Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/3
| ← 2. Stormen. |
|
4. Robinson i fångenskap. → |
3.
Anfall af sjöröfvare.
Nu hade jag bordt vara förnuftig nog, att vända om till Hull och derifrån till mina föräldrars hus; jag skulle ha blifvit lycklig, och min far hade säkerligen, efter Skriftens ord, slagtat den gödda kalfven för mig; ty sedan han fått veta, att det fartyg, med hvilket jag farit, lidit skeppsbrott på Yarmouths redd, var han länge i ovisshet, om jag ännu lefde.
Mitt onda öde ryckte mig emellertid skoningslöst och oemotståndligt med sig; och ehuru mitt förnuft och mitt naturliga förstånd ofta och högt nog manade mig, att återvända hem, felades det mig likväl styrka, att lyda denna inre röst.
Min kamrat, som ursprungligen medverkat till min hårdnackade fåvitskhet, var i detta ögonblick i ett vida modlösare tillstånd än jag. Första gången han talade mig till i Yarmouth, hvilket inträffade först andra eller tredje dagen af vår dervaro, ty vi bodde i spridda qvarter af staden, tyckte jag hans röst vara mycket rörd. Han frågade mig med en skakning på hufvudet och med nedslagen min, huru jag mådde och underrättade på samma gång sin far, skeppskaptenen, hvem jag var, och att jag företagit denna resa, endast som ett försök, men med afsigt, att längre fram företaga andra större resor. Då vände denne man sig till mig, och sade i en allvarsam och bekymrad ton: “Unge man, ni borde aldrig mer bege er till sjös, utan anse det förefallna som ett, tydligt, osvikligt tecken, att ni icke är ämnad till sjöman.“ — “Men hvarför det, Herre? tänker ni då icke mer företaga några resor? — “Det är en stor skilnad“, svarade han, “jag sköter mitt kall och gör min pligt, hvaremot ni, som medföljt endast på försök, nu af himmelen undfått en försmak af hvad som väntar er, i fall ni framhärdar i er föresats. Hvem vet, om icke allt detta inträffat just för er skull, i likhet med hvad som hände Jona på skeppet från Tarsis. Säg mig uppriktigt, hvarföre ni egentligen gått ombord?“ Jag berättade härpå för honom en del af min historia; men mot slutet af min berättelse afbröt han mig, och blef utomordentligt ond. Hvarmed har jag förtjent, utropade han hastigt, att en sådan olycksfågel skulle komma på mitt skepp. Jag ville hädanefter icke för tusen pund Sterling sätta min fot på ett fartyg, som har er ombord! Hans sinne var väl ännu mycket upprördt af tanken på den förlust, han lidit, och jag fann det begripligt, att han öfverskred gränsen af sin myndighet. Härefter tilltalade han mig också i en lugnare ton, bad mig enträget återvända till min far och icke mer fresta Försynen. Han yttrade, att jag af hvad som redan inträffat tydligen borde märka, att Guds hand icke understödde mitt förehafvande. — Unge man, sade han slutligen, i fall ni icke återvänder hem, så var förvissad, att ni öfverallt, hvarthelst ni än må bege er, endast skall möta olyckor och vedervärdigheter, intilldess er fars ord gått i fullbordan!
Jag svarade honom helt kort, och vi åtskiljdes snart derefter, utan att jag vidare såg honom och utan att veta, hvart han sedan for. Jag deremot, som ännu hade något pengar i fickan, begaf mig landvägen till London. Der, liksom under vägen, måste jag utstå flere strider med mig sjelf öfver det lefnadssätt, jag hädanefter skulle föra, emedan jag ännu vacklade emellan hemfärden och en ny sjöresa. Hvad den ena beträffar, qväfde blygseln alla mina bättre känslor och föreställde mig på det lifligaste, huru mycket man skulle göra narr af mig i hela grannskapet, och utskämd jag skulle stå inför mina föräldrar, liksom inför hvar ock en annan. Jag har sedermera ofta haft tillfälle att finna, huru dåraktigt och motsägande menniskornas, men i synnerhet ungdomens, beteende är med hänseende till sunda förnuftet, som i dylika fall borde leda dem; de blygas ingalunda öfver en gerning, som med fullt skäl stämplar dem till verkliga dårar, men blygas för den ånger, som skulle lända dem till mesta heder.
