Diana (1904)/Del 2/Kapitel 51

←  Broder Gorenflot befinner sig i ett farligare läge än någonsin

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Chicot begriper hvarför d'Épernons stöflar äro blodiga

På morgonen före duellen  →

LI.
CHICOT BEGRIPER HVARFÖR D'ÉPERNONS STÖFLAR ÄRO BLODIGA.

När kung Henri kom tillbaka till Louvren, fann han sina vänner redan i säng och i djup sömn.

Historiska tilldragelser ha en märkvärdig förmåga att förläna vikt och betydelsefullhet åt de omständigheter, som ha föregått dem.

De, som betrakta de händelser, hvilka skulle äga rum samma morgon — ty kungen kom ej tillbaka till Louvren förrän vid tvåtiden — i det ljus, som kännedomen om hvad som sedan inträffade förlänar, skola måhända icke utan intresse se kung Henri III, sedan han nyss hade varit så nära att förlora sin krona, gå in till sina unga vänner, hvilka inom några timmar skulle sätta sina lif på spel för hans skull.

En skald — denna priviligierade natur, som visserligen icke förutser kommande ting, men ofta anar dem — skulle utan tvifvel ha funnit ett melankoliskt nöje i att betrakta dessa unga män med leende ansikten, som uppfriskades af hvilan och för närvarande sofvo så godt i sitt sofrum i Louvren, där deras sängar stodo i en rad tätt intill hvarandra.

Henri gick sakta fram till sängarna, åtföljd af Chicot, som hade begifvit sig till kungen; så snart han hade fört broder Gorenflot i säkerhet.

En af sängarna var tom. Det var d'Epernons.

— Han har inte kommit in ännu, den oförståndige! mumlade kung Henri. Kan man tänka sig en sådan dårskap! Han skall slåss med Bussy — den tappraste man i hela Frankrike, den farligaste duellant i hela världen — och han frågar inte efter det mer än så!

— Ja, det ser underligt ut, sade Chicot.

— Man skall genast söka rätt på honom och föra honom hit, utbrast kungen. Och sedan skall Miron ge honom ett sömnmedel, ty han skall sofva, mer än han vill det eller ej. Han måste känna sig stark och uthvilad för att kunna försvara sig mot Bussy.

— Ers majestät, sade dörrvakten, nu kommer herr d'Épernon in.

Och det var verkligen d'Épernon, som kom. Han hade fått veta att kungen hade återvändt till Louvren och förstod, att han skulle göra ett besök i sina gunstlingars sofrum, och därför kom han sakta smygande, i hopp att kunna gå till sängs utan att hans frånvaro hade blifvit bemärkt.

Men det skulle icke lyckas för honom. Och då han såg, att han icke kunde undgå ett förhör, steg han helt förvånad öfver tröskeln.

— Jaså, här är du nu ändtligen! utbrast Henri. Kom hit, d'Épernon, och se på dina vänner!

D'Epernon kastade en blick omkring rummet och böjde på hufvudet till tecken att han hade gjort som kungen hade sagt.

— Se på dina vänner! upprepade Henri. De ha uppfört sig förståndigt — de ha haft klart för sig, huru viktig morgondagens strid måste vara! Men du, oförnuftiga barn, du har varit ute på muntra tidsfördrif i stället för att, som de, läsa sina böner och somna i ro. Och hvad du är blek, d'Épernon! Huru skall du komma att se ut i morgon, när du inte har mera färg på dina kinder nu i kväll?

D'Épernons ansikte var verkligen påfallande blekt — så blekt, att kungens anmärkning kom honom att rodna.

— Gå nu och lägg dig och sof! uppmanade kungen. Det är min vilja. Tror du, att du kan sofva nu?

— Jag? svarade d'Épernon med en ton, som om kungens fråga sårade honom ända in i själen.

— Ja, jag menar, att du får så kort tid att sofva. Du vet ju, att duellen skall äga rum i daggryningen — och den inträffar redan klockan fyra vid denna olyckliga årstid! Nu är klockan redan två — du har knappt två timmar på dig.

— På två timmar kan man hinna med mycket, om man använder dem väl, förklarade d'Épernon.

— Tror du, att du somnar?

— Naturligtvis, sire.

— Men det tror inte jag.

— Hvarför inte?

— Därför att du är upprörd — du tänker naturligtvis på striden i morgon. Ack, däri gör du rätt, ty detta “i morgon” det är ju nu “i dag”. Det är som om jag knappt ville medge, att den olyckliga dagen är kommen.

— Ers majestät — jag skall sofva, det lofvar jag, men då måste också ers majestät låta mig sofva.

— Det har han rätt i, förklarade Chicot.

D'Epernon klädde af sig och gick till sängs med ett lugn och en belåtenhet, som kungen och Chicot ansågo för ett godt tecken.

— Han är ju tapper som själfva Cæsar, sade kungen.

