Diana (1904)/Del 1/Kapitel 23

←  Huru det flyende nygifta paret fick sällskap på resan.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Gammal och ensam

Huru doktor Rémy hade skött sig under Bussys frånvaro  →

XXIII.
GAMMAL OCH ENSAM.

Madame de Saint-Luc hade icke misstagit sig; två timmar senare befuno sig de resande framför slottet Méridor.

Sedan de hade utbytt de ord vi sist upprepat för våra läsare, hade Bussy gått till råds med sig själf, huruvida han icke borde berätta för sina båda vänner de omständigheter, som höllo Diana borta från Méridor. Men vore han en gång inne på de förtroliga meddelandenas väg, så måste han icke allenast omtala det som hela världen snart skulle få veta, utan äfven det han ensam visste och ej ville uppenbara för någon. Och därför teg han.

Bussy ville för öfrigt komma fullkomligt obekant till Méridor. Han ville utan några förberedelser träffa baronen och höra honom tala om herr de Monsoreau och hertigen af Anjou, och han ville äfven öfvertyga sig — icke om sanningsenligheten af Dianas berättelse, ty hur skulle han kunna misstänka denna renhetens ängel för någon osanning? — men om att hon icke själf i något afseende hade blifvit bedragen, så att den historia, till hvilken han lyssnat med ett så djupt intresse, verkligen hade varit en skildring af de händelser som tilldragit sig. Han hade, som vi se, bibehållit två egenskaper, som göra att en öfverlägsen människa behärskar förhållandena midt under själfva kärlekens förvillelser: försiktighet gent emot främlingar och den djupaste aktning för den älskade.

Också var madame de Saint-Luc, oaktadt sin kvinnliga skarpsynthet, fullkomligt förd bakom ljuset. Genom sin ytterliga själfbehärskning hade Bussy öfvertygat henne om, att han nu hade hört Dianas namn för första gången. Antagligen väntade han att vid sin ankomst till Méridor bli mottagen af en tafatt landtlolla, som skulle visa sig ytterligt förlägen inför sina nya gäster. Och därför njöt hon på förhand af den öfverraskning, som väntade honom.

Det förundrade henne emellertid, att Diana ej genast kom skyndande ned till bron, så snart vakten genom sina trumpetstötar hade gifvit signal att gäster anländt, ty det brukade hon göra.

Men i stället för Diana kom en gammal böjd man, stödd på en käpp, ut från slottets stora portal. Han var klädd i en rock af grön sammet med bräm af räfskinn, och vid hans sida hängde en hvisselpipa af silfver jämte en liten nyckelknippa.

Aftonvinden lekte med hans långa snöhvita hår.

Han gick öfver bron, åtföljd af två stora hundar af tysk ras, som med sänkta hufvud och afmätta steg höllo sig tätt efter sin herre. När den gamle mannen kom fram till bröstvärnet, ropade han med svag stämma:

— Hvem är där? Hvem gör en stackars gubbe den äran att besöka honom?

— Det är jag, baron Augustin! ropade Jeanne skrattande. Ty hon brukade kalla honom så till åtskilnad från hans bror Guillaume, hvilken nu emellertid hade varit död i tre år.

Men i stället för det glada utrop, som Jeanne hade väntat att få till svar på sitt meddelande, höjde baron de Méridor endast långsamt på hufvudet och fäste sina svaga ögon på de resande.

— Hvem? frågade han, jag ser inte hvem det är!

— Å, Herre Gud, känner ni inte igen mig? utbrast Jeanne. Men det är sant — min förklädnad!

— Ursäkta! sade den gamle mannen, men jag ser nästan ingenting alls numera. Gamla ögon tåla inte vid att gråta — tårarna bränna och fräta.

— Ack, min käre baron, jag förstår nog att er syn har blifvit mycket försvagad, utropade Jeanne, ty eljes hade ni nog känt igen mig oaktadt min pagedräkt. Behöfver jag verkligen säga mitt namn?

— Ja, ja, svarade baronen, jag säger er ju, att jag ingenting ser.

— Nåväl! Jag är madame de Saint-Luc!

