Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  4. Robinson i fångenskap.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

5. Sökande efter sött vatten, och jagt på lejon.
6. Robinson möter ett europeiskt fartyg.  →


[ 30 ]

5.
Sökande efter sött vatten, och jagt på Lejon.

Friskt vatten var det enda, jag önskade, och hvad jag icke längre kunde umbära. Vi inlöpte derföre i denna undangömda hamn, med beslut att simma i land och undersöka trakten så snart det blifvit mörkt. Vid nattens annalkande förnummo vi likväl ett så hemskt rytande af vilda djur, att den arma gossen så när hade dött af förskräckelse och innerligt bad mig att icke gå i land förr än morgonen derpå.

“Välan, Xury“, sade jag, “jag vill göra dig till viljes; men hvem vet, om vi icke då råka ut för menniskor, som törhända äro långt farligare än lejonen.“

“Då skjuta vi på dem“, svarade han, “för att jaga dem på flykten.“ Han talade nemligen något engelska, hvilket språk han lärt af mig och andra slafvar.

Jag gladde mig åt denna beslutsamhet hos gossen, och gaf honom till vederqvickelse litet likör ur en butelj i den förr omnämnda kistan. För öfrigt hade Xury rätt, och jag biföll hans förslag.

[ 31 ]Vi läto vårt lilla ankare falla, och voro lugna under hela natten, ehuru vi icke sofvo, ty under två till tre timmar varseblefvo vi flera lefvande djur af en förfärlig storlek och olika skapnad (för hvilka vi icke hade något namn), som sprungo utföre stranden till floden, i hvilken de badade och hoppade om hvarandra. Härunder tjöto och röto de så hiskligt, att jag aldrig hört någonting dylikt.

Xury darrade af förskräckelse, och jag tillstår, att jag sjelf icke var synnerligen väl till mods; men vi bäfvade långt mer, då vi märkte ett af dessa odjur komma simmande mot slupen. Xury bad mig lyfta ankaret och ro derifrån af alla krafter.

Visst inte Xury, svarade jag honom, vi göra mycket bättre i att sticka ut ankartaget, vid hvilket vi fästa en boj, och sedan styra ut till sjös, ty alltför långt skall odjuret icke kunna följa oss.

Jag hade icke väl sagt dessa ord, då jag till min stora häpnad varseblef odjuret tvenne famnar ifrån oss. I ögonblicket sprang jag ned i kajutan, tog min bössa och sköt på det. Odjuret vände sig här på några gånger rundt omkring och sam åter mot stranden.

Obeskrifligt var det tumult, det förfärliga rytande och tjut, som följde på knallen af mitt gevär, såväl längs efter stranden som inåt landet; och jag slöt häraf, att dessa djur säkert aldrig förr hört någonting sådant. Jag besinnade derjemte, att vi icke gjort klokt att nattetid gå i land, samt att det äfven kunde vara farligt att våga sig dit på ljusa dagen; ty att falla i vildarnes händer, var icke mindre förskräckligt för oss, än att råka i [ 32 ]lejonens och tigrarnas klor; åtminstone fruktade vi båda delarne lika mycket.

Emellertid sågo vi oss i alla händelser tvungna, att skaffa oss sött vatten, ty det återstod knappt några qvarter af vårt förråd; men när och hvar? deri låg knuten.

Då sade Xury, att om han finge gå i land med ett af vattenkärlen, så ville han spana efter vatten. Jag frågade honom, hvarföre han ville gå dit och icke hellre stanna qvar i slupen, medan jag sjelf gick i land.

Med en tillgifvenhet, för hvilken jag alltifrån denna stund började hålla af honom, svarade mig gossen: “Ifall de vilda menniskorna komma, skola de uppäta mig, och ni kan fly härifrån.

“Bra Xury!“ utropade jag, “vi skola följas åt båda två och döda de vilda menniskorna; de skola icke äta upp någondera af oss.“

Jag gaf honom derpå en klunk likör och en skeppsskorpa, hvarefter vi med gemensamma krafter drogo slupen i land. Beväpnade med våra bössor, togo vi hvar sitt vattenkärl och begåfvo oss på vår upptäcktsresa.

Jag aktade mig noga, att förlora slupen ur sigte, ty jag fruktade, att vildarne kunde komma roende utför floden; men gossen hade nu på något afstånd inåt landet upptäckt en sank däld; han gick fram dit och kom snart springande tillbaka.

I den tron, att han förföljdes af en vilde eller blifvit förskräckt af något rofdjur, ilade jag fram. Men då jag kom honom närmare, såg jag honom bära någonting på sina axlar. Det var ett djur, hvilket han skjutit, och som hade stor likhet med en hare, endast med olika färg och längre ben.

[ 33 ]Denna fångst gladde oss högeligen, ty den gaf oss en kostelig stek; hvad som likväl mest gladde den stackars Xury, var den underrättelse han på samma gång meddelade mig, att han funnit ett mycket godt vatten och icke sett till någon vilde.

Sedan vi fyllt våra krukor, gjorde vi oss en herrlig måltid af vår jagtfångst och beredde oss till återtåg, utan att ha upptäckt minsta spår till någon mensklig varelse.

