Diana (1904)/Del 1/Kapitel 40

←  Kung Henri lyssnar och får veta sanningen.

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel En afton i Paris

På rue de la Ferronnierie.  →

XL.
EN AFTON I PARIS.

Det nuvarande Paris är sig tämligen likt vid alla festliga tillfällen — litet mer eller mindre buller, litet mer eller mindre folk, det är hela skillnaden. Men i forna dagar var det helt annat. Det var en vacker anblick att se dessa trånga gator mellan de med olika slags utbyggnader försedda husen myllra af otaliga människoskaror, som alla sträfvade åt samma håll, under det att de betraktade hvarandra, beundrade hvarandra eller hvisslade åt hvarandra. Kläder, vapen, språk, åtbörder, röst och gång varierade i oändlighet, och dessa skiljaktigheter gjorde taflan liffull och högst intressant.

Sådant var nu också Paris klockan åtta på kvällen den dag, då hertigen af Guise hade haft företräde hos kung Henri och därefter besökt hertigen af Anjou. Och denna kväll skulle Ligan proklameras offentligt.

Massor af borgare strömmade till kyrkorna.

Massor af borgare i festdräkt och bärande sina vackraste vapen strömmade till kyrkorna. Alla dessa människor voro genomträngda af en och samma känsla och på väg till samma mål, och deras uppsyn var på samma gång glad och hotande, det senare i synnerhet när de passerade en eller annan kunglig militärpost. Det högljudda skrålet och skriket kunde nog ha väckt en viss oro hos herr de Morvilliers, om han icke hade känt sina goda parisare så väl — högljudda och bråkiga, men ur stånd att göra något ondt, så vida ingen af elakhet dref dem därtill, eller någon oförståndig fiende retade dem.

Det som mycket bidrog till taflans brokiga färgton och äfven förhöjde sorlet var att en massa kvinnor äfven hade lämnat hus och hem och följt sina män och anförvanter ut på gatorna. Många hade till och med tagit barnen med sig — och det föreföll mycket märkvärdigt att se de små släpa på sina fäders ofantliga skjutvapen, deras otympliga sablar och hemska hillebarder. Under alla tider och vid alla tillfällen har man sett gatpojkarna i Paris gärna släpa med sig ett vapen innan de ännu orkat lyfta det, eller beundra andras, om de icke haft något själfva.

Från en skara, som föreföll lifligare än alla andra, blixtrade en mängd gamla värjor, som höjdes mot skyn, och när skaran tågade förbi bostäder, som innehades åf hugenotter, skakades vapnen hotfullt, under det att barn och fäder skreko om hvarandra: Död åt hugenotterna! Till bålet med kättarna! Dessa rop lockade först skrämda ansikten till fönsterna och föranledde sedan att tunga riglar skötos för portarna. Hvarefter den skrålande skaran, stolt öfver att ha skrämt någon räddare än de själfva, triumferande fortsatte sin väg, för att upprepa samma scener på annat håll.

På rue de l'Arbre-Sec var trängseln synnerligt stor. Gatan var bokstafligen spärrad af folk, och den kompakta massan rörde sig tumultariskt i riktning mot värdshuset Belle Étoile, hvars skylt — en höna på azurblå botten — lyste på långt håll i lyktskenet.

På värdshusets tröskel stod en man i yllemössa. Med ena handen svängde han ett draget svärd, den andra viftade med några pappersark med åtskilliga påskrifter. Och han skrek oafbrutet:

— Hitåt! Hitåt, alla goda katoliker! Stig in på Belle Étoile, där finner ni allt, hvad edra hjärtan kunna åstunda! Kom, kom! Nu är stunden inne att de onda skola skiljas från de goda — agnarna från hvetet. Kom och skrif edra namn, ni som kunna skrifva! Och den som inte kan det, kan ändå uppge sitt namn antingen till mig, mäster La Hurière, eller också till mitt biträde Croquentin!

Den sistnämnde stod bredvid sin husbonde, klädd i hvitt och med ett rep om lifvet, hvari en köksknif och ett skrifdon hängde och dinglade. Han skref på förhand upp de närmast ståendes namn och däribland sin husbondes.

— Lefve mässan! Lefve den sanna religionen! skrek La Hurière. Skrif ert namn för den sanna religionen!

Hans röst var hes af ansträngning och blef allt hesare, hvilket icke var underligt, emedan hans entusiastiska skriande hade räckt sedan klockan fyra på eftermiddagen.

