Diana (1904)/Del 2/Kapitel 03
| ← Grefve Bussys aftonpromenad |
|
Chicot uppträder återigen som kung af Frankrike → |
III.
D'ÉPERNON FÅR SIN JACKA SÖNDERRIFVEN OCH SCHOMBERG BLIR FÄRGAD BLÅ.
Under det att mäster La Hurière samlade namnteckningar på sina listor, medan Chicot inhyste Gorenflot på Corne-d'Abondance och Bussy fick nytt lif i den lilla trädgården, så full af blomsterdoft, af fågelsång och kärlek, hade kung Henri återvändt till Louvren, åtföljd af Maugiron och Quélus. Kungen var dyster efter allt hvad han hade hört och sett på stadens gator, han var uppretad öfver de tal, han hade hört i kyrkorna och ursinnig öfver de hemlighetsfulla vördnadsbetygelser, som han hade sett ägnas hertigen af Anjou, hvilken tätt framför honom hade passerat rue Saint-Honoré i sällskap med hertigen af Guise och herr de Mayenne samt åtföljd af en mängd adelsmän, som tycktes stå under något slags befäl af öfverhofjägmästaren herr de Monsoreau.
Kungen hade, som vanligt, gått ut tillsammans med sina fyra gunstlingar. Men de hade ej hunnit långt, förrän Schomberg och d'Épernon, tröttnande på kungens mulna uppsyn och längtande efter de lustiga äfventyr, som de med säkerhet kunde vänta sig i det myllrande vimlet, begagnade sig af första tillfälle att försvinna vid hörnet af en tvärgata.
De båda desertörerna hade icke gått hundra steg förrän de hade funnit hvad de sökte. D'Épernon hade bakifrån stuckit sin käpp mellan benen på en springande borgare, som i följd däraf föll framstupa under en ström af svordomar, och Schomberg hade lyft hufvudbonaden af en kvinna, som han trodde vara gammal och ful, men som tvärtom var ung och vacker.
De äfventyrslystna unga adelsmännen hade emellertid ej valt rätta ögonblicket för sitt skämt med de goda parisarna, som vanligen voro så tåliga. På hufvudstadens gator sjöd denna afton den feberaktiga upprorslust, som emellanåt helt plötsligt uppträder inom hufvudstädernas hank och stör. Den omkullslagne borgaren hade rest sig skrikaride: — Ned med kättarna! — och kvinnan skrek: — Ned med kungens smekungar! — hvilket var bra mycket värre. Och hennes man — en färgare — tussade sina lärlingar mot Schomberg.
Schomberg var tapper, han stod kvar, svarade i hög ton och förde handen till värjan. —
D'Épernon var försiktig — han tog till benen.
Henri hade icke synnerligen fäst sig vid att de båda gunstlingarna saknades. Han visste, att de brukade lätt dra sig ur spelet, om de också råkade illa ut — den ene tack vare sina flinka ben, den andre tack vare sin kraftiga arm. Och därför gjorde han helt lugnt sin tur genom staden och återvände sedan till Louvren.
Då han kom in i sitt kabinett, satte han sig i sin stora fåtölj. Han var vid ovanligt retligt lynne och sökte efter förevändning att ge luft åt sin harm.
Maugiron lekte med kungens stora hund Narcisse.
Quélus låg bekvämt utsträckt på en kudde med ansiktet stödt mot händerna och betraktade den vredgade monarken.
— Det går, det går, — mumlade kungen. — Deras sammansvärjning går framåt med rask fart. Än slingrar den som en orm, än gör den språng som en tiger och framåt går det!
— Men det existerar komplotter i alla kungariken, sire! — sade Quélus. Hvad skulle eljest kungarnes söner, bröder och kusiner ta sig för?
— Tyst, Quélus, det där förstår du inte!
Quélus vände sig på sin kudde, så att han helt aktningslöst vände ryggen åt kungen.
— Har jag rätt eller orätt, Maugiron? — frågade Henri. — Bör man vyssja mig till ro med plattheter och allmänna talesätt? —
— Så visa, att ers majestät är en stor regent! — sade Maugiron, som i alla afseenden alltid hyste samma åsikter som Quélus. — Se på Narcisse! Han är ett ovanligt snällt djur — men om man drar honom i öronen, morrar han, och om man trampar honom på tårna, bits han.
— Just vackert att jämföra mig med min hund! — sade Henri.
— Det gör jag visst inte, sire! — sade Maugiron. — Jag sätter Narcisse högre, därför att han vet att försvara sig, men det vet inte ers majestät!
Och så vände äfven han ryggen åt kung Henri,
— Ensam och öfvergifven! — knotade kungen. -— Men det är rätt! Fortsätt på det sättet, mina vänner! Det är ju för er skull man förebrår mig, att jag misshushållar med statens medel! Öfverge mig, förfördela mig, skär halsen af mig! Jag är endast omgifven af bödlar. Ack, hvar har jag min Chicot?
