Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  1. Robinsons härkomst.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

2. Stormen.
3. Anfall af sjöröfvare.  →


[ 9 ]

2.
Stormen.

Dessa förnuftiga och allvarliga öfverläggningar räckte så länge som stormen påstod, kanske något längre; men då blåsten följande dagen aftog i häftighet, och sjön blef lugnare, började jag någorlunda vänja mig vid mitt nya lif. Emellertid ansatte sjösjukan mig ännu, och jag var hela dagen modfälld och nedslagen. Vid nattens annalkande klarnade himmelen; blåsten lade sig alldeles, aftonen var herrlig, och solen gick praktfullt ned, för att påföljande morgon gå upp lika skönt. En lindrig vind började nu blåsa, och nattens stjerna nedstrålade i den herrligaste glans på den spegelklara vattenytan; det var det skönaste skådespel, jag i min lefnad sett.

Under den förflutna natten hade jag sofvit ganska godt; jag kände icke mer till några qväljningar, var i den gladaste sinnesstämning och betraktade med förundran oceanen, som ännu aftonen förut varit så [ 10 ]fruktansvärdt upprörd och nu redan igen var lugn och skön. Af fruktan, att mina goda föresatser skulle segra, kom nu min kamrat, som likväl egentligen var den, som hade förledt mig och sade, i det han slog mig på axeln: “Nåväl Bob, hur står det till? Jag slår vad, att du var bra rädd i går under blåsten; och likväl var det ändå bara några lätta pustar!“ “Hvad för slag, kallar du det några lätta pustar? Det var ju en förfärlig storm!“ Ah! bah! Storm! Du är en narr med din storm; jag säger dig, det var ingenting. Gif du oss bara ett dugtigt fartyg och en frisk kultje, så skratta vi åt alla sådana der småilar. Du är bara en sötvattens-sjöman, Bob; kom, skola vi göra oss litet punsch och slå alltihop ur hågen! Se bara, hur herrligt väder vi nu ha!“ — Kortligen, för att icke uttänja denna sorgliga del af min historia, vi gjorde som de gamla sjömännen; man bryggde punsch, jag blef drucken, och fördränkte under följande natten all min ånger, tillika med alla de betraktelser, jag gjort öfver mitt uppförande intill denna stund, liksom alla de goda beslut, jag fattat för framtiden. Med det lugn, som nu åter inträdde efter stormen, återvaknade äfven hos mig, sedan bestörtning, fruktan och bekymmer gifvit vika, min gamla åtrå, och jag hade helt och hållet förglömt mina föresatser, jemte allt hvad jag i min själsångest lofvat. Väl infunno sig ännu, såsom under dylika förhållanden gemenligen plägar ske, ögonblick, då några allvarsamma betraktelser och lofvärda känslor uppstodo i min själ; men då tog jag ånyo min tillflykt till remmaren och ett förtroligt umgänge med besättningen, för att drifva bort mina griller och bota mig derför, liksom för en elak sjukdom. Snart hade jag befriat mig från [ 11 ]alla vidare recidiver, ty så kallade jag dem, och inom fem till sex dagar hade jag så fullkomligt besegrat mitt samvete, som en ung, lättsinnig menniska, hvilken beslutat qväfva hvarje inre förebråelse, kan önska sig. Dock var mig ännu en pröfning förbehållen; försynen hade beslutit, att beröfva mig hvarje förevändning till undskyllan. Som jag icke ville erkänna den sista händelsen för någon befrielse ur en dödsfara, skulle den nästföljande blifva så förfärlig, att äfven den mest förhärdade ibland oss måste tillstå farans storlek och anropa himmelen om förbarmande.

Sjette dagen efter vår afresa inlupo vi på Yarmouths redd. Som vädret varit lugnt och vinden emot, hade vi efter stormen endast hunnit tillryggalägga en obetydlig sträcka. Här funno vi oss nödsakade att kasta ankar; och som vinden ännu var vidrig, d. v. s. sydvestlig tillbragte vi der sju till åtta dagar, under hvilka flera fartyg anlände från Newcastle, för att gå till ankars på samma redd, hvilken tjenar till en gemensam tillflyktsort för alla de fartyg, som afvakta gynnande vind, för att uppnå Themsen.

