det är icke så, som du säger, präktige vän, hängivna hjärta som du är … du stannar här därför att jag vill stanna här”.
”Och du vill stanna här för att återvinna Geneviève. Vad är väl enklare eller naturligare? Du tror att hon är i fängelse. Ingenting är antagligare. Du vill vaka över henne, och därför vill du icke lämna Paris”.
Maurice suckade. Det var uppenbart, att hans tankar voro på annat håll.
”Kommer du ihåg Ludvig den XVI:s död?” sade han. ”Jag kan ännu se honom, blek av sinnesrörelse och stolthet. Jag var då en av anförarna för denna människomassa, för vilken jag i dag håller mig gömd. Jag var större vid foten av schavotten än vad någonsin den kung varit, som besteg den. Vilken förändring, Lorin! Och när man betänker, att nio månader varit tillräckliga att framkalla denna ohyggliga reaktion”.
”Nio månader av kärlek, Maurice … kärlek, du beredde Trojas undergång!”
Maurice suckade, och hans kringirrande tankar togo nu en annan riktning.
”Stackars Maison Rouge!” mumlade han. ”Detta är en sorglig dag för honom”.
”Ack”, sade Lorin, ”skall jag tala om för dig, Maurice, vad jag anser vara det sorgligaste med dessa revolutioner?”
”Ja”.
”Det är det, att man ofta får till fiender människor, som man skulle vilja ha till vänner, och till vänner människor …”
”Det är en sak, som jag knappast kan tro”, inföll Maurice.
”Vad då?”
”Jo, att han icke skall uppgöra någon ny plan, hur vanvettig den än är, för att rädda drottningen”.
”Är en man starkare än hundra tusen?”
”Jag sade: Hur vanvettig den än är. Jag vet, att jag för att rädda Genevieve …”
Lorin rynkade pannan.
”Jag säger dig ännu en gång, Maurice”, sade han, ”att du är vansinnig! Nej, även om det vore möjligt för dig att rädda Geneviève, skulle du icke bli en dålig medborgare. Men nog därom nu, Maurice, ty man lyssnar på oss. Titta, så huvudena röra på sig. Titta, där är medborgaren Sansons kammartjänare, som stiger upp på sin brödkorg och spejar. Österrikiskan kommer”.
Och liksom för att ackompanjera denna vågrörelse som Lorin hade lagt märke till, drog en utdragen och tilltagande rysning genom mängden. Det var en av dessa orkaner, som börja med en svag vissling och sluta med ett rytande.
Maurice höjde sig med tillhjälp av lyktstolpen och blickade i riktning mot rue Saint Honoré.
”Ja”, sade han rysande, ”där är hon”.
Och nu började man se en annan maskin, nästan lika hemsk som giljotinen — det var bödelskärran.
Till höger och vänster om den glittrade eskortens vapen, och före den marscherade Grammont, som med sin blixtrande sabel besvarade några fanatikers skrik och skrän.
Men allt eftersom kärran kom närmare, dämpades skriken under den dömdas kalla och dystra blick.
Aldrig hade ett ansikte mera energiskt tilltvingat sig aktning. Aldrig hade Marie Antoinette varit större och mera drottninglik. Hennes stolta mod slog de kringstående med förfäran.
Likgiltig för abbé Girards ord — ty han hade mot hennes vilja följt henne — såg hon varken åt höger eller åt vänster; de tankar, som levde i hennes hjärna föreföllo lika orörliga som hennes blick. Icke ens kärrans stötningar mot stenläggningen förmådde genom sin våldsamhet störa stelheten i hennes hållning. Man hade kunnat taga henne för en av dessa marmorstatyer, som transporteras på en kärra, om icke denna kungliga staty haft strålande ögon och ett hår som fladdrade för vinden.
En tystnad, som den i öknen lade sig plötsligt över de trehundratusen åskådarna av denna scen, som himmelen såg för första gången vid skenet av sin sol.
På den plats, där Maurice och Lorin stodo, hörde man snart gnisslandet av hjulaxlarna och frustandet av hästarna.
Kärran stannade vid foten av schavotten.
Drottningen, som otvivelaktigt icke tänkte på detta ögonblick, ryckte upp sig och förstod. Hon kastade en hördragen blick över människomassorna, och i samma ögonblick blev den bleke unge mannen, som hon strax förut sett på en kanon, åter synlig på en vägvisare.
Från denna sten sände han henne samma vördnadsfulla hälsning som han givit henne i det ögonblick, då hon lämnade Conciergeriet. Sedan hoppade han genast ned från vägvisaren.
Flera personer sågo honom, och alldenstund han var svartklädd, spred sig ett rykte att en präst följde med Marie Antoinette för att giva henne absolution i det ögonblick då hon besteg schavotten. För övrigt oroade ingen chevalieren. I stunder av högsta vikt visar man vissa ting den högsta aktning.
