Den siste mohikanen/Kap 24

←  Ombytta roller

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Maguas hämndplaner

I Delawarelägret  →

XXIV.
MAGUAS HÄMNDPLANER.

Nyfikenheten hos de utanför Unkas' fängelse sig uppehållande vildarna hade, såsom vi redan sett, övervunnit deras fruktan för besvärjarens andedräkt. De smögo sig försiktigt och med häftigt klappande hjärta till en springa genom vilken det svaga eldskenet glimmade. En god stund togo de Davids gestalt för att vara deras fånges, men just den händelse, som Falköga hade förutsett, inträffade. Trött av att hålla sin långa persons extremiteter så nära tillsammans, lät sångaren sina nedre lemmar småningom sträcka ut sig, tills en av hans missbildade fötter rent av kom i beröring med eldbränderna och sköt undan dem. Först trodde huronerna, att delawaren hade blivit på detta sätt vanställd genom trolldom; men när David, som inte visste av att man iakttog honom, vände på huvudet och visade sitt enfaldiga, milda ansikte i stället för fångens stränga och stolta drag, var det till och med för en indians lättrogenhet omöjligt att längre hysa något tvivel. De rusade alla på en gång in i hyddan, lade utan krus händerna på sin fånge och upptäckte ögonblickligen bedrägeriet. Då upphävdes det skrik, som först hördes av flyktingarna. Det åtföljdes av de ursinnigaste och mest förbittrade yttringar av hämndlystnad. David, som var orygglig i sitt beslut att betäcka sina vänners återtåg, måste nu tänka, att hans sista stund var inne. Berövad sin bok och sin stämpipa, måste han lita på sitt minne, som sällan svek honom i dylika fall. Med högljudd, lidelsefull röst stämde han upp en melodi och sökte utjämna sin väg till en annan värld genom att sjunga första versen till en begravningspsalm. Indianerna påmindes i rätt tid om hans förståndssvaghet och rusade ut för att, som redan nämnts, uppväcka hela byn.

Knappt hade larmropen höjts, förrän tvåhundra man voro på benen och färdiga till strid eller förföljelse, vilketdera som erfordrades. Fångens flykt var snart bekant, och hela stammen samlades kring rådshyddan under otålig väntan på sina hövdingars föreskrifter. Då deras visdom så plötsligt togs i anspråk, var knappast annat möjligt, är att den sluga Maguas pärvaro skulle anses nödvändig. Hans namn nämndes, och alla sågo sig omkring förvånade Över, att, han icke lät se sig. Därpå skickades budbärare till hans hydda för att be honom komma.

Sedan de förgäves hade sökt honom där, funno de honom slutligen i grottan, där han låg bunden, varpå allesammans återvände till rådshbyddan. När de församlade hade tagit plats, riktades allas ögon på Magua, och kan förstod då, att man av honom väntade en redogörelse för vad som hade tilldragit sig. Han steg därför upp och berättade sin historia utan dubbelhet eller förbehållsamhet. Av hans berättelse framgick endast allt för tydligt, att de hade blivit på ett skymfligt och vanärande sätt bedragna. När han hade talt till slut och åter intagit sin plats, satt hela den samlade stammen — ty hans åhörarkrets inneslöt i det närmaste alla stammens stridbara medlemmar — och såg på varandra på ett sätt, som visade, att de voro lika förvånade över sina fienders djärvhet som över deras framgång. Vad som därnäst kom i betraktande, voro medlen och utvägarna att utkräva hämnd.

Flera förföljare utsändes på flyktingarnas spår, varpå hövdingarna på allvar började rådgöra. De äldre krigarna gjorde i tur och ordning en mängd olika förslag, och Magua lyssnade tyst och vördnadsfullt till dem alla. Först då alla, som hade någonting att anföra, hade yttrat sig, beredde han sig att framlägga sina åsikter. Dessa fingo ökad vikt därigenom, att några av spejarna hade återvänt med den underrättelsen, att man hade följt deras fiender så långt i spåren, att intet tvivel kunde råda om att de hade sökt skydd i stammens misstänkta bundsförvanter delawarernas närliggande läger. Begagnande sig av denna viktiga omständighet, framlade nu Magua försiktigt sina planer, och såsom var att vänta av hans vältalighet och list, antogos hans förslag utan en enda avvikande röst. De gingo till såväl åsikter som skäl i korthet ut på följande:

Det har redan omtalats, att på grund av en försiktighetsregel, från vilken man sällan avvek, hade de båda systrarna blivit skilda åt, så snart de hunnit fram till huronbyn. Magua hade ganska snart gjort den upptäckten, att att han genom att kvarhålla Alice lade det säkraste bandet på Cora. När de åtskildes, behöll han därför den förra inom räckhåll, medan han överlämnade den, på vilken han satte största värdet, att försvaras av bundsförvanterna. Dessa anordningar voro emellertid endast tillfälliga och hade vidtagits lika mycket för att smickra grannarna som till åtlydnad av en av indianernas slughet förestavad oföränderlig regel.

Flera av hövdingarna hade framlagt djuptänkta och förrädiska förslag att överrumpla delawarerna och bemäktiga sig deras läger för att med samma slag återfå sina fångar; ty alla voro överens därom, att deras ära, deras väl och deras döda landsmäns frid och lycka nödvändigt fordrade, att de så snart som möjligt bragte några offer åt sin hämnd. Men det föll sig inte svårt för Magua att kullkasta planer, vilkas verkställande var så farligt och vilkas framgång var så tvivelaktig. Men sin vanliga fintlighet framhöll han det vågade och bedrägliga i dem, och det var först sedan han hade undanröjt alla hinder i form av stridiga förslag, som han vågade sig på att framlägga sina egna planer.

Han började med att smickra sina åhörares egenkärlek, ett aldrig svikande medel att vinna uppmärksamhet. Efter att ha uppräknat de många olika tillfällen, då huronerna hade lagt sitt mod och sin djärvhet i dagen vid bestraffandet av dem tillfogad skymf och smälek, övergick han till ett högstämt lovtal över visdomens värde. Då han tillräckligt hade upphöjt den kloka varsamhetens betydelse, företog han sig att skildra, på vad sätt den kunde tjäna dem i stammens nuvarande läge. Å ena sidan, sade han, stod deras store vite fader, styresmannens över Kanada, som hade betraktat sina barn med hårda blickar, sedan deras tomahåker hade blivit så röda; å den andra ett folk, lika talrikt som de själva, vilket talade ett annat språk, hade andra uppgifter, icke älskade dem och med glädje skulle begagna sig av varje anledning att bringa dem i onåd hos den store vite hövdingen. Därpå talade han om huronernas behov, om de skänker de hade rätt att vänta sig för sina senast gjorde tjänster, om huru avlägsna de voro från sina egna jaktmarker och hemlandsbyar samt om nödvändigheten av att under så betänkliga omständigheter rådfråga klokheten mera och sina böjelser mindre. Då han märkte, att de gamla männen gillade hans hovsamhet, men däremot många av de vildaste och mest framstående krigarna med missnöjd uppsyn lyssnade till dessa kloka planer, ledde han dem slugt tillbaka till det ämne, som de mest älskade. Han talade öppet om frukterna av deras visdom, vilka han djärvt förklarade skola bli en slutlig och fullständig seger över deras fiender. Han gav även en och annan dunkel vink om att med tillbörlig försiktighet skulle deras framgång kunna utsträckas ända därhän, att de utrotade alla, som de hade skäl att hata. Kort sagt, han förstod att sammanblanda stridslystnad med klok varsamhet, det i öppen dag liggande med det fördolda, så att han tillfredsställde båda parternas böjelser, ehuru ingendera kunde säga sig fullt förstå hans avsikter.

Den talare eller statsman, som kan skapa ett sådant sakernas tillstånd, åtnjuter verkligen samtidens erkännande, hur han än må bedömas av eftervärlden. Alla insågo, att det låg mera under orden, än som öppet uttalades, och envar trodde, att den dolda meningen just var sådan som hans egen förmåga kunde fatta eller som hans egna önskningar föranledde honom att antaga.

Under denna för Magua lyckliga stämning ligger ingenting förvånande däruti, att hans råd segrade. Stammen beslöt att gå till väga med varsamhet och överlämnade enhälligt hela sakens ledning åt den hövding som hade föreslagit så kloka och lättfattliga åtgärder.

