Diana (1904)/Del 2/Kapitel 45

←  Kristi Lekamens fest

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Processionen

Kungens underskrift  →

XLV.
PROCESSIONEN.

Så snart festmåltiden var öfver, gick kungen in till sig med Chicot, för att ikläda sig botgöringsdräkten. Efter ett par minuter kom han ut igen med nakna fötter. Hela hofvet hade under tiden gjort samma toalett.

Vädret var härligt och vägen beströdd med blommor. Det talades om att man hade gjort underverk för att pryda alla altaren så praktfullt som möjligt. I synnerhet skulle det altare, som munkarna i Sainte-Geneviève hade rest i kapellets krypta, vara det härligaste man någonsin hade sett.

En tallös människomassa stod utmed de gator, som kungen skulle passera under vägen till de fyra stora klostren — Jakobinerklostret, Karmeliterklostret, Kapucinerklostret och Sainte-Geneviève.

Processionen öppnades af prästerskapet från Saint-Germain-l'Auxerrois. Ärkebiskopen af Paris bar den heliga hostian. Mellan prästerna och biskopen gingo korgossar baklänges, svängande sina rökelsekar, och unga flickor, som strödde rosenblad på vägen.

Efter ärkebiskopen kom kungen barfota och i munkkåpa, som vi förut ha beskrifvit, åtföljd af sina fyra gunstlingar, kostymerade på samma sätt.

Så kom hertigen af Anjou, men i sin vanliga hofdräkt. Han följdes af alla sina hofmän från Anjou, som jämte kungens hela hof och rikets högste ämbetsmän bildade eftertruppen i den festliga processionen, hvars afslutning utgjordes af borgare och arbetsfolk.

Klockan var redan öfver ett, då processionen lämnade Louvren.

Crillon ville åtfölja hans majestät med sitt garde, men Henri gaf honom en vink att stanna kvar på sin post vid slottet.

Först vid sextiden voro besöken i de tre första klostren öfverståndna, och man började nalkas den utsirade, hvälfda ingången till den gamla klosterstiftelsen Sainte-Geneviève, hvars brödraskap med priorn i spetsen väntade vid ingången för att ta emot hans majestät.

Efter besöket i kapucinerklostret, som var det tredje i ordningen, hade hertigen af Anjou känt sig alldeles maktlös af trötthet. Han hade därför bedt kung Henri om tillstånd att få lämna processionen och återvända till sitt hotell, i det han framhöll, att han hade varit i rörelse sedan tidigt på morgonen. Kungen beviljade hans anhållan genom en bifallande vink.

Hertigens alla adelsmän lämnade processionen på samma gång som han. Det såg ut som om de ville tydligt framhålla, att det var honom de följde och inte hans majestät.

Den egentliga anledningen var väl emellertid att de tre, som skulle slåss dagen därpå, icke ville uttrötta sig allt för mycket.

“Här är jag, vördige fader!”

Vid ingången till klostret afskedade kungen äfven sina gunstlingar.

Herrar Quélus, Maugiron, Schomberg och d'Epernon kunde ju behöfva hvila lika väl som deras motståndare.

Ärkebiskopen, som hade varit i tjänstgöring hela dagen och lika litet som de öfriga prästerna hade intagit någon föda, var nära att digna af trötthet. Kung Henri kände medlidande för de vördnadsvärda martyrerna och upplöste därför hela processionen vid ankomsten till Sainte-Geneviève.

Därefter vände han sig till den högvördige priorn och sade under hättan med sin vanliga näston:

— Här är jag, vördige fader! Jag kommer som en ovärdig syndare och söker hvila i klostrets stilla enslighet.

Priorn bugade sig.

Och nu vände sig kungen till dem, som hade följt honom under dagens lopp.

— Jag tackar er, mina herrar, sade han. Gån i frid!

Alla bugade sig vördnadsfullt, och den kunglige botgöraren gick långsamt uppför klostertrappan, under det han oupphörligt slog sig för sitt bröst.

Så snart han hade stigit öfver tröskeln, stängdes porten efter honom.

Kung Henri var så djupt försänkt i ruelse, att han icke tycktes fästa sig vid denna omständighet, som ju för öfrigt icke behöfde väcka någon synnerlig uppmärksamhet, då han hade afskedat hela sitt följe.

