Diana (1904)/Del 2/Kapitel 52
| ← Chicot begriper hvarför d'Épernons stöflar äro blodiga |
|
Bussys vapenbröder → |
LII.
PÅ MORGONEN FÖRE DUELLEN.
En strålande vacker dag grydde öfver Paris. Ingen af stadens borgare hade kännedom om hvad som skulle hända, men alla rojalistiska adelsmän och äfven de som tillhörde Guisernas parti — de sistnämnda ännu som förlamade efter sammansvärjningens misslyckande — afvaktade med spänning stridens utgång och vidtogo förberedelser för att vederbörligen lyckönska segervinnaren.
Som vi sågo af det förra kapitlet, hade kungen icke sofvit på hela natten, han kunde ej annat än gråta och bedja. Men då han i grund och botten var en tapper och erfaren stridsman, i synnerhet då det gällde dueller, gick han vid tretiden ut med Chicot för att göra sina gunstlingar den enda tjänst, som det stod i hans makt att bevisa dem.
Han gick att undersöka terrängen, där striden skulle stå.
En ganska märklig handling, som likväl blef föga uppmärksammad.
Kung Henri klädde sig i en mörk dräkt, svepte in sig i en stor kappa och gick med värja vid sidan och ansiktet doldt under en bredskyggig hatt utför rue Saint-Antoine ända till ungefär trehundra fot från Bastiljen. Men då han nu märkte, att en stor folkmassa hade samlats litet ofvanför rue Saint-Paul, ville han undvika trängseln och tog därför af inåt rue Sainte-Cathérine, hvarifrån han kom fram på andra sidan om des Tournelles.
Våra läsare förstå utan tvifvel anledningen till trängseln på gatan — man höll på att räkna liken i herr de Monsoreaus hus.
Men då nu kungen och Chicot gjorde en lång omväg, förblefvo de fortfarande i okunnighet om det, som hade tilldragit sig där under natten.
Chicot, som ju hade följt efter de unga adelsmännen under deras promenad åtta dagar förut och hört deras öfverenskommelser, upplyste nu kung Henri om hvar duellen skulle äga rum, hur de stridande skulle placeras och på hvilka villkor duellen skulle försiggå.
Så snart Henri hade fått veta detta, mätte hän upp platsen, betraktade noga alla träd, beräknade solstrålarnas reflektion och sade:
— Quélus får en dålig plats, han får solen från höger rakt i sitt enda öga[1], men Maugiron kommer däremot att stå helt och hållet i skuggan. Quélus borde ha haft Maugirons plats, och Maugiron Quélus', därför att Maugiron har ypperliga ögon. Detta är illa ordnadt. Schomberg har dåliga knän, och det är bra att han får ett träd bakom sig till stöd, om det behöfs. Honom kan jag således vara lugn för. Men min stackars Quélus!
Han skakade sorgset på hufvudet.
— Plåga dig inte med onödig ängslan, min son, sade Chicot. Det gör mig sannerligen riktigt ondt om dig! Och hvad tusan hjälper det för resten? Det går ändå som det går.
Kungen höjde blicken mot himmelen och drog en djup suck.
— O Gud, du hör hur han hädar! utbrast han, men du vet också, o Gud, att han är en narr!
Chicot höjde på axlarna.
— Och d'Épernon! fortsatte kungen. Jag är då verkligen bra orättvis, som inte tänker på honom — han, som ändå skall slåss med Bussy — och se hur illa han blir placerad! Till vänster får han ett stängsel, till höger ett träd och bakom sig ett dike — den stackars d'Epernon, som oupphörligt måste flyga hit och dit, därför att Bussy är alldeles oberäknelig i sina stötar och dessutom smidig som en tiger.
— Bah! sade Chicot, för d'Épernon hyser jag ingen oro.
— Däri gör du orätt — han blir säkert dödad.
— Han? Å, han är inte så dum — han har mycket säkert tagit sina försiktighetsmått.
— Hvad menar du med det?
— Jag menar, att han aldrig kommer att slåss!
— Men du har ju hört, att han skall göra det?
— Ja — ja visst!
— Nå, men då …
— Jag tror ändå, att han aldrig kommer att slåss.
— Du är för underlig med din misstro mot allt och alla.
— Jag känner min landsman, ser du, Henri! Men nu borde vi vända om — det är ju stora, ljusa dagen redan. Kom, så gå vi hem till Louvren!
— Kan du verkligen tro, att jag stannar i Louvren under striden?