Chicot skrifver sitt namn på listan.

Massor af folk skrefvo sina namn på La Hurières lista eller läto honom eller hans biträde anteckna dem. Och detta var så mycket mera smickrande för värdshusvärden, som han hade en farlig konkurrent i grannskapet, nämligen kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois. Men det fanns godt om rättrogna katoliker på den tiden, och de båda konkurrenterna gjorde hvarandra intet förfång. De som icke kunde tränga sig in i kyrkan, för att få sina namn antecknade på de listor, som voro framlagda på altaret, kunde alltid försöka sin lycka vid värdshuset, och de som icke kunde komma fram där, hoppades på bättre tur i kyrkan.

Så snart La Hurières listor voro fullskrifna, hade han genast andra till hands, för att intet afbrott skulle behöfva inträda. Och han fortfor med sin lockande inbjudning, hänförd af stolthet öfver sin framgång och lycklig öfver sin hemliga förhoppning att nu ändtligen komma så högt i hertig Henris gunst, som han eftersträfvade.

Under det att namnteckningarna pågingo som lifligast, syntes en högväxt man bana sig väg genom hopen medelst åtskilliga knuffar och sparkar, och efter en stund befann han sig framför medhjälparen Croquentin.

Den nykomne tog pennan ur Croquentins hand, som nyss hade nedskrifvit en anspråkslös namnteckning, och på ett oskrifvet blad af listan satte han sin namnteckning — Chicot — med halftumshöga bokstäfver och omgifven af en hel labyrint af konstiga slängar. Därefter räckte han pennan till den som stod närmast bakom honom.

— Död och pina! Hvilken präktig stil! —

Chicot hade icke, som vi veta, velat följa kungen. Han föredrog att observera Ligan på egen hand.

Sedan Chicot hade fullgjort sitt värf hos medhjälparen Croquentin, gick han direkt till mäster La Hurière, Denne hade just med afund sneglat på den storståtliga namnteckningen på medhjälparens lista och lade genast sin egen framför Chicot. Narren tog pennan ur en ullhandlares hand och skref för andra gången sitt namn med hundra gånger konstrikare slängar än den första. Därefter frågade han La Hurière, om där inte fanns flera listor att skrifva på.

Men mäster La Hurière förstod ingalunda skämt, allra minst rörande en så viktig sak, han sneglade på Chicot och Chicot stirrade honom midt i ansiktet. La Hurière mumlade något om gudsförnekare och Chicot utbrast: — Fördömde skojare! — hvarpå La Hurière släppte listan, för att dra sitt svärd, och Chicot förde handen till sidan. Det hela skulle antagligen ha slutat med ett krakel, hvarvid La Hurière troligen hade dragit det kortaste strået, om icke Chicot i detsamma hade känt att någon nöp honom i armen. Han vände sig hastigt om och såg att det var kungen, klädd till simpel borgare och åtföljd af Quélus och Maugiron, förklädda på samma sätt och beväpnade med både bössor och värjor.

— Hvad vill det säga? Ett par goda katoliker som inte kunna hålla fred! Död och pina! Det är att ge dåligt exempel. —

— Var så god och håll med den som har rätt, min herre, — svarade Chicot, låtsande som han ej kände igen kungen. — Här står en skojare och bräker efter folk, att man skall skrifva på hans lista, och när man så gör det, bräker han ändå värre än förut. —

La Hurières uppmärksamhet hade emellertid blifvit dragen åt annat håll, och tilltagande trängsel skilde den fanatiske värdshusvärden från Chicot, kungen och håns gunstlingar, hvilka kort därefter lyckades komma upp på en trappa, hvarifrån de hade god utsikt öfver den närmaste omgifningen.

— Hvilken hänförelse! — sade kung Henri. — Hvilken ifver för religionen visar inte min goda stad i kväll! —

— Ja, visserligen, sire, men denna ifver bådar intet godt för den som är hållen för kättare. Se åt vänster! Nå? —

— Å, där är herr de Mayennes breda ansikte och kardinalens spetsiga nos. —

— Tyst, tyst, för all del! Man har spelet bättre i sin hand, om man vet hvar man har sina fiender, men de ingenting veta. —

— Tror du verkligen, att jag har någonting att frukta? —

— I en sådan trängsel är det inte godt att svara för något. Man kan ju helt oskyldigt gå med en knif i handen, och den kan råka att sticka ens närmaste granne i magen. Den sårade svär af alla krafter och i nästa ögonblick ger han upp andan. Låt oss gå härifrån, sire! —

— Tror du, att man har känt igen mig? —

— Inte än, Men det gör man ovillkorligen, om ni stannar här längre. —

— Lefve mässan! Lefve mässan! — skrek en folkmassa, som nu böljade fram från hallarna och spred sig uppåt rue de l'Arbre-Sec.