— Saint-Luc! upprepade den gamle. Jag känner ingen med det namnet.

— Men mitt flicknamn känner ni så mycket bättre, sade den unga damen skrattande, ty då hette jag Jeanne de Cossé-Brissac.

— Ack, min Gud, min Gud! utropade den gamle mannen och försökte att med sina darrande händer öppna barrièren framför bron,

Jeanne förstod ingenting alls af detta mottagande, som var så helt olika det hon hade väntat, men hon ansåg, att baronens besynnerliga sätt måste tillskrifvas hans höga ålder och försvagandet af hans själsförmögenheter. Då hon nu emellertid såg att hon var ihågkommen, hoppade hon af hästen och tog den gamle mannen i famn så som hon brukade. Men när hon tryckte sin kind intill hans, kände hon att den var våt af tårar.

— Han gråter af glädje! tänkte hon. Ja så är det — hjärtat förblir dock alltid ungt.

— Kom! sade baronen, efter att ha omfamnat Jeanne.

Och, som det tycktes, utan att alls lägga märke till hennes båda reskamrater, vände baron de Méridor om mot slottet med lika långsamma och afmätta steg som han kommit, och följd på samma afstånd af de båda hundarna, som endast likgiltigt betraktat och vädrat på de nykomna.

Slottet hade ett märkvärdigt dystert utseende; alla fönster voro tillslutna, och där rådde en graflik tystnad. En och annan svartklädd tjänare förrättade med allvarlig uppsyn sina sysslor. Saint-Luc kastade en förvånad och frågande blick på sin hustru.

Jeanne förstod hans undran, och då hon äfven för egen del var ifrig att få gåtan löst, gick hon fram till baronen och fattade hans hand.

— Hvar är Diana? sade hon. Kanske hon olyckligtvis inte är. hemma?

Den gamle mannen stannade som träffad af åskan och betraktade sin följeslagerska med en min af den största förskräckelse.

— Diana! upprepade han.

Då baronen uttalade sin dotters namn, höjde de båda hundarne plötsligt på hufvudet och läto höra en sorglig klagan.

Bussy kunde ej afhålla sig från en rysning. Jeanne såg på Saint-Luc, och han stannade, oviss om han skulle fortsätta eller vända om.

— Diana! upprepade gubben ännu en gång, som om han hade behöft hela denna tid för att få Jeannes fråga klar för sig. Vet ni då inte att …

Hans svaga, darrande röst kväfdes af en jämmerfull snyftning.

— Hvad är det ni menar? Hvad har händt? utbrast Jeanne upprörd med sammanknäppta händer.

Baron de Méridor tog en trearmad silfverljusstake och gick uppför trappan.

— Diana är död! utropade den gamle och lyfte sina armar mot höjden, under det att en ny tåreflod strömmade utför hans kinder.

Han sjönk ned på slottstrappans första steg, dit man nu hade kommit, gömde ansiktet i händerna och vaggade fram och tillbaka, som om han därigenom ville förjaga de dystra minnen, som marterade honom.

— Död! utropade Jeanne förfärad, blek som ett lik.

— Död! hviskade Bussy. Han har således låtit honom tro att hon är död, fortsatte han i sina tankar. Stackars gubbe! Hvad du skall komma att hålla af mig med tiden!

— Död! Död! upprepade baronen. De ha dödat henne för mig!

— Å, hvad säger ni, baron? utbrast Jeanne, som ändtligen hade funnit kvinnans vanliga tröst i sorgen och smälte i tårar. Hon lindade sina armar omkring den gamle mannens hals.

Han reste sig stapplande …

— Nåja, sade han, fastän mitt hus är dystert och öde, så är det likväl gästfritt nu som förr. Stig in!

Jeanne tog den gamle mannens arm och följde honom genom förstugan och det forna vaktrummet, som numera var inrättadt till matsal, in i salongen.

En tjänare med sorgsen uppsyn och ögonen röda af gråt gick förut och öppnade dörrarna för dem. Saint-Luc och Bussy följde efter.

När de kommo in i salongen, sjönk gamle baron de Méridor ned i en fåtölj.

