Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

[ 50 ]

8.
Skeppsbrottet.

Sedan jag sålunda en afton varit i sällskap med åtskilliga af dessa handlande och plantageägare, och med mycken liflighet talat om alla dessa ämnen, infunno sig följande morgonen hos mig trenne af dem, hvilka sade, att de mycket grubblat öfver mina yttranden föregående afton, och nu hade kommit, i afsigt att göra mig ett hemligt förslag.

Sedan de anbefallt mig den djupaste tystlåtenhet, läto de mig veta, att de ämnade utrusta ett fartyg på Guinea.

[ _ ] [ _ ] [ _ ] [ 51 ]“Vi äro allesamman plantageägare liksom ni, och hafva framför allt behof af slafvar; men som vi icke kunna egna oss åt denna handelsgren, emedan man icke offentligen vågar försälja negrerna, sedan de blifvit utskeppade, så önska vi blott att företaga en enda resa, för att i hemlighet hemta så många slafvar, som vi sjelfva behöfva.“

Med ett ord, det var här fråga om, huruvida jag ville gå ombord med som deras superkarg, för att leda negerhandeln på Guinea-kusten, och skulle jag derföre såsom min andel erhålla ett visst antal negrer, utan att behöfva göra något penningetillskott i och för resan.

Ett dylikt förslag hade varit ganska antagligt för den, som icke, likt mig, haft att sköta en egen plantage, hvilken var på bästa väg, att bli utvidgad och lemna en rik afkastning.

Jag var så till sägande bunden och bosatt; jag behöfde endast fortfara ännu en tre eller fyra år som jag börjat, och inhändiga mina återstående hundra Pund Sterling, för att med detta lilla tillskott bli ägare till omkring tre à fyra tusen pund. Det var således en ren galenskap att under dylika förhållanden ens tänka på en sådan resa.

Som jag likväl tycktes vara född till det ödet, att alltid med egna händer förstöra min lycka, så var det mig nu lika litet möjligt, att afslå deras anbud, som jag förr ägt styrka att motstå min åtrå efter ett äfventyrligt lif. Jag svarade dem således, att jag med största nöje företog denna resa, ifall de ville sköta mina plantager under min bortovaro, och handla efter mina anordningar, i händelse jag lede skeppsbrott.

[ 52 ]De lofvade mig det och förbundo sig dertill genom ett skriftligt kontrakt. Jag sjelf uppsatte ett formligt testamente, hvari jag, i händelse af min död, på sådant sätt förfogade öfver mina plantager och all öfrig egendom, att jag insatt sjökaptenen, som räddat mitt lif, till min universal-arfvinge, men under det förbehåll, att han uppfyllde mina föreskrifter i afseende på jordegendomens förvaltning. Enligt dessa föreskrifter skulle nemligen han sjelf behålla ena hälften af afkastningen, men deremot skicka den andra till England.

Jag träffade med ett ord, alla möjliga försigtighetsmått till bevarande af min egendom och mina plantagers bibehållande i godt skick. Hade jag endast med hälften af samma klokhet afsett mitt personliga intresse och förnuftigtvis öfverlagt, hvad jag bordt göra och icke göra, skulle jag säkerligen aldrig aflägsnat mig från en så blomstrande anläggning och vågat den högst osannolika utsigten att bli en rik man, på en sjöresa, under hvilken jag utsatte mig för alla vanliga omskiften, att icke tala om de anledningar, jag utomdess hade att vänta mig en personlig olycka.

Sedan fartyget blifvit behörigen utrustadt, lasten intagen, och allting ordnadt mellan mig och mina interessenter, inskeppade jag mig den första September under inflytelsen af min olyckliga stjerna; ty nu var det jemt åtta år sedan jag flydde från mina föräldrar till Hull, för att trotsa deras myndighet och som en verklig dåre handla mot min egen fördel.

