Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  8. Skeppsbrott.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

9. De enda lemningarne af skeppsbesättningen.
10. Flottbron.  →


[ 57 ]

9.
De enda lemningarne af skeppsbesättningen.

Det var förgäfves, att vilja skildra mitt sinnestillstånd i det ögonblick jag sjönk. Änskönt jag var en god simmare, kunde jag likväl icke arbeta mig upp ur vattnet, för att hemta andan. Den våg, som bar eller [ 58 ]rättare slungade mig en lång sträcka mot stranden, hade åter aflägsnat sig och derigenom blef jag på visst sätt fri, men jag kände mig det oaktadt nära att qväfvas, genom det vatten jag inslukat.

Då jag nu märkte mig vara fasta landet närmare än jag vågat hoppas, hade jag nog styrka och sinnesnärvaro, att resa mig upp och sträfvade af alla krafter att uppnå stranden, innan en ny våg skulle komma och kasta mig tillbaka. Jag fann dock snart omöjligheten häri, ty jag såg de brusande vågorna tornhögt framvälta bakom mig, för att återfordra sitt undsluppna byte.

Saknande både medel och kraft, att bekämpa dessa fiender, återstod mig ingenting annat, än att hålla andan och höja mig öfver vattnet, för att sålunda möjligtvis låta vräka mig närmare kusten. Aldramest fruktade jag, att en våg, som i sitt anlopp mot stranden bragte mig den närmare, vid sitt tillbakaflödande åter skulle slunga mig ut i hafvet.

Nu framvältade en förfärlig våg, insvepte mig hastigt tjugo till trettio fot djupt i sin vattenmassa, och ryckte mig med oerhörd våldsamhet med sig betydligt närmare mot stranden. Jag höll andan och sam af alla krafter, men var nära att qväfvas af brist på luft, då jag på en gång kände mig upplyftad, och till min stora lättnad fick hufvudet och händerna öfver vattnet.

Längre än några sekunder kunde jag omöjligt bibehålla mig i denna ställning, men det gjorde mig emellertid oändligt godt, att åter få hemta luft och hopp. Återigen drogs jag ner i djupet; men jag höll stånd, och då jag märkte vågen uttänja sig och återflyta, vadade jag fram genom vattnet och kunde slutligen fatta fotfäste på stranden.

[ 59 ]Under några ögonblick förhöll jag mig alldeles stilla, för att hemta andan, och för att vänta, till dess vågen hade återvändt, men sedan sprang jag af alla krafter modigt mot kusten. Denna ansträngning förmådde likväl icke befria mig från hafvets raseri, som på nytt stormade löst på mig.

Tvenne gånger fattade mig vågorna och återförde mig, liksom förut, till hafvet, emedan botten här var alldeles slät. Sista gången var döden mig nära, ty svallet, som dragit mig ut i sjön, förde mig åter i land, eller fastmer slungade mig med en sådan styrka mot en klippa, att jag förlorade sansningen och förmågan att vidare göra något för min räddning.

Den häftiga stöten verkade hufvudsakligast på sida och bröst, så att den nästan beröfvade mig andedrägten; och hade jag icke ögonblicket derefter varit nog lycklig, att kunna hemta frisk luft, skulle jag ha qväfts i vattnet. Nu återfick jag andan innan vågornas återkomst, och detta blef min frälsning.

Som jag nu mera var landet helt nära, reste sig vågorna icke mera så högt och jag släppte icke löst mitt tag i klippblocket, förr än de brutit sig. Då ilade jag hastigt vidare och kom landet så nära, att en ny våg, ehuru den störtade öfver mig, likväl icke egde makt återföra mig.

Ännu en ansträngning — och jag uppnådde fasta landet, der jag till min stora hugnad klättrade uppför klipporna, och sedan nedsatte mig, på gräset, fri för hvarje fara och skyddad för den vredgade oceanens alla anfall.