— Vi skola först och främst ledsaga ers majestät ned i kryptan, förklarade priorn. Vi ha prydt dess altare efter bästa förmåga till ära för himmelens och jordens herre.

Kungen svarade endast med att jakande böja på hufvudet, hvarefter han följde priorn, som gick förut.

Men sedan han hade passerat den dunkla gången, där en rad munkar stod orörlig på hvardera sidan, och så snart han hade vikit om hörnet bortåt kapellet, kastades tjugu munkhättor hastigt tillbaka från sina bärares ansikten, och man såg lika många ögonpar glimma af stolthet och segerglädje i skymningen.

Det var sannerligen inga fega och lättjefulla munktyper, som hade varit dolda under dessa kapuschonger! Tjocka mustascher och djupa ärr präglade dessa ansikten, som vittnade om styrka och viljekraft.

Bredvid den som bar det djupaste och mest välbekanta ärret — den stoltaste gestalter af alla — stod en kvinna insvept i munkkåpa. Hon lyfte med en triumferande åtbörd upp en guldsax, som var fästad vid hennes gördel med en kedja, och ropade i extas:

— Å, mina bröder! Så ha vi nu ändtligen Henri af Valois i våra händer.

— Ja, det ser verkligen så ut, min syster! svarade hertigen af Guise.

— Det är för tidigt att triumfera ännu, mumlade kardinalen.

— Huru så?

— Ha vi borgaresoldater nog att kunna hålla Crillon och hans garde i schack?

— Vi ha det som är ännu bättre, förklarade hertigen af Mayenne. Och tro mig — här behöfver inte lossas ett enda skott.

— Å, det vore ledsamt! utbrast hertiginnan af Montpensier. Jag skulle bra gärna ha sett, att det hade uppstått ett litet tumult.

— Jag beklagar dig, syster, men jag fruktar, att du måste afstå från det nöjet. När kungen ser att han är fången, skriker han naturligtvis på hjälp, men ingen besvarar hans rop. Sedan skola vi genom öfvertalning eller våld, men utan att själfva synas, förmå honom att underskrifva tronafsägelsen. Nyheten att kungen har nedlagt regeringen skall genast kringspridas i staden, och detta skall genast stämma borgare och soldater till vår förmån.

Och sedan skall jag klippa tonsur på honom.

— Planen är väl uttänkt och kan inte misslyckas, förklarade hertiginnan.

— Men vi gå för våldsamt tillväga, invände kardinalen af Guise och skakade på hufvudet.

— Kungen vägrar naturligtvis att underskrifva tronafsägelsen, sade hertig Henri. Han är tapper och föredrar antagligen att dö.

— Nå, så låt honom dö! utropade hertigen af Mayenne och hertiginnan på en gång.

— Nej! sade hertigen af Guise med fast stämma, nej, säger jag er! Jag skall gärna bestiga Frankrikes tron efter en kung, som själf har afsagt sig regeringen och som är allmänt föraktad, men jag vill icke träda i stället för en, som har blifvit mördad och därför allmänt beklagas. Och dessutom ha vi förgätit, att om Kung Henri blir dödad, skall hertigen af Anjou göra anspråk på kronan.

— Må han komma med sina anspråk — gärna för oss! utbrast de Mayenne. Vår bror kardinalen har förutsett äfven detta. Hertigen af Anjou är inbegripen i sin brors tronafsägelse. Ty hertigen af Anjou har stått i förbindelse med hugenotterna och är därför ovärdig att regera Frankrike.

— Med hugenotterna? Är du säker på det?

— Ja visst! Kungen af Navarra var ju den som hjälpte honom att fly från Louvren!

— Aha! Mycket riktigt!

— Ja, allt detta har jag förutsett, sade kardinalen. Men det skulle ju kunna hända, att franska gardet med våld tvingar sig in i klostret, för att öfvertyga sig om att tronafsägelsen verkligen har ägt rum. Crillon är inte att leka med, och det skulle kunna falla honom in att säga till kungen: Här är fara för lifvet, må så vara! Men låt oss först och främst rädda äran!

— Det där är en sak som angår generalen, förklarade herr de Mayenne, och han har nog vidtagit sina försiktighetsmått. Vi ha åttio adelsmän här, och kunna således rätt länge uthärda en belägring, i synnerhet som jag äfven har låtit utdela vapen åt hundra munkar. Vi ha dessutom den fördelen att kunna fly med vårt byte genom den underjordiska gången, ifall vi skulle dra det kortaste strået.