— Ja, sade Chicot och ref sig bakom örat, han är så tapper, att jag sannerligen inte begriper det ringaste af det.

— Ser du! Nu sofver han redan!

Chicot gick fram till sängen. Ty han betviflade, att d'Épernons lugn sträckte sig ända därhän, att han redan hade somnat.

— Åhå! utbrast narren helt plötsligt.

— Hvad är det? frågade kungen.

— Se!

Chicot pekade på d'Epernons stöflar.

— Blod! mumlade kungen.

— Han tycks ha vadat i blod, min son.

— Kan han vara sårad? frågade kungen med oro.

— Å, det skulle han nog ha talat om! Men kanske att han har blifvit sårad i hälen, som Akilles!

— Det är blod på hans jacka också — ser du där på ärmen! Hvad tror du har händt honom?

— Han har kanske slagit ihjäl någon, sade Chicot.

— Hvad skulle det tjäna till?

— Kanske för att öfva sig till i morgon.

— Besynnerligt ser det ut, förklarade kungen.

Chicot ref sig ännu betänksammare än förut bakom örat.

— Hm! Hm!

— Hvarför svarar du inte?

— Jo, visst gör jag det! Jag säger hm! hm! och det kan betyda mycket det.

— Ack, min Gud! utbrast Henri, hvad försiggår inte allt omkring mig — och hvad kan framtiden ha i sitt sköte? Men i morgon …

— Du menar i dag, min son.

— Ja, det är sant

— Nå, hvad var det du ville säga?

“Blod?” mumlade kungen förfärat.

— Jo, i dag skall jag väl slutligen få lugn.

— Hur så?

— Därför att mina vänner i dag skola ta lifvet af de fördömda adelsmännen från Anjou.

— Tror du det, Henri?

— Jag är alldeles säker på det. De ä' tappra, mina vänner!

— Men jag har aldrig hört, att deras motståndare ha utmärkt sig för feghet.

— Nej; det kan väl hända! Men se på dem, så kraftiga de äro! Se på Schombergs arm — sådana muskler!

— Du skulle bara se Antraguets!

— Och se på det befallande draget omkring Quélus' mun — se på Maugirons panna, som till och med i sömnen behåller sitt stolta uttryck! Med sådana ansikten kan man inte annat än segra. Å! När deras ögon blixtra mot motståndarne, så måste dessa redan känna sig till hälften besegrade.

— Käre vän, sade Chicot och skakade sorgset på hufvudet, det finns bland dem lika stolta pannor som dessa, och jag vet ögon, som blixtra minst lika modigt som dina vänners. Är det allt, som du förtröstar på för att vinna seger?

— Nej! Kom, så skall jag visa dig något.

— Hvar då?

— I mitt kabinett.

Henri gick ett par steg närmare de sofvande.

— Hvad ämnar du? frågade Chicot.

— Jo, ser du — i morgon, eller rättare sagdt i dag, vill jag inte bedröfva eller uppröra dem på något sätt. Och därför tar jag mitt egentliga afsked af dem nu.

Chicot skakade på hufvudet.

— Gör det, min son! sade han.

Narrens ton var så vemodig, att kungen genombäfvades af en rysning och hans ögon fuktades af tårar.

— Farväl, mina vänner, hviskade kungen sakta. Farväl, mina goda, kära vänner!

Chicot vände sig bort. Hans hjärta var icke heller af marmor.

Men hans blick drogs oemotståndligt tillbaka till de sofvande.

Kung Henri lutade sig ned och kysste dem på pannan, den ene efter den andre.

Ett enda rödt vaxljus brann i rummet och spred ett dunkelt sken öfver draperierna och öfver de innevarandes ansikten.

Chicot var icke vidskeplig. Men när han såg kungen luta sig ned och kyssa Maugiron, Quélus och Schomberg, föreföll det honom alldeles som om de unga männen vore döda och kungen sade dem sitt sista förtviflade farväl.

— Det var besynnerligt, sade Chicot till sig själf, någonting sådant har jag aldrig förr erfarit. Stackars barn!

Kungen hade knappt slutat att ta afsked af sina vänner, förrän d'Épernon öppnade ögonen för att se efter, om han hade gått.

Kung Henri steg just öfver tröskeln, stödd på Chicots arm.

Genast hoppade d'Épernon upp ur sängen och började med all ifver gnida bort blodfläckarna från sina kläder och stöflar.

Under tiden återvände hans tankar till det, som hade tilldragit sig i Bastiljens närhet samma natt.

— Mitt blod hade aldrig räckt till åt den, som ensam har utgjutit sådana strömmar, mumlade han.

Och han gick åter till sängs med samma lugna belåtenhet som förut.

Emellertid förde kung Henri Chicot med sig in i sitt kabinett och visade honom en lång låda af ebenholts, fodrad med hvitt siden.

— Se hit! sade han och öppnade locket.

