Den siste mohikanen/Kap 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Maguas hämndplaner
Den siste mohikanen
av James Fenimore Cooper
Översättare: Tom Wilson

I Delawarelägret
Tamenund  →


[ 258 ]

XXV.
I DELAWARELÄGRET.

Delawarernas stam eller, rättare, halvstam, som så ofta blivit omnämnd och vars nuvarande lägerplats låg så nära huronernas tillfälliga by, kunde uppställa ungefär samma antal krigare som det senare folket. I likhet med sina grannar hade delawarerna följt Montcalm in på engelska [ 259 ]kronans område och gjort svåra och allvarsamma angrepp på mohawkernas jaktmarker, ehuru de med den hemlighetsfulla tillbakadragenhet, som är så vanlig bland indianerna, hade funnit lämpligt att undandraga den franska hären sitt bistånd, just då det som bäst behövdes. Fransmännen hade på olika sätt sökt förklara denna oväntade pliktförgätenhet å deras bundsförvanters sida. Den förhärskande åsikten var emellertid, att de hade låtit sig påverkas av vördnaden för det gamla fördrag, som en gång hade gjort dem beroende av de så kallade sex nationerna i händelse av krig och som nu gjorde dem obenägna att tåga emot sina forna herrar. Vad stammen själv angår hade den nöjt sig med att på indianers sätt helt kort låta säga Montcalm gencm dennes utskickade, att deras stridsyxor voro slöa och att det behövdes tid för att slipa dem. Den kloka överbefälhavaren i Kanada hade också ansett det förståndigare att nöja sig med en overksam vän än att genom någon handling av förhastad stränghet förvandla honom till en fiende.

Den morgon, då Magua på redan beskrivet sätt förde sin tysta skara från bävrarnas by till skogen, tillgick allting som vanligt i delawarelägret. Kvinnorna voro upptagna av sina sysslor, krigarna voro samlade i grupper, funderade mera, än de samtalade, och undersökte sina vapen.

Plötsligt visade sig en man i bortre ändan av den bergplatå, där byn låg. Han var utan vapen, och hans målning tycktes snarare mildra än öka den naturliga strängheten i hans drag. När han var inom fullt synhåll för delawarerna, stannade han och gjorde en vänskaplig åtbörd, i det han sträckte upp armen mot himmeln och därpå lät den på ett uttrycksfullt sätt falla ned på bröstet. Byns invånare besvarade hans hälsning med ett lågt välkomstsorl och uppmanade honom genom liknande vänskapstecken att komma närmare. Trygg genom dessa försäkringar, lämnade den mörka gestalten randen av klippavsatsen, där han hade stått ett ögonblick och skarpt avtecknat sig mot den rodnande morgonhimmeln, och begav sig med värdighet mot byns medelpunkt. Då han närmade sig, hördes intet annat ljud än skramlet av de lätta silverprydnader [ 260 ]han bar på armar och hals och klingandet av de små klockor, som sutto i en krans kring hans hjortskinnsmockasimner. Under det han skred fram, hälsade han med många artiga åtbörder de män han gick förbi, varemot han underlät att ägna kvinnorna någon uppmärksamhet, liksom om han icke ansåg deras gunst av någon vikt för den angelägenhet han nu hade för händer. När främlingen hade hunnit fram till den grupp, där den för alla gemensamma stolta uppsynen tydligt gav tillkänna, att de förnämsta hövdingarna voro samlade, stannade han, och då sågo delawarerna, att den smidiga och raka gestalt, som stod framför dem, var den välbekanta huronhövdingen Le Renard subtil.

Han mottogs på ett allvarsamt, tyst och försiktigt sätt. De krigare, som stodo främst, stego åt sidan och öppnade väg för deras berömdaste talare, en man som kunde alla språk, som talades bland infödingarna i norden.

»Den vise huronen är välkommen», sade delawaren på maquaernas tungomål. »Han har kommit för att äta sin succotash[1] med sina bröder från sjöarna.»

»Han har det», svarade Magua, i det han böjde på huvudet med en värdighet, som hade kunnat anstå en österländsk furste.

Hövdingen sträckte ut armen och fattade den andre kring handleden, varpå de åter utbytte vänliga hälsningar. Därpå inbjöd delawaren sin gäst att träda in i hans egen hydda och dela hans morgonmåltid. Inbjudningen mottogs, varpå de båda krigarna, som åtföljdes av tre eller fyra bland de äldre männen, lugnt avlägsnade sig och lämnade kvar den övriga delen av stammen, som brann av nyfikenhet att få veta skälet till ett så oväntat besök men likväl icke genom minsta åtbörd eller ljud förrådde någon otålighet.