Betjänten öppnade ett fönster, för att släppa in frisk luft, och drog sig sedan undan i en aflägsen vrå, men lämnade icke rummet.

Jeanne vågade icke bryta tystnaden. Hon darrade vid blotta tanken på att vidröra den gamle mannens hjärtesår genom en enda fråga. Och ändå kunde hon nästan icke förmå sig att tro, att den olycka hon nyss hade hört omtalas, verkligen hade händt. När man är ung och lycklig. tror man knappt på döden.

Det blef baronen som talade först.

— Ni sade ju att ni är gift, min kära Jeanne, sade han. Då är kanske den där herrn er man?

Han visade på Bussy.

— Nej, baron Augustin, svarade Jeanne. Detta är herr de Saint-Luc.

Saint-Luc bugade sig med den djupaste vördnad inför den olycklige gamle fadern, som vänligt besvarade hans hälsning och till och med försökte framtvinga ett småleende. Sedan riktade den gamle sin tomma blick på Bussy.

— Då är väl den där herrn er bror, er svåger eller kusin? frågade han.

—Nej, han är inte alls släkt med oss, herr baron, men han är vår vän. Tillåt mig att presentera för er herr Louis de Clermont, grefve de Bussy-d'Amboise, som ställt sin värja till hertigens af Anjou förfogande.

Den gamle mannen flög plötsligt upp ur stolen och fäste en förkrossande blick på Bussy, men i nästa ögonblick sjönk han utmattad tillbaka igen med en jämrande suck.

— Hvad är det? frågade Jeanne.

— Känner baron de Méridor er förut, herr de Bussy? frågade Saint-Luc.

— Det är första gången jag har den äran att se herr baron de Méridor, svarade Bussy lugnt. Han ensam hade förstått den verkan, som hertigens namn utöfvat på den gamle.

— Jaså, sade baron de Meridor slutligen, ni är således hertigens man — ni står i tjänst hos detta odjur i människoskepnad, denna afgrundsande från det yttersta helvetet — och ni har den djärfheten att tillstå det och komma hit och presentera er för mig!

— Är han tokig? frågade Saint-Luc sin hustru med låg röst och betraktade den gamle mannen med förvåning.

— Sorgen har antagligen beröfvat honom förståndet, sade Jeanne förskräckt.

Baron Méridor hade uttalat sina hotfulla ord med en ännu ursinnigare blick än den första. Men Bussy uthärdade hans blick och hans tillvitelser med vördnadsfull hållning och under fullkomlig tystnad.

— Ni, som är i tjänst hos den usling, som har mördat min dotter! tillade baron de Méridor, hvars hjärna tycktes omtöcknas allt mer och mer.

— Stackars gamle man! mumlade Bussy.

— Hvad är det han säger? utbrast nu Jeanne i sin tur.

— Vet ni då inte, ni som se på mig med så mycken förskräckelse, utropade baronen, i det han tog det unga parets händer i sina, att hertigen af Anjou har dödat Diana?

— Det är han som är min dotters mördare!

Den gamle mannen sade detta med så gripande ton, att till och med Bussy fick tårar i ögonen.

Om det också förhåller sig som ni säger, herr baron, ehuru jag ej kan fatta att det kan vara möjligt, sade Jeanne, så kan ni likväl för denna gräsliga olycka aldrig anklaga herr de Bussy, som är en af Frankrikes rättrådigaste och mest ädelsinnade män. Och ni ser väl, att herr de Bussy inte vet någonting om allt detta! Han gråter med er på samma sätt som vi. Skulle han ha kommit hit, om han behöfde frukta ett sådant mottagande? Ack, käre gamle faderlige vän — jag bönfaller i er högt älskade Dianas namn, att ni berättar för oss hvad som har händt!

— Visste ni det verkligen icke? frågade baronén herr de Bussy.

Bussy bugade sig utan att svara.

— Ack nej, svarade Jeanne i hans ställe, ingen af oss vet någonting om allt detta.