— Värjor, sade Chicot. Nå, det ser jag väl. Än se'n?

— Ja, det är värjor, men det är inte vanliga värjor, ser du, Chicot!

— Hur så?

— De ha blifvit välsignade af själfva den helige fadern i Rom. Det har kostat mig tjugu hästar och fyra man att få dem dit och hem igen. Men så fick jag också mina värjor välsignade!

— Ä' de synnerligt hvassa? frågade Chicot.

— Det tror jag nog. Men deras förnämsta förtjänst är ju att påfven har välsignat dem.

— Ja, det vet jag, men jag vill hellre höra litet om deras öfriga goda egenskaper.

— Hedning!

— Seså, min son, låt oss tala om andra saker!

— Må vara! Men då få vi skynda oss.

— Vill du sofva?

— Nej. Jag vill bedja.

— Nå, då ska' vi tala om affärer. Har du skickat efter hertigen af Anjou?

— Ja, han väntar därnere.

D'Épernon började feja sina stöflar och kläder från blodet.

— Hvad ämnar du göra åt honom?

— Jag tänker kasta honom i Bastiljen.

— Det vore mycket förståndigt. Men se bara till, att han får en tillräckligt djup och säker fängelsehåla.

— Var lugn!

— Jag vet hvar det finns vacker svart sammet att köpa, min son.

— Chicot! Kom ihåg, att han är min bror!

— Ja visst! Och vid hofvet sörjer man släktingar med violett. Nå, tänker du tala med honom?

— Ja! Om också endast för att beröfva honom allt hopp och öfvertyga honom om att hans stämplingar ä' upptäckta.

— Hm! sade Chicot.

— Anser du det för olämpligt, att jag talar med honom?

— Nej. Men i ditt ställe skulle jag hoppa öfver samtalet och göra fängelset så mycket säkrare.

— Låt föra hit hertigen af Anjou! sade Henri.

— Det gör detsamma, sade Chicot, skakande på hufvudet, jag rubbar i alla fall inte min åsikt om saken.

Strax därefter inträdde hertig François. Han var utan vapen, och hans ansikte var likblekt. Crillon följde efter honom med dragen värja.

— Hvar träffade ni honom? sade kungen till Crillon med en ton, som om hertigen alls icke vore närvarande.

— Ers majestät — hans höghet var inte hemma, men han kom strax efter sedan jag, enligt order, hade tagit hans hotell i besittning i ers majestäts namn. Och han arresterades utan att göra något motstånd.

— Det var lyckligt för honom det, förklarade kungen med föraktfull ton.

Därefter vände han sig till hertigen och sade:

— Hvar har ni då varit, hertig?

— Hvar jag än uppehöll mig, så kan ers majestät vara öfvertygad om, att jag hade ers majestät i tankarna, svarade hertigen.

— Jag vet det, förklarade Henri, och ert svar bevisar, att jag å min sida gjorde rätt i att äfven tänka på er.

Hertig François bugade sig lugnt och vördnadsfullt.

— Säg hvar ni var! uppmanade kungen och gick några steg närmare sin bror. Hvad hade ni för er, medan man arresterade edra medbrottslingar?

— Mina medbrottslingar? upprepade François.

— Ja, ni hör ju hvad jag säger! sade kungen.

— Ers majestät måste ha fått vilseledande upplysningar.

— Ånej! Den här gången skall ni inte komma undan, hertig. Det är slut med edra brott. Ni kommer inte heller nu att stöta mig från tronen …

— Ers majestät — lugna er, af nåd! Det är säkert någon, som har retat upp er mot mig.

— Usling! skrek Henri i häftigaste vrede, du skall få dö af hunger i en af Bastiljens fängelsehålor!

— Jag afvaktar ers majestäts befallningar, och jag välsignar dem, om de också bringa mig döden.

— Hvar var ni, hycklare?

— Jag arbetade på ers majestäts räddning — jag verkade för att er regering skall krönas med ära och lugn.

— Å, utbrast kungen häpen, hans djärfhet är verkligen oerhörd!

— Å! utbrast också Chicot och slog ihop sina händer af förvåning. Det måste ni berätta för oss, hertig — det bör bli en intressant historia.

— Jag skulle på ögonblicket berätta alltsammans för ers majestät, om ers majestät hade behandlat mig som en bror. Men eftersom jag blir behandlad som en brottsling, låter jag händelserna tala för mig.

Därefter bugade han sig ännu ödmjukare än förut för kungen och vände sig sedan till Crillon och dennes följeslagare.

— Hvem af er, mina herrar, sade han, vill åtaga sig att föra Frankrikes främste prins af blodet till Bastiljen?

Chicot satt fördjupad i tankar. Plötsligt flög en ljusning öfver hans ansikte.

— Aha! mumlade han. Jag tror bestämdt att jag nu begriper, hvarför herr d'Epernon hade så mycket blod på fötterna och så litet färg på kinderna