Under den nu följande korta och enkla måltiden fördes samtalet med yttersta försiktighet och rörde sig uteslutande kring tilldragelserna under den jakt, vari Magua så nyligen hade deltagit. Det skulle ha varit omöjligt även för den mest fulländade världsman att bättre än vad Maguas [ 261 ]värdar nu gjorde, ge sig sken av att betrakta besöket som den naturligaste sak i världen, oaktat envar av de närvarande var fullkomligt övertygad om, att det måste stå i samband med något hemligt syftemål, som därtill sannolikt var av stor vikt för dem själva. När alla hade stillat sin hunger, togo kvinnorna bort trätallrikar och kalebasser, varpå båda parterna började bereda sig på en skarp kraftmätning i slughet.

»Har min store fader i Kanada åter vänt sitt ansikte till sina barn huronerna?» frågade delawarernas talare.

»När förhöll det sig någonsin annorlunda?» svarade Magua. »Han kallar mitt folk sina högst älskade.»

Delawaren gav med en allvarlig nick tillkänna sitt bifall till det han visste vara en lögn och fortfor:

»Era unga mäns tomahåker ha varit mycket röda.»

»Det är så, men de äro nu blanka och bleka till färgen, ty yengees äro döda och delawarerna äro våra grannar.»

Den andre uttryckte med en åtbörd av handen sin erkänsla för den om fredliga avsikter vittnande artigheten och förblev därpå tyst. Så frågade Magua, liksom om han genom hänsyftningen på blodbadet hade blivit påmind om denna sak:

»Gör min fånge mina bröder mycket besvär?»

»Hon är välkommen.»

»Stigen mellan huronerna och delawarerna är kort och öppen; må hon sändas till mina kvinnor, om hon gör min broder besvär?»

»Hon är välkommen», upprepade delawarehövdingen med ännu större eftertryck.

Den i sina beräkningar svikne Magua satt tyst under några minuter, ehuru han i sitt yttre visade sig likgiltig för de avslag han hade fått på detta sitt första försök att återfå Cora i sitt våld.

»Lämna mina unga män delawarerna utrymme för deras jakt på bergen?» återtog han slutligen.

»Lenaperna äro herrar över sina egna kullar», svarade den andre litet högdraget.

»Det är bra. Rättvisan är rödskinnens herre. Varför skulle de blanka sina tomahåker och slipa sina knivar mot [ 262 ]varandra. Förekomma inte blekansiktena tätare än svalor under blommornas årstid?»

»Bra!» utropade två eller tre av hans åhörare samtidigt.

Magua väntade litet för att ge sina ord tid att stämma delawarerna vekare, innan han fortfor:

»Ha inga främmande mockasiner varit i skogarna? Ha ej mina bröder funnit vita mäns fotspår?»

»Må min fader från Kanada komma», svarade den andre undvikande. »Hans barn äro beredda att möta honom.»

»När den store hövdingen kommer, är det för att röka med indianerna i deras hyddor. Huronerna säga också, att han är välkommen. Men yengees ha långa armar och ben, som aldrig tröttna. Mina unga män drömde, att de sett spår av yengees i närheten av delawarernas by.»

»De skola ej finna lenaperna sovande.»

»Det är bra, den krigare, som har ögonen öppna, kan se sin fiende», sade Magua och bytte åter om ståndpunkt, då han såg sig ur stånd att genomtränga den andres varsamma tystlåtenhet. »Jag har tagit med mig gåvor, åt min broder. Hans män ville ej gå på krigsstigen, därför att de ej ansågo det bra, men deras vänner ha kommit ihåg, var de bo.»

Sedan han sålunda hade givit tillkänna sina frikostiga avsikter steg den sluge hövdingen upp och utbredde med allvarlig min sina skänker för delawarernas bländade ögon. Dessa skänker bestodo huvudsakligen av föga värdefulla smycken, rövade från de vid William Henry ihjälslagna kvinnorna. Vid fördelningen av dessa småsaker visade den listiga huronen ej mindre urskillning än vid valet av dem. Under det att han förärade de jämförelsevis dyrbarare åt de två mest framstående krigarna, av vilka den ene var hans värd, lät han sina gåvor åt de under dem i rang stående åtföljas av så väl avpassade och lämpliga lovord, att ingen av dem hade skäl att beklaga sig. Kort sagt, hela denna förrättning innebar en så lycklig blandning av det värdefulla med det smickrande, att givaren utan svårighet kunde omedelbart i deras ögon, till vilka han vänt sig, läsa verkan av en frikostighet, som så skickligt parades med beröm.

