Den siste chevalieren/Kapitel 51
| ← Kap 50: Besöket i hemmet |
|
Kap 52: Fortsättning på föregående kapitel → |
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
LORIN.
Om våra läsare för andra gången vilja följa med oss till revolutionsdomstolen, skola vi finna Maurice på samma plats, där vi redan sett honom, men denna gång återfinna vi honom ännu blekare och mera upprörd.
I det ögonblick, då skådespelet börjar på denna hemska teater, dit vi ledas av händelsernas gång snarare än av vår egen böjelse, ha jurymännen dragit sig tillbaka för att överlägga om ett mål, som just varit före; med detta oförskämda förutseende, varmed man då för tiden skämtade med domarne, hade två av de anklagade redan gjort toalett för giljotinen och sutto nu och samtalade med sina försvarsadvokater, vilkas ord hade en viss likhet med en läkares, som misströstar om att kunna rädda patientens liv.
Människorna på tribunen voro denna dag vid ett gement humör, detta humör som framkallar den största stränghet hos jurymännen, vilka stå under omedelbart överinseende av förstädernas slödder, liksom en aktör fördubblar sina ansträngningar inlör en ovänligt stämd publik.
Till följd därav hade sedan klockan tio på morgonen fem dödsdomar avkunnats av dessa obevekliga jurymän.
De två, som nu sutto på de anklagades bänk, inväntade således det ögonblick, då ett ja eller ett nej skulle återgiva dem åt livet eller sända dem i döden.
Åskådarna, som förvildats av den dagligen utspelade tragedi, som blivit deras favoritnöje, förberedde dem genom utrop på detta fruktansvärda ögonblick.
”Titta, titta på den långa!” sade en kvinna, som i saknad av hatt bar i sitt hår en kokard, stor som en hand. ”Titta, så blek han är! Man skulle kunna tro, att han redan är död”.
Den dömde såg på kvinnan med en blick, som han ytterligare underströk med ett föraktfullt småleende.
”Varför säger du det?” sade hennes granne. ”Han skrattar ju!”
”Ja, men det är inte något glatt skratt”.
En förstadsbo såg på klockan.
”Hur mycket är klockan?” frågade hans kamrat.
”Tio minuter i ett. Den här rättegången har redan varat i tre kvarts timme”.
”Alldeles som i Domfront, denna olyckliga stad, dit man anländer klockan tolv och där man blir hängd klockan ett”.
”Och titta på den lilla!” ropade en annan. ”Titta på den lilla! Vad han skall vara ful, då han nyser i säcken!”
”Ba! Det går så fort, att du knappast hinner lägga märke till det”.
”Då ber man Sanson om hans huvud, ty man har rättighet att titta på det”.
”Titta, en sådan vacker blå rock han har på sig! Det är ganska angenämt för de fattiga, att de kunna hugga huvudet av de välklädda”.
Det förhöll sig verkligen, såsom skarprättaren sagt drottningen, nämligen att de fattiga ärvde bytet efter varje offer. Genast efter avrättningen fördes detta till la Sâlpetriére, där det fördelades bland de behövande, och dit hade man även skickat drottningens efterlämnade kläder.
Maurice åhörde denna virvelvind av ord, utan att taga någon notis om dem. I detta ögonblick var var och en upptagen av någon mäktig tanke, som uteslöt alla andra. Sedan flera dagar tillbaka klappade hans hjärta under vissa ögonblick endast stötvis. Gång efter annan tycktes fruktan eller hopp återhålla hans livsfunktioner, och dessa ständiga dallringar hade liksom tillintetgjort hans hjärtas känslighet.
Jurymännen kommo tillbaka in, och, såsom han väntat, uttalade presidenten dödsdomen över de båda anklagade.
Rättstjänarens mörka dystra röst hördes äter.
”Medborgare allmänna åklagaren mot medborgarinnan Geneviève Dixmer”.
En rysning skakade Maurices hela gestalt, och hans panna badade i kallsvett.
Den lilla dörren, genom vilken de anklagade trädde in, öppnades och Geneviève blev synlig.
Hon var vitklädd. Hennes hår var uppsatt med ett förtjusande koketteri, ty det hängde ned i lockar i stället för att vara kortklippt såsom många kvinnor hade det.
Stackars Geneviève ville otvivelaktigt vara vacker ända in i sista ögonblicket för honom, som möjligen skulle få se henne.
Då Maurice såg Geneviève, kände han, att hela den styrka, han samlat för detta tillfälle, helt plötsligt svek honom. Icke desto mindre hade han väntat detta slag, enär han, som sedan tolv dagar icke försummat någon session, redan tre gånger hade hört allmänna åklagaren uttala Genevièves namn. Men mångens förtvivlan är så djup, att ingen kan pejla avgrunden.
