Diana (1904)/Del 1/Kapitel 09
IX.
HURU RÖSTEN FRÅN HÖJDEN MISSTOG SIG OCH TALADE TILL CHICOT I STÄLLET FÖR TILL KUNGEN.
Kungen och Chicot lågo tysta och orörliga ungefär tio minuter. Men plötsligt reste kungen på sig och satte sig upp.
Chicot gjorde på samma sätt, kungens häftiga rörelse hade stört honom i den ljufva dvala, som föregår insomnandet.
De betraktade hvarandra med stirrande ögon.
— Hvad är det? frågade Chicot med låg röst.
— Det är vindpusten! svarade kungen ännu lägre.
I detsamma slocknade ett af ljusen i satyrens kandelaber, därefter ännu ett, så ett tredje, och slutligen det sista.
— Å! Å! Hvilken blåst! sade Chicot.
Han hade knappast fått dessa ord öfver sina läppar, förrän lampan släcktes. Nu var rummet endast och allenast upplyst af de sista glimmande glöden i kaminen.
— Å, drag åt skogen! sade Chicot och steg upp.
— Nu talar han snart, sade kungen och kröp ihop af rädsla i sin säng. Nu talar han.
— Nå, så låt oss då höra på, sade Chicot.
Och i samma ögonblick hördes verkligen en ihålig, fnysande stämma säga:
— Är du där, förhärdade syndare?
— Ja, Herre, jag är här, svarade Henri med tänderna skallrande.
— Å! Å! sade Chicot. Rösten är egentligen bra snufvig för att
komma från himmelen. Men kanske är det så i alla fall.
— Hör du mig? frågade rösten.
— Ja, Herre, stammade Henri, och jag känner mig förkrossad under din vrede.
— Och tror du verkligen, att du har handlat mig till behag genom allt det hyckleri du har öfvat i dag utan allvarlig inre förbättring? fortfor rösten.
— Bra sagdt! utbrast Chicot, riktigt bra!
Kungens händer skakade så, att han knappast förmådde knäppa ihop dem. Chicot gick fram till honom.
— Nå — tror du nu, olycklige? mumlade Henri.
— Hör på! sade Chicot.
— Hvad vill du?
— Tyst! Smyg sakta ur din säng och låt mig ta plats där i stället.
— Hvarför det?
— För att Herrens vrede i första hand skall drabba mig.
— Tror du att jag skall bli skonad därigenom?
— Låt oss i alla fall försöka!
Med välvillig envishet drog Chicot helt sakta kungen ur sängen och intog hans plats.
— Gå du och sätt dig i min fåtölj, Henri, hviskade han, och låt mig hållas!
Henri gjorde som han sagt; han började förstå Chicots afsikt.
— Du svarar inte, sade rösten, det bevisar att du är lika förhärdad som förut.
— Å, förlåt — förlåt mig, Herre, sade Chicot, härmande kungens näsröst.
Han sträckte sig fram mot Henri och hviskade:
— Kan du förstå detta, min son? Den gode guden tycks inte känna igen Chicot.
— Tror du det? sade Henri.
— Vänta, så får du väl höra!
— Olycklige, sade rösten.
— Ja, Herre! svarade Chicot. Jag är en förhärdad och förtappad syndare.
— Bekänn dina brott och ångra dem!
— Jag bekänner, sade den föregifne Henri, att jag bar mig åt som en rackare mot polackerna, som hade valt mig till kung, och att jag rymde från dem en vacker natt med deras kronjuveler — jag ångrar dessa synder.
— Eländige! Hvarför drar du fram allt det där? fräste Henri. Det är för länge sedan glömdt.
— Jag får ju lof att hålla på och lura honom, sade Chicot. Låt mig bara hållas.
— Vidare! sade rösten.
— Jag bekänner, sade Chicot, att jag har frånröfvat min broder hertigen af Alençon, Frankrikes tron, till hvilken han hade större rättighet än jag, därför att jag hade formligen afsagt mig den, då jag mottog Polens krona — denna synd ångrar jag.
— Skurk! mumlade kungen.
— Det är ändå inte nog! sade rösten,
— Jag bekänner, att jag har gjort gemensam sak med min goda moder, Cathérine de Medicis, och jagat ur Frankrike min svåger, kungen af Navarra, sedan jag utrotat alla hans vänner — jämte min syster, drottning Marguérite, sedan jag utrotat alla hennes älskare — denna synd ångrar jag djupt och uppriktigt.
— Å, du eländige usling! mumlade kungen med sammanbitna tänder.
— Ers majestät, vi få inte förolämpa Herren genom att försöka dölja för honom saker, som han naturligtvis vet lika väl som vi.