— Det skall du ta mig böfveln ändå göra, Henri lille! För om man får se dig här, så blir det ett fasligt prat bland folket — om dina vänner segra, så påstås det genast, att det har skett därigenom att du har öfvat någon slags trolldom, och om de bli besegrade, så säges det, att du har bragt dem otur.
— Hvad frågar jag efter skvaller och prat? Jag håller fast vid mina vänner i lif och död.
— Jag tycker om din karaktersstyrka, Henri, och jag betygar dig min vördnad för att du hyser tillgifvenhet för dina vänner — det är en mycket sällsynt dygd hos furstar. Men jag vill inte, att du skall lämna hertigen af Anjou ensam i Louvren.
— Men Crillon är ju där?
— Bah! Crillon är en buffel, en rhinoceros, ett vildsvin, om du så vill — allt tappert som finns i världen! Men din bror däremot, han är en reptil, en skallerorm — hans styrka ligger i någonting helt annat än det, som kan kufvas med tapperhet.
— Du har rätt! Jag borde ha skickat honom till Bastiljen!
— Jag sa' dig ju på förhand, att du inte skulle tala med honom.
— Jag kan ej neka till, att hans lugna säkerhet gjorde ett visst intryck på mig — och så den där tjänsten, som han påstod, att han har gjort mig!
— Tro mig, min son — just det är ännu ett skäl till att misstro honom. Låt oss nu vända om!
Henri följde Chicots råd och vände om till Louvren, sedan han ännu en gång hade kastat en blick öfver stridsplatsen.
När kungen och Chicot kommo tillbaka, voro redan alla i rörelse i slottet.
De unga adelsmännen hade vaknat först af alla och låtit kläda sig af sina lakejer.
Kungen frågade, hvad de nu hade för sig.
Schomberg öfvade sig med knäböjningar, Quélus baddade sina ögon, Maugiron drack spanskt vin och d'Epernon slipade sin värja — hvilket för öfrigt kunde ses af hvem som helst, emedan han hade låtit bära in en brynsten i dörröppningen till det yttre rummet.
— Och du påstår, att han inte är en Bayard? sade Henri med en kärleksfull blick på d'Epernon.
— För närvarande tycker jag att han bär sig åt som en skärslipare, och ingenting annat, svarade Chicot.
Nu fick d'Épernon se dem och utropade: Kungen!
Trots sitt förut fattade beslut, hvari han äfven utan denna lilla tillfällighet antagligen icke hade förmått framhärda, gick Henri in till sina gunstlingar.
Vi ha redan förut sagt, att Henri III var en majestätisk kung, som ägde stor makt öfver sig själf.
I detta ögonblick förrådde hans lugna, nästan småleende ansikte icke det ringaste af de känslor, som svallade inom honom.
— God morgon, mina herrar! sade han. Det gläder mig att se er vid förträfflig disposition — åtminstone ser det så ut.
— Ni har gudskelof rätt, sire! svarade Quélus.
— Men du ser litet mulen ut, Maugiron?
— Jag är vidskeplig, som ers majestät vet, och jag har haft ledsamma drömmar. Därför försöker jag lifva upp mig med ett glas spanskt vin.
— Min vän, sade kungen, vi måste komma ihåg, att vetenskapen lär oss, att drömmar bero af intryck, som vi redan förut ha fått, men de ha ingenting att göra med hvad som kommer. Och lika litet kunna de förändra Guds vilja!
— Mitt mod blir inte nedslaget så lätt, förklarade d'Épernon. Jag har också haft de rysligaste drömmar hela natten, men mitt öga är lika klart och min arm lika kraftig för det.
Han gjorde ett plötsligt utfall mot väggen med sin nyslipade klinga.
— Ja, jag tänker, att ni har drömt, att ni hade blod på edra stöflar, sade Chicot. Det är ingen dålig dröm, ty den betyder, att man kommer att bli en triumfator i Alexanders och Cæsars genre.
— Mina tappra vänner! sade Henri. Ni vet, att det är er furstes ära det gäller, därför att ni kämpa för hans sak. Men kom väl i håg, att det endast gäller äran, ni behöfva inte frukta för min personliga säkerhet. Just i natt har mitt herradöme blifvit befästadt på ett sätt, som gör det oryggligt, åtminstone för en tid. Strid således för äran!
— Var lugn, sire! svarade Quélus. Om vi också ej gå lefvande ur striden, så skall äran värnas till det sista.