— Min Diana död, och hennes bästa väninna vet det icke! Men det är sant — jag har hvarken talat eller skrifvit om det till någon. Det föreföll mig som om det inte längre fanns något lefvande lif sedan Diana var borta — eller åtminstone att all världen borde vara försänkt i sorg efter min Diana.

— Berätta alltsammans, bad Jeanne, det blir kanske en lättnad för er.

— Jag skall göra det, sade den gamle med en smärtsam suck. Den eländige hertigen, som är en skamfläck för Frankrike, fick se min Diana. Han blef intagen af hennes skönhet och lät enlevera och föra henne till slottet Beaugé för att vanära henne, som om hon varit dotter till en lifegen. Men Diana, min rena, högsinnade Diana, föredrog döden framför vanäran. Hon kastade sig från fönstret ned i sjön, och man har ännu ej återfunnit mer än hennes slöja, som låg och flöt på vattnet.

Den sorgtyngde faderns stämma kväfdes nu återigen af tårar och snyftningar, och Bussy, som ju var van vid blodiga dramer, tyckte att han aldrig hade bevittnat ett sorgligare uppträde.

Jeanne var nära att falla i vanmakt. Hon stirrade på Bussy med ett uttryck af ytterlig fasa i sina ögon.

— En oerhörd skändlighet, eller hur grefve de Bussy? utbrast Saint-Luc. Ni kan omöjligt fortfara att tjäna en sådan herre! En ädling som ni kan ej förblifva vän med en kvinnoröfvare och mördare!

Baron de Méridor tycktes känna sig något tröstad af Saint-Lucs ord. Han afvaktade tydligen Bussys svar, för att därefter bilda sitt omdöme om honom. Under stora själskriser visar människan prof på mycken fysisk svaghet. Om ett barn blir bitet af en favorithund, bidrar det icke obetydligt att lindra dess smärta om hunden får stryk.

Men i stället för att besvara Saint-Lucs ord gick Bussy ett steg närmare baron de Méridor,

— Herr baron! sade han. Skulle ni vilja förunna mig ett enskildt samtal?

— Ack, gör det! bad Jeanne. Ni skall snart komma underfund med hur god och tjänstaktig han är.

— Som ni önskar! sade baronen, darrande af sinnesrörelse. Han tyckte sig läsa ett säreget betydelsefullt uttryck i den unge ädlingens ansikte.

Bussy vände sig nu till Saint-Luc och hans hustru och sade med en blick, full af ädel vänskap:

— Jag hoppas att ni tillåta det, mina vänner?

De båda unga makarna aflägsnade sig arm i arm. Deras egen lycka föreföll dem dubbelt stor inför den gamles gräsliga sorg.

Så snart dörren Var stängd efter dem, gick Bussy fram till baron Méridor och bugade sig djupt för honom.

— Herr baron! sade han. Ni har nyss i min närvaro anklagat den furste jag tjänar, och ni har gjort det på ett sätt, som nödgar mig att begära en närmare förklaring.

Den gamle mannen gjorde en häftig, afvärjande rörelse.

— För all del — missuppfatta icke mina ord, som ha uttalats med den djupaste vördnad och den största sympati! Det är med den innerligaste önskan att kunna lindra er sorg som jag nu ber: Berätta för mig, med alla dess detaljer, den sorgliga katastrof, som ni nyss omtalade för herr de Saint-Luc och hans hustru! Är ni fullkomligt säker på att allt har tilldragit sig så som ni nämnde? Finns intet hopp?

— Jag har haft en förhoppning, svarade gubben. En ädel och redlig man — herr de Monsoreau — älskade min stackars Diana och intresserade sig för hennes öde.

— Jaså, herr de Monsoreau! Nå, men hur har han handlat under denna sorgliga tilldragelse?