— Det är nu inte fråga om dina politiska förbrytelser, sade rösten.
— Jaså, äro vi nu där, sade Chicot med jämmerlig ton. Det är fråga om mitt sedliga lif, kan jag tro?
— Ja, svarade rösten.
— Du store Gud! Ja, jag är en svag, lättjefull, veklig, enfaldig hycklare! sade Chicot.
— Sannt! svarade rösten.
— Jag har föraktat alla kvinnor — och i synnerhet min egen hustru.
— Vet du inte, att man skall älska sin hustru som sig själf och sätta henne framför allt annat? sade rösten hotande.
— Å, då är min synd förfärlig! utropade Chicot med förtviflad ton.
— Och du har genom ditt exempel förledt andra till synd!
— Det är sant Herre — det är fullkomligt sant.
— Du har varit nära att föra den stackars Saint-Luc i fördömelse.
— Bah! sade Chicot. Är du säker på, att detta inte redan har skett, o Gud?
— Nej, men det skulle lätt kunna hända honom, och dig också, om du inte senast i morgon bittida skickar honom tillbaka till hans familj.
— Å! Å! hviskade Chicot till Henri, den himmelska rösten tycks vara riktigt god vän med Saint-Luc!
— Och du skall göra honom till hertig och hans hustru till hertiginna, fortsatte rösten, som vederlag för deras ofrivilliga och för tidiga gräsänklingskap.
— Men om jag inte lyder denna befallning? sade Chicot med en skymt af opposition i sin röst.
— Om du inte lyder, sade rösten med hemskt tilltagande styrka, så skall du i all evighet få sjuda i samma kittel som Sardanapalus, Nebukadnesar och marskalk de Retz.
Henri III jämrade sig högljudt. Denna hotelse gjorde honom mera förskräckt än någonsin.
— För böfveln! Har du märkt, Henri, huru märkvärdigt himlen intresserar sig för Saint-Luc? hviskade Chicot. Må den onde ta mig, om man inte skulle kunna säga, att han har den gode guden på sina fem fingrar?
Men Henri hörde icke på narrens skämt. I alla händelser förmådde det icke lugna honom.
— Jag är förlorad! stönade han, förlorad och förtappad! Och denna röst från ofvan blir min död!
— Från ofvan! upprepade Chicot. Nej, nu bedrar du dig! Den kommer inte från ofvan utan från sidan.
— Hvad säger du — från sidan? frågade Henri.
— Ja visst! Hörde du inte, min son, att rösten kom från den där väggen? Den gode Guden måtte bo i Louvren, Henri.
— Fräcka bespottare! Gudsförnekare!
— Det är ju hedrande för dig, Henri. Men jag tycker, att du förhåller dig alldeles för kallsinnigt inför den ära, som vederfares dig. Om den gode guden är här i nästa rum, så bör du väl gå in och hälsa på honom. Är du inte höfligare än så, min käre Valois?
Just nu flammade en kvarliggande gren upp i ljus låga i ett hörn af kaminen och spred sitt sken öfver rummet.
Kungen såg, att Chicots ansikte uttryckte en så hög grad af skämtsam munterhet, att det gjorde honom förvånad.
— Hvad? stammade han. Vågar du verkligen skämta med …
— Visst vågar jag det! sade Chicot, och du skall strax våga det, du också, det vill jag lofva. Försök att resonnera förnuftigt, min son, och gör som jag säger.
— Vill du att jag skall gå in och se efter …
— Om den gode guden verkligen finns i rummet näst intill — ja!
— Men om rösten börjar tala igen?
— Nå, då är jag ju här och svarar! Det är till och med bra att jag fortsätter att svara för dig, ty därigenom tror rösten naturligtvis att du ännu är kvar här — den gudomliga rösten är verkligen riktigt storartadt godtrogen, och inte tycks den då känna sitt folk heller. Jag har ju bräkt här en hel kvart, och inte har den känt igen mig! Det är nästan nedsättande för den högsta intelligens.
Henri rynkade ögonbrynen. Chicots ord hade verkligen rubbat hans otroliga lättrogenhet.
— Jag tror, att du har rätt, Chicot, sade han, och jag har verkligen lust att …
— Gå nu! sade Chicot och sköt honom mot dörren.
Henri öppnade sakta dörren till korridoren, som förde till rummet bredvid, där Saint-Luc för närvarande var inhyst. Men han hade icke tagit fyra steg ut i gången, förrän rösten återigen började sina förebråelser, hvilka Chicot besvarade med jämmer och veklagan.