— Och hvad har hertigen af Anjou för sig?

— Han har, nu som alltid, sviktat i farans stund. Hertigen af Anjou har begifvit sig hem till sitt hotell och sitter förmodligen darrande mellan Bussy och Monsoreau och väntar på bud från oss.

— Men det är väl här han borde vara, och inte hemma hos sig.

— Däri anser jag att ni bedrar er, min bror, förklarade kardinalen. Folket och adeln skulle därigenom lätt ha kommit på den tanken, att vi hade planlagt ett attentat mot hela den kungliga familjen. Och, som vi nyss sade, vi måste omsorgsfullt undvika allt sken af att vilja usurpera Henri III:s tron. Att ärfva den är en helt annan sak. Om vi låta hertigen af Anjou ha sin frihet och likaså änkedrottningen, så bli vi välsignade af alla och beundrade af våra anhängare, och ingen skall kunna anmärka det ringaste på oss. I motsatt fall få vi Bussy och ett hundratal andra farliga kämpar emot oss.

— Bah! Bussy skall duellera med kungens smekungar i morgon.

— Nå, då slår han ihjäl dem, och det vore inte illa. Sedan blir han naturligtvis en af de våra. Jag skall ställa honom i spetsen för en armé och skicka honom till Italien, där krig nog bryter ut med första. Herr de Bussy är en öfverlägsen personlighet, och jag hyser den största aktning för honom, förklarade hertigen af Guise.

— Och till bevis på att jag högaktar honom minst lika mycket, sade hertiginnan, vill jag bara säga er, att om jag blir änka, så gifter jag mig med honom!

— Å, min syster! utbrast herr de Mayenne.

— Det har funnits förnämligare damer än jag, som ha gjort mer än så för honom, förklarade hertiginnan, och på den tiden var han ändå inte armébefälhafvare.

— Nå, det där få vi tala om sedan, sade herr de Mayenne. Låt oss nu fortsätta vårt värf!

— Hvem är hos kungen? frågade hertigen af Guise.

— Priorn och broder Gorenflot, tror jag, svarade kardinalen. Det var bäst att han först såg bekanta ansikten omkring sig, eljest kunde han ha blifvit skrämd i förtid.

— Ja, sade herr de Mayenne, låt oss njuta af konspirationens frukter, men utan att plocka dem själfva!

— Jag undrar om de ha fört honom till cellen ännu? sade madame de Monpensier, som med brinnande otålighet afvaktade det ögonblick, då hon skulle få använda saxen på kung Henris hjässa.

— Nej, nej! Han måste ju först beskåda det stora altaret i kryptan och falla på knä inför de heliga relikerna.

— Men sedan?

— Sedan skall priorn hålla ett kort tal till honom om denna världens fåfänglighet, hvarefter broder Gorenflot — ni vet ju, densamma som höll det glänsande talet vid Ligans nattliga sammanträde? …

— Ja — ja visst!

— Denne broder Gorenflot skall försöka att bibringa honom den öfverbevisning, som vi inte vilja påtvinga honom med våld.

— Och den blir på detta sätt värd oändligt mycket mer, sade hertig Henri tankfullt.

— Bah! Henri af Valois är vidskeplig och svag, inföll Mayenne. Jag är öfvertygad om, att han afsäger sig tronen af fruktan för helvetets pina.

— Men jag är inte fullt så säker därom som du, förklarade hertigen af Guise. Vi ha likväl bränt våra skepp, numera är ingen återgång möjlig. Om både priorns försök och Gorenflots tal skulle bli utan verkan, så måste vi tillgripa det yttersta medlet, nämligen att skrämma honom.

— Och sedan får jag ändtligen klippa tonsur på kusin Valois! utbrast hertiginnan, som ständigt kom tillbaka till sin favorittanke.

Nu begynte en liten klocka att ringa under de skumma hvalfven.

— Det är tecknet till att kungen beger sig ned i kryptan, sade hertigen af Guise. Seså, min bror af Mayenne, kalla nu hit edra vänner och låt oss bli munkar igen.

Kapuschongerna drogos åter omsorgsfullt ned öfver alla dessa djärfva ansikten och dolde de blixtrande ögonen och de förrädiska ärren. Och med de tre bröderna i spetsen vandrade hela skaran af munkar mot nedgången till kryptan.