Diana (1904)/Del 2/Kapitel 37
| ← Herr de Saint-Luc och hans grefvinna läxa upp Bussy |
|
Hertigen kommer på visit i det lilla huset vid des Tournelles → |
XXXVII.
HERR DE MONSOREAU TAR NYA FÖRSIKTIGHETSMÅTT.
Herr de Saint-Luc hade rätt, och Jeanne hade rätt. Efter en veckas förlopp hade Bussy insett det, och han gjorde sina vänner full rättvisa.
Att likna forntidens hjältar var nog någonting vackert och stort, och därmed förskaffade man sig ett berömdt namn inför eftervärlden, men sedan Bussy hade snärjts i kärlekens garn, tänkte han ej längre på Plutark. Han var vacker som en Alcibiades och han frågade ej längre efter det förflutna, han lefde uteslutande för det närvarande.
Diana var enkel och naturlig — hon öfverlämnade sig helt och hållet åt de båda instinkter, som misantropen Figaro tillerkänner kvinnosläktet: att älska och bedraga. Icke för en enda sekund fördjupade hon sig i filosofiska spekulationer rörande plikt och pliktuppfyllelse. Att älska Bussy var hennes logik, att icke tillhöra någon annan var hennes moral, att genombäfvas af de ljufvaste rysningar vid blotta beröringen af hans hand var hennes metafysik.
Fjorton dagar hade nu förflutit sedan herr de Monsoreau fick det ödesdigra värjstynget och patientens förbättring fortskred med hvarje dag. Han hade undsluppit sårfebern, tack vare behandlingen med kalla omslag, detta förträffliga läkemedel, som slumpen eller snarare försynen hade låtit Ambroise Paré upptäcka. Men herr de Monsoreau uppskakades plötsligt af en förskräcklig underrättelse — hertigen af Anjou hade anländt till Paris tillsammans med änkedrottningen och sina vänner.
Och det såg ut, som om grefven icke oroade sig utan skäl, ty redan dagen efter sin ankomst till Paris infann sig hertigen i herr de Monsoreaus hotell vid rue des Petits-Pères.
Nu är det ju ingen möjlighet att stänga sin dörr för en kunglig höghet, som visar ett så vänskapligt intresse för ens välbefinnande. Herr de Monsoreau tog således emot hertigen, och hertigen var idel solsken mot honom och i all synnerhet mot grefvinnan.
Så snart hertigen hade aflägsnat sig, ropade öfverhofjägmästaren på sin hustru, och trots alla doktor Rémys invändningar, gick han stödd på hennes arm, tre gånger rundt omkring sin fåtölj.
När denna rundtur var slut, satte han sig åter i fåtöljen. Han såg mycket belåten ut, och Diana antog, att döma efter hans småleende, att han hade någon illistig plan i sinnet.
Men detta tillhör huset Monsoreaus inrikes historia.
Vi återvända till hertigens af Anjou återkomst, som sammanfaller med den episka delen af vår berättelse.
Man kan ju tänka sig, att den dag, då François af Valois återvände till Louvren, icke skulle förflyta obemärkt.
Uppmärksamma betraktare iakttogo dels kungens stela och högdragna uppträdande, dels änkedrottningens likgiltiga min, och dels en viss underdånighet parad med oförskämdhet hos hertigen, hvars uppsyn tycktes säga: Hvad tusan kallar ni mig tillbaka för, om ni tar emot mig med sura miner?
Mottagningsceremonien förhöjdes dessutom af de vildt flammande ögonkast, som herrar Livarot, Ribeirac och d'Entragues slungade omkring sig. Bussy hade underrättat dem om sakernas ställning, och nu ville de visa sina blifvande motståndare, att om krig också hade blifvit förhindradt, så hade hindret i alla händelser icke kommit från dem.
Chicot gick den dagen oupphörligt ut och in, alldeles som Cesar dagen före slaget vid Pharsalus.
Men när mottagandet var öfver, gick allt så småningom tillbaka i de gamla lugna spåren.
Andra dagen efter mottagningsceremonien gjorde hertigen silt andra besök hos den sårade öfverhofjägmästaren.
Monsoreau var väl underrättad om minsta detalj från kung Henris möte med sin bror. Han hycklade nu den mest underdåniga tillgifvenhet för hertigen, för att underblåsa dennes fientliga sinnesstämning mot kungen.
Och herr de Monsoreaus förbättring tycktes verkligen skrida framåt med jättesteg, ty då hertigen hade gått, tog grefven ånyo sin hustrus arm, och denna gång gjorde han på detta sätt en tur rundt omkring hela rummet.
Därefter satte han sig med ännu mera belåten uppsyn än dagen förut.
På kvällen kom Bussy. Diana meddelade honom, att herr de Monsoreau med all säkerhet hade någonting i sinnet.
En liten stund därefter voro Monsoreau och Bussy ensamma.
— Det sjuder inom mig, när jag tänker på, att den lismande hertigen är min dödsfiende, sade Monsoreau. Ty det var han som ville låta mörda mig genom herr de Saint-Luc!