— Ja, sade rösten, du är obeständig som en kvinna, veklig som en sybarit, och ogudaktig som en hedning!
— Ack, ack? jämrade Chicot. Men är det mitt fel, att jag har fått så len hud, så hvita händer, så fin lukt, och så ombytligt sinne? I alla fall skall jag nu bli en annan människa — härefter skall jag endast begagna skjortor af groft lärft — jag skall gräfva ned mig i gödselhögen som Job och jag skall äta kospillning som Hezekiel.
Under tiden gick Henri vidare i korridoren. Han lade märke till att den hemlighetsfulla rösten tilltog i styrka i samma mån som Chicots stämma blef allt svagare, och att rösten verkligen tycktes komma från Saint-Lucs rum.
Henri ämnade just knacka på dörren till detta rum, då han upptäckte, att en ljusstrimma trängde ut genom det stora nyckelhålet i låset.
Han lutade sig ned och tittade in.
Henri hade förut varit mycket blek, men nu blef han plötsligt eldröd i ansiktet. Han rätade upp sig och gnuggade sina ögon, som om han icke kunde tro på hvad han sett.
— Guds död! mumlade han. Kan det vara möjligt, att man så har vågat gäckas med mig.
Se här hvad kungen såg genom nyckelhålet.
I ett af rummets hörn stod Saint-Luc i sidenkalsonger och nattrock och talade i ett långt puströr de hotfulla ord, som kungen hade tagit för en gudomlig uppenbarelse. Bredvid honom och med armen om hans hals stod en ung kvinna i lätt hvit nattdräkt. Hon ryckte emellanåt puströret ur Saint-Lues händer och talade i detsamma med förgrofvad röst, och hennes ögon lyste af lika stor skalkaktighet som hennes leende läppar. Det unga paret skrattade sedan tillsammans af hjärtans lust, medan Chicot jämrade och klagade med en röst så lik kungens, att Henri tyckte sig höra sig själf gråta därinne.
— Jeanne de Brissac inne hos Saint-Luc — ett hål i väggen — en mystifikation för min räkning! mumlade kungen ursinnig. De eländiga! Det skola de dyrt få betala!
Då nu madame de Saint-Luc lät höra en djärfvare förebråelse än någonsin genom puströret, tog Henri ett steg tillbaka, och med en spark, som var alltför kraftig att komma från en veklig man, sprängde han dörren, så att låset flög långt utåt golfvet.
Den halfnakna Jeanne störtade med ett gällt skrik fram till sängen och svepte in sig i dess omhängen.
Saint-Luc blef likblek af förskräckelse och föll med puströret i hand på knä framför kungen, som var likblek af vrede.
— Å, barmhärtighet! Nåd! skrek Chicot inne i det kungliga sofrummet. Jag bönfaller hos den heliga jungfrun och alla helgon! Jag känner att jag inte uthärdar längre — jag dör …
Men i rummet bredvid hade ännu ingen af deltagarna i det uppträde vi nyss skildrat fått ett ord öfver sina läppar — komedien hade plötsligt blifvit förvandlad till tragedi.
Slutligen bröts den hemska stillheten af kung Henri.
— Ut härifrån! sade han och pekade mot dörren.
I ett anfall af otygladt raseri ryckte han därpå puströret ur Saint-Lucs hand och lyfte det för att slå honom. Men då flög Saint-Luc hastigt upp från sin knäböjande ställning.
— Jag är adelsman, sire, sade han med stolthet.
Henri kastade häftigt puströret långt utåt golfvet, där det upptogs af Chicot, som hade hört bullret, då dörren sprängdes och genast skyndat dit, emedan han tänkte, att det kunde behöfvas en medlare.
Han lät emellertid Henri och Saint-Luc klara sig bäst de kunde och rusade i stället bort till sängen, ur hvars omhängen han drog fram den darrande Jeanne.
— Å! Å! utbrast Chicot. Här har vi nu Adam och Eva efter syndafallet! Och du jagar dem härifrån, Henri? sade han med en frågande blick på kungen.
— Ja, svarade Henri.
— Vänta då, så skall jag spela ängeln med det flammande svärdet!
Han störtade fram mellan kungen och Saint-Luc, sträckte ut puströret öfver de båda brottslingarnas hufvud och sade:
— Portarna till mitt paradis stängas nu för er på grund af er vanartighet. Jag förbjuder er att komma tillbaka!
Han lutade sig därefter intill Saint Luc, som hade slagit armen omkring sin hustru, för att beskydda henne mot kungens vrede, och hviskade i hans öra:
— Har ni en snabb häst, så spräng honom — laga att ni befinner er tjugu mil härifrån i morgon.