Den siste mohikanen/Kap 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nära målet
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

Ett djärvt beslut
En hjälte och en feg stackare  →


[ 193 ]

XIX.
ETT DJÄRVT BESLUT.

Läsaren kan säkerligen lättare föreställa sig än vi beskriva Heywards överraskning. Hans smygande indianer förvandlades plötsligt till fyrfotadjur, hans sjö till en bäverdamm, hans vattenfall till en fördämning, uppförd av samma flitiga och konstfärdiga fyrfotingar, och den misstänkta fienden visade sig vara hans beprövade vän David Gamut, läromästaren i psalmsång. Dennes närvaro här väckte så många oväntade förhoppningar i fråga om de båda systrarna, att Heyward utan ett ögonblicks tvekan, lämnade sitt bakhåll och skyndade fram till de två andra.

Falkögas munterhet var inte så lätt stillad. Utan krus grep han med hård hand tag i den medgörliga Gamut och snurrade om honom, i det han gång på gång försäkrade, att huronerna hade all heder av det sätt, varpå de hade styrt ut honom. Därpå fattade han sångmästarens hand, kramade den med en styrka, som bragte tårar i ögonen på den saktmodige David, och lyckönskade honom till hans nya ställning.

»Således tänkte ni börja med era strupkonster bland bävrarna, inte sant?» sade han. »De listiga satarna kunna redan yrket till hälften, ty de slogo takt med svansen, som ni nyss hörde, och det i rätt tid ändå, annars hade kanske Hjortbane kommit att sjunga första stämman bland dem. Jag har känt dem som varit dummare än en gammal erfaren bäver och ändå kunnat både läsa och skriva; men vad skrål beträffar, så äro djuren stumma från födelsen. Vad tycker ni om den här sången?»

David höll för sina finkänsliga öron, och till och med Heyward, som likväl var förberedd på lockropet, kunde [ 194 ]inte låta bli att titta uppåt efter fågeln, då en kråkas kraxande ljöd i luften ovanför dem.

»Se», fortfor kunskaparen skrattande, i det han pekade på de båda mohikanerna, som lydande signalen redan närmade sig, »det här är musik, som har sina naturliga fördelar, ty den bringar två goda bössor till min sida, för att nu inte tala om knivarna och tomahåkerna. Men vi se, att ni är oskadd till liv och lem; säg oss nu, vad som blivit av flickorna.»

»De äro fångar hos hedningarna», sade David, »och fastän i stor själavånda, åtnjuta de välmåga och trygghet till kroppen.»

»Båda två?» frågade Heyward i andlös spänning.

»Just så. Änskönt vår färd har varit besvärlig och kosthållet knappt, ha vi för övrigt haft föga skäl att klaga, undantagandes över det våld, som tillfogats våra önskningar, då vi på detta sätt blivit förda i fångenskap till ett fjärran land.»

»Gud välsigne er för de orden!» utropade Munro darrande. »Jag skall då återfå mina barn lika snövita och änglarena som jag förlorade dem!»

»Jag skulle knappast tro, att deras befrielse är så nära för handen», svarade David tvivlande. »Dessa vildars anförare är besatt av en ond ande, som endast den Allsmäktige förmår att kuva. Jag har gjort försök med honom både under sömn och vaka, men varken toner eller ord tyckas röra hans själ.»

»Var är den kanaljen?» frågade kunskaparen tvärt.

»Han jagar älg med sina unga män i dag, och i morgon skola de, efter vad jag hört, tränga djupare in i dessa skogar och närmare Kanadas gräns. Den äldre flickan är förd till ett grannfolk, vars hyddor äro belägna bortom den där svarta bergspetsen, medan den yngre kvarhålles bland kvinnorna hos huronerna, vilkas boningar endast ligga två korta mil härifrån på en högslätt, där elden gjort yxans verk och röjt platsen till deras mottagande.»

»Alice, min milda, veka Alice!» halvviskade Heyward. »Hon har således förlorat den tröst, som låg i hennes systers sällskap.»

»Just så; Men för såvitt lov och tacksägelse i form av [ 195 ]psalmsång kan hugsvala själen i bedrövelsen, har hon ingen brist lidit.»

»Nå, men varför får ni gå fritt omkring utan bevakning?»