— Mörda kan ju aldrig vara rätta ordet! sade Bussy. Herr de Saint-Luc är en gentleman, och ni har ju själf medgifvit, att ni utmanade honom och var den som först drog blankt, samt att ni fick er blessyr i ärlig tvekamp.
— Må så vara! Men det var i alla fall hertigens ingifvelse han lydde.
— Jag känner hertigen, herr grefve, sade Bussy, och jag känner framförallt herr de Saint-Luc. Och jag kan försäkra er, att herr de Saint-Luc är helt och hållet kungens man och alls inte hertigens. Hade ni fått er blessyr af d'Antraguet, Livarot eller Ribeirac, så vore det en helt annan sak! Men nu …
— Ni känner inte till Frankrikes historia så väl som jag, min käre Bussy, sade Monsoreau hårdnackadt.
Bussy skulle ha kunnat svara, att om han icke var så väl bevandrad i Frankrikes historia, så kände han så mycket bättre till provinsen Anjous, i all synnerhet rörande den del af provinsen, där Méridor var beläget.
Slutligen blef Monsoreau så rask, att han kunde gå ett slag i trädgården.
— Det gick förträffligt, förklarade han, då han åter kom in. I afton flytta vi.
— Hvarför det? frågade Rémy. Tycker ni inte, att luften här är tillräckligt frisk eller saknar ni omväxling?
— Tvärtom! förklarade öfverhofjägmästaren, jag har alldeles för mycket omväxling. Hertigen af Anjou tröttar mig med sina oupphörliga visiter. Han har ju alltid med sig en svit af minst trettio man, och klingandet af deras sporrar gör mig ohyggligt nervös.
— Och hvart flyttar ni, herr grefve?
— Jag har befallt, att min lilla bostad vid des Tournelles skulle ställas i ordning.
Bussy och Diana — ty Bussy var där oupphörligt — utbytte en blick full af kärleksrika minnen.
— Hvad säger grefven? Det där lilla hybblet! utbrast Rémy obetänksamt.
— Å — känner ni till det förut? frågade Monsoreau.
— Hvem känner inte till de hus, som ägas af Frankrikes öfverhofjägmästare, svarade den unge doktorn, i all synnerhet när man har bott i grannskapet?
Men det syntes på Monsoreaus min, att hans misstänksamhet var väckt.
— Jag flyttar dit, förklarade han, och där kommer jag att få det mycket bra. Där kan man på sin höjd ta emot fyra personer om sänder. Och huset liknar i viss mån en fästning, ty från fönstren ser man alla, som komma på trehundra stegs afstånd.
— Och hvad är det för fördel med det? frågade Rémy.
— Man kan undvika att träffa dem, som man vill slippa, sade Monsoreau, i synnerhet om man är frisk och kan röra sig hur som helst.
Bussy bet sig hårdt i läpparna. Han fruktade, att det skulle komma en tid, då Monsoreau äfven skulle undvika honom.
Diana drog en djup suck.
Hon tänkte på att hon hade sett Bussy ligga sårad och blödande i det lilla huset vid des Tournelles.
Rémy hade tydligen varit försänkt i djup eftertanke. Och nu sade han:
— Det är omöjligt för grefven att flytta dit.
— Och hvarför det, om jag får fråga, herr doktor?
— Därför att Frankrikes öfverhofjägmästare har skyldighet att representera — han måste ha talrik betjäning och ekipage. Han kan gärna bygga ett palats åt sina hundar, det skall ingen förundra sig öfver — men själf kan han omöjligt bo i en hundkoja.
— Hm! sade herr de Monsoreau i en ton, som utvisade, att han gaf den unge kirurgen rätt.
— Och dessutom skall jag säga herr grefven — ty jag förstår mig på själslidanden såväl som på de kroppsliga — att det alls inte är för sin egen skull som grefven vill flytta.
— Nå, hvarför skulle det då vara?
— För grefvinnans! Men kan ni då inte låta henne flytta ensam?
— Skulle jag skicka henne ifrån mig? utbrast Monsoreau och betraktade Diana med en blick, som snarare uttryckte vrede än kärlek.
— Nå, så tag då afsked från er syssla som öfverhofjägmästare! Jag tror verkligen, att det vore ganska förnuftigt, herr grefve! Ty antingen måste ni sköta er tjänst eller försumma den. Försummar ni den, så blir kungen missnöjd — och sköter ni den, så …
— Jag skall göra allt som behöfs, förklarade Monsoreau och bet ihop tänderna af harm, men jag skiljer mig inte från grefvinnan.
I detsamma hördes hästtramp och ett lifligt sorl af röster nedifrån gården.
— Det är väl hertigen igen! mumlade Monsoreau, skälfvande af vrede.
— Alldeles! förklarade Rémy, som hade gått fram till fönstret.
Furstar ha nu en gång för alla det privilegiet att kunna gå in oanmälda, och inom ett par sekunder steg François af Anjou öfver tröskeln.