Också var det icke utan, att detta väl beräknade och [ 263 ]kloka drag å Maguas sida ögonblickligen gjorde sin verkan. Delawarernas stränga allvar lämnade rum för ett hjärtligare uttryck, och särskilt värden, som under några ögonblick med tydlig belåtenhet betraktade sin frikostiga andel av bytet, fann sig föranlåten att med starkt eftertryck upprepa orden:

»Min broder är en vis hövding. Han är välkommen.»

»Huronerna älska sina vänner delawarerna», svarade Magua. »Och varför skulle de ej det? De äro färgade av samma sol, och deras rättrådiga män skola jaga på samma mark efter döden. Rödskinnen borde vara vänner och med öppna ögon ge akt på de vita männen. Har ej min broder spårat spioner i skogarna?»

Delawaren, vars namn betydde Hårdhjärta, av fransmännen översatt till Le Coeur dur, glömde den halsstarrighet, som sannolikt hade förvärvat honom ett så betecknande namn. Hans ansikte antog märkbart ett mindre strängt uttryck, och han värdigades nu svara mera rakt på sak.

»Främmande mockasiner ha förekommit kring mitt läger. Deras spår ha följts till mina hyddor.»

»Har min broder piskat ut de hundarna?» frågade Magua, utan att visa minsta förvåning över hövdingens förra undvikande svar.

»Det gick ej an. Främlingen är alltid välkommen till lenapernas barn.»

»Främlingen, men inte spionen.»

»Skulle då yengees sända sina kvinnor som spioner? Sade ej huronhövdingen, att han tagit kvinnor till fånga i striden?»

»Han sade ingen lögn. Yengees ha skickat ut sina kunskapare. De ha varit i mina hyddor, men de funno ingen där, som hälsade dem välkomna. Då flydde de till delawarerna; ’ty’, sade de, ’delawarerna äro våra vänner; de har vänt sitt sinne från sin fader i Kanada’.»

Denna försåtliga antydan var en stöt som träffade, och den skulle i ett mera utvecklat samhälle ha förskaffat Magua rykte som en skicklig diplomat. Enligt vad delawarerna själva väl visste, hade deras stams underlåtenhet att infinna sig på sin post för kort tid sedan ådragit dem många förebråelser från deras franska bundsförvanters sida, och [ 264 ]de fingo nu en vink om att deras blivande handlingar skulle komma att följas med vaksamhet och misstro. Det behövdes ingen djup insikt i förhållandet mellan orsak och verkan för att förutse, att en sådan sakernas ställning helt säkert skulle visa sig i hög grad fördärvlig för alla deras kommande företag. Deras avlägsna byar deras jaktmarker och hundratals kvinnor och barn tillika med en väsentlig del av deras stridskrafter befunno sig i själva verket inom det franska områdets gränser. Följaktligen mottogs också denna oroande underrättelse med öppet ogillande om inte med bestörtning.

»Må min fader se mig i ansiktet, han skall där inte upptäcka någon ändring», sade Hårdhjärta. »Det är sant att mina unga män inte drogo ut på krigsstigen, ty de hade drömmar, som sade dem, att de ej borde göra det. Men de älska och vörda den store vite hövdingen.» .

»Skall han tänka så, när han hör, att hans största fiende erhåller föda i hans barns läger, när han får veta, att en blodig yengee röker vid deras eld, att det blekansikte, som slagit så många av hans vänner, går in och ut bland delawarerna. Nej, min store fader i Kanada är ingen narr.»

»Var är den yengee, som delawarerna frukta?» svarade Magua. »Vem har slagit mina unga män och vem är min store faders dödsfiende?»

»La longue Carabine.»

Delawarekrigarna studsade vid det välbekanta namnet och deras häpnad visade, att de nu först fingo veta, att en bland fransmännens indianska bundsförvanter så vitt beryktad man befann sig i deras våld.

»Vad menar min broder?» frågade Hårdhjärta i en ton, vars förvånade uttryck skarpt stack av mot den röda rasens vanliga likgiltighet.

»En huron ljuger aldrig», svarade Magua kallt, i det han lutade huvudet mot hyddans vägg och drog sin lätta mantel över sitt bruna bröst. »Må delawarerna räkna sina fångar, och de skola bland dem finna en, vars skinn varken är rött eller vitt.»

