Hoppa till innehållet

Diana (1904)/Del 1/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Gammal och ensam
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Huru doktor Rémy hade skött sig under Bussys frånvaro
Far och dotter.  →


[ 244 ]

XXIV.
HURU DOKTOR RÉMY HADE SKÖTT SIG UNDER BUSSYS FRÅNVARO.

Grefven och grefvinnan de Saint-Luc kunde knappt hämta sig från sin öfverraskning. Bussy i hemligt förstånd med baron de Méridor! Bussy skulle ta den gamle mannen med till Paris! Och Bussy tycktes helt plötsligt ha tagit ledningen af den affär, för hvilken han förut var så främmande! Det unga paret kunde omöjligt lösa detta problem.

[ 245 ]Hvad baron de Méridor beträffar, så hade titeln “kunglig höghet” genast utöfvat sitt vanliga välde öfver honom. En adelsman på Henri III:s tid hade ännu icke kommit därhän, att han skrattade åt titlar och vapensköldar. “Hans kunglig höghet” representerade i hans ögon en öfvermakt, som måste respekteras.

Tidigt morgonen därpå tog baronen afsked af det unga paret, som han bjöd att stanna på slottet. Men Saint-Luc och hans hustru förstodo att allvarliga saker voro i görningen, och de föresatte sig att lämna Méridor så snart de finge den skuggrädde marskalkens medgifvande att slå sig ned på Brissac, som ej låg långt därifrån.

Bussy behöfde blott en enda sekund för att förklara sitt besynnerliga beteende. Och denna sekund använde han för att hviska ett par ord i den förtjusande grefvinnan Jeannes ifrigt lyssnande öra.

De ord han hviskat till henne hade en magisk verkan. Hennes ansikte klarnade ända till solsken, den vackraste rodnad spred sig öfver hennes kinder och munnen log så, att hennes pärlhvita tänder lyste fram mellan de purpurröda läpparna. Hennes man betraktade henne förundrad, men hon lade sitt pekfinger mot munnen och sprang gladt sin väg efter en tacksam nick till Bussy.

Baron de Méridor hade icke märkt någonting alls af denna pantomim. Han såg sig allvarligt omkring i det gamla hemmet, smekte maskinmässigt sina båda hundar och gaf några befallningar till sina bedröfvade tjänare. Sedan lät han en stallknekt hjälpa honom upp på en gammal springare, som var hans favorit sedan forna tider, hvarefter han vinkade till afsked åt sitt hem och red ut från slottsgården utan att säga ett ord.

Bussy besvarade Jeannes leenden med glädjestrålande blick och vände sig om flera gånger för att vifta farväl till sina vänner. Vid afskedet hade Jeanne sagt till honom:

— Hvad ni är för en egendomlig människa, herr grefve! Jag hade lofvat, att ni skulle finna lyckan vid Méridor — och så blir det i stället ni som återför lyckan hit.

Det är en lång väg mellan Méridor och Paris, i all synnerhet för en gammal man med tjogtals ärr efter blessyrer från krigets dagar, och för en gammal springare, som snart ej skulle vara duglig till tjänstgöring längre. Under färden ägnade sig Bussy åt ett ihärdigt studium. Han ville nämligen genom uppmärksamhet och vördnadsfulla omsorger vinna sin gamle reskamrats tillgifvenhet, ehuru baronen från början hade mött honom med hat. Och han hade antagligen lyckats i sin sträfvan, ty när de båda den sjätte dagens morgon anlände till Paris, yttrade den gamle baronen följande ord till sin följeslagare:

— Det är för besynnerligt, grefve de Bussy — nu då jag kommer min olycka allt närmare, känner jag mig mindre orolig än vid afresan från Méridor.

[ 246 ]— Blott ett par timmar till, herr baron, sade Bussy, sedan kommer ni att bedöma mig riktigt.

De båda resenärerna färdades in i Paris genom Faubourg Saint-Marcel, hvilket ohyggligt fula kvarter likväl föreföll mest parisiskt af alla, tack vare dess många kyrkor, dess tusentals pittoreska små hus och broar.

— Hvart färdas vi? frågade baronen. Till Louvren?

— Först och främst måste jag föra er hem till mitt hotell, för att ni skall få hämta er något efter resan och göra toalett för det besök ni skall göra, svarade Bussy.

Baron de Méridor gjorde inga invändningar. Och Bussy förde honom direkt till sitt hotell vid rue Grenelle-Saint-Honoré.

Grefve de Bussy var icke väntad i sitt hem, ty man hade upphört att vänta på honom. Vid sin affärd hade han själf sadlat sin häst och begifvit sig bort utan att ha blifvit sedd af någon mer än doktor Rémy. Det var därför icke underligt, att hans ihållande frånvaro och hans ständiga äfventyr hade förmått många att tro, att han hade råkat i sina ovänners snaror, och att lyckan, som så länge varit honom bevågen, slutligen hade vändt honom ryggen, samt att den tappre Bussy nu låg kall och stel i någon källarehåla eller något bakhåll. En del af hans bästa vänner och trognaste tjänare hade likväl gjort förberedelser för hans återkomst, huru osannolik den än kunde vara, medan andra däremot företogo omsorgsfulla spaningar på alla möjliga misstänkta områden, till och med i Bastiljens vallgrafvar.