Monsoreau gaf noga akt på honom. Han såg, att hertigens första ögonkast gällde Diana.
Men det skulle bli ännu värre; Hertigen medförde nämligen en dyrbar present till Diana — ett af den tidens konstnärliga mästerstycken, hvars förfärdigande hade tagit tre eller fyra års tåligt och ihärdigt arbete. Oaktadt denna långsamma arbetsmetod voro mästerstycken likväl mindre sällsynta då än nu.
Den dyrbara gåfvan utgjordes af en dolk med handtag af ciseleradt guld. Handtaget var inrättadt till luktflaska och på själfva bladet var ingraveradt ett jaktstycke — hästar, hundar, jägare, villebråd, träd och skyar voro anbringade i ett harmoniskt virrvarr, som länge fängslade betraktarens uppmärksamhet.
— Låt mig se! sade Monsoreau ifrigt. Han fruktade, att en biljett kunde vara instucken i handtaget.
Men hertigen lugnade honom genast därigenom att han visade, huru dolkens båda delar kunde skiljas.
— Ni, som är jägare, bör kunna uppskatta bladet, men handtaget lämpar sig bättre för grefvinnan, förklarade hertigen. Å, se goddag, herr de Bussy! Ni är således god vän med Monsoreau nu för tiden?
Diana rodnade.
Men Bussy behöll sin själfbehärskning.
— Ers höghet har antagligen glömt, att jag i morse fick i uppdrag att fråga efter herr de Monsoreaus befinnande, sade han. Och jag har, som alltid, åtlydt ers höghets befallning.
— Det var verkligen så, förklarade hertigen, hvarefter han satte sig bredvid Diana och började ett lågmäldt samtal med henne. Men efter några sekunder reste han sig upp.
— Ni har en ohyggligt hög temperatur i ert sjukrum, grefve de Monsoreau! Också ser grefvinnan ut som om hon är nära att kväfvas! Vill ni ta min arm och göra en tur i trädgården, madame?
Den äkta mannen och älskaren utbytte förargade blickar.
Diana steg upp och tog hertigens arm.
— Vill ni ledsaga mig? sade Monsoreau till Bussy.
Och Monsoreau följde sin hustru tätt i spåren.
— Ni går ju riktigt bra nu? sade hertigen till honom.
— Ja, ers höghet! Jag hoppas snart vara så rask, att jag kan följa min hustru öfverallt.
— Det är ju förträffligt! Men nu bör ni inte öfveranstränga er.
Monsoreau kände att hertigens förmaning måste efterkommas.
Han satte sig på en plats, där han ej kunde förlora de promenerande ur sikte.
— Det vore bra vänligt af er, om ni ville ledsaga grefvinnan till min lilla bostad vid des Tournelles, sade Monsoreau till Bussy, jag skulle verkligen hellre veta henne där än här. Jag lyckades rädda henne ur den där gamens klor vid Méridor, och jag ämnar inte låta honom gripa henne i Paris.
— Det går inte, sade Rémy till Bussy, det kan ni inte åtaga er, herr grefve.
— Och hvarför inte? frågade Monsoreau.
— Därför att ni står i hertigens tjänst, och hertigen skulle aldrig förlåta, om ni hjälpte till att spela honom ett sådant spratt!
— Hvad rör det mig? var Bussy nära att utbrista, men han hejdades lyckligtvis genom en betydelsefull blick från Rémy.
Monsoreau försjönk i tankar.
— Rémy har rätt, sade han, jag bör inte anmoda er om att göra mig denna tjänst. Jag skall själf ledsaga henne dit — jag antar, att jag kan vara i stånd att företaga flyttningen antingen i morgon eller öfvermorgon.
— Det är en dårskap! sade Bussy. Ni kommer att förlora er syssla.
— Mycket möjligt, svarade Monsoreau, men jag skall åtminstone få behålla min hustru.
Han rynkade ögonbrynen med så beslutsam uppsyn, att Bussy drog en djup suck.
Grefve de Monsoreau förde redan samma kväll sin hustru till det lilla huset vid des Tournelles, som våra läsare redan känna till.
Rémy hjälpte konvalescenten att installera sig där så komfortabelt som möjligt.
I sin trofasta hängifvenhet för Bussy förstod han mycket väl, att denne nu skulle komma att behöfva honom bättre än någonsin, för att värna sin hotade kärlekslycka, och därför närmade han sig Gertrude på nytt. Den kraftiga flickan svarade honom först med hugg och slag, men slutade med att förlåta honom.
Diana tog sitt forna rum i besittning — rummet med porträttet och de broderade sängomhängena.
Detta rum var endast genom en liten korridor skildt från herr de Monsoreaus.
Bussy slet sitt hår i förtviflan.
Saint-Luc försökte trösta honom med att repstegsfabrikationen nu hade nått en höjdpunkt af dittills oanad förträfflighet. Med en repstege till sitt förfogande kunde man godt umbära allt hvad trappor hette.
Herr de Monsoreau gnuggade händerna af förnöjelse vid tanken på den harm, som hertigen skulle erfara.