— Mina herrar! fortsatte hans majestät, jag hyser den varmaste tillgifvenhet för er och jag aktar er högt. Jag vill nu ge er ett råd — ingen onödig bravur, mina herrar! Det gagnar mig på intet sätt, om ni gå i döden, men så mycket mer, om ni döda edra fiender.
— Å, jag för min del kommer inte att visa någon barmhärtighet, förklarade d'ÉEpernon.
— Jag vill inte förbinda mig till något, sade Quélus, men jag skall göra hvad jag kan.
— Men jag lofvar er, sire, att om jag dör, så skall min motståndare åtminstone gå samma väg, sade Maugiron.
— Slåss ni endast på värja?
— På värja och dolk, svarade Schomberg.
Kungen lade sin ena hand mot sitt bröst.
Den darrande handen och det häftigt pulserande hjärtat talade måhända i tysthet sitt eget språk med hvarandra, men till det yttre var kungen fortfarande kungen — han stod där med högburet hufvud, lugn och behärskad, som om han skickade soldater ut i strid och icke vänner ut i döden.
— Du är en vacker syn i denna stund, min kung, sade Chicot.
De fyra adelsmännen voro färdiga; det återstod endast för dem att säga farväl till sin herre.
— Bege ni er dit till häst? frågade Henri.
— Nej, vi gå till fots, sire! svarade Quélus. Det är en nyttig motion, som klarar hufvudet, och ers majestät har själf sagt väl tusen gånger, att det är snarare hufvudet än handen, som regerar värjan.
— Du har rätt, min son! Räck mig din hand!
Quélus böjde sig djupt ned öfver kungens hand och kysste den.
D'Épernon föll på ett knä och sade:
— Välsigna mitt vapen, sire!
— Nej, d'Epernon, svarade kungen. Ge din värja till din page! Jag har bättre vapen i reserv åt er. Gå efter värjorna, Chicot!
— Nej, min son! sade gaskognaren, den befallningen får du ge åt anföraren för vakten! Jag är ju bara en narr — och en hedning dessutom. Himmelens välsignelse kunde förbytas till den fruktansvärdaste förbannelse, om min vän Lucifer händelsevis kom att få ögonen på de heliga tingestarna i mina händer.
— Hvad är det för vapen, sire? frågade Schomberg, då en officer bar fram en låda med värjorna.
— Det är värjor från Italien, min son, smidda i Milano, af allra bästa slag, sade kungen.
— Tack, tack, ers majestät! sade de fyra unga männen i korus.
— Men nu måste ni gå, det är hög tid, sade kungen, som hade svårt att bekämpa sin rörelse.
— Ers majestät vill inte uppmuntra oss genom sin närvaro? frågade Quélus.
— Nej, det skulle inte vara lämpligt. Duellen skall ju egentligen försiggå i tysthet och utan mitt bemyndigande, det är därför bäst att inte ge den en alltför högtidlig prägel. Folket åtminstone måste tro, att den utkämpas af rent privata orsaker.
Han afskedade dem med en majestätisk åtbörd.
Men när de hade aflägsnat sig, och den siste af deras lakejer hade följt efter dem genom slottsporten, när ljudet af deras klingande sporrar och rasslande harnesk fullkomligt hade dött bort, då sjönk kung Henri ned på estraden vid fönstret, hvarigenom han hade betraktat deras affärd, och utbrast flämtande:
— Jag tror att jag dör!
— Och jag har lust att gå och se på duellen! sade Chicot. Jag vet inte, hvarifrån jag har fått den tanken, att det kommer att ske någonting märkvärdigt på d'Épernons stridsplats, men det har nu en gång fallit mig in.
— Går du ifrån mig, Chicot? frågade kung Henri med klagande ton.
— Ja! svarade Chicot. Ty om någon af dem skulle sköta sig illa, så vill jag vara till hands för att i hans ställe häfda din ära.
— Så gå! sade Henri.
Så snart narren hade kommit öfver tröskeln, rusade han efter de fyra duellanterna så fort han förmådde.
Och så gick kung Henri in i sitt rum. Han lät tillsluta fönsterluckorna och gaf befallning att ingen fick tala högt eller åstadkomma det minsta buller inom slottet. Crillon var en af de få, som visste hvad som skulle ske, och till honom sade han:
— Om vi segra, Crillon, så skall du komma och säga mig det. Men om vi bli besegrade, så skall du endast slå tre slag på min dörr.
— Ja, sire! svarade Crillon och skakade sakta på hufvudet.
- ↑ Quélus hade i en föregående duell mistat sitt vänstra öga.