— Det fattas bara, att han gråter efter sin narr, för att förolämpa oss! — sade Quélus.
— Det är ju helt naturligt! — inföll Maugiron. — Säg mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem du är! — tillade han oförsynt.
Henry rynkade ögonbrynen och hans stora svarta ögon blixtrade af vrede. Han gaf sina djärfva gunstlingar en genomborrande blick. Men detta vredesutbrott tycktes ha utmattat honom, ty han sjönk tillbaka i sin stol och började nervöst smeka de små hundarna i sin korg.
Nu hördes hastiga steg i rummet utanför och d'Épernon kom in utan barett och kappa och med jackan sönderrifven.
Quélus och Maugiron vände, sig om och Narcisse rusade skällande mot den inträdande, hvars dräkt han tydligen icke kände igen.
— Guds död! — utropade kungen. — Hvad har händt dig?
— Här ser ers majestät, huru man behandlar kungens vänner! — sade d'Épernon.
— Och hvem har behandlat dig så? — frågade kungen.
— Ert folk, sire — eller rättare sagdt hertigens! Man skrek: — Lefve Ligan! Lefve mässan! Lefve Guiserna! Lefve François! — Ja — lefve hela världen, men inte lefve kungen! —
— Hvad gjorde du dem för ondt? —
— Jag? Ingenting! Hvad skall en ensam man kunna göra folket för ondt? De kände igen att jag var en af kungens vänner — och det var alldeles nog. —
— Men Schomberg då? —
— Schomberg? —
— Ja, hvarför kom han dig inte till hjälp? Försökte han inte att försvara dig?
— Han hade nog att göra för egen räkning.
— Huru så!
— Jo, när jag såg honom sist, hade han fallit i händerna på en färgare, hvars hustru han hade tittat litet för nära på. Och den fördömde färgaren hade fem eller sex lärlingar till hjälp.
— Guds död! utropade kungen, och du har lämnat min stackars Schomberg i sticket! Han reste sig hastigt. Jag skall själf skynda honom till hjälp. Om också mina vänner öfverge mig, sade han med en hvass blick på Quélus och Maugiron, så skall ingen kunna säga, att jag har öfvergifvit dem.
— Tack, sire! sade en röst bakom Henri. Tack för er goda afsikt! Jag drog mig verkligen ur spelet på egen hand, men det var inte lätt.
— Å, det är Schombergs röst! ropade de andra i korus, Men hvar tusan håller du hus?
— Jag är ju här, för böfveln! Se ni mig inte? svarade rösten.
Från dunklet borta vid dörren syntes nu en skugga. närma sig — en underlig manlig figur.
— Är detta Schomberg? utropade kungen. Hvarifrån kommer du? Hvarför i all världen ser du så ut?
Och Schomberg visade sig vid närmare påseende vara från hufvud till fot genomdränkt med den grannaste blåa färg man någonsin kunde få se.
— De uslingarna! utbrast han. Jag undrar verkligen inte på, att alla människor sprungo efter mig.
— Men hur har det gått till? frågade Henri, Hur har du blifvit blå?
— De blötte mig i ett kar, de uslingarna! Jag trodde, att det var bara vatten i karet, men så var det indigo i stället!
— Nöjet har i alla fall stått dem dyrt, sade Quélus skrattande. Indigo är en dyrbar färg, och ditt bad kostar dem minst tjugu écus.
— Det går an för dig att skämta! Jag skulle just ha velat se dig i mitt ställe!
— Och du kunde inte få fatt i någon af dem?
— Jag lämnade min dolk kvarsittande i något lår, det är allt hvad jag vet. Alltsammans skedde på några sekunder — jag var tagen, upplyft, bortburen och nästan dränkt i det fördömda karet.
— Men hur kom du ifrån dem?
— Jag hade mod att begå en feghet, sire!
— Hvad då?
— Jag ropade: Lefve Ligan!
— Alldeles som jag måste -göra! Men mig tvingade de också att tillägga: Lefve hertigen af Anjou! förklarade d'Epernon.
— Det måste äfven jag, sade Schomberg och knöt ursinnigt sina händer. Och det var ändå inte allt.
— Hvad säger du, min stackars Schomberg? sade kung Henri. Tvingade de dig att ropa ännu mer?
— Nej, det gjorde de inte, och det var ju alldeles nog som det var! Men gissa hvem som gick förbi just då jag ropade: Lefve hertigen af Anjou! Bussy! Den fördömde Bussy! Och han hörde mitt lefverop för hans herre.
— Han märkte det kanske inte, sade Quélus.
— Det var minsann inte svårt att märka! Jag låg ju i ett färgkar med knifven på strupen ock gaf hals så mycket jag orkade.