En enda medlem af hans hus svarade oföränderligt på alla frågor efter honom:

— Jag tackar! Herr grefven mår väl.

Men dref man sina frågor längre, så fick man ej några vidare upplysningar. Ty det fanns inga att få.

Den, som gaf detta hoppfulla svar, var doktor Rémy, som oupphörligt gick ut och in, försjunken i underliga grubblerier. Rätt som det var försvann han från hotellet, än om natten och än om dagen, och när han så kom tillbaka, hade han en grundlig aptit. Hans glada hoppfullhet verkade emellertid alltid uppmuntrande på de öfriga.

Rémy kom just tillbaka från en af dessa hemlighetsfulla utflykter, då han hörde gården genljuda af glada rop och såg betjäningens täflan om att få ta emot tyglarna ur Bussys hand. Grefven hade ännu ej stigit ur sadeln.

— Tack! sade han, jag ser att ni ä' glada att ha mig här igen! Om ni inte ä' riktigt säkra på, att det verkligen är jag, så skynda nu att öfvertyga er om det — och hjälp sedan denne ädle herre af hästen. Kom ihåg, att jag hyser mera vördnad för honom än för någon furste!

[ 247 ]
“Nå, godt folk”, ropade Bussy. “Ställ fort i ordning ett rum åt baronen.”

Bussy gjorde väl i att omtala sin följeslagare på detta smickrande sätt, ty betjäningen hade förut icke fäst någon synnerlig uppmärksamhet vid honom. Hans föga moderna dräkt och hans gamla häst gjorde att de icke hade ansett honom för en man af betydenhet. Men vid Bussys uppmaning skyndade man att komma baronen till hjälp. Doktor Rémy stod och betraktade det hela skrattande i mjugg, så som det numera var [ 248 ]hans vana, och det fordrades Bussys hela allvar för att förjaga detta leende från den unge kirurgens ansikte.

— Nå, godt folk, ropade Bussy. Ställ fort i ordning ett rum åt baronen!

— Hvilket rum? frågade fem eller sex röster på samma gång.

— Det bästa i huset — mitt eget.

Han bjöd den gamle mannen sin arm och ledsagade honom uppför trappan med den mest vördnadsfulla artighet. Baron de Méridor följde honom så viljelöst som i en dröm.

Grefvens förgyllda bägare ställdes framför den gamle mannen, och Bussy ville själf servera välkomstbägaren.

— Tack, tack! sade baron de Méridor. Men skola vi inte snart tänka på att ge oss af igen?

— Jo, snart, herr baron! Var lugn! Och det blir inte endast en lycka för er, utan äfven för mig.

— Hvad är det ni säger? Hvarför talar ni så ofta i gåtor?

— Jag säger, att jag redan förut har talat med er om Guds barmhärtighet mot ädla själar — och snart skall ni få erfara ett bevis därpå.

Den gamle mannen betraktade Bussy med förvånad uppsyn. Men Bussy bugade sig vördnadsfullt med ett: jag kommer strax tillbaka, och gick sedan småleende sin väg.

Han var fullkomligt öfvertygad om att han skulle träffa doktor Rémy ute i förstugan. Bussy tog den unge läkaren under armen och förde honom med sig in i ett sidorum.

— Nå, hur står det till? frågade han.

— Hvar då?

— Vid rue Saint-Antoine naturligtvis.

— Där har gudskelof ingenting af vikt inträffat.

Bussy andades lättare.

— Den äkta mannen har således ej kommit tillbaka?

— Jo, men utan den ringaste framgång. Det tycks som om det skulle finnas en far någonstädes, som endera dagen skall nedkalla Guds vrede öfver mannen. Och det väntar man på.

— Godt! sade Bussy. Men hur vet du det?

— Ni vet, herr grefve, att er frånvaro gjorde min plats hos er till en riktig latmanssyssla, sade Rémy med sin friska och glada uppriktighet, och därför har jag försökt att använda min ledighet till er förmån.

— Hvad har du då gjort, min käre Rémy?

— Jag hyrde ett litet rum i hörnet af rue Sainte-Catherine och rue Saint-Antoine och bar dit några böcker, min värja och litet pengar.

— Bra!

— Därifrån hade jag utkik öfver hela det där huset, ni vet, från ofvan till nedan.

[ 249 ]— Mycket bra!

— Så snart jag hade flyttat in, tog jag plats vid ett fönster.

— Förträffligt!

— Ja, men det hade också sina olägenheter.

— Hvilka då?

“Hon skrek till och sprang sin väg.”

— Att jag också blef sedd, alltjämt sittande där och stirrande på samma plats. Innan två eller tre dagar skulle man ha tagit mig för en tjuf, en älskare eller en galning.

— Nå, men hvad gjorde du då?

— Jag förstod, att jag måste ta min tillflykt till starka medel och …

— Nå?