— Lefve hertigen af Guise! Lefve kardinalen! Lefve hertigen af Mayenne! — ljöd det från folkmassan utanför värdshuset, där man hade känt igen de båda lothringska prinsarna.

Hyllningsropen skuro i kungens öron och han rynkade pannan.

— De där ropen äro ett bevis på att hvar och en befinner sig på sin rätta plats och äfven bör stanna där — herrarna af Guise på gatan och ni i Louvren. Vänd om till Louvren sire, vänd om till Louvren! —

— Kommer du med, Chicot? —

— Nej, nej — du behöfver mig inte, min son, du har goda försvarare ändå. Framåt marsch, Quélus! Framåt marsch, Maugiron! Jag vill se skådespelet till slut. Jag finner det märkvärdigt åtminstone, om det också inte är roligt. —

— Hvart går du?

— Jag skall gå och skrifva mitt namn på alla listor jag kan komma öfver — jag vill, att det i morgon skall finnas ett tusental autografer af min hand här i Paris. Nu äro vi vid kajen och här skiljas vi, min son? Gå du åt höger, så går jag åt vänster — jag har brådt att komma till Saint-Méry, där skall finnas en utmärkt predikant. —

— Hvad är det för larm därborta, och hvarför springa alla människor bortåt bron? — frågade kungen hastigt.

Chicot höjde sig på tåspetsarna, för att se efter, men han kunde omöjligt urskilja något annat än en skrikande, hojtande och knuffande folkhop, som tycktes bära någon eller något i triumf.

Nu kom folkhopen ut på en mera fri plats, den spreds åt båda sidor och plötsligt uppenbarade sig den, som tycktes vara hufvudpersonen i det stojande uppträdet, så godt som midt framför kungen.

Det var en man som red på en åsna. Mannen talade och gestikulerade och åsnan bräkte.

— För böfveln! — utbrast Chicot så snart han blef varse den gestikulerande åsneryttaren. — Jag sade nyss, att jag skulle gå och höra en beryktad predikant i Saint Méry, men nu har jag lust att höra en stund på den här. —

— En predikant på åsna? — sade Quélus.

— Hvarför inte, min son? —

— Han ser snarare ut som en Silenus, — sade Maugiron.

— Hvilkendera är predikanten? — sade Henri. — De skrika ju båda på samma gång. —

— Den undre är den vältaligaste, — sade Chicot, — men den öfre talar bättre franska. Hör väl på, Henri! —

— Tyst! — skreks det från alla håll, — tyst! —

— Tyst — dundrade Chicot med en röst, som hördes öfver alla de andra.

Allmän tystnad. Man samlades omkring munken och åsnan, och munken började orera:

— Mina bröder! — sade han. — Paris är en härlig stad. Paris är Frankrikes stolthet och parisarna ä’ ett genialiskt folk. Det står till och med i visan: —

Och munken började sjunga med full hals:

— Bevars, hvad allting är rart i Paris! —

Men nu instämde åsnan med ett så högljudt bräkande, att hon öfverröstade munkens sång.

Folkmassan brast i skratt.

— Tyst, hör du Panurge, tyst bara! — skrek munken. — Du skall nog få tala efteråt, men först är det min tur. —

Bräkandet upphörde.

— Mina bröder! — började munken på nytt. — Jorden är en jämmerdal, och människan har oftast intet annat än tårar att läska sig med. —

— Han är ju dödfull, — sade kungen.

— Hm! Hm! — sade Chicot.

— Jag själf, sådan ni här ser mig, — fortsatte munken, — jag kommer nu tillbaka från landsflykten, alldeles som hebreerna. Under åtta dagars tid ha vi lefvat uteslutande på allmosor, Panurge och jag. —

— Hvem är Panurge? — frågade kungen.