Drottningen steg försiktigt ned för de tre trappstegen från kärran. Hon stöddes av Sanson, som ända in i sista ögonblicket utförde det uppdrag, till vilket han själv tycktes vara dömd, med den allra största hänsynsfullhet.
Medan hon gick fram mot schavottens trappsteg, stegrade några hästar sig, och soldaterna tycktes förlora jämvikten. Så såg man liksom en svart skugga glida in under schavotten, men lugnet återställdes nästan i samma ögonblick; ingen ville lämna sin plats i detta högtidliga ögonblick, ingen ville gå miste om minsta detalj av det stora drama som skulle uppföras. Allas blickar voro riktade på den dömda.
Drottningen stod redan på schavottens plattform. Prästen talade alltjämt till henne. En medhjälpare förde henne sakta bakåt, under det att en annan tog av henne spetsduken, som betäckte hennes axlar.
Marie Antoinette kände denna degraderande hand, som berörde hennes hals, och hon gjorde en brysk rörelse och trampade därvid Sanson på foten, ty utan att hon sett det, var denne upptagen av att göra fast den ödesdigra plankan.
Sanson drog tillbaka sin fot.
”Ursäkta mig, monsieur”, sade drottningen, ”jag gjorde det icke avsiktligt”.
Dessa voro de sista ord, som uttalades av Cesarernas dotter, Frankrikes drottning, Ludvig den XVI:s änka.
Tuileriernas klocka slog en kvart över tolv, och samtidigt slungades Marie Antoinette in i evigheten.
Ett förskräckligt skri, ett skri framkallat av alla mänskliga känslor, av glädje, av fruktan, av sorg, av hopp, av triumf, av gottgörelse överröstade som en orkan ett annat skri, svagt och sorgset, som i samma ögonblick skallade under schavotten.
Gendarmerna hörde det emellertid, hur svagt det än var. De togo några steg framåt. Folkmassan, som nu var mindre kompakt, vidgades liksom en flod vars fördämningar blivit utvidgade, kastade tillbaka soldaterna och skingrade dem och strömmade sedan som ett upprört hav fram till schavotten, som redan skakade.
Var och en ville på närmare håll kasta en blick på återstoden av den kunglighet, som man trodde sig för alltid ha tillintetgjort i Frankrike.
Men gendarmerna letade efter någonting annat, de letade efter den skugga, som hade passerat förbi deras led och smugit sig under schavotten.
Två av dem kommo tillbaka, fasthållande en ung man, vars hand tryckte mot hans hjärta en näsduk, fläckad av blod. Han åtföljdes av en liten spaniel, som gnällde ynkligt.
”Död åt aristokraten! Död åt fördettingen!” ropade några män av folket, i det de pekade på den unge mannen. ”Han har doppat sin näsduk i österrikiskans blod. Död åt honom!”
”Gode Gud!” sade Maurice till Lorin. ”Känner du igen honom? Känner du igen honom?”
”Död åt rojalisten”, upprepade galningarna. ”Tag ifrån honom näsduken som han tänker gömma som en relik. Slit den ifrån honom! Slit den ifrån honom!”
Ett högdraget leende drog över den unge mannens läppar. Han slet upp sin skjorta, blottade sitt bröst och släppte näsduken.
”Messieurs”, sade han, ”detta blod är icke drottningens, utan det är mitt. Låt mig dö, låt mig dö i ro”.
Och ett djupt, gapande sår syntes i vänstra bröstet.
Pöbeln skrek till och ryggade tillbaka.
Då sjönk den unge mannen långsamt på knä och såg på schavotten, liksom en martyr ser på altaret.
”Maison Rouge! mumlade Lorin i Maurices öra.
”Farväl!” mumlade den unge mannen i det han med ett himmelskt leende böjde på huvudet. ”Farväl eller, rättare sagt, på återseende!”
Och han utandades sin sista suck mitt ibland de bedövade gendarmerna.
”Den utvägen återstår ännu, Lorin”, sade Maurice, ”framför att bli en dålig medborgare”.
Den lilla hunden sprang omkring liket, skrämd och gnällande.
”Å, ser man på, det är Black”, sade en man, som höll en grov knölpåk i handen. ”Det är Black! Kom hit, min lilla gubbe!”
Hunden närmade sig den, som ropat på honom. Men han hade knappast hunnit fram till mannen, förrän denne höjde sin knölpåk och med ett rått skratt krossade hans huvud.
”O, den uslingen!” utbrast Maurice.
”Tyst!” viskade Lorin, i det han höll fast honom. ”Tyst, i annat fall äro vi förlorade … det är Simon”.