— Hans beteende har varit lika redligt som värdigt — ty Diana hade förut afslagit hans frieri. Och han var likväl den förste, som underrättade mig om hertigens nedriga planer. Han visade mig äfven den enda utvägen att gäcka dem. För att kunna rädda min dotter begärde han blott ett enda — äfven detta ett bevis på hans ädla och rättsinnade karakter — och det var, att om han lyckades rycka henne ur hertigens hand, skulle jag ge henne åt honom till hustru, på det att hon icke i alla fall skulle duka under för hertigens förföljelser. Monsoreau är ung, kraftig och företagsam — han kunde bättre försvara henne mot en mäktig furste än hennes stackars gamle far. Jag gaf därför mitt samtycke med glädje, men det var sorgligt nog öfverflödigt. Han kom för sent. Min arma Diana hade räddat sig från vanäran genom att söka döden i vågorna.

— Och sedan denna olyckliga stund har ni inte hört någonting från herr de Monsoreau? frågade Bussy.

— Det är ej mer än en månad sedan olyckan hände, sade den gamle, och den stackars Monsoreau har naturligtvis icke velat komma tillbaka hit, sedan hans ädelmodiga plan hade misslyckats.

Bussy sänkte sitt hufvud. Nu stod allt klart för honom.

Han förstod, att sedan herr de Monsoreau hade lyckats beröfva hertigen den unga flickan, som han älskade, hade han, af fruktan för att hertigen skulle upptäcka, att Diana blifvit hans hustru, låtit utsprida ryktet om hennes död, hvilket äfven hade nått hennes olycklige far.

— Nåväl! Hvad säger ni om allt detta, herr de Bussy? sade baron de Méridor, då han såg den unge mannens tankfulla ögon och sänkta blick.

— Herr baron! svarade Bussy. Jag har fått i uppdrag af hans höghet hertigen af Anjou att föra er till Paris, emedan han vill tala med er.

— Tala med mig? utbrast baronen. Skulle jag kunna se honom inför mina ögon efter min dotters sorgliga död? Och hvad kan den eländige mördaren ha att säga mig?

— Hvem vet? Kanske han kan rättfärdiga sig.

— Om han också kunde det, så reser jag ändå inte till Paris, förklarade den gamle mannen. Nej, nej, herr de Bussy! jag vill inte aflägsna mig så långt från den trakt, där mitt dyra barn hvilar i sin för tidiga graf.

— Tillåt mig att vara enträgen i min begäran, herr baron! sade Bussy med beslutsam ton. Det är min plikt att föra er till Paris, jag har kommit hit af denna orsak.

— Nåväl, så vill jag då följa er till Paris! utropade baronen skälfvande af vrede. Men olyckliga de, som ha bringat mig i fördärf! Kungen måste höra min klagan, och om han inte gör det, så skall jag vädja till hela Frankrikes adel! Jag har för öfrigt glömt i min smärta, mumlade han sakta för sig själf, att jag har i mina händer ett vapen, hvaraf jag hittills inte har begagnat mig. — Ja, herr de Bussy, tillade han högt, jag följer er!

— Och jag, herr baron, sade Bussy och fattade hans hand, jag tillråder er att försöka visa det tålamod, det lugn och den värdighet, som anstår en kristen ädling. Guds barmhärtighet är oändlig mot de rättsinnade, och ni vet inte hvad han kan ha i beredskap åt er. Jag ber er också, att ni under förväntan på barmhärtighetens dag icke räknar mig bland edra fiender, ty ni vet icke hvad jag ämnar göra för er. Vi resa emellertid i morgon, om ni behagar, herr baron — och vi bege oss på väg redan i daggryningen.

— Gärna för mig, svarade den gamle mannen, mot sin vilja rörd af den vänliga ton, hvarmed Bussy hade talat. Men ni må vara vän eller fiende, så är ni nu min gäst, och det är min plikt att ledsaga er till ert rum.

Baron de Méridor tog en trearmad silfverljusstake från bordet och gick med tunga steg uppför stora trappan till öfre våningen, följd af Bussy d'Amboise.

Hundarne ville gå med, men baronen hejdade dem genom en enda vink. Ett par betjänter följde efter Bussy, äfven de med ljusstakar i händerna.

När de kommo till det rum, som var bestämdt åt Bussy, frågade han hvart herr de Saint-Luc och hans grefvinna hade tagit vägen.

— Min gamle Germain har säkert tagit vård om dem, svarade baronen. Sof nu godt, herr grefve!