[ 60 ]Så befann jag mig då ändtligen på torra landet och i säkerhet. Jag blickade upp mot himmelen, och tackade Gud, att Han räddat mitt lif, i ett ögonblick, då jag sjelf hade förlorat allt hopp. Jag anser det ogörligt, att fullständigt skildra de utomordentliga och glädjande känslorna hos en menniska, som så oförmodadt ser sig, så till sägandes, ryckt ur grafvens famn. Likaledes förundrar det mig icke, att man låter öppna ådern på brottslingen, i samma ögonblick han, med snaran kring halsen och döden för ögonen, får underrättelse om sin benådning; ty förintande är i sanning första intrycket af en oförmodad glädje, liksom af en oförmodad sorg.

Försänkt i betraktelser öfver min räddning, gick jag af och an på stranden, höjde händerna mot himmelen, och gjorde tusen rörelser och åtbörder, som jag icke förmår beskrifva.

Jag tänkte på mina olyckskamrater, hvilka alla hade drunknat, och ryste vid tanken, att ingen enda mer än jag hade blifvit räddad; jag skulle icke en gång få återse dem och, så när som på tvenne hattar, en mössa och tvenne omaka skor, fann jag nu heller icke ett enda spår efter dem.

Nu blickade jag efter det förolyckade fartyget; men det var så långt borta, och bränningen så stark, att jag knappast kunde se det. “Store Gud!“ utropade jag nu, “hur var det mig möjligt att uppnå stranden!“

Sedan jag lättat mitt sinne genom tanken på allt det, som i min belägenhet kunde vara mig till tröst, började jag se mig omkring för att öfverlägga hvad jag skulle ta mig till.

[ 61 ]Nu kände jag min inre belåtenhet hastigt aftaga, och att min räddning i sjelfva verket vore en förfärlig nåd, ty jag var genomvåt, kunde icke byta om kläder, och hade ingenting att äta eller dricka. Hvilken annan utsigt återstod mig väl, än att antingen dö af hunger eller sönderslitas af vilda djur.

Allramest bedröfvades jag öfver saknaden af ett vapen, hvarmed jag kunnat antingen döda något djur till stillande af min hunger, eller försvara mig mot ett sådant, som törhända hungern tvang att anfalla mig.

Korteligen, jag hade ingenting annat än en knif, en tobakspipa och något litet tobak i en dosa. Deraf bestod nu hela min egendom, och jag förföll derigenom i en så dyster sinnesstämning, att jag länge sprang härs och tvärs som en galning.

Då dagen led mot slutet, anställde jag med djupt bedröfvadt hjerta betraktelser öfver mitt öde, i händelse jag vore omgifven af vilda djur; ty jag visste alltför väl, att dessa nattetiden lemna sina gömställen, för att gå ut på rof.

Den enda utväg, jag trodde mig finna, var att klättra upp i ett högt och lummigt träd, som var i mitt grannskap, och nära liknade en tall, men var fullsatt af långa törnen. Här beslöt jag tillbringa natten, och till morgondagen uppskjuta alla tankar på mitt dödssätt; ty ännu förutsåg jag intet medel att förlänga min tillvaro.

Jag aflägsnade mig ungefärligen en fjerdedels timmas väg från kusten, för att, om möjligt, finna något vatten, hvarmed jag kunnat släcka min törst, och häri lyckades jag äfven till min stora tillfredsställelse.

[ 62 ]Sedan jag druckit och tagit litet tobak i munnen, för att möta hungerns första anfall, klef jag upp i trädet, och intog der en sådan ställning, att jag icke kunde falla ned under sömnen. Dessförinnan hade jag skurit mig en stor påk till mitt försvar och så utrustad inqvarterade jag mig i min nya bostad.

Utomordentligt uttröttad föll jag snart i djup sömn och tillbragte i detta tillstånd en så ljuf natt, som få säkerligen i min belägenhet erfarit; också kände jag mig vid uppvaknandet mera stärkt deraf, än som varit händelsen under lyckligare förhållanden.