— Antagligen priorn i hans kloster, — sade Chicot. — Låt oss höra mer, jag känner mig verkligen rörd af hans tal. —

— Och hvem har jag att tacka för det, mina bröder? Herodes, förstås! Ni vet hvem jag menar! —

— Det vet du också, min son Henri, — sade Chicot — jag har talat om det för dig. —

— Slyngel! —

— Hvem talar du till? Menar du mig, munken eller åsnan? —

— Alla tre! —

— Mina bröder! — forsatte munken. — Ni se denna åsna, som jag älskar som vore det mitt lilla lamm! Hon skulle kunna säga er, att vi ha färdats hit på tre dagar från Villeneuve-le-Roi, för att närvara vid den stora festligheten i kväll, och fastän vi ha kommit med tom börs och torra strupar, så klaga vi inte ändå! Vi ha således kommit — ja, och vi äro komna för att se hvad som försiggår här. Och det se vi, men vi begripa ingenting alls. Hvad är det som har händt? Har man afsatt Herodes? Har man låtit broder Henri gå i kloster? —

— Jag skulle ha lust att slå det där stora vinfatet sönder och samman, — sade Quélus. — Hvad säger du om det, Maugiron? —

— Bli inte ond för så litet, Quélus! — sade Chicot. — Tro mig du, Henri, om man inte gör dig någonting värre än det, så har du ingenting att klaga öfver. Eller hvad säger du, Panurge? —

När åsnan hörde sitt namn, spetsade hon öronen och började bräka af alla krafter.

— Seså, Panurge, min lilla Panurge, har du ondt i magen? — Mina bröder, — tillade munken, — jag gick ut från Paris med två kamrater i mitt följe — det var min åsna Panurge och kungens hofnarr Chicot. Mina bröder! Kan ni säga mig, hvad som har blifvit af min vän Chicot? —

Chicot gjorde en missbelåten grimas.

— Aha! Är han en af dina vänner? — sade kungen.

Quélus och Maugiron brusto i skratt.

— Det var en vacker vän du har, — fortsatte Henri, — och så högst respektabel sedan! Hvad heter han? —

— Gorenflot, min käre Henri! Du minns väl — den käre broder Gorenflot, som herr Morvilliers talade om. —

— Den som höll en upprorspredikan i Sainte-Geneviève? —

— Just densamme. —

— Honom skall jag låta hänga! —

— Omöjligt!

— Och hvarför det? —

— Han här ingen hals! —

Gorenflot och hans åsna skräna på gatorna i Paris.

— Mina bröder! — fortfor Gorenflot, — här se ni en verklig. martyr! Det är min sak man försvarar i denna stund, mina bröder, eller rättare sagdt alla goda katolikers. Ni vet inte huru det står till i landsorten, hur hugenotterna regera! Vi blefvo tvungna att slå ihjäl en af dem i Lyon, för att han predikade uppror. Så länge det finns en enda hugenott i hela Frankrike, så kunna goda själar inte ha ett ögonblicks lugn. Låt oss därför utrota allt hvad hugenotter heter! Till vapen, mina bröder till vapen!

Och flera röster upprepade: — Till vapen! —

— Guds död! — utbrast kungen, — den där gaphalsen får lof att tystas, annars ställer han till en ny Bartolomeinatt åt oss! —

— Vänta litet! — sade Chicot.

Han tog käppen från Quélus, sträckte den bakom munkens rygg och gaf honom ett duktigt slag öfver baken.

— Hjälp, hjälp! Mord, mord! — skrek munken af alla krafter.

— Nej, men se, är det du? — sade Chicot och stack fram sitt hufvud under munkens arm. — Hvad är det åt dig, din skälm? —

— Hjälp, hjälp, herr Chicot! — skrek Gorenflot himmelshögt. — Den sanna trons fiender vilja mörda mig! Men om jag också skall dö, så skall jag ropa till det sista: Till bålet med hugenotterna! Till bålet med kättaren från Béarn! —

— Vill du tiga, ditt nöt! —

— Och åt helvetet med alla gaskognare! — tillade munken.

I samma ögonblick fick munken ett nytt slag öfver ryggen, denna gång af en gröfre käpp, och nu uppgaf han ett tjut af verklig smärta.

Chicot såg sig förvånad omkring efter gärningsmannen, men han kunde icke få syn på någonting mer än käppen. Slaget hade tilldelats af en man, som försvann i trängseln strax därefter.

— Hvem tusan kunde det vara, som uppträdde som vår hämnare? Det har jag lust att försöka ta reda på. —

Han rusade efter mannen med käppen, som skyndsamt smög sig bort längs kajen, åtföljd af en enda ledsagare,