— Och han kom dig inte till hjälp? Det hade ju varit hans plikt — adelsmän emellan.
— Å, han måtte ha haft annat i tankarna! Han nästan flög framåt, så lätt skyndade han förbi.
— Kanske han inte kände igen dig? sade Maugiron.
— Du pratar!
— Men om du redan var blå?
— Ja — det är ju sant! sade Schomberg.
— Då är han ursäktad, inföll kungen. Ty jag hade verkligen svårt att känna igen dig, jag också.
— Lika mycket, sade Schomberg, hos hvilken det tyska ursprunget tydligen icke förnekade sig, vi råkas väl någon gång på annat håll än på rue Coquillière, och jag sitter inte alltid i ett färgkar!
— Det är snarare husbonden än tjänaren jag vill åt, förklarade d'Epernon.
— Ja, ja! inföll Schomberg, jag skulle också gärna vilja tala ett ord med hertigen af Anjou, som dränker oss i åtlöje under väntan på att få rödja oss ur vägen med dolken.
— Och hans lof sjunges öfverallt på gatorna i kväll! Det hörde ni nog själf, sire, sade Quélus och Maugiron.
— Det är i själfva verket han som regerar i Paris för närvarande och alls inte kungen, förklarade d'Epernon. Försök att gå ut, sire, så skall ni få se, att man kanske inte respekterar er mer än oss.
— Vänta bara, broder Francois! mumlade kungen hotande.
— Hvad hjälper det att hota på afstånd? utbrast Schomberg. Ers majestät gör ändå aldrig någonting för att stäcka hertigens djärfhet. Men jag vill våga mitt hufvud på att han står i spetsen för någon sammansvärjning.
— Just detsamma sade jag till Maugiron och Quélus nyss innan ni kommo tillbaka. Men dessa herrar svarade med att höja på axlarna och vända mig ryggen.
— Det gjorde vi inte på grund af ers majestäts tro på komplotten, utan därför att ni ej har nog kraft att krossa den, sade Maugiron.
— Och nu vända vi oss åter till ers majestät, för att be er vara så nådig och frälsa både er själf och oss, ty vi stå eller falla med hvarandra. I morgon kommer hertigen af Guise till Louvren och begär, att ni skall utnämna chef för Ligan. Ni har lofvat att utnämna hertigen af Anjou och ni håller ert löfte. Som Ligans chef står hertig Francois i spetsen för hundratusen parisare, upphetsade efter den kommande nattens orgier — och sedan gör han med er hvad han vill.
— Och om jag nu fattar ett kraftigt beslut, kan jag då räkna på ert bistånd? frågade kung Henri.
— Ja, sire, svarade alla i korus.
— Jag utber mig endast så lång tid, att jag hinner sätta på mig hela kläder, sade d'Épernon.
— Gå in i min garderob och se till, att min kammartjänare ger dig hvad du behöfver, sade Henri.
— Och jag måste ha tid att ta ett bad, inföll Schomberg.
— Gör det i mitt badrum, Schomberg!
— Vi kunna således hoppas att förolämpningarna mot oss ej skola förbli obestraffade?
Henri — höjde sin hand för att bjuda tystnad, sänkte hufvudet mot bröstet och var för några sekunder fördjupad i tankar.
— Gå och hör efter om hertigen af Anjou har kommit tillbaka till Louvren, Quélus, sade han slutligen.
Quélus gick. D'Épernon och Schomberg afvaktade med de andra hans återkomst, ty de anade, att det nu verkligen gällde allvar och att viktiga händelser vore nära förestående.
— Ers majestät ämnar således skrida till handling? frågade Maugiron.
— Du skall få se! svarade kungen.
Nu kom Quélus tillbaka.
— Hertigen har ännu inte kommit igen, rapporterade han.
— Godt! Gå nu och gör er i ordning, d'Épernon och Schomberg! Quélus och Maugiron skola under tiden hålla vakt nere på siottsgården tills min bror kommer.
— Och då? frågade Quélus.
— Så snart han har kommit in i slottet, låta ni stänga alla portar! Gå nu!
— Bravo, sire! utbrast Quélus.
— Jag är här igen om tio minuter, sire, sade d'Épernon lifligt.
— Att skifta färg tar nog längre tid än så, klagade Schomberg, men det beror för öfrigt på färgens äkthet.
— Kom bara igen så fort som möjligt, svarade kungen.
— Och ers majestät stannar ensam här? frågade Maugiron.
— Nej, Maugiron, ensam är jag inte. Jag skall utbedja mig Guds beskydd öfver vårt företag.
— Ja, bed så varmt ni någonsin kan, sire! Ty jag är rädd att hela världen har gått i förbund med Lucifer för att bereda vårt fördärf, sade Quélus.
Han och Maugiron aflägsnade sig genom den ena dörren och de båda andra genom den motsatta.
Kungen var ensam och knäföll på sin bönpall.