Emellertid skulle vi detta oaktadt icke ha legat der så länge, utan, gynnade af floden, farit uppför strömmen, såvida icke vinden varit för stark, och om den icke på fjerde eller femte dagen blåst med den yttersta häftighet vid vår station. Då likväl redden ansågs för lika så god som en hamn, ankarplatsen icke lemnade någonting öfrigt att önska, och vårt kabeltåg var ytterst starkt, så slog vårt manskap ifrån sig alla bekymmer och tillbringade, utan minsta fruktan för fara, sin tid i sorglös ro och glädtighet, såsom det öfverallt är brukligt [ 12 ]till sjös. Men på åttonde dagen stegrade sig vindens häftighet till en förfärlig grad, och vi lade alla hand vid arbetet, drogo in alla segel och förkortade masterna, för att lätta fartygets rörelser så mycket som möjligt. Mot middagstiden gick sjön utomordentligt högt, backen sänkte sig, flera vågor instörtade i fartyget och emellanåt tyckte vi ankaret lossna från botten. Då befallde kaptenen, att kasta nödankaret, och vi läto kabeln löpa.

Redan tjöt stormen på det gräsligaste, och jag såg till och med ångest och förskräckelse i matrosernas ansigten. Ehuru kaptenen oupphörligt sörjde för fartygets bevarande, hörde jag likväl, då han under sitt springande fram och åter en gång kom mig nära, att han sagta utropade: Herre Gud, förbarma dig öfver oss! Vi äro allesammans förlorade! Under den första förvirringen låg jag försänkt i en dof vanmakt, utsträckt på golfvet i matrosernas hytt, och jag förmår icke skildra mitt själstillstånd. Jag kunde icke mer öfverlemna mig åt den ånger, jag så uppenbart trampat under fötterna, och mot hvilken jag förhärdat mig. Jag trodde mig ha öfverstått dödens faser, och att det sednare ovädret icke en gång skulle kunna jemföras med det förra. Men då kaptenen sjelf, som jag nyss anförde, tätt bredvid mig utropade: “vi äro allesammans förlorade!“ då greps jag af en dödlig ångest; jag skyndade ut och såg mig omkring. Dittills hade jag aldrig skådat någonting så fasansfullt; sjön vräkte himmelshögt, och i hvarje ögonblick tycktes de upproriska vågorna vilja sluka oss. I besättningens blickar, låg endast jemmer och oro. Tvenne svårt lastade fartyg, som lågo icke långt ifrån oss, hade kapat masterna, och vårt folk skrek, att ett [ 13 ]annat icke långt från oss befintligt nyss sjunkit för ankaret. Tvenne andra skepp, som blifvit lösryckta från sina ankaren, drefvo utan master och segel vind för våg utanför redden. De lättare fartygen bergade sig bättre. Två eller tre af dem, som drefvo af för vinden, gingo tätt förbi oss, och seglade endast med bogsprötseglet för vinden.

Mot aftonen bad en skeppsofficer och högbåtsmannen kaptenen på det enträgnaste, att låta kapa fockmasten. Denne ville icke i början höra talas derom; men då högbåtsmannen på det bestämdaste försäkrade, att skeppet skulle förlisa, ifall detta icke verkställdes, gaf han slutligen sitt bifall. Sedan förmasten blifvit afhuggen, fick skeppet så häftiga stötar genom stormastens vacklande, att man såg sig nödsakad kapa äfven denna.