Som jag redan hade gjort en resa utmed denna kust, visste jag ganska väl, att vi icke kunde vara långt ifrån Canariska Öarne; men det felades mig nödiga instrumenter, att mäta höjden och utröna den breddgrad, hvarunder vi befunno oss. Dessutom visste jag ej, eller kom jag icke ihåg, under hvilken latitud nämde öar ligga, och kunde följaktligen icke uppsöka dem, hvilket i motsatt fall varit någonting ganska lätt. Jag ämnade derföre hålla mig utmed kusten, till dess jag anländt till den del af densamma, der Engelsmännen drifva handel, i hopp att träffa något af deras handelsfartyg, som kunnat taga oss ombord.

En eller två gånger trodde jag mig se fjällspetsen (Piken) på Teneriffa (högsta toppen af bergön Teneriffa. bland Canari-öarne), och jag kände en särdeles lust, att våga mig ut på djupet, i hopp att kunna komma dit; men båda gångerna jag försökte det, återkastades jag af vidriga vindar, och då sjön utomdess gick för högt för mitt lilla fartyg, beslöt jag följa min första plan och hålla mig längs kusten.

Sedan jag lemnat min första ankarplats, hade jag tvenne gånger varit tvungen att hemta nytt vattenförråd. Till följe häraf lade vi oss äfven en morgon helt [ 34 ]tidigt för ankar vid en liten, temligen hög landttunga, för att afvakta flodens ankomst och derigenom komma landet närmare.

Xury, som tycktes ha ett vaksammare öga än jag, ropade mig sagta och sade: “det är rådligast, att vi aflägsna oss från stranden. Se bara det odjuret der borta, som ligger utsträckt vid foten af kullen och tyckes sofva.“

Jag kastade blicken till det utpekade stället och såg äfven i sanning ett odjur, ty det var ett stort lejon som lägrat sig på sluttningen af stranden, i skuggan af en stor klippa, hvilken liksom hängde öfver dess hufvud.

Xury, sade jag, gå i land och döda odjuret! Förskräckt svarade han: Jag döda det? det skulle ju sluka mig i ett enda tag!

Jag bad honom icke mera derom, utan befallde honom endast hålla sig stilla, tog vårt gröfsta gevär, laddade det med en dugtig portion krut och två stora kulor, hvarefter jag lade det på marken; härpå laddade jag en annan bössa med tvenne rännkulor, och slutligen det tredje, ty vi hade så många, med några mindre kulor eller så kallade snärpor.

Jag sigtade nu med det första på lejonets hufvud; men det hade lagt sig med ena tassen öfver nosen, till följe hvaraf kulorna endast träffade benet, hvilket de krossade.

Djuret for i förstone opp under ett doft brummande; men då det kände benet vara krossadt, störtade det till marken, reste sig derefter på tre ben och upphof det mest fasliga rytande.

Jag blef något öfverraskad, att icke ha träffat det i hufvudet, men fattade genast den andra bössan och [ 35 ]sköt å nyo, ehuru lejonet redan höll på att aflägsna sig. Denna gång träffade jag det i hufvudet och hade den glädjen att se det falla omkull och sträcka ut sig i dödskampen. Nu fick äfven Xury mod och bad mig få gå i land, hvilket jag biföll.

Gossen hoppade genast i vattnet med bössan i ena handen och sam med den andra till stranden. Derefter gick han fram till lejonet, satte gevärsmynningen i örat på det och sköt det sålunda genom hufvudet, hvarefter djuret gaf upp andan.

Detta var visserligen en slags jagt, ehuru den icke gaf oss någon stek, och det förargade mig, att ha skjutit bort tre ladningar krut och kulor på ett djur, som icke kunde vara oss till någon nytta. Xury ville likväl gerna tillegna sig något af djuret; han sam derföre till slupen efter en yxa.

Hvad ämnar du göra med den, Xury? — Jag vill hugga hufvudet af lejonet. Detta lyckades honom likväl inte, utan han åtnöjde sig med en af tassarna; den var af utomordentlig storlek.

Vid närmare eftersinnande fann jag likväl, att huden på ett eller annat sätt kunde vara oss till nytta, hvarföre jag beslöt att, om möjligt, taga af den. Xury och jag grepo genast till verket, hvarvid han visade långt större färdighet än jag, som alls icke visste, huru jag skulle bära mig åt.

Detta arbete medtog hela dagen för oss, och då vi ändtligen slutat det, spände vi ut skinnet öfver kajuttaket. Två dagar derefter hade solen torkat det helt och hållet. Längre fram begagnade jag det till bädd.

[ 36 ]Efter denna rast fortsatte vi vår seglats under tio till tolf dygn oupphörligt i sydlig riktning, hvarunder vi måste hushålla med vårt munförråd, som betydligt minskades.

Det var härunder min plan, att uppnå antingen Gambia eller Senegal och således komma i närheten af Cap Verde, der jag kunde hoppas träffa något europeiskt fartyg. I annan händelse visste jag sannerligen icke hvart jag skulle taga vägen, såvida jag icke velat uppsöka någon af öarne, eller finna döden bland Negrerna.