Alla de, som sågo denna kvinna träda fram, så vacker, så oskyldig, så blek, uppgåvo samtidigt ett utrop: Somliga av raseri — ty det fanns vid denna tid människor, som hatade och avskydde allt som stötte på överlägsenhet, skönhetens överlägsenhet, rikedomens eller bördens överlägsenhet — andra av beundran, och andra åter av medlidande.
Geneviève kände otvivelaktigt bland dessa utrop igen ett utrop, bland alla röster urskilde hon en röst, ty hon vände på huvudet åt det håll, där Maurice stod, under det att presidenten bläddrade i den anklagades dossier och då och då såg på henne.
Vid första blicken såg hon Maurice, ehuru hans anletsdrag voro dolda under den bredbrättade hatten. Då vände hon sig helt och hållet om mot honom med ett ljuvt leende och en ännu ljuvare åtbörd; hon tryckte sina rosiga och darrande händer mot läpparna, och, inläggande hela sin själ i denna åtbörd, sände hon honom en slängkyss, som ingen annan än han i denna människomassa hade rättighet att taga åt sig.
Ett sorl av intresse drog genom salen. Geneviève, som blev tilltalad, vände sig om mot sina domare, men hon hejdade sig mitt i denna rörelse, hennes ögon vidgades och stirrade med ett obeskrivligt uttryck av fasa mot en punkt i salen.
Maurice höjde sig förgäves på tåspetsarna. Han såg ingenting eller, rättare sagt, någonting av större vikt riktade åter hans uppmärksamhet mot scenen d. v. s. mot tribunalen.
Fouquier-Tinville hade börjat läsa upp anklagelseakten.
Denna anklagelseakt innehåll, att Geneviève Dixmer var hustru till en inbiten konspiratör, som man misstänkte för att hava hjälpt f. d. chevalier de Maison Rouge vid hans upprepade försök att rädda drottningen.
För övrigt hade hon blivit ertappad med att ligga på knä framför drottningen, bönfalla henne att byta kläder med sig och erbjuda henne att dö i hennes ställe. Denna dumma fanatism, sade anklagelseakten, förtjänade utan tvivel motrevolutionärernas eloge, men i dag, tillade han, är varje fransk medborgare skyldig nationen sitt liv, och det är ett dubbelt förräderi att offra det för Frankrikes fiender.
Då Geneviève blev tillfrågad, om hon erkände, att hon, såsom gendarmerna Duchesne och Gilbert sagt, hade legat på knä framför drottningen och bönfallit henne att byta kläder med sig, svarade hon okonstlat:
“Ja”.
”Upplys oss i så fall”, sade presidenten, ”om vilka era planer och förhoppningar voro”.
Geneviève smålog.
”En kvinna kan hysa förhoppningar”, sade hon, ”men en kvinna kan icke uppgöra en sådan plan som den, vars offer jag är”.
”Hur kommer det sig således, att ni befann er där?”
”Därför att jag blivit tvingad därtill”.
”Vem tvingade er?” frågade allmänna åklagaren.
”Människor, som hade hotat mig med döden, om jag icke lydde dem”.
Och den unga kvinnans upprörda blick riktades åter mot den del av salen, som var osynlig för Maurice.
”Men för att undgå denna död, med vilken man hotade er, utsatte ni er för den död som måste bliva följden av en dom”.
”Då jag gav efter, hade jag kniven på strupen under det att giljotinens bila ännu var långt borta från mitt huvud. Jag gav efter för det närvarandes våld”.
”Varför kallade ni icke på hjälp? Varje god medborgare skulle ha försvarat er”.
”Ack, monsieur”, svarade Geneviève, i en ton som samtidigt var så sorgsen och så öm, att Maurices hjärta klappade ännu fortare. ”Ack, jag hade ingen i min närhet”.
Medlidande efterträdde intresse, liksom intresse hade efterträtt nyfikenhet. Många huvuden sänktes, somliga för att dölja tårar, andra för att giva dem fritt utlopp.
Då varseblev Maurice till vänster om sig ett orörligt huvud och ett oberört ansikte.
Det var Dixmer, som stod där, mörk och oförsonlig, och som icke för ett ögonblick släppte ur sikte vare sig den anklagade eller domstolen. Blodet strömmade till den unge mannens tinningar, vreden steg upp i hans hjärta och uppfyllde det med en omätlig önskan atl hämnas. Han kastade på Dixmer en blick, så uppfylld av hat, så elektrisk, så mäktig, att denne, liksom attraherad, vände på ansiktet mot sin fiende.
Deras blickar möttes som två lågor.
”Säg oss namnen på era tillskyndare”.
”Det finns endast en, monsieur”.
”Vem?”
”Min man”.
”Vet ni var han är?”
“Ja”.
”Omtala för oss var hans finns”.
”Han har kanske handlat skändligt, men jag vill icke handla fegt. Det tillkommer icke mig att förråda, var han finns, det tillkommer er att finna honom”.
Maurice såg på Dixmer.
Dixmer gjorde icke en rörelse. En tanke ilade genom den unge mannens hjärna — nämligen att angiva honom och samtidigt angiva sig själv, men han lade hastigt band på den.