Jag var en tid bortåt i denna sinnesstämning, oense med mig sjelf öfver det beslut, jag skulle fatta, öfver den bana, jag skulle välja, ock öfver mitt blifvande lefnadssätt. En oöfvervinnelig motvilja för fädernehuset beherrskade mig likväl ständigt, och som jag länge vacklade i mitt beslut, utslocknade äfven småningom minnet af de faror jag utstått, och med det äfven min svaga önskan att återvända, till dess jag slutligen slog den alldeles ur hågen och endast längtade att företaga en ny resa.
Åter stod jag således under det onda inflytande, som aldraförst drifvit mig hemifrån, som ingifvit mig den äfventyrliga planlösa tanken, att vilja göra lycka, och som slutligen så djupt inpräglade denna irrbild i min själ, att den gjorde mig döf för alla förnuftiga föreställningar, ja, till och med för min fars uttryckliga befallningar. Samma inflytande, det må nu vara af hvad natur som helst, förmådde mig äfven till det olycksaliga beslutet, att gå ombord på ett skepp, som skulle segla till Afrikanska kusten, eller, som sjömännen uttrycka sig, gå på Guinea.
Utom allt detta var det äfven en stor olycka för mig, att jag icke åtminstone tog matrostjenst på fartyget; jag hade då visserligen fått styft arbete men jag skulle på samma gång blifvit förtrogen med en sjömans pligter och göromål, hvarigenom jag en gång kunnat svinga mig upp till styrman, eller till skeppslöjtnant, kanske till kapten. Men det var en ödets skickelse, att jag alltid skulle välja det sämsta. Som jag hade pengar i fickan och en hel rock på kroppen, så ville jag endast gå ombord som en gentleman; derföre hade jag också aldrig bestämd sysselsättning på något fartyg och skulle dessutom icke heller varit någon sådan vuxen. I London var jag nog lycklig, att genast efter min ditkomst råka i temligen godt sällskap. Min första bekantskap var en skeppskapten, som hade för afsigt att återvända till Guinea-kusten, der han förut gjort ypperliga affärer. Han tyckte om mitt sällskap, som den tiden var ingenting mindre än oangenämt; och då han af mig fick veta, att jag hyste den lifligaste önskan att bese verlden, sade han till mig: Ifall ni har lust, att följa med mig, så skall det inte kosta er något och ni skall bli min messkamrat. Vill ni dessutom ta några varor med er, så kan ni derigenom bereda er åtskilliga handelsfördelar och kanske förvärfva en vacker vinst.
Jag emottog anbudet och slöt ett nära vänskapsförbund med kaptenen, som var en öppen, rättskaffens man. Jag gjorde denna resa med honom, och vågade en liten summa, hvilken jag, med tillhjelp af hans oegennyttiga redlighet, ansenligt förökade; ty jag medtog endast på hans inrådan för omkring fyratio pund sterling glasvaror och småsaker. Dessa fyratio pund sammanskrapade jag genom några slägtingars välvilja, hvilka jag skriftligen bad derom och hvilka sannolikt hade öfvertalat min far eller åtminstone min mor, att dermed understödja mitt första företag.
Denna resa är den enda, om hvilken jag kan säga, att jag var lycklig i alla mina spekulationer; men derför har jag också endast min väns, kaptenens, redlighet och välvilja att tacka. Vid detta tillfälle förvärfvade jag mig utomdess äfven nödtorftiga kunskaper i matematiken och sjövetenskapen; jag lärde mig värdera och mäta ett fartyg, och inhemtade således en del af hvad som för en sjöman är angeläget att veta. Min kapten undervisade mig med lika mycket nöje, som jag fann i att lära; korteligen, under denna resa blef jag på samma gång sjöman och köpman. Jag återförde, på min andel, fem marker och aderton lod guldstoft, hvilka jag, efter min återkomst till London, vexlade mot trehundra pund sterling, hvilka penningar fullproppade min hjerna med så många äregiriga tankar, att de sedan medförde mitt förderf.