— Jag blef kär.

— Hvad för slag? utbrast Bussy, som omöjligt kunde förstå huru detta kunde tjäna hans intressen.

— Som jag hade den äran att säga, herr grefve, upprepade doktorn allvarsamt, jag blef kär, mycket kär, alldeles vanvettigt kär.

—I hvem?

— I Gertrude.

— Grefvinnan de Monsoreaus kammarjungfru?

— Herre Gud — ja visst! Jag är ju inte adelsman, herr grefve, och jag får inte förälska mig i de förnäma damerna — jag är bara en fattig kirurg, och jag får hålla mig till kammarjungfrurna.

— Stackars Rémy!

— Å, jag är inte så att beklaga, herr grefve! Gertrude är en rik[ 250 ]tigt vacker och präktig flicka. Hon är två tum längre än jag och skulle ledigt kunna ta mig i kragen och lyfta mig på rak arm, hvilket för öfrigt i hög grad skulle bidraga till att utveckla hennes armmuskler. Denna fysiska kraft inger mig en riktig dyrkan, och det smickrar henne. Och som jag alltid ger vika, disputera vi aldrig. För öfrigt har hon en talang till.

— Hvad då?

— Hon sladdrar nästan oafbrutet.

— Verkligen?

— Och på det sättet får jag veta allt, som händer hos hennes matmor. Nå, hvad säger ni nu? Jag trodde, att ni inte skulle bli missnöjd med att kunna få underrättelser därifrån.

— Det är en lycklig slump som har fört dig i min väg, Rémy! Och du blir nu mottagen där borta?

— I går afton framåt tolftiden gjorde jag mitt inträde i huset på tåspetsarna genom den famösa gallerporten, ni vet.

— Men hur har du kommit därhän?

— Det skall jag strax berätta. Jag upptäckte redan de första dagarna, att föremålet för min blifvande kärlek brukade gå ut för att göra uppköp mellan åtta och nio på morgnarna. Och så gick jag och mötte henne.

— Kände hon igen dig?

— Genast! Hon skrek till och sprang sin väg.

— Och du?

Jag sprang naturligtvis efter, men jag hade rätt svårt att hinna upp henne. Det lyckades likväl till sist. Herre Jesus! skrek hon. Heliga jungfru! skrek jag. Doktorn! flämtade hon. Den vackra hushållerskan! flämtade jag. Hon drog på munnen och sade: Ni misstar er, min herre, jag känner er alls inte. — Men jag känner er så mycket bättre, svarade jag, ty sedan tre dagar lefver jag inte för annat än att dyrka er! Jag bor inte längre kvar vid rue Beautreillis — jag har hyrt rum i er närhet bara för att få se er gå ut och in! Och därför, om ni än en gång skulle behöfva mig för att plåstra ihop sårade adelsmän, så skall ni inte söka mig i min forna bostad, utan i den nya! — Tyst, för Guds skull! sade hon. Ja, ser ni nu, att jag hade rätt! svarade jag. Och så var bekantskapen gjord.

— Och nu?

— Nu är jag så lycklig som en älskare gärna kan vara — med Gertrude. Allting är ju relativt här i världen. Men min största lycka är att jag på detta sätt kan vara er till gagn, herr grefve.

— Men om hon fattar misstankar?

— Det gör hon inte. Jag har inte ens talat med henne om er. Inte kan den stackars kirurgen Rémy ha sådana bekanta som den ädle [ 251 ]herr de Bussy! Nej, jag frågade henne helt likgiltigt: Är er unga herre bättre nu? — Hvilken unga herre? — Den, som jag skötte om åt er. — Det var inte min unge herre, svarade hon. Å, jag trodde bara, att eftersom han låg i er matmors rum, så… — Herre Gud, visst inte! Stackars unge man, tillade hon med en suck, han hörde oss alls inte till. Vi ha bara sett honom en enda gång sedan dess. — Då vet ni kanske inte ens hans namn? frågade jag. Jo jo men, svarade hon. Men ni har kanske hört det och glömt det igen? sade jag. — Nej, det är inte ett namn, som man glömmer. — Hvad heter han då? Har ni någonsin hört talas om den tappre Bussy? — Ja visst! — Nå, det var han. — Och den unga damen? — Min matmor är gift! — Jaså, hon är gift — och ändå tänker hon kanske emellanåt på den där unge mannen, som var sårad och låg i hennes rum. — Ja, jag har aldrig sagt, att hon inte tänker på honom, svarade Gertrude, vi tala om honom ibland i vår ensamhet.

— En präktig flicka! utbrast Bussy och en flammande rodnad betäckte hans kinder.

— Gertrude har till och med lärt henne en visa om edra bragder, som folket brukar sjunga, och nu gnolar hon jämt på den.

Bussy tryckte Rémys hand. En rysning af sällhet ilade genom hans ådror.

— Och det var alltsammans? frågade han. Människan är alltid oförnöjd.

— För närvarande, herr grefve. Jag får nog snart höra mer Men man kan inte begära alltför mycket på en gång.