En lång och tankediger tystnad uppstod. Därpå rådgjorde hövdingen avsides med sina kamrater, och bud[ 265 ]bärare skickades ut för att sammankalla åtskilliga andra av stammens mest framstående män.

Allt eftersom krigare efter krigare steg in, erhöll var och en i sin tur del av den viktiga underrättelse, som Magua nyss hade meddelat. Den överraskade minen och det vanliga, låga utropet voro gemensamma för dem alla. Nyheten spreds från mun till mun, till dess hela lägret råkade i häftig rörelse. Man glömde allting annat i sin förvåning över den hatade fiendens djärvhet.

När upphetsningen i någon mån hade lagt sig, beredde sig de äldre männen till en allvarlig överläggning om de åtgärder, som stammens ära och trygghet fordrade under så ömtåliga och kinkiga omständigheter. Under all denna rörelse och mitt i den allmänna förvirringen hade Magua ej blott bibehållit sin plats utan även den ställning han ursprungligen hade intagit mot hyddans vägg, där han stannade kvar lika orörlig och till utseendet lika oberörd, som om han icke hade någon anledning att bekymra sig om utgången. Men icke en enda antydan om delawarernas avsikter undgick hans vaksamma ögon och öron. Med sin fullkomliga kännedom om det folks natur, som han hade att göra med, gissade han på förhand varje åtgärd, som de beslöto att vidtaga, och man kan nästan säga, att han i många fall kände deras avsikter, innan de kände dem själva.

Delawarernas rådplägning var kort. När den var slut, gav en allmän livaktighet tillkänna, att den genast skulle efterföljas av en högtidlig och formlig församling av hela folket. Då sådana större möten voro sällsynta och endast sammankallades vid tillfällen av största vikt, visste den sluga huronen, som fortfarande satt för sig själv, en listig och av mörka tankar uppfylld iakttagare av allt som försiggick, att alla hans planer nu måste komma till avgörande. Han lämnade därför hyddan och gick tyst fram till den plats framför lägret, där krigarna redan hade börjat samla sig.

Det torde ha dröjt en halvtimme, innan alla, kvinnor och barn inberäknade, befunno sig på sina platser. Men när solen sågs stiga upp över topparna av det berg, vid vars fot delawarerna hade slagit läger, hade de flesta tagit plats, och då hennes strålar bröto fram genom den rad av träd, [ 266 ]som kransade höjden, föllo de på en så allvarlig, uppmärksam och djupt intresserad hop, att hennes morgonglans sannolikt aldrig förr hade belyst en, som mera utmärkt sig i dessa avseenden, Deras antal översteg något ett tusen själar.

Det tillkom endast de äldsta och erfarnaste bland männen att för folket framlägga ämnet för överläggningen. Ända till dess någon av dem hade funnit för gott att bringa saken å bane, skulle inga vapenbragder, ingen medfödd begåvning, intet anseende som talare ha rättfärdigat minsta uppträdande på förhand. Vid närvarande tillfälle sågos de äldre krigarna, vilkas förmånsrätt det var att tala, sitta tysta, till utseendet överväldigade av frågans stora vikt. Dröjsmålet hade redan varat vida längre än det vanliga betänksamma uppehåll, som alltid föregår en överläggning, men intet tecken av förvåning eller otålighet undslapp ens den yngsta pojke. Då och då hände dock, att ett öga lyftes från marken, på vilken de flesta höllo sina blickar riktade, och svävade bort mot en särskild hydda, som likväl på intet sätt utmärkte sig framför de kringstående utom genom den synnerliga omsorg, som hade ägnats åt dess skyddande mot väder och vind.

Slutligen hördes ett sakta sorl, som så gärna uppstår bland en människohop, och hela folket reste sig upp liksom på en gemensam ingivelse, då dörren till den ifrågavarande hyddan öppnades och från den kommo ut tre män, som långsamt närmade sig mötesplatsen. Alla tre voro av en ålder till och med överstigande den, som de äldsta bland mötesdeltagarna hade nått, men en av dem, som gick i mitten och stödde sig på sina kamrater, räknade ett antal år, som det sällan är människosläktet förunnat att hinna. Hans gestalt, som en gång hade varit reslig och rak som en ceder, böjde sig nu under tyngden av mer än ett århundrade. Indianens lätta spänstiga, gång var försvunnen, och i stället stapplade han långsamt fram tum för tum. Hans mörka, rynkiga ansikte stack på ett egendomligt, vilt sätt av mot de långa, vita lockarna, som föllo ned på hans axlar så yvigt, att hela mansåldrar sannolikt hade förflutit, sedan de senast klipptes.