David tog på sig en min, som skulle uttrycka blygsam ödmjukhet, i det han svarade saktmodigt:

»Föga ära tillkommer en sådan mask som mig. Men om ock psalmsångens makt var förlamad under de förfärliga tilldragelserna på det blodiga fält, varöver vi tågade, har den återvunnit sitt inflytande även över hedningarnas själar, och jag får komma och gå efter behag.»

Kunskaparen skrattade, och i det han på ett meningsfullt sätt knackade sig på pannan, gav han en kanske mera tillfredsställande förklaring än Davids egen, i det han sade:

»Indianerna göra aldrig en mindre vetande person något ont. Men varför har ni inte, då stigen låg öppen för era ögon, begivit er tillbaka på ert eget spår — det är minsann inte så osynligt som en ekorres — och på Fort Edward inberättat vad som hänt?»

Kunskaparen, som endast tänkte på sin egen härdade järnnatur, ifrågasatte härmed säkerligen en uppgift, som David under inga omständigheter skulle ha kunnat verkställa. Men utan att alldeles avlägga sin ödmjuka min nöjde sig denne med att svara:

»Om än min själ skulle fröjdas över att ännu en gång få besöka kristna boningar, vilja dock mina fötter hellre följa de åt min omsorg anförtrodda veka själarna, vore det så ock till jesuiternas avgudadyrkande provinser, än taga ett enda steg tillbaka, så länge de äro försänkta i fångenskap och sorg.»

»Fastän Davids bildlika språk icke var allt för lätt begripligt för alla dem, som hörde honom, kunde de dock inte gärna misstaga sig om det uppriktiga och stadiga uttrycket i hans blick eller glöden i hars ärliga ansikte. Unkas trädde närmare den talande och såg på honom med gillande blick, medan hans far uttryckte sin belåtenhet genom det vanliga kraftiga bifallsropet. Kunskaparen skakade på huvudet, i det han sade:

»Det var aldrig Vår Herres mening, att karlen skulle nedlägga alla sina bemödanden i strupen och försumma andra och bättre anlag. Men han har fallit i händerna på [ 196 ]någon dåraktig kvinna, då han i stället borde ha fått sin uppfostran under den blå himmeln, och i den sköna skogen. Se här, min vän! Jag tänkte visserligen göra upp eld med denna er tutande pipa, men tag leksaken, eftersom ni sätter värde på den, och blås så mycket ni behagar på den.»

Gamut tog emot sin stämpipa med så livliga tecken till belåtenhet, som han ansåg förenligt med den allvarliga uppgift han hade att fylla. Sedan han upprepade gånger prövat dess egenskaper, jämfört dem med sin egen röst och förvissat sig om, att pipan icke hade förlorat något av sin klang, visade han på ett ganska hotfullt sätt sin avsikt att återge en och annan vers ur någon bland de längre utgjutelserna i den ofta omtalade lilla sångboken.

Heyward förekom emellertid hans fromma avsikt genom upprepade frågor om hans medfångars tidigare och nuvarande läge, och detta på ett mera metodiskt sätt än hans känslor hade tillåtit honom i början av deras sammanträffande. Ehuru David betraktade sin skatt med längtande ögon, var han tvungen att svara i synnerhet som den vördnadsvärde fadern också deltog i förhöret med ett allt för aktningsbjudande intresse för att tillåta någon vägran. Kunskaparen underlät ej heller att kasta fram en och annan till saken hörande fråga, så ofta ett passande tillfälle erbjöd sig. Oaktat åtskilliga avbrott, som upptogos av vissa hotfulla ljud från det återvunna instrumentet, fingo förföljarna på detta sätt kännedom om sådana viktigare omständigheter, som kunde bli till nytta för uppnåendet av deras stora och allt omfattande mål, systrarnas befrielse. Davids berättelse var kort och enkel och de egentliga sakuppgifterna endast få.