Man kan lätteligen bedöma, i hvilket tillstånd jag, såsom ung sjöman, måste vara, isynnerhet efter den förskräckelse, hvari den första stormen redan hade försatt mig; så mycket jag likväl kan påminna mig, var tanken derpå, att jag förkastat den första, uppriktiga ångern, och återkommit till mitt ursprungliga, dåraktiga beslut, tio gånger pinsammare än döden. Denna känsla, i förening med stormens faser, bragte mig så utom mig sjelf, att jag icke finner ord, för att beskrifva min sinnesstämning. Det värsta återstod dock ännu; stormen fortfor med ett sådant raseri, att sjelfva matroserna tillstodo sig icke ha upplefvat dess make. Várt fartyg var visserligen i godt skick, men svårt lastadt, och sjönk derföre så djupt ned i vattnet, att skeppsfolket hvart ögonblick skrek att vi skulle gå under. I visst hänseende [ 14 ]var det en lycka för mig, att jag i början icke förstod rätta betydelsen af dessa ord. Ovädret var så fruktansvärdt, att jag nu (ett sällsynt fall) såg kaptenen, båtsmannen och några andra, som hade större insigt än de öfriga, ifrigt bedja, emedan de hvarje ögonblick väntade, att skeppet skulle sjunka. Till råga på olyckan skrek midt i natten en af besättningen, som blifvit skickad ner i skeppsrummet, för att göra undersökningar, att skeppet fått en läcka; och en annan rapporterade, att vattnet stod fyra fot högt i rummet. Nu beordrades alla man till pumparna. Vid denna tillsägelse förlorade jag min besinning, och jag föll baklänges mot bädden, på hvilken jag hade sutit. Matroserna ruskade mig emellertid till sans och sade, “att om jag hitintills inte hade dugt till något, kunde jag nu åtminstone pumpa så väl som hvar och en annan.“ Jag steg opp, gick till en af pumparne och arbetade af alla krafter. Kaptenen hade under tiden upptäckt några kolskutor, hvilka, alldenstund de icke kunnat trotsa stormen, hade måst söka öppna sjön, men hvilka icke kommo oss nära; han befallde nu, att ett nödskott skulle skjutas. Jag förstod icke, hvad detta hade att betyda, och blef derigenom så öfverraskad, att jag trodde skeppet hade spruckit, eller att någon annan lika förfärlig olycka inträffat; med ett ord, jag förskräcktes till den grad, att jag svimmade. Emedan detta hände i ett ögonblick, då hvar och en endast tänkt på sitt eget lif, brydde sig ingen om mig. En annan intog mitt ställe vid pumpen, och sköt mig endast med foten åt sidan, i tanka att jag var död. Först långt efteråt återkom jag till mig sjelf.

[ 15 ]Man fortfor ännu att arbeta af alla krafter; men då vattnet oupphörligt steg i skeppsrummet, var det högst sannolikt, att fartyget skulle gå till botten; och ehuru stormen gifvit efter något, syntes det likväl ogörligt, att hålla det öfver vattnet, till dess vi uppnått en hamn. Kaptenen lät derföre skjuta nödskott på nödskott. Ett mindre fartyg, som seglade tätt förbi oss, satte ut en båt, för att bistå oss. Endast med största fara kunde den nalkas; men det var omöjligt för oss, att göra en enda rörelse mot dem, eller för dem, att komma ombord. Roddarne gjorde slutligen en förtviflad ansträngning, vågande sitt lif för vår räddning, och våra matroser kastade till dem från bogen en lång lina, som var fästad vid en boj. Med mycken möda och fara fattade de den; vi halade dem derefter till aktern af vårt fartyg och stege ned i deras båt. Det hade nu varit fåfängt för roddarne, att återkomma till deras fartyg, och man var allmänt af den tanken att låta båten drifva för vinden och med strömmen, men derunder så mycket som möjligt ro mot kusten. Kaptenen utfäste sig härvid, att betala båten, i händelse den blefve krossad mot stranden. På detta vis anlände vi slutligen, dels af vinden dels af strömmen drifna nordvarts, i sned riktning nästan ända till Winterton-Ness.

En knapp fjerdedels timma efter det vi lemnat vårt skepp, sågo vi det sjunka.

Vårt folk rodde emellertid af alla krafter, för att komma närmare kusten. Så ofta båten slungades upp på en våg, kunde vi se den, och varseblefvo tillika längs efter stranden en stor menniskomassa, som var der, för att bistå oss, när vi kommit nog nära.

[ 16 ]Vi nalkades helt långsamt och landstego först sedan vi passerat Wintertons fyr; kusten sänkte sig vestligt ned mot Cromer, hvarigenom vindens häftighet bröts mot stranden. Här landade vi och satte alla friska och väl behållna foten på strand. Härefter begåfvo vi oss landvägen till Yarmouth, der vi, såsom förolyckade, blefvo behandlade med mycken välvilja, såväl af magistraten som af redarne och köpmännen, ty den förra anvisade oss ett godt herberge, och de sednare försågo oss med så mycket penningar, att vi, efter behag, antingen kunde fortsätta resan till London eller återvända till Hull.