Denna patriark — ty så kunde han väl kallas både på [ 267 ]grund av sin höga ålder, sin släktskap med och sitt stora inflytande över sitt folk — bar en rik och imponerande dräkt, som likväl noga rättade sig efter hans stams enkla snitt på sina kläder. Hans mantel bestod av de finaste skinn, som hade berövats det ludna för att möjliggöra en framställning i bildskrift av åtskilliga i forna tider utförda vapenbragder. Hans bröst var behängt med medaljer, några av massivt silver och ett par även av guld, allesammans gåvor av åtskilliga kristna härskare under hans långa levnad. Dessutom bar han armband och ringar kring fötknölarna av sistnämda dyrbara metall. Hans huvud, där håret hade fått växa överallt, då han för så länge sedan hade övergivit all krigisk ävlan, omgavs av ett slags silverdiadem, besatt med smärre och mera blänkande prydnader, som glittrade bland de glansiga skiftningarna hos tre nedfallande strutsfjädrar av en djupt svart färg, som bjärt stack av mot hans snövita lockar. Hans tomahåk var så gott som dold i silver, och handtaget på hans kniv blänkte likt ett horn av massivt guld.

Så snart det första sorlet av rörelse och glädje, som framkallats av denna vördnadsbjudande mans plötsliga uppträdande, hade i någon mån lagt sig, viskades namnet Tamenund från mun till mun. Magua hade ofta hört denna visa och rättrådiga delaware omtalas av ryktet, som till och med hade velat tillskriva honom den sällsynta gåvan att hålla hemliga samtal med den Store Anden, och vilket sedan överfört hans namn med en obetydlig förändring till de vita inkräktarna av hans forna område såsom ett vidsträckt väldes inbillade skyddshelgon. (S:t Tamenay). Huronhövdingen steg därför ivrigt fram ur hopen till ett ställe, där han kunde få på närmare håll betrakta den man, vars beslut sannolikt skulle komma att ha ett så djupt inflytande på hans eget öde.

Den gamla mannens ögon voro slutna, liksom om de hade tröttnat av att så länge ha nödgats betrakta de mänskliga lidelsernas alla själviska handlingar. Hans hudfärg var olik de flesta närvarandes däri, att den var rikare och mörkare; den mörkare färgtonen berodde på vissa fina, hopslingade linjer, framställande invecklade men likväl vackra figurer, som hade blivit tatuerade över större delen av [ 268 ]hans kropp. I trots av huronens i ögonen fallande ställning gick Tamenund förbi den uppmärksamma och tysta Magua, utan att fästa något avseende vid honom, och trädde fram, stödd på sina två vördnadsbjudande ledsagare, till hedersplatsen, där han satte sig mitt ibland sitt folk med en konungs värdighet och en faders uppsyn.

Ingenting kunde överträffa den vördnad och kärlek, varmed detta oväntade besök av en, som snarare tillhörde en annan värld än denna, mottogs av sitt folk. Efter en passande väntan reste sig de förnämsta hövdingarna, gingo fram till patriarken och lade vördnadsfullt hans händer på sina huvuden, liksom ville de anhålla om hans välsignelse. De yngre männen nöjde sig med att vidröra hans dräkt eller endast nalkas honom för att få inandas samma luft som en så åldrig, rättrådig och tapper man. För övrigt dristade sig inga andra än de mest framstående bland de yngre krigarna att deltaga i denna hyllning, varemot den stora hopen ansåg sig tillräckligt lycklig, då den fick skåda en så djupt vördad och älskad person. Så snart dessa betygelser av aktning och tillgivenhet hade skett, gingo hövdingarna tillbaka till sina platser, varpå djup tystnad rådde över hela lägret.

Efter en kort väntan reste sig några av de unga männen, till vilka den ene av Tamenunds åldriga följeslagare hade viskat några tillsägelser, lämnade hopen och begåvo sig in i en hydda. Om några minuter visade de sig åter och ledsagade de personer, som hade förorsakat alla dessa högtidliga förberedelser, fram till domaresätet. Hopen öppnade väg för dem och slöt sig åter samman bakom dem, bildande ett väldigt och tätt bälte av människokroppar, ordnade i en öppen krets.



  1. En maträtt bestående av grön majs och bönor kokade tillsammans.