Emellertid aflopp resan icke utan vedervärdigheter; i synnerhet var jag beständigt illamående och insjuknade slutligen i en stark, hetsig feber, hvilken jag hade klimatets olidliga hetta att tacka för, alldenstund vår handelsgemenskap med kusten egde rum mellan femtonde nordliga breddgraden och æqvatorn.
Vid denna tid hade jag för afsigt, att bli köpman i Guinea; och då min vän, olyokligtvis för mig, dog kort efter sin hemkomst, beslöt jag, att ännu en gång företaga denna resa, hvarföre jag inskeppade mig på samma fartyg med den person, som under förra resan varit högbåtsman på detsamma och nu erhållit befälet. Af min nyförvärfvade förmögenhet medtog jag fullt hundra pund, och anförtrodde de öfriga tvåhundra åt enkan efter min vän, hvilken troget förvarade dem åt mig. Men jemväl denna sjöresa skulle aflöpa ytterst olyckligt för mig och medföra nya missöden. Då nemligen vårt fartyg styrde mot Canariska Öarne, eller seglade mellan dem och Afrikanska kusten, blef det en morgon angripet af en Turkisk korsar, som satte efter oss med fulla segel. För att undkomma honom, satte äfven vi till hvarje klut och gjorde allt, som stod i vår förmåga; men då vi funno, att sjöröfvaren tog lofven af oss och ofelbart skulle hinna oss inom några timmar, rustade vi oss till strid. Vårt skepp förde tolf kanoner, hvaremot sjöröfvaren hade aderton.
Omkring klockan tre på eftermiddagen kom han oss nära och angrep af misstag vart fartyg tvärskepps i stället för akterifrån, som han ämnat. Vi riktade nu åtta kanoner på denna sidan och gåfvo honom ett lag, efter hvilket han vek tillbaka, sedan han besvarat det och låtit de tvåhundra man, som han hade ombord, affyra sina handgevär på oss. Som likväl vårt folk var väl skyddadt, träffades ingen enda dervid. Piraten rustade sig nu till ett nytt anfall, och vi oss till tappert försvar. Denna gång lyckades det likväl honom, att äntra oss på andra sidan och kasta in sextio man på vårt däck, der de genast afhöggo vårt tågvirke. Vi ansatte dem emellertid så häftigt med pikar, bössor och granater, att vi tvenne gånger drefvo dem från vårt däck. Men sedan vårt skepp slutligen blifvit redlöst, tre man af vårt folk dödade och åtta sårade, måste vi nödtvungna ge oss och blefvo alla samtligen förda som fångar till Salé. På sådant sätt råkade vi i Mohrernas händer.
Jag behandlades emellertid har mindre grymt, än jag i början fruktade. Sjöröfvarkaptenen behöll mig på sin andel af prisen; och som han tyckte om mig, i anseende till min ungdom och vighet, gjorde han mig till sin slaf.
Denna hastiga förändring i mitt öde, hvarigenom jag från köpman nedsjönk till en eländig slaf, uppfyllde mig med den djupaste bedröfvelse. Nu tänkte jag på min fars profetiska yttrande: att jag skulle råka i det bittraste elände och sakna allt bistånd. Jag trodde denna förutsägelse nu ha gått i fullbordan, ty någon svårare olycka ansåg jag icke vara möjlig. Herrans hand tycktes hvila tungt på mig, ock hvarje hopp om räddning vara ute. Men ack! detta var endast en försmak af det grufliga elände, som ännu förestod mig, såsom man under förloppet af denna berättelse om mina öden skall finna.