”Nej”, tänkte han, ”det är icke så, han skall dö”.
”Alltså vägrar ni att underlätta våra efterforskningar?” sade presidenten.
”Jag tror, monsieur”, svarade Geneviève, ”att jag icke kan göra det, utan att göra mig själv lika föraktlig i andras ögon, som han är i mina”.
”Finns det några vittnen?” frågade presidenten.
”Det finns ett vittne”, svarade rättstjänaren.
”Kalla fram detta vittne”.
”Maximilien Jean Lorin!” ropade rättstjänaren.
”Lorin”, utbrast Maurice. ”O, min Gud, vad har då hänt?”
Denna scen utspelades samma morgon, som Lorin blivit häktad, och Maurice var okunnig om denna häktning.
”Lorin! mumlade Geneviève och såg sig omkring med ängslan och oro.
”Varför besvarar vittnet icke kallelsen?” frågade presidenten.
”Medborgare president”, sade Fouquier-Tinville, ”med anledning av en nyligen framlagd angivelse har vittnet i dag på morgonen häktats i sin bostad. Man skall omedelbart föra fram honom”.
Maurice spratt till.
”Det finns ett annat ännu viktigare vittne”, fortsatte Fouquier, ”men det har man ännu icke kunnat finna”.
Dixmer vände sig om och smålog mot Maurice. Kanske samma tanke, som strax förut dragit genom älskarens huvud, nu i sin tur drog igenom den äkta mannens huvud.
Geneviève bleknade och uppgav ett stönande.
I samma ögonblick kom Lorin in, åtföljd av två gendarmer.
Efter honom och genom samma dörr blev synlig Simon, som enligt sin vana kom för att slå sig ned i domsalen.
”Namn och förnamn?” frågade presidenten.
”Maximilien Jean Lorin”.
”Yrke?”
”Fri och oberoende”.
”Det kommer du icke att vara länge”, sade Simon i det han hytte med sin knutna hand mot honom.
”Är ni besläktad med den anklagade?”
”Nej, men jag har den äran att vara en av hennes vänner”.
"Vet ni av, att hon konspirerade för att föra bort drottningen?”
”Hur vill ni att jag skulle kunna veta det?”
”Hon kunde ha anförtrott er det”.
”Mig, en medlem av thermopylernas sektion? … Nej, hör ni!”
”Man har emellertid sett er några gånger tillsammans med henne”.
”Man bör till och med ha sett mig många gånger tillsammans med henne”.
”Visste ni, att hon var en aristokrat?”
”Jag visste endast, att hon var gift med en garvarmästare”.
”Men hennes man ägnade sig i verkligheten icke åt det yrke, under vilket han dolde sig”.
”Ah, den saken kände jag icke till någonting om. Hennes man var icke en av mina vänner”.
”Berätta för oss om denne man”.
”O, mycket gärna! Han är en gemen skurk …”
”Monsieur Lorin”, sade Geneviève, ”ha medlidande …”
Lorin fortsatte helt lugnt:
”Som har offrat sin stackars hustru, som vi nu se framför oss, icke så mycket för sina politiska åsikters skull, som icke mer för att tillfredsställa sitt personliga hat. Hu! Jag sätter honom nästan lika lågt som Simon”.
Dixmer blev likblek. Simon ville tala men med en åtbörd ålade presidenten honom tystnad.
”Ni tycks känna till denna historia helt och hållet, medborgare Lorin”, sade Fouquier. ”Berätta den för oss”.
”Ursäkta mig, medborgare Fouquier”, sade Lorin, i det han reste sig upp, ”men jag har sagt allt jag känner till om saken”.
Han bugade sig och satte sig åter.
”Medborgare Lorin”, fortsatte allmänna åklagaren, ”det är din plikt att lämna domstolen upplysningar”.
”Måtte den bli tillräckligt upplyst av det jag redan sagt. Vad den här stackars kvinnan beträffar, så upprepar jag, att hon icke kunnat göra annat än böja sig för våldet … Ah, se endast på henne! Ser hon ut som en konspiratör? Man har tvingat henne att göra det, hon gjorde, det är allt”.
”Tror du det?”
”Jag är säker på det”.
”I lagens namn”, sade Fouquier, ”fordrar jag, att vittnet Lorin blir ställd inför domstolen såsom denna kvinnas medbrottsling”.
Maurice uppgav ett stönande.
Geneviève slog båda händerna för ansiktet.
Simon, som var utom sig av förtjusning, utbrast:
”Medborgare allmänna åklagare, du är ditt fäderneslands räddare!”
Vad Lorin beträffar, så klättrade han, utan att svara något, över balustraden för att sig sig ned bredvid Geneviève. Han fattade hennes hand och kysste den vördnadsfullt.
”God dag, medborgarinna”, sade han med en kallblodighet som slog hela församlingen med häpnad. ”Hur står det till?”
Och han satte sig på de anklagades bänk.