Magua hade nu vunnit ett av de stora målen för all sin list och företagsamhet. Den mark han hade förlorat i sitt folks gunst hade han fullständigt återvunnit, och han fann sig till och med stå i spetsen för angelägenheterna. Han var nu verkligen sina landsmäns härskare, och så länge han förmådde bevara sin folkgunst, kunde ingen monark vara mer enväldig, i synnerhet under den tid, stammen uppehöll sig i ett fientligt land. Han avkastade därför masken av rådgivare och antog den myndiga uppsyn, som var nödvändig för upprätthållandet av hans ämbetes värdighet.

Morgonen därpå, långt innan dagen grydde, gjordes uppbrott, varvid Magua gick i spetsen. De övriga följde sin anförare i gåsmarsch, såsom är brukligt bland indianerna. I olikhet med andra män, när de gå till krigets själsskakande uppgifter, smögo de sig utan uppseende och obemärkta från sitt läger, mera liknande en skara framglidande spöken än krigare, som gingo för att genom överdådigt djärva bedrifter vinna en flyktig ryktbarhet.

I stället för att välja den stig, som ledde raka vägen mot delawarernas läger, förde Magua sin skara ett stycke nedför flodens slingringar och utefter bävrarnas lilla konstgjorda sjö. Dagen började gry, när de kommo in på den röjning, som hade gjorts av dessa kloka och flitiga djur. Liksom Magua, som hade återtagit sin gamla dräkt, på det beredda skinn, varav hans tröja bestod, hade en teckning föreställande en räv, fanns det i hans trupp en hövding, som bar bävern som sitt särskilda kännemärke eller totem. Det skulle ha varit ett slags underlåtenhetssynd, om denna man hade gått förbi ett så mäktigt samhälle av sina inbillade släktingar utan att ägna dem något bevis på sin aktning. Följaktligen stannade han och tilltalade dem i så milda och vänliga ordalag, som om han hade vänt sig till förnuftigare varelser. Han kallade djuren sina kusiner och påminde dem om, att hans beskyddande inflytande var orsaken till, att de fingo förbli oantastade, fastän så många giriga handelsmän sökte övertala indianerna att taga deras liv. Han lovade dem fortfarande sin ynnest och förmanade dem att vara tacksamma. Därpå talade han om det företag, vari han nu själv deltog, och antydde, ehuru med vederbörlig grannlagenhet och i förtäckta ordalag det tillbörliga uti att de meddelade sin släkting en del av den visdom, varför de själva stodo i så stort anseende.

Under hela detta besynnerliga tal stodo talarens kamrater allvarsamma och lyssnade uppmärksamt till hans ord, liksom om de allesamman i lika hög grad voro övertygade om deras tillbörlighet. Ett par gånger sågos några svarta föremål höja sig över vattenytan, varöver huronen uttryckte sin belåtenhet, i den tron att hans ord icke hade uttalats förgäves. Just som han hade slutit sitt tal, stack en stor bäver ut huvudet genom dörren till en hydda, vars jordväggar voro mycket skadade och som indianerna på grund av dess läge hade trott vara obebodd. Ett så utomordentligt bevis på förtroende mottogs av talaren som ett högeligen gynnsamt förebud, och fastän djuret drog sig tillbaka litet brådstörtat, sparade han ej på sina tacksägelser och lovord.

När Magua ansåg tillräcklig tid ha slösats på krigarens släktkärlek, gav han tecken till att åter tåga framåt. Då indianerna marscherade bort med steg, som skulle ha varit ohörbara för vanliga människors öron, vågade samma gamla bäver med det vördnadsvärda utseendet ännu en gång sticka ut huvudet från sitt skydd. Hade någon av huronerna sett sig om, skulle han ha märkt huru djuret följde deras rörelser med en uppmärksamhet och en slughet, som lätt hade kunnat förväxlas med mänskligt förnuft. Så bestämda och begripliga voro i själva verket fyrfotingens åtbörder, att till och med den erfarnaste iakttagare skulle ha råkat i förlägenhet, hur han borde uttyda djurets beteende, ända till dess krigarskaran hade kommit in i skogen, då alltsammans skulle ha fått sin förklaring därmed, att hela djuret lämnade hyddan, varvid på samma gång Chingachgooks allvarliga drag befriade sig från sin mask av biverskinn.