Då jag vaknade, var det redan ljusa dagen; vädret var herrligt, stormen hade lagt sig, och hafvet brusade icke mera så förfärligt, som aftonen förut. Men hur stor blef icke min förvåning, då jag märkte, att floden under natten lossat fartyget från sandbanken, och att det blifvit drifvet nästan ända intill det förr omnämnda klippstycket, mot hvilket vågorna slungade mig. Det låg ungefär en mil från kusten, och som det tycktes hvila på kölen, vaknade lusten hos mig, att gå ombord, för att åtminstone rädda några för mig behöfliga föremål.

Sedan jag krupit ner från min sängkammare, såg jag mig på nytt omkring, och det första föremål jag upptäckte, var slupen. Den låg till höger om mig på land, dit vinden och vågorna kastat den, hela två milen långt.

Jag vandrade nu så långt jag kunde, längs efter kusten åt det hållet, der den låg, men då jag under vägen mötte en hafsvik, som var nära en half mil bred, och låg emellan mig och farkosten, vände jag åter om; ty närmare om hjertat låg mig åtrån, att komma till fartyget, dit hungern för öfrigt dref mig.

[ 63 ]Omkring middagstiden var hafvet nära nog lugnt, och ebben så långt framskriden, att jag kunde nalkas skeppet på en fjerdedels mil. Men nu intogs jag af en ny smärta, ty jag fann tydligt, att ingen skulle gått förlorad, i fall vi stannat qvar på fartyget; alla skulle vi då oskadade ha blifvit förda i land, och jag hade icke nödgats upplefva olyckan, att finna mig beröfvad hvarje menskligt sällskap och hvarje tröst.

Mina tårar började åter flyta; men häri fann jag föga lättnad. Jag beslöt nu, att om möjligt, komma om bord på fartyget, och, som hettan var odräglig, klädde jag af mig och kastade mig i vattnet, för att simmande uppnå skeppet.

Då jag framkommit, låg största svårigheten i att komma ombord. Som fartyget hvilade mot botten och följaktligen sköt högt upp öfver vattenytan, måste jag nödvändigt söka reda på en tågända, för att med dess tillhjelp hala mig upp.

Tvänne gånger samm jag kring fartyget, och vid andra hvarfvet upptäckte jag en från fockrösten nedfallande ända, som lyckligtvis hängde så lågt, att jag kunde fatta tag i den. Nu var jag snart uppe på skansen.

Här märkte jag, att fartyget tagit läck, och att en stor mängd vatten var i rummet; men som det stött på sluttningen af en sandbank eller, rättare, stod på fast grund, låg aktern särdeles högt, men fören deremot så lågt, att den nästan var i lika höjd med vattenytan. Till följe häraf var äfven akterdelen alldeles fri från vatten, och alla der befintliga saker fullkomligt torra.

Man kan lätt finna, att jag framför allt annat såg efter hvad som blifvit oskadadt, och hvad som tagit [ 64 ]skada af vattnet. Sålunda fann jag, att fartygets hela munförråd ännu var i godt skick; och som jag hade en särdeles matlust, gick jag för att fylla mina fickor med skeppsskorpor, hvilka jag till tidens vinnande förtärde, under det jag fortsatte mina efterforskningar.

Uti stora rummet fann jag äfven rom, hvaraf jag, för att hemta bättre mod till mitt arbete, tog mig en dugtig klunk, som verkligen väl behöfdes. Nu felades mig ingenting mer än en båt till transporterandet af de många saker, som synbarligen skulle bli mig till största nytta.

Det skulle ha varit dåraktigt att förgäfves längta och trängta efter hvad jag icke kunde få, men nöden äggade min omtanka. Sålunda föllo mina ögon på en mängd rundhult, märsstänger och två till tre dubbla flaggstänger. Med dessa beslöt jag börja mitt arbete, och nedhalade nu allt som icke var för tungt, öfver bord i hafvet, samt fastband hvarje träbit, på det den icke skulle sköljas bort af vågorna.

Sedan detta var gjordt, nedhalade jag mig sjelf från fartyget och började derefter, så godt det lät sig göra, fastsurra två och två af stängerna i båda länderna, för att på sådant sätt bilda en flottbro.