Magua hade väntat på berget, tills ett tillfälle att med trygghet draga sig tillbaka erbjöd sig, varpå han steg ned och följde vägen utmed Horicans västra strand i riktning mot Kanada. Då den sluge huronen var förtrogen med stigarna och väl visste, att det inte fanns någon fara för omedelbar förföljelse, hade färden skett med måttlig hastighet och varit långt ifrån tröttande. Av Davids osmyckade berättelse tycktes framgå, att hans egen närvaro snarare hade fördragits än önskats, om än själva Magua icke var alldeles fri från den vördnad, med vilken [ 197 ]indianerna betrakta dem, som den Store Anden hemsökt på förståndets vägnar. Om nätterna hade den yttersta omsorg ägnats fångarna, både för att skydda dem mot skogarnas fuktiga kyla och för att hindra varje försök till flykt. Vid ankomsten till sitt folks läger hade Magua i överensstämmelse med ett bruk, som sällan frångicks, skilt fångarna åt. Cora hade skickats till en stam, som tillfälligtvis uppehöll sig i en närbelägen dal, ehuru David var allt för okunnig om infödingarnas seder och bruk och historia för att kunna ge någon tillfredsställande förklaring över denna indianstams namn och beskaffenhet. Han visste endast, att dessa indianer icke hade deltagit i det senaste tåget mot William Henry, att de i likhet med huronerna själva voro Montcalms bundsförvanter och att de underhöllo en vänskaplig ehuru försiktig förbindelse med det krigiska och vilda folk, varmed slumpen för någon tid hade bragt de vita själva i så nära och obehaglig beröring.

Mohikanerna och kunskaparen hörde på hans ofta avbrutna och ofullständiga berättelse med en uppmärksamhet, som tydligen ökades under dess fortgång, och då han försökte redogöra för folkets förehavanden och sysselsättningar inom det samhälle, där Cora kvarhölls, frågade Falköga tvärt:

»Lade ni märke till formen på deras knivar? Var den engelsk eller fransk?»

»Mina tankar uppehöllo sig inte med dylika fåfängligheter utan sysselsatte sig mera med att söka skänka flickorna tröst.»

»Den tid kanske kommer, då ni inte betraktar en vildes kniv som en så lumpen fåfänglighet», svarade kunskaparen med ett starkt uttryck av förakt för dan andres slöhet. »Hade de hållit skördefest ännu, eller kan ni berätta något om deras stams totem[1]

»På majs fingo vi ofta kalasa i ymnighet, ty när kornen läggas i mjölk, äro de både ljuvliga för munnen och stärkande för magen. Vad totem vill säga, förstår jag inte, [ 198 ]men om det på något sätt har att skaffa med indianernas musikaliska konst, är det inte värt att söka det hos dem. De förena aldrig sina röster till lov och pris, och det tycks som om de tillhöra de mest avskyvärda bland avgudadyrkare.»

»Nu gör ni indianerna orätt. Inte ens en mingo tillber någon annan än den sanne och levande guden, Det är en av de vita hopsmidd elak lögn, det säger jag till skam för min färg, att en indiankrigare någonsin böjer knä för bilder, som han själv skapat. Det är visserligen sant, att de försöka ingå vapenvila med den onde — och vem vill inte det med en fiende, som han inte kan övervinna? — men för att finna nåd och hjälp blicka de endast upp till den store och gode Anden.»

»Må så vara», sade David, men jag har sett besynnerliga och fantastiska bilder framställda i deras krigsmålning, och dem beundra och omhulda de på ett sätt, som hade tycke av tillbedjan; i synnerhet gällde detta om en viss bild, och det till på köpet en som föreställde någonting riktigt otäckt och vämjeligt.»

»Var det en orm?» frågade kunskaparen ivrigt.

»Ja, inte stort bättre. Det var bilden av en usel, krälande sköldpadda.»

»Hugh!» utropade båda de uppmärksamt lyssnande mohikanerna i samma andetag, medan kunskaparen skakade på huvudet med en min, som om han hade gjort en viktig men ingalunda angenäm upptäckt.

Därpå talade Chingachgook på delawarernas språk, och detta med ett lugn och en värdighet, som ögonblickligen tilldrogo sig uppmärksamhet även av dem, för vilka hans ord voro obegripliga. Hans åtbörder voro uttrycksfulla och emellanåt kraftiga. En gång lyfte han ena armen i höjden, och när den åter sänktes, kastades vecken av hans lätta mantel åt sidan och ett finger blev vilande på hans bröst, som om han därmed ville ge eftertryck åt sitt tal. Heywards ögon följde rörelsen, och han varsnade, att bilden av en sköldpadda var vackert om än svagt stucken i blå färg på hövdingens mörka bröst.

»Vi ha gjort en upptäckt, som kommer att bringa oss gott eller ont, alltefter försynens skickelse», återtog Falk[ 199 ]öga. »Sagamoren här är av delawarernas ädlaste blod och är storhövding bland deras sköldpaddor. Att några av denna stam finnas bland det folk sångaren berättar om, framgår tydligt av hans ord; och hade han bara använt hälften av den luft, han blåst bort på att göra sin strupe till en trumpet, kunde vi nu ha vetat, hur många krigare de räkna. Det är i alla fall en farlig stig vi vandra på, ty en vän, som vänt sitt ansikte från oss, är ofta blodtörstigare än den fiende, som försöker ta vår skalp.»

»Förklara er närmare», sade Heyward.

»Det är en lång och sorglig historia och som jag inte gärna sysselsätter mina tankar med, ty det kan inte förnekas, att det onda huvudsakligen vållats av män med vitt skinn. Slutet blev emellertid, att den ena broderns tomahåk vändes mot den andra brodern och att mingo och delaware kommo att vandra samma stråt.»

»Ni misstänker således, att det är hos en del av detta folk som Cora uppehåller sig?»

Kunskaparen nickade jakande, men syntes angelägen om att komma ifrån allt vidare samtal om ett ämne, som tydligen var honom pinsamt. Den otåliga Heyward framkastade nu åtskilliga brådstörtade och förtvivlade förslag till de båda flickornas befrielse; men Falköga lyckades övertyga honom om oklokheten i att förhasta sig i en sak, som måste taga deras lugnaste eftertarke och yttersta ansträngningar i anspråk.

»Det vore så gott», fortfor han, att låta denna man återvända till lägret som vanligt och att han stannade kvar i hyddorna för att underrätta de unga fruntimren om vår ankomst, till dess vi genom en signal kalla honom ut för att rådgöra med oss. Ni kan väl skilja kråkans kraxande från nattskärrans läte, min vän?»

»Det är en behaglig fågel», genmälde David, »och hans sång är mild och vemodig, fast takten är något hastig och ojämn.»

»Han talar om nattskärran», sade kunskaparen. »Nåväl, eftersom ni tycker om hennes vissling, må det bli vår signal. Kom då ihåg, att när ni hör nattskärrans läte upprepas tre gånger, skall ni bege er till de buskar, där ni kan antaga att fågeln…»

[ 200 ]»Vänta!» avbröt Heyward. »Jag följer med honom!»

»Ni!» utropade Falköga förvånad. »Är ni trött på att se solen gå upp och ned?»

»David är ett levande bevis på, att huronerna kunna vara skonsamma.»

»Ja, men David kan begagna sin strupe på sådant sätt, att ingen människa med fullt förstånd skulle kunna så förvränga den gåvan av försynen.»

»Jag kan också spela galning, dåre, hjälte, med ett ord, vad som helst, för att ur fångenskapen befria henne, som jag älskar. Kom inte längre med era invändningar; mitt beslut står fast.»

Falköga betraktade ett ögonblick den unga mannen med mållös häpnad. Men Heyward, som dittills av hänsyn till hans duglighet och gjorda tjänster tämligen obetingat hade fogat sig i hans föreskrifter, antog nu med ens den överordnades ton och sätt. Han gjorde en avvärjande rörelse med handen för att ge till känna, att han inte tålde någon motsägelse, varpå han i mera hovsamma ordalag fortfor:

»Ni har ju vad som behövs för att åstadkomma en förklädnad. Förvandla mig, måla mig också, om ni har lust, med ett ord, förändra mig till vad som helst — till en narr.»

»Det anstår inte en sådan som mig att säga, att den, som redan har fått sin skapnad av en så mäktig hand som försynens, inte har behov av någon förändring», mumlade den missnöjde kunskaparen. »Men när ni skickar ut era truppavdelningar i krig, anser ni det väl åtminstone klokt att överenskomma om kännetecken och lägerplatser, så att de, som kämpa på samma sida som ni, må veta, när och var de kunna vänta en vän…»

»Hör på», avbröt Heyward, »ni har av denna fångarnas trogna följeslagare hört, att indianerna äro av två stammar, om inte av olika folkslag. Hos den ena stammen, som ni anser för en gren av delawarerna, vistas hon, som ni kallar “det mörka håret”, medan den andra, den yngre av de båda damerna, onekligen befinner sig hos våra förklarade fiender huronerna. Det anstår nu min ungdom och ställning att vedervåga ett äventyr bland de senare. [ 201 ]Medan ni därför rådgör med era vänner om den ena systerns befrielse, skall jag rädda den andra eller dö.»

Ehuru för mycket förtrogen med indiansk list för att inte förutse de faror, som voro förenade med ett sådant vågstycke, visste inte Falköga rätt, hur kan skulle bekämpa detta plötsliga beslut. Kanske också innebar förslaget något, som tilltalade hans egen djärva natur och den inneboende böjelse för överdådiga äventyr, som hade tillväxt med hans upplevelser, till dess att vågspel och faror på visst sätt hade blivit nödvändiga för honom för att rätt kunna njuta sin tillvaro. I stället för att längre motsätta sig Heywards förslag, slog han nu plötsligt om och hjälpte till att sätta det i verket.

»Nåja», sade han med ett fryntligt småleende, »den bock, som vill bege sig till vattnet, måste man muta, men inte följa. Chingachgook har lika många färger av skilda slag som ingenjörofficerns fru, som målar av naturen på papperslappar, låter bergen se ut som rostfärgade höstackar och förlägger den blå himmeln så, att man kan ta i den med handen. Och sagamoren förstår också att begagna sina färger. Sätt er på trädstubben där, och jag vågar mitt liv på att han i en hast skall göra er till en ganska naturlig dåre, och det till er fulla belåtenhet.»

Heyward lydde, och mohikanen, som uppmärksamt hade hört på samtalet, grep sig villigt an med sitt verk. Långvarig övning i alla den röda rasens sinnrika färdigheter satte honom i stånd att med mycken skicklighet och raskhet draga upp de fantastiska skugglinjer, som infödingarna voro vana att betrakta som bevis på ett vänskapligt och skämtsamt sinnelag. Varje streck, som möjligen skulle kunnat tolkas som uttryck för en hemlig stridslystnad, undveks på det sorgfälligaste, under det han däremot bemödade sig om att framkalla de drag, som kunde tydas som tecken till vänskapliga avsikter. Kort sagt, han uppoffrade varje spår av krigaren för att åstadkomma en gycklares mask. Dylika företeelser voro icke ovanliga bland indianerna, och då Heyward, vad dräkten angick, redan förut var tillräckligt förklädd, saknades icke skäl till det antagandet, att han med sin kunskap i franska språket kunde gå och gälla för en taskspelare från Ticonderoga, [ 202 ]som strövade omkring bland de förbundna och vänskapligt sinnade stammarna.

När han ansågs tillräckligt målad, gav kunskaparen honom många vänliga råd, träffade överenskommelse om signalen och bestämde den plats, där de skulle mötas i händelse av ömsesidig framgång. Avskedet mellan Munro och hans unga vän var mera rörande; likväl bar den förra skilsmässan med ett lugn, som hans varmhjärtade och ärliga natur aldrig skulle ha kunnat visa, om han hade befunnit sig vid sundare sinnestillstånd. Kunskaparen förde Heyward avsides och meddelade honom sin avsikt att lämna veteranen på något säkert ställe under skydd av Chingachgook, medan han själv och Unkas fortsatte sina efterforskningar bland det folk, som han hade skäl antaga vara delawarer. Sedan han därpå hade förnyat sina varningar och råd, sade han slutligen med en högtidlighet och en varm kärnfullhet, som djupt rörde Heyward:

»Och Gud vare nu med er! Ni har lagt i dagen en anda, som jag tycker om, ty den tillhör en ung man, allra helst en med varmt blod och oförskräckt hjärta. Men kom ihåg, de råd, som givits av en man, som av erfarenhet vet, att vad han sagt är sant. Ni kommer att behöva allt ert mannamod och mera skarpsinne, än som står att hämta ur böcker, om ni skall överlista en mingos slughet eller övervinna hans mod. Gud välsigne er! Om huronerna skulle bemäktiga sig er skalp, så skola de få betala sin seger med ett liv för varje hårstrå den har, i så fall kan ni lita på löftet av en man, som har två tappra krigare till sin hjälp. Jag upprepar det, unga herre, må försynen välsigna ert företag, som uteslutande sker i god avsikt, och kom väl ihåg, att när det gäller att överlista de skälmarna, är det tillåtet att tillgripa handlingar, som måhända inte stå i naturlig överensstämmelse med en vit mans anlag.»

Heyward tryckte varmt sin värderade bundsförvants hand, anbefallde ännu en gång sin åldrige vän i hans skydd och besvarade hans välönskningar, varpå han gav David en vink att gå förut. Falköga stod under flera minuter och såg efter den behjärtade och äventyrslystna unga mannen med en blick full av oförställd beundran, varpå han [ 203 ]tvivelaktigt skakande på huvudet gick för att föra de kvarvarande in i skogens gömsle.

Den väg, som Heyward och David togo, gick rakt över bävrarnas röjning och utefter kanten av deras damm. När de hade gått nästan en halvkrets omkring dammen, lämnade de den och började stiga uppför en sakta sluttning i den låglända mark, över vilken de färdades. Efter en halvtimmes förlopp kommo de till kanten av ännu en glänta, som av alla tecken att döma likaledes härrörde av bävrarnas verksamhet och som de kloka djuren sannolikt hade av någon anledning förmåtts att övergiva för den lämpligare platsen de nu innehade.

På gläntans motsatta sida och nära ett ställe, där bäcken från en ännu högre avsats störtade ned över några klippor, kunde Heyward urskilja femtio till sextio hyddor, som voro grovt uppförda av stockar jämte en blandning av ris och jord. De voro förlagda utan någon bestämd ordning, och vid deras uppförande tycktes ganska liten hänsyn ha tagits till deras snygghet eller prydlighet. Plötsligt fick han i det ovissa skymningsljuset se tjugu till trettio gestalter turvis dyka upp ur det höga, grova gräset framför hyddorna och därpå åter försvinna, som om de hade sjunkit ned i jorden. Vid de korta och hastiga glimtar han uppfångade av dessa skepnader, föreföllo de snarare som mörka, fort försvinnande spöken eller andra överjordiska väsen än som vanliga varelser av kött och blod. En mager, naken gestalt sågs ett enda ögonblick vilt svänga sina armar i luften, varpå den plats han nyss intagit var tom och figuren plötsligt visade sig på något annat och avlägset ställe eller också efterträddes av en ny gestalt med samma hemlighetsfulla egenskaper. David, som märkte, att hans följeslagare dröjde, följde dennes blick och påkallade Heywards uppmärksamhet, i det han yttrade:

»Här finnes mycken fruktbar jord ouppodlad, och jag kan utan att besmitta mig med självberömmelsens syndiga surdeg tillägga, att under min korta vistelse i dessa hedniska hyddor mycken god säd blivit sådd vid vägen.»

»Stammarna tycka mer om jakten än om de färdigheter, som övas bland arbetande folk», svarade Heyward tank[ 204 ]spritt, under det kan fortfarande betraktade föremålen för sin undran.

»Det är snarare en glädje för själen än ett arbete att höja rösten till lov och pris; men dessa gossar missbruka sina gåvor på ett sorgligt sätt. Jag har sällan funnit någon vid deras ålder, åt vilken naturen i så rikt mått förlänat grundvillkoren för psalmsång; men sannerligen, sannerligen, ingen finnes, som mer vårdslösar dem. Tre nätter har jag nu uppehållit mig här, och tre särskilda gånger har jag samlat de slynglarna, på det att de måtte förena sig i helig sång; men för varje gång ha de besvarat mina bemödanden med skrik och tjut, som kommit mig att rysa ända in i själen.»

»Om vilka talar ni?»

»Om dessa djävulens barn, som förslösa sin dyrbara tid på dylika fåfängliga upptåg. Ack, tuktens hälsosamma tvång är blott föga känt bland detta självsvåldiga folk. I ett land, som är så rikt på björkar, ser man dock aldrig till ett ris, och det är därför i mina ögon ej att undra på, att försynens dyrbaraste välgärningar förslösas på sådana skrik som dessa.»

David höll för öronen, då barnskarans gälla tjut just nu skallade genom skogen.

»Låt oss gå vidare», sade Heyward.

Utan att taga bort skyddet från sina öron fogade sig sångmästaren i hans önskan, och tillsammans fortsatte de sin färd mot filisteernas hyddor, såsom David emellanåt brukade uttrycka sig.



  1. Indianskt stam- eller familjevapen, bestående av en grovt gjord bild (djurbild e. d.)