Vårt fartyg, som höll ungefärligen hundratjugu läster, hade sex kanoner och sjutton man, kaptenen, hans betjent och mig inberäknade. Utom de artiklar, som [ 53 ]voro ämnade att säljas åt negrerna, såsom glasperlor och glasbitar, snäckor, lumpna leksaker, i synnerhet små speglar, knifvar, saxar, yxor och dylikt, medförde vi nästan inga andra varor. Samma dag jag gick om bord, gingo vi äfven till segels och höllo nordligt längs efter kusten, med afsigt att styra på Afrika, sedan vi uppnått den tionde eller elfte graden nordlig bredd. Då för tiden gjorde man dessa långa omvägar.

Vädret var vackert, men hettan tryckande, och detta längs hela vår kust, ända till Cap S:t Augustin, der vi sökte öppna sjön och styrde var kosa, som hade ön Fernando-Noronha varit var bestämmelse-ort; men vi höllo oss, nordost till nord och lemnade denna ö till venster om oss.

Efter en tio dygns segling befunno vi oss, enligt vår uträkning, under sjunde graden, tjugotvå minuter n. br., då en häftig orkan på en gång alldeles förbryllade oss i vår kosa. Den kom aldraförst från sydost, öfvergick derefter till nordvest och slutligen till nordost, i hvilken rigtning han fortfor att blåsa med en så ytterlig häftighet, att vi under tolf dygn oupphörligt sackade ur kosan och läto drifva oss såsom det fiendtliga ödet och vindens våldsamhet ville.

Jag behöfver väl knappast anmärka, att jag under dessa tolf dygn oupphörligt trodde mig skola uppslukas af vågorna; också hade ingen enda ombord mera det minsta hopp, att komma undan med lifvet.

Icke nog med stormens fasor, hade vi under denna nöd äfven den olyckan, att förlora en af vårt folk i den hetsiga sjöfebern (den såkallade Calentura) hvarförutan [ 54 ]en matros och kaptenens betjent rycktes öfver bord af en våg, som slog öfver skeppet.

Då vinden på tolfte dygnet började ge något efter, tog kaptenen höjden, så godt det lät sig göra, och beräknade att han nu var vid ungefärligen elfte nordliga breddgraden, men att han med Cap S:t Augustin hade en differens af tjugotvå grader vestlig längd, tillfölje hvaraf han uppnått kusten af Ghyana eller nordliga delen af Brasilien, på andra sidan Amazonfloden, åt Oronoco till, vanligen kallad den stora floden.

Han rådgjorde nu med mig, hvilken kurs han skulle styra, ty fartyget hade redan tagit flera läckor och var alldeles redlöst. Han röstade för att återvända direkte till Brasilianska kusten. Jag var af motsatt tanke.

Sedan vi tillsammans granskat kartorna öfver Amerikanska kusterna, delade vi båda den åsigt, att vi icke skulle hinna något bebodt land att inlöpa till, förr än vi uppnått Caraibiska Öarne. Vi beslöto derföre styra på Barbados, dit vi, såvida vi kunde hålla öppna sjön, för att undvika Mexikanska Viken, lätteligen trodde oss hinna på femton dagar; och gjorde vi detta så mycket heldre, som vi, utan hjelp för oss sjelfva och vårt fartyg, omöjligt kunde verkställa vår resa till Afrikanska kusten. I denna afsigt ändrade vi kurs och styrde nordvest till vest, för att uppnå en af våra Engelska öar, der jag med säkerhet räknade på bistånd.

Försynen hade likväl beslutat helt annorlunda; ty vi hade knappast passerat elfte breddgraden, då vi öfverföllos af en ny storm, som med lika stor häftighet slungade oss mot vester och så långt utom hvarje befaren väg, att äfven om himmelen frälst oss från vattendöden, [ 55 ]vi förr kunde vänta oss bli uppätna af vildar, än återkomma till vårt hem. I denna fruktansvärda belägenhet fortfor vinden att blåsa med lika häftighet, då i gryningen en af vårt folk ropade land. Vi hade knappt störtat ur kajutan, för att se, i hvilken vrå af jorden vi befunno oss, då fartyget stötte på en sandbank.

Det hämmades härigenom hastigt i sin fart, och vågorna bröto sig med sådan häftighet mot detsamma, att vi hvarje ögonblick väntade vårt slut och flydde till akterskansen, för att skydda oss mot de öfverslående vågorna.

Den, som icke varit i en dylik belägenhet, kan knappast fatta den bestörtning, som i sådana ögonblick intar besättningen. Vi visste hvarken hvar vi voro eller till hvilket land stormen kastat oss, eller om detta var en ö eller fast land, om det hade innevånare eller var obebodt; och som stormen fortfor att blåsa, ehuru med aftagande styrka, vågade vi icke en gång hoppas, att fartyget ens några minuter till skulle kunna förblifva i detta läge, utan att brista sönder, såvida icke vinden, liksom genom ett underverk, hastigt kastat om. Ångestfulla betraktade vi hvarandra, med hvarje minut väntande döden, och beredde oss på affärden till en annan verld, emedan vi i denna hade ingenting eller föga mer att göra.

Vår sista tröst, det enda som uppehöll sista gnistan af vårt slocknande mod, bestod nu derutinnan, att fartyget, mot all förväntan, ännu höll ihop, och kaptenen förkunnade oss, att vinden började lägga sig. Ehuru vi sjelfva märkte, att den gaf något efter, så satt likväl det strandade fartyget alldeles för fast på sandbanken, för [ 56 ]att lemna oss något hopp att åter ta det flott; vi befunno oss således verkligen i den förfärligaste belägenhet, och hade blott att tänka på försöket, att på ett eller annat sätt rädda vårt lif.

Vi hade visserligen haft en båt i aktern af fartyget, men den blef sönderslagen genom de ständiga våldsamma stötarne mot rodret, och sedan tågen slitits af, slungad utåt hafvet; på detta räddningsmedel kunde vi således icke mera göra någon räkning.

Utomdess fanns äfven en slup ombord, men det var ingen lätt sak, att få den i sjön; och likväl var detta den sista resursen, ty med hvarje minut trodde vi fartyget skulle krossas, ja några ibland oss påstodo till och med, att det redan fått stora sprickor.

Högbåtsmannen grep verket an med slupen, som slutligen med alla händers tillhjelp nedhalades i hafvet. Vi stego alla samtlige i den, och öfverlemnade oss, ännu elfva man starka, åt Guds vilja och stormens raseri; ty ehuru denna betydligt aftagit, vräkte likväl vågorna förfärligt högt mot stranden, och man kunde följaktligen med allt skäl, lika med holländarn, kalla dem den wild Zee (det vilda hafvet).

Vår belägenhet var nu i sanning beklagansvärd, ty vi insågo tydligt, att sjön gick alltför högt, för att vår lilla farkost skulle kunnat motstå den, och att följaktligen vår undergång var oundviklig. Huru skulle vi ens komma vidare, då alla segel fattades oss? Och om vi äfven haft några, skulle vi icke kunnat uträtta någonting med dem.

Vi började emellertid ro emot landet, men voro derunder till mods som menniskor, hvilka föras till [ 57 ]afrättsplatsen; ty en hvar ibland oss visste, att slupen genom bränningens våldsamhet ovilkorligt skulle krossas i tusen spillror mot stranden. Vi anbefallde derföre vår själ i Guds hand och påskyndade med egna händer vårt slut, i det vi af alla krafter rodde åt landet, mot hvilket vinden utomdess dref oss. Om stranden var klippig eller sandig, om den var flack eller brant, det visste vi icke.

En enda svag tröst uppehöll oss ännu, nemligen hoppet att kunna uppnå en vik eller myningen af någon flod, i hvilken vi kunnat inlöpa med vår farkost, skydda den mot stormen och törhända äfven komma i lä. Men ingenting af allt detta slog in, och allt efter som vi nalkades stranden, syntes oss landet långt förfärligare än sjelfva hafvet.

Sedan vi enligt vår beräkning, rott ungefär halfannan timma, eller fastmera sackat af från strecket, reste sig hastigt en skyhög våg bakom oss och bebådade oss vår sista minut. Den fattade oss med sådant raseri, att slupen redan i nästa ögonblick kantrade. Vi slungades långt från hvarandra och hade knappt tid åkalla Guds nåd, ty i nästa sekund